Idag kom den...

...tiden för nästa operation.

Det var jag som hämtade posten idag. En katalog och ett brev. Hur märkligt är inte det? Jag visste genast att brevet var från sjukhuset. Jag behövde inte ens fråga C. Katalogen åkte i papperskorgen direkt. Brevet fick C läsa åt mig.

Det är så underligt ändå, på ett sätt har jag nästan förträngt det samtidigt som det inte går en sekund då jag inte tänker på ”OM”… och ”NÄR”

På ett sätt hade jag hoppats slippa veta när det är dags, nästan hoppats på att de skulle glömma mig samtidigt som jag knappt kunnat bärga mig. Varje sekund i väntan på operationen känns som en hel evighet och ändå… nu när jag vet när det blir av så… Vill jag inte.

För tänk om… Om det inte blir bättre. Då är ju allt hopp borta och jag måste inse på riktigt att detta är för alltid. För även om det är aldrig så lite mer tid jag får, med aldrig så lite förbättring så är vad som helst bättre än detta totala mörker och hur kort tid det än varar är bättre än att det förblir som nu.

Det är så mycket jag inte hann med att se. Så mycket jag glömde bort att tänka på förrän det var för sent. Jag vill så gärna… bara… Bara lite till… Fast… när kommer jag någonsin säga ”okej, nu är jag nöjd, nu kan jag bli… blind…”? Aldrig förmodligen.

Det finns en chans att operationen lyckas och jag får tillbaka lite av det lilla jag hade. Det var inte mycket, och jag klagade ständigt… Nu skulle jag sälja min själ för att få det tillbaka… Jag hoppas så mycket på operationen samtidigt som jag är livrädd för den…. För… tänk om jag vaknar upp efter operationen och allt är som nu? Hur ska jag då orka vidare, för då har jag inget kvar att hoppas på längre. Jag vet ju, att även om operationen lyckas så måste ju den där stunden komma då allt är borta och det för gott, men… ändå.

Inte än. Snälla inte än… jag är inte redo.

Gud ge mig lite mer tid, lite mer hopp!