Bitter

Jag måste erkänna att det finns dagar som jag känner mig allt annat än vänligt inställd till människor i min omgivning. Bitter med STORT B skulle man nog kunna kalla mig. Ingen vacker känsla eller egenskap så egentligen borde jag bara sluta skriva och bara behålla det inom mig. För som sagt, det är inget smickrande alls att erkänna att man är bitter. Tvärtom så borde jag skämmas…

Jag kan till exempel, som idag, bli riktigt ordentligt irriterad på samtalet i fikarummet. Sådär irriterad att jag egentligen borde resa mig upp och gå därifrån så att jag inte råkar säga något, men om gör det, går därifrån, så erkänner jag att jag blev ledsen, eller b i t t e r…

Det sista jag vill är att mina kolleger ska se någon av de känslorna, det skulle bli ohållbart på arbetsplatsen den korta tid jag är där. Jag vill inte att de ska behöva säga vänliga saker eller tycka synd om mig, eller ännu värre… prata bakom ryggen på mig och tycka att jag uppför mig konstigt och ”visst är det synd om henne men någon måtta får det väl vara?”. Att ha en sjukdom eller ett funktionshinder innebär inte att man har rätt att ta ut sin ilska och frustration över andra. Jag vet att jag gör det ibland, i alla fall över mina närmaste men på jobbet får det bara inte hända för den stämpeln vill inte jag ha på mig dessutom. Jag är faktiskt ganska säker på att det funkar hyfsat på jobbet just för att jag lägger band på mina känslor och låtsas att jag är gladare än jag är.

Men ibland så känns det nästan övermäktigt att orka behålla den där masken på. Låtsas att jag förblir oberörd… som idag. När samtalet började med det gråmulna vädret som är så trist. ”Man blir ju totalt deppig och trött av att det är så mörkt ute…” Jag känner igen de orden. Hur många gånger har jag inte sagt dem själv?

Sedan fortsatte samtalet med hur det ser ut i sammanträdesrummet där de håller på att måla om, vilken nyans av gult det är och varför målar de den färgen, tillsammans med någon annan färg, för att inte tala om mönstret på golvet…

Och när jag just tror att jag inte kan bli mer utanför så övergår hela diskussionen i hur turistbyråns nya annons ser ut…

Och hur snälla de än är och försöker förklara så blir jag bara ännu mer utesluten och utanför och isolerad i detta mörker. Och jag har till slut bara lust att skrika åt dem att jag minsann skulle kunna tänka mig att hjula av glädje om jag bara såg hur grådaskigt det är ute och det skulle inte göra mig det minsta deppig, och den gula nyansen i sammanträdesrummen skulle lika gärna kunna vara tomteröd, och turistbyråns annons inte finns som talbok… Men jag håller tyst och ler, eller nickar eller skrattar där så krävs och jag är riktigt duktigt socialt anpassad. Ingen märker något. Ingen utom min andra hälft förstås… som gör det hela värre genom att komma in på mitt kontor och krama mig efter fikat…

Tror minsann att det är andra gången det hänt sedan vi blev ett par…

Han verkar ha ett sjätte sinne för min sinnesstämning… Ganska fantastiskt egentligen.