Nej...

...jag har inte lust att krama HELA världen just nu.
Inte chefen, inte de för*nnade möblerna som ställde sig i vägen och definitivt inte halkan utanför kommunhuset...

Dessutom blev jag så trött i huvudet av alla människor att jag känner mig alldeles snurrig nu. Men jag klagar egentligen inte. Jag såg ju en del av dem jag mötte... vilket är mer än jag gjorde för en vecka sedan.

Jag kan bara inte komma över skillnaden... och likheterna... Jag går omkring och tänker hela tiden på hur det HAR varit, hur stor skillnaden är... och ibland hur liten skillnaden. Och, hör och häpna, vid några tillfällen idag (nu när jag inte haft C:s vakande och skyddande öga över mig) har jag till och med faktiskt kunnat känna att de här två månaderna av mörker var till nytta. Jag har på något märkligt sätt ”lärt” mig att anpassa mig till att inte se och nu när jag ser men ändå inte på ett pålitligt sätt (om det nu går att förstå den beskrivningen) så har jag liksom hjälp av hur det var tidigare… Grovt förenklat kanske det är så att jag i vissa situationer funnit sätt att lösa saker utan att vara helt beroende av synen. Vilket är bra för det är ju inte alltid saker är som de ser ut att vara.

Och ja! Jag är glad. Fortfarande, för även om det praktiska inte som genom ett trollslag blivit enkelt och smidigt som en dans så är ändå skillnaden enorm… nästan lika enorm som att se perfekt och se som jag gör.

Hm… Referensramarna har förändrats lite… i alla fall för ögonblicket.