onsdag, december 17

Snart dags...

Idag ska vi till doktorn. Jag ser fram emot det med viss bävan. Min syn har inte förbättreats sedan i söndags. Jag vet inte vad jag ska känna för det. På ett sätt är en del av mig överlycklig för det finns inget hemskare än det där mörkret var. På ett sätt är jag besviken. Jag hade hoppats på mer. För trots att jag nu kan ana lite av världen runt omkring så är jag lika vilsen och blind i praktiken som jag var när mörkret var det enda jag såg.

Vissa saker är faktiskt nästan besvärligare för jag lurar mig själv och tror att jag ser saker som inte riktigt stämmer med verkligheten. Å andra sidan var mitt lilla suddiga hål ganska begränsat det med, innan operationen, så kanske lurar jag mig själv med att tro att allt var så mycket lättare då.

En del av mig vill fortsätta att gråta och sörja.
Samtidigt så inser jag att detta ändå är bättre än vad som var. En del av mig är glad.
En del av mig är skräckslagen inför att leva så här för alltid för på något sätt så börjar jag inse att detta verkligen är för alltid, lite mer än jag gjorde förut. Om jag tillåter mig själv att fundera över framtiden och vad det innebär att… leva så här… gör det nästan fysiskt ont. Det är som om någon lägger en våt och kall filt över mig och försöker kväva mig från alla håll. Det är… inte möjligt, inte… jag kan inte förstå hela vidden, bara en del av den och… Jag är

r ä d d.

p a n i k s l a g e n

Och samtidigt försöker jag att inte ta ut allt i förskott. Bara tillräckligt mycket för att jag ska klara av morgondagens besked. Eller icke-besked.

Det är inte så att jag är rädd för hur jag ska klara vardagen. På något sätt tror jag ändå att det kommer att gå. För varje dag som går lär jag mig och en del av det jag i början trodde skulle vara omöjligt är faktiskt nästan möjligt nu. Jag menar inte att det är lätt eller praktiskt att inte se, jag menar inte att det inte är förbannat frustrerande och jag menar inte att jag trivs med att behöva vara beroende av andra hela tiden… men det är ändå, på något sätt… världsligt. Det finns lösningar.

Det jag är rädd för är… att inte se. Allt det där som jag alltid tagit för givet, som jag aldrig till fullo uppskattat. Det som bara finns där. All skönhet, alla ansikten, alla ting, naturen… Gud… om jag börjar fundera på det där så känns livet ganska hopplöst.

3 kommentarer:

suziluz sa...

Jag tror att just för att du vågar och tillåter dig att känna på de här sakerna så kommer det att gå. Jag blir så rörd av att läsa det du skriver, vilken kamp. Vilken tjej! Kram på dig!

Isabelle sa...

Jag hoppas din tytnad här inte beror på något tråkigt besked hos doktorn.

Jag vill i alla fall önska dig en riktigt god jul med många sköna stunder tillsammans med din fina familj.

Stor kram!

Mona sa...

Ella-Bella, jag hoppas att du mår bra. Tittar in för att önska dig en mycket god jul och gott nytt. Nästa år ska bli ett kanonår, både för dig och mig.

Kram på dig tjejen.