Tillplattad

Så blev det då fredag även denna vecka. Sista arbetsdagen innan operationen. Jag tror inte att det finns en enda människa i Byhålans kommunhus som inte varit inne och sagt snälla saker till mig. I alla fall kändes det så idag. I själva verket var det nog inte så många men det var fruktansvärt jobbigt att hålla masken och le och vara tacksam. För de menade ju så väl. Problemet är att jag bara blev så rörd att tårarna hela tiden hotade att svämma över.

Till och med min chef var inne och försökte säga något taffligt. Det blev ju som vanligt helt fel men å andra sidan så är det inte mycket som påminner om medlidande som känns helt rätt… i alla fall inte när det kommer från personer vars engagemang inte är speciellt djup…

Den här dagen har faktiskt varit bland de sämre jag haft. Jag åkte inte ifrån jobbet glad och nöjd utan bara deppig för jag vet att även om alla håller alla tummar och alla verkligen kommer att tänka på mig på måndag så… ja, chanserna är ju som de är.

Efter jobbet åkte jag till vårdcentralen för att ta några prover. Taxichauffören hjälpte mig att hitta till luckan, sedan hittade jag själv till soffan i väntrummet. Jag har ju haft några gånger att lära mig åtminstone hyfsat. Jag vet inte om jag någonsin kommer över pinsamhetskänslan när jag försiktigt frågar om det är ledigt där… Egentligen antar jag att jag inte behöver, för jag misstänker att folk liksom flyttar sig eller åtminstone skulle säga till om jag var på väg att sätta mig på dem… Men som sagt, det där känns pinsamt.

För att inte tala om hur pinsamt det är innan jag hittat soffan och satt mig. Att leta sig fram, känna med käppen, hela tiden vara beredd på att snubbla över någon eller något...

Faktum är att det är ganska obehagligt, för att uttrycka det milt, att vara ensam offentligt över huvudtaget. Jag har inte kommit över den där rädslan eller vad jag ska kalla det för… att sitta ensam och inte se vad som försiggår runt omkring, vilka som är där, om folk kommer eller går… Om de stirrar eller inte… Det känns helt enkelt oerhört läskigt, obehagligt, otäckt… Jag känner mig utlämnad, som om jag vore ensam, naken på skolgården och alla tittade på mig genom fönstren.

Idag satt jag där och försökte lyssna mig till vad jag inte såg. Som vanligt ungefär. Och ärligt talat, det är nästan så jag så här efteråt undrar om det inte är något mer fel på mig än att jag inte ser. Jag tycks locka till mig de märkligaste människor och de märkligaste beteenden. Det som hände är så otroligt löjligt att jag knappt jag tror det själv… eller så är bara min tolerans för vad som är ett märkligt beteende lägre. Kanske i synnerhet idag…

Hur som… jag sitter där och väntar och försöker låta bli att lipa en skvätt både med tanke på att jag satt där själv och allt det känslomässiga på jobbet tidigare, så hör jag plötsligt att någon sätter sig bredvid mig. Hon sitter där ett litet tag och säger sedan rakt ut något i stil med; ”Jag har alltid undrat hur det är att vara blind, hur känns det egentligen?”.

Alltså, jag blev så förvånad att jag trodde jag hörde i syne. Helt ärligt… Men nej, för när jag inte svarade så tog hon i mig och knuffade på mig och upprepade frågan fast lade till att ”ja ja, du kanske inte hör heller förresten”.

Jag frågade henne om hon pratade till mig för något bättre kom jag inte på i min förvåning och då säger hon att "ja, det är väl självklart, för det är ingen annan här som är blind". Med det tonläget hon hade förstod jag ju att hon tyckte jag var dum som inte begrep det!

Jag vet att jag kanske var jättedum men orden bara for ur mig, jag hann inte tänka efter, det gjorde jag först efteråt, men just då sa jag bara att hon kunde ju alltid prova själv och då började hon skratta och sa att ”ja visst, men kan ju blunda”. Först hade hon inte låtit som hon drev med mig men då kändes det som om gjorde det och ändå kan jag nästan svära på att det inte var ett barn utan någon som snarare var lite äldre... men röster säger kanske inte så mycket om åldern.
I det läget var jag så vansinnigt frustrerad och arg så jag ville bara gå därifrån men saken är den att jag är inte så bra på att gå någonstans själv och jag känner inte väntrummet tillräckligt väl för att hitta någon annan plats att sitta på… Och jag kände absolut inte för att ta mig någonstans ensam med henne som skulle titta på... så jag satt kvar och försökte låta bli att sitta där liksom… psykiskt alltså. Som väl var kom sköterskan ganska snabbt men det kändes banne mig som en hel evighet för kvinnan/tanten, vad hon nu var, flyttade sig inte och jag bara väntade på att hon skulle fortsätta…

Jag kan faktiskt inte begripa henne, det enda jag kan tänka är att hon säkert hade problem men jag kanske är överkänslig? Det kanske är helt normalt att gå fram till folk och fråga hur det är att inte se? Jag kanske bara överreagerade? Men hur det än är så var det liksom grädden på moset, eller snarare droppen som fick bägaren att rinna över… Jag kände mig ganska tillplattad resten av dagen… känner mig… Och inte är jag helt lugn inför nästa vecka heller…