onsdag, december 10

Samtal

Jag tror jag ska börja med att skriva att det här blir ett inlägg som säkert inte går att kommentera, jag förväntar mig alltså inte att du ska göra det.

Igår råkade jag höra ett samtal som inte var avsett för mina öron. Fråga mig inte hur det gick till, jag lovar att jag inte med mening tjuvlyssnade…

Igår skrev en av mina läsare att jag är modig, eller snarare kanske att jag kämpar djärvt. För mig känns inte den kampen speciellt djärv eller modig för det tycks mig som om det jag kämpar emot är sådant jag skäms för. Eller… jag vet inte vad jag ska kalla det… hur jag ska uttrycka det för att det ska bli rätt…

Men ja, varje dag kämpar jag. Jag kämpar mot att visa det jag känner utåt, att visa min sorg, min bitterhet, att visa det där svarta hålet som finns inuti, tomrummet och smärtan som ibland är så stor att det gör fysiskt ont i mig. Andra ska inte behöva lida av mitt humör, det räcker om det som finns inom mig kommer upp till ytan då och då inför dem som står mig närmast… men till och med det är för mycket, för de här känslorna har funnits där så länge nu att de mest känns förtärande för alla. Så jag kämpar för att behålla dem inuti så att de inte skadar andra än mig själv. Jag sätter på mig en låtsasmask bestående av ett normalt, svenskt lagom. Jag vet inte om jag lyckas så bra. De som står mig närmast förstår ju. De vet att jag kämpar emot och då är kampen på något sätt misslyckad. Å andra sidan förväntar de sig inte heller att jag ska skydda dem mot mina känslor. Men de jag arbetar med, de jag inte träffar så ofta behöver inte drabbas av min bitterhet och sorg. Så därför kämpar jag. Varje dag. Med en mask av ”lagom”.

Men det finns en annan känsla att kämpa emot.

R ä d s l a n.

Jag är långt ifrån modig, tvärt om är jag panikslagen nästan hela tiden och det är en känsla jag måste dölja ännu mer än sorgen. Jag är rädd, inte bara för framtiden och för att leva resten av mitt liv så här, för det är kanske en naturlig rädsla, en del av förlusten. Nej, jag är också rädd för varenda liten praktisk sak som vardagen består av. Att åka till jobbet, att möta människor, att delta i möten, att äta med andra… listan kan göras oändligt lång. Jag är helt enkelt rädd för jag har ingen kontroll över situationen längre. Jag är helt beroende av andras hjälp och trots att hjälpen ges frivilligt så är det ett beroende som jag hatar. Jag vill inte behöva hjälp för att ta mig från a till b, jag vill inte behöva hjälp med varenda liten småsak, jag vill inte vara beroende av andras beskrivningar av verkligheten.

Det inte bara rädslan inför att göra sakerna och att vara beroende av andra, det skrämmer mig också att människor känner sig tvungna att hjälpa mig. Att det på något sätt är deras plikt, ett måste som ingen egentligen vill behöva göra. En del av mig känner så fast mina kolleger och andra jag träffar under en dag inte alls bidrar till att få mig att känna så. Tvärt om. Deras omtanke och hjälp erbjuds helt frivilligt, utan att jag någon enda gång ens behöver be. Det är nästan så att jag får tacka nej ibland. Och ändå så kan jag inte låta bli att vara rädd för att gå (åka taxi) till jobbet. För en del av mig kan inte låta bli att undra när de ska tröttna på att hjälpa mig. När de ska inse att jag faktiskt inte behövs, att det arbete jag gör kostar mer i form av den hjälp jag behöver än vad det ger. Varje morgon funderar jag över om jag ens bör vara på jobbet, för blotta min närvaro hindrar andra från att arbeta.

Logiskt, realistiskt eller sant, jag vet inte… men det är sådana funderingar som finns i huvudet på mig under de mörkaste stunderna. Jag ber dig att inte kommentera för… jag skriver inte detta för att få tröst, medlidande eller något annat… utan för att jag behöver göra det.

Men… som jag berättade i början så råkade jag höra ett samtal igår. Ett samtal som inte var menat för mina öron. Som för en kort stund suddade bort en del av rädslan och paniken. Som på ett märkligt sätt gav mig en bild av mig själv, så som andra uppfattar mig. En del av den bilden är sorglig, för den handlar om medlidande och det är det sista jag vill att folk, mina arbetskamrater, ska känna för mig, även om jag delvis kan förstå det. En annan del handlar om respekt och förståelse. Och det…. Uttryckt på det sättet som jag hörde igår, från de personer jag hörde… betyder mycket. Långt mer än de själva förstår. Speciellt som det var ett samtal som inte var avsett för mina öron.

4 kommentarer:

annannan sa...

Visst får man kommentera i alla fall?

Man tröttnar väldigt snabbt på en chef som kan praktiska saker själv men som är dålig på att vara chef (leda, lyssna på människor osv). Jag tror inte att man tröttnar på en chef som behöver hjälp med praktiska saker men som är bra på att vara chef.

Hur mycket oönskat medlidande som drabbar funktionshindrade visste jag inte innan jag lyssnade på radioprogrammet Välviljans apartheid. Jag tror att man får trösta sig med att människor vill väl och inte vet bättre.

Att vara någon annan till hjälp är bland det mest meningsskapande som finns i tillvaron. Det är en av de saker som gör oss till människor. Tvekar man att hjälpa så är det, tror jag, i nio fall av tio för att man inte vet hur man ska hjälpa.

Jag förstår att du måste tampas med den stora rädslan för det hemska mörkret. Men den andra rädslan, den tror jag faktiskt är onödig.

Och jag dristar mig till att tro att andra kommer att hålla med om det.

Dubbelörnen sa...

Instämmer helt o fullt med föregående talare... ;).

Varma kramar

Ella sa...

Annanann och Dubbelörnen
Jag hoppas att ni har rätt.

annannan sa...

Ella - vi HAR rätt. Om det skulle vara så att det för någon människa inte stämmer - alltså att någon faktiskt skulle tröttna - så är det fel på antingen den människan eller den situation han/hon befinner sig i, som gör att han/hon inte orkar just då.

Vem har sagt att man inte BEHÖVER hjälpa sina medmänniskor? Vi lever tillsammans i ett samhälle som bara blir det samhälle vi önskar om vi ser till att alla får plats.