Gästbok

Har du sett vad jag har fått? En gästbok!!!

Skriv gärna en rad så blir jag glad (det kan jag behöva bli idag).
Även om du i vanliga fall aldrig lämnar en kommentar.

Snälla???

Jag måste bara få säga

Den här bloggen har hittills varit fullständigt befriad från allt vad politik och samhällsengagemang heter. Det betyder inte att jag inte är intresserad eller är för självupptagen för att bry mig om min omvärld, det betyder bara att det finns så många andra som engagerar sig och skriver bättre än jag. Idag måste jag dock göra ett avsteg från min princip och skriva ned några tankar om en artikel som Aftonbladet har i sin nätupplaga idag.

Först av allt vill jag säga att jag inte hyser några högre tankar om nämnda tidning, dock kan man ge dem kredit för att de gärna försvarar den lilla människan, om den lilla människan är beredd på att vara med på bild och blottlägga sin historia för allmänt beskådande. Gärna sensationellt beskådande. Vad var och en väljer att göra är upp till var och en och jag tänker inte lägga någon värdering däri.

Men… ämnet för detta inlägg är inte Aftonbladets så kallade journalistik. Ämnet är Linda. En dövblind kvinna som av Örebro kommun vägras personlig assistent.

Jag är inte förvånad över kommunens agerande.
Vi sägs ha ett välfärdssamhälle där det bland annat finns lagar och regler som ska skydda de svaga. I Lindas fall skulle en normalt funtad människa med vanlig enkel normal inlevelseförmåga, även utan att kunna något om lagen om särskilt stöd till funktionshindrade, förmodligen anse att hon självklart ska ha en personlig assistent. Problemet är att kommunen tolkar lagen och deras tolkning stämmer inte överens med vanligt sunt förnuft. Problemet är också att lagen lämnar utrymme för tolkning. Alla lagar lämnar utrymme för tolkning och det är därför vi tex gång efter annan ser domstolar frikänna våldtäktsmän som begått övergrepp mot unga flickor som enligt lagen fortfarande är att betrakta som barn.

Som sagt, jag är inte förvånad över kommunens agerande. Alla kommuner har en budget att följa och varje tjänsteman är ålagd att spara. Sparar gör man enklast genom att ta medel och resurser från de svagaste grupperna i samhället, de grupper man absolut inte räknar med ska vända sig till Aftonbladet för att väcka opinion och känslor bland normala människor. I det här fallet kan man lugnt påstå att Örebro kommun begick ett stort misstag när det tog för givet att dövblinda Linda skulle göra som de räknat med att hon ska göra. Vara tyst och snäll och inte föra väsen. Så som handikappade människor förväntas att göra.

Nu kommer jag dock motsäga mig själv.
Jag är däremot förvånad över de människor som fattar beslut av liknande art. Jag är förvånad att man kan uppnå en maktposition, antingen som politiker eller tjänsteman, och totalt och fullständigt sakna allt vad empati, medkänsla och förmåga att tänka efter heter. För om man inte saknar de egenskaperna har man också förmåga att tänka sig in i Lindas situation och kan man det så finns det ingen mänskig möjlighet att neka henne en personlig assistent.

Skadeglädjen är största glädjen i det här fallet. Så mycket goodwill som kommunen just förlorar i och med medias uppmärksammande av fallet, så mycket hade det förmodligen inte kostat kommunen att genast bevilja henne en personlig assistent. Något de nu med största sannolikhet ändå kommer få göra. För villken kommun vill ha sådan uppmärksamhet i media?

En känsla

Den sista tiden har jag ofta känt mig deppig. Självklart. Något annat vore väl märkilgt?

Men så finns den där känslan, den där som bara känns och som tar bort all glädje. Den kommer liksom smygande på, den börjar i bröstet, lite ovanför hjärtat och känns lite lätt, nästan fysiskt. Jag frågar mig alltid var kom den ifrån, för den kommer alltid när jag förväntar mig den minst. Den är inte alls som mina andra ledsn känslor. Jag frågar mig lika ofta vad det är för känsla för den är svårt att sätta namn på. Till en början är det bara en känsla av… fel. Det är något som inte är rätt. Jag vet inte vad. Oftast vet jag precis exakt vad som är orsaken till en viss känsla, men den här är en som en cameleont, den skiftar färg så fort jag börjar kunna urskilja den. Den bara smyger på bakifrån och får mig att känna mig obehaglig till mods utan att jag kan sätta varesig namn eller orsak på den.

När den kommer så känns det som att jaga en illusion som försvinner så fort jag får tag på den. Jag letar efter orsaken, eller åtminstone efter tanken som öppnade hjärtat för känslan men den finns någonstans långt bort och jag kan inte få fast den. Vart jag än tittar, vad jag än tänker så kan jag inte komma ihåg vad som utlöste den. Det är som när man går till köket för att hämta ett glas vatten och när man kommer dit så inser man att man inte har den blekaste aning om varför man är i köket. Man går tillbaka dit man kom ifrån och då plötsligt kommer man ihåg. Skillnaden är att det hjälper inte att gå tillbaka för orsaken finns ingenstans att finna.

Sedan, efter ett tag flyttar den sig. Känslan alltså. Ner i magen. Mitt i magen sätter den sig och kramar om hårt så att magen knyter sig till en liten boll. Plötsligt är det inte längre en känsla av fel eller olust, plötsligt är det en känsla av… att något gått förlorat för evigt, att något tagit slut som aldrig kommer åter… en känsla av förlust. En känsla av rädsla. En känsla av…
h o p p l ö s h e t. Men fortfarande en känsla som jag inte kan sätta namn på, inte kan hitta den direkta orsaken till eller tanken som välkomnade den in. Jag vet att det finns en sådan, vet att om jag bara hittade den så skulle känslan försvinna och aldrig komma igen för då kunde jag med tankens kraft bearbeta roten till känslan… Men jag kan inte för jag vet inte… även om jag givetvis vet var den djupaste grunden till känslan finns…

Nattens tankar

Med anledning av mitt förra inlägg, där jag var så arg och frustrerad, så måste jag bara resonera lite till för jag har nämligen funderat en hel del i natt igen.

Jag är inte så dum att jag inte förstår varför jag blir trött. Det måste vara tröttsamt som bara den för hjärnan att ständigt plocka ihop min bild av omvärlden utifrån små fragment som dessutom är suddiga och dimmiga. Jag förstår att det är tröttsamt och att jag ständigt anstränger resulterar i huvudvärk, det förstår jag med. Jag vet att jag spänner mig i hela kroppen så fort jag inte är i en miljö där jag känner mig trygg och säker och vet exakt hur det ser ut, som hemma eller hos C. Jag spänner mig så fort jag inte är tillsammans med någon som får mig att känna mig trygg i omgivningar där jag inte är hemma. Jag förstår att detta tillsammans blir jobbigt för hjärnan att hantera och att jag blir trött…

Däremot så förstår jag inte varför jag inte kan vänja mig. Jag är övertygad om att det är en inlärningssak för hjärnan för jag har sett andra som ser sämre än jag klara sig bättre än jag gör. När jag pluggade hade jag ett sommarjobb en gång för evigheter sedan. Där fanns det en kvinna som hade diabetes och var helt blind. Hon skötte sitt jobb och arbetade heltid, hon skötte sin familj och sina barn på kvällarna. Det måste ju vara betydligt svårare än vad det är för mig som varken är blind eller har barn att ta hand om.

Det är ju inte så att min syn försvunnit över natten, jag har haft en lång period att gradvis vänja mig vid en gradvis försämring. Jag borde ha gjort just det vid det här laget tycker jag. Vant mig och lärt mig att hantera vardagssysslor, arbete och andra miljöer på ett sådant sätt att jag inte behöver bli som igår. Varför har jag inte gjort det? Varför tar det sådan tid och känns så jobbigt? Det är detta som stör mig och gör mig ledsen. Det får mig att tvivla på min egen förmåga.

Jag kan acceptera att jag ser dålig och att jag inte klarar av att göra vissa saker eller behöver hjälp… eller åtminstone tror jag att jag kommer att lära mig att acceptera det någon gång snart, men jag kan inte riktigt acceptera att jag inte klarar av att göra saker som jag faktiskt klarar att göra oavsett min syn. Jag kan sitta med på ett möte och lyssna, jag behöver inte se för det men ändå blir jag trött och mår dåligt efteråt, det är det som gör mig så besviken och ledsen. Det måste ju gå att träna upp sig, lära sig… Och jag borde ha gjort det för länge sedan.

Jag var inne på någon hemsida som jag hamnade på från Försäkringskassan, där beskrevs flera personer i samma situation som mig som arbetade precis som vanligt. Så klart jag blir ledsen när jag läser hur duktiga andra är men inte jag. Så klart jag jämför mig. Det går inte att inte jämför sig, att inte sätta upp mål och hoppas på att klara av dem.

För mig har det tankemässigt hela tiden handlat om att klara av mitt jobb och vardagen trots att jag ser dåligt, att lära mig knep och nu till slut efter många om och men, lära mig använda hjälpmedel. Tanken att det är denna trötthet och dessa huvudvärk som får mig att inte klara av det jag föresätter mig att göra har helt enkelt aldrig slagit mig in och mot detta har jag absolut ingen plan eller vapen alls. Jag har ändå… ibland bara visserligen, men ändå kommit så långt att jag insett att jag måste lära mig att göra saker på andra sätt och förlita mig till hjälpmedel istället för min syn, jag har börjat lära mig till och med. Men jag vet inte vad jag ska göra för att jag inte ska hamna där jag var igår. För det har jag absolut ingen plan alls…

Jag vet… jag kanske borde ge det mer tid… men hur mycket? Detta har ju hållit på så länge nu. Som sagt, jag borde ha vant mig redan då när jag först började känna mig trött, när jag såg bättre än nu… Eller? Jag är inte en person med stort tålamod. Jag litar inte på att saker, bra saker, händer utan att man gör en plan och arbetar för det, inte ens då litar jag på det. Det ska helst ske redan nu, idag, för att jag ska tro på en förbättring.

Arg och frustrerad

Planen för idag såg ju bra ut. Tre enkla saker att göra, inget som borde vara speciellt märkvärdigt för en frisk och normal 32-åring, eller hur? Inte ens för en 70-åring skulle jag tro… men för mig spårade det givetvis ut.

Okej, det blev lite mer än tre enkla saker men ändå…

Detta är vad jag gjorde idag, utöver det mest grundläggande, att duscha och klä mig;

Först ringde jag ett samtal till sc och kom överens med dem om en tid då de kommer till jobbet och gör en bedömning av arbetsplatsen, pratar med chefen och installerar mitt program. Det hela tog tio minuter eftersom de redan tidigare erbjudit sig att komma och hjälpa till. Därefter ringde jag nästa samtal som var till Fk. Där hade jag ingen tur för ”min” handläggare, tydligen har jag en sådan, var inte på plats men hon som tog emot samtalet bokade in mig för ett personligt möte redan idag på förmiddagen, innan lunch. Jag bara gapade i luren, inte trodde jag att man kunde få träffa deras personal så snabbt! Trodde att väntetiden för ett personligt möte var minst åtta månader…

Jag gick till Fk, en promenix på ca 10-15 minuter, inte speciellt långt alltså. Hade ett jättebra samtal med en trevlig kvinna som verkar vilja hjälpa till. Hade därefter tur och fick skjuts till Stadshotellet där jag hade bestämt träff med jobbet för lunch.

När jag kom fram hade jag dessutom tio minuter till godo. Underbara tio minuter tänkte jag och satte mig i en bekväm fåtölj för jag tänkte faktiskt vila en stund… det skulle jag inte tänkt, och inte där för genast dök det upp en gammal bekant som arbetar där och gav sig den på att vara social och ställa alla frågor som gör att jag bara har lust att dra ett gammalt täcke över huvudet och hålla för öronen. Frågor som helt enkelt gör för ont att svara på. Fortfarande.

Resten av eftermiddagen var däremot riktigt trevlig på många sätt. Det kändes skönt att vara del av ett sammanhang, det var kul att prata med jobbarkompisar, både om privata saker och om jobb. Det som inte var så kul var att jag redan vid lunchtid kände hur jag började få ont i huvudet men jag hade ju bestämt mig, jag skulle vara med på mötet. Jag tänkte inte ge upp nu. Träning handlar ju om att göra sådant som är svårt, det är när musklerna börjar skaka av utmattning som man kan räkna med att träningen ger effekt. Alltså följde jag med på mötet och satt och lyssnade till klockan tre då det blev fikadags. Jag skulle ju inte ge upp men vid tresnåret ångrade jag verkligen att jag inte hade gått hem efter lunch. Jag tror inte jag kan komma ihåg att jag någonsin haft så ont i huvudet som då… Jag vågade knappt ställa mig upp för jag var säker på att jag skulle spy över någon…

Men… jag är oerhört lyckligt lottad. Bortskämd och bortklemad. Jag har fått mer än jag förtjänar i form av en pojkvän som verkar ha ett sjätte sinne. Utan ett ord gick han nämligen och hämtade min kappa och såg till att jag kom hem. Den här gången skällde han inte ens på mig. Jag undrar hur jag hade klarat resten av dagen om han inte hade gjort det (kört hem mig alltså). Jag hade garanterat fått svälja min stolthet och erkänna mig slagen - ve och fasa! Däremot fick jag veta hans åsikt när han kom hem efter jobbet och jag fortfarande hade sprängande huvudvärk. Vi blev faktiskt lite osams. Men jag erkänner, jag var inte så smart idag…

. . . . . . .

Eller…
Smart.
Varför ska jag behöva vara smart egentligen?

Jag hatar det här. Jag är så arg och frustrerad på mitt huvud som inte orkar hänga med, jag känner mig färdig för döden fast jag borde vara ute och festa varje kväll… eller uppfostra tre ungar med högerhand och göra karriär med vänster. Det är vad mina vänner gör, de som är i min ålder. Själv orkar jag inte ens ta en promenad, äta lunch på hotellet och sitta på ett två timmar långt möte på en och samma dag. Jag är besviken på mig själv. Jag vill inte ha det så här, det måste ju gå att leva ett normalt liv? Det finns människor som gör mer än jag fast de är helt blinda så varför sjutton orkar inte jag? Är det något fel på min vilja? Är jag inte lika uthållig? Jag är så trött på detta. På allt strul som varit så här länge och som verkar fortsätta utan ände. Jag vill leva normalt, även om jag nu måste vänja mig vid att bara se lite suddigt.

Okej, hör på nu vem det än är som bestämmer, jag köper suddet, jag köper det där lilla mesiga hålet jag ser ut genom man jag köper inte dessa huvudvärk och denna ständiga trötthet! Och hör sedan!

Ingen bra plan

Jag kan meddela att min plan för dagen var helt värdelös och jag känner mig ganska nertryckt i skorna just nu... eller sockarna kanske.

Måste ta ytterligare några Treo och Alvedon innan jag kan skriva vidare...

Planer

I natt smidde jag tusen planer…
Jo, jag var vaken nästan hela natten och funderade på framtiden, på jobbet och på allt däremellan. Jag har kommit fram till tusen saker som måste göras och tas tag i för att livet ska kunna fortsätta. Jag kan inte fortsätta att gå hemma och tycka synd om mig själv eller vila eller vad det är jag ska göra. Det är helt enkelt dags att göra något konstruktivt utifrån den situationen så råder. Då måste man förstås inse fakta om den aktuella situationen, något jag liksom gjort mitt bästa för att undvika och skjuta på framtiden. Men nu är det nog dags att ta sig själv i kragen och åtminstone konstatera faktum även om jag kanske aldrig kommer att acceptera det.

Det första jag måste inse är att jag måste göra upp planer för framtiden utifrån det faktum att jag ser sämre. Det kommer inte att bli bättre och det är helt enkelt dags att lära sig att leva med det som är och anpassa vardagen efter det istället för att låtsas att allt kommer att ordna sig eller låtsas att det inte innebär någon som helst begränsning. Det betyder till exempel att jag måste se till att få de hjälpmedel jag behöver och att min arbetsplats anpassas till mina behov snarast. Jag måste också, åtminstone tills jag vant mig, inse att jag kanske inte kan arbeta heltid och sortera ut vilka arbetsuppgifter som är viktigast att just jag gör, fundera över hur jag kan utföra dem och så vidare. Allt tar ju så mycket längre tid nu, det måste jag också ta med i beräkningen.

Jag har som sagt tänkt en hel del i natt. Och gjort upp planer för vad som ska göras och hur. Idag ska jag ringa syncentralen och be dem, om det är de som ska göra det, komma till jobbet och utreda vad jag ska ha för hjälpmedel där. Förmodligen är det något som ska gå via försäkringskassan eller arbetsförmedlingen rehab men om jag ska vänta på beslut från f-kassan lär jag inte kunna börja jobba inom det närmaste halvåret. Allt papper och sådant får helt enkelt ordna sig i efterhand tänker jag. Jag nämnde det för C innan han gick till jobbet och till min förvåning tyckte han att det lät som en bra plan. Så dagens uppgift nummer ett är att ta kontakt med SC och se till att det hela kommer igång snarast. Därefter får jag väl kolla med KF vad de ska ha för papper och börja jaga det om det behövs för jag har faktiskt blivit utlovad av doktorn att få något som ska skickas till FK men det lär ju inte komma den här veckan. Varför ska allt ta sådan tid??? Det är så frustrerande!

I eftermiddag ska jag dessutom gå till jobbet och vara med på veckans arbetsplatsmöte. Det kan vara bra att börja lite med saker jag klarar av och försöka vänja hjärnan vid att tänka arbete och framför allt att vänja mig vid att vistas bland folk utan att dö av trötthet efteråt. Jag är övertygad om att det är en vanesak och om jag inte börjar träna lär jag aldrig vänja mig. Så nu är det bara att ta tag i dagen och göra något vettigt av den.

Utmanad

Jag har blivit utmanad av Moma.

Jag som aldrig blir utmanad. Den här gången ska jag berätta sex underliga/egendomliga saker om mig själv. Det är ju märkligt med tanke på att hela den här bloggen är en enda utsvävning i underliga tankar och känslor så egentligen skulle jag skriva ounderliga saker istället. Här kommer i alla fall utmaningen:

REGLER: Varje spelare börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv. Bloggare som blir "tagna" ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Till slut väljer bloggaren sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter det är gjort skriver han eller hon en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit "tagna" och att de ska läsa ens egen blogg för mer information.

Okej, här kommer mina underliga egendomliga egenskaper.

1
Det finns inte ett enda grönt plagg i min garderob. Har aldrig funnits, kommer aldrig att finnas. Jag avskyr grönt såvida det inte hör till naturen.

2.
När jag var ung tog jag av mig min top och visade BH:n i en fullsatt bar för att få en gratis drink. Jag fick ett antal kan jag tala om.

3.
När jag var barn var jag fruktansvärt mörkrädd och sov alltid med taklampan tänd. Jag föredrar fortfarande att ha en nattlampa tänd i sovrummet även om jag inte är mörkrädd längre.

4.
När jag först såg vår nya chef (Chris) var min första tanke ”O nej, ännu en uppblåst stropp som ska pinka revir och organisera om”. Det tog lång tid innan jag insåg att han var ganska duktig på sitt jobb. Och han trodde nog att jag bara var en dum blondin rätt så länge (ibland låtsas jag vara just det, det är ganska kul faktiskt).

5.
Jag är en fullständig perfektionist. Allt måste vara helt perfekt, inte nödvändigtvis i mitt hem för där kan det gärna vara stökigt, men när det gäller mig själv. Jag måste se perfekt ut innan jag kan visa mig för folk, perfekt sminkning, hår, kläder skor. Jag är oerhört tävlingsinriktad också och måste alltid vara bäst på allt. När jag gick på universitetet hade jag två kurser som inte hade betyg, bara G och U. Jag hatade de kurserna för jag kunde inte ”tävla” med mig själv om att få VG… och jag nöjde mig inte med VG, jag var tvungen att ha full pott för att känna mig riktigt nöjd.

6.
När jag sökte till gymnasiet valde jag estetiska programmet för jag ville absolut bli barnboksillustratör. Jag ändrade mig när folk förklarade att chanserna till jobb inom den branschen är nästan obefintliga. Jag var ganska sur för att jag ändrade mig ganska länge.

Sådär…
Nu vet ni fått mer onyttig kunskap om mina egendomligheter.

Nu är det min tur att utmana någon och då skulle jag skriva en lista och gå till era bloggar enligt regelerna men nu vet ni ju hur lat jag är så jag gör inte det. Jag skriver ingen lista på dem jag vill utmana för då glömmer jag någon. Istället så skulle jag vilja utmana alla er som läser den här bloggen och känner att ni orkar bli utmanade. I synnerhet utmanar jag alla som någon endaste liten gång har skrivit en endaste liten kommentar, eller många kommentarer.

Jag ändrar alltså spelets regler helt efter mina egna behov, nya regeln är att alla som läser är utmanade och ni ska skriva en kommentar här om ni antar eller inte antar utmaningen.

Please, please, anta utmaningen!

Både ock

C körde mig idag. Han påstod att han kände sig frisk och kry. Jag trodde inte riktigt på det där men när jag kände honom på pannan hade han inte feber i alla fall. Hostig och rosslig är han men kanske är han på bättringsvägen nu. Jag är i alla fall lycklig över att han kunde följa med. Vi åkte lite före sju och hamnade mitt i rusningstrafiken och fick krypköra i säkert närmare en timme. Jag fattar inte att Stockholmarna orkar med detta! Vilket slöseri på tid, pengar och naturresurser, speciellt som det bara sitter en enda person i varje bil. Tack och lov för att jag slipper ha det så varje dag. Vi hade inte riktigt tänkt på det här med rusningstrafik så det var nätt och jämt att vi hann i tid.

Efter dagens läkarbesök så finns det som vanligt goda nyheter och dåliga nyheter. Frågan är vilka jag ska börja med. Doktorn konstaterade igen att det såg så fint ut i mina ögon (uhum, operationen lyckades, patienten dog?). Synfältet hade inte heller minskat sedan innan operationen och trycket låg som det skulle. Vi frågade självklart hur länge det här resultatet skulle hålla men det hade hon givetvis inget svar på. Läkare nuförtiden verkar inte kunna svara på något. Hon sa att hon kanske skulle kunna ge en bättre uppskattning nästa gång… vilket innebär att jag tyvärr måste träffa henne igen. Fy sjutton vad jag hatar att åka till Stockholm!

Men så var det det här med det suddiga. Det var mindre roligt. Jag fick visserligen recept på två par nya glasögon men ingen av dem kommer att göra någon jättestor skillnad så vitt jag märkte då när jag provade. C frågade vad det beror på och naturligtvis fick vi en förklaring men jag vet inte om jag blev så mycket klokare på den. Slutresultatet är i alla fall att det kommer att förbli ganska suddigt även i framtiden.

Nu har vi varit hos optikern och valt nya bågar och lämnat in receptet. Jag får glasögonen om en-två veckor och det är väl då jag egentligen kan bedöma skillnaden på riktigt.

Jag vet inte hur jag ska känna riktigt. Å ena sidan är jag fruktansvärt besviken och rädd för jag vet ju egentligen inte hur det kommer att bli rent praktiskt, efter två veckor till med denna dessa suddiga ögon så kanske jag kommer att märka en enorm skillnad. Eller så kommer mina förväntningar vara så höga att jag blir grymt besviken. Just nu är jag nog mest besviken över att det ska ta så lång tid att få de nya glasögonen. Det känns lite som om livet får vänta tills de kommer för det är först då jag vet vad jag har att rätta mig efter även om jag inte har några stora förhoppningar. Just nu orkar jag inte riktigt tänka på det hela, jag är alldeles för trött och det är alldeles för behagligt att bara sticka huvudet i sanden och låtsas att allt ska bli bra.

Förlåt

Jag måste nu be om ursäkt och förklara, fast jag är ganska säker på att du kanske förstått det redan, av allt mitt högljudda klagande… Men… Alltså… Liksom… (liiiiite svårt att formulera detta är det)

Jag är som alltid, jätteglad för varje kommentar, och jag skulle inget hellre än vilja gå in på alla bloggar och läsa lika ofta som vanligt för det har jag verkligen sett fram emot… Och kommentera… men… ja… alltså… så länge jag ser så här suddigt (eller ve och fasa, tills jag vänjer mig) så tar det bara typ åtta gånger så lång tid och är sjutton gånger jobbigare än det brukar vara så jag hoppas att ni förlåter mig om det inte blir så ofta som jag skulle vilja.

Puh... Jag tror jag just skrivit min längsta och sämsta mening. Förlåt för det med.

Berget som blev en kulle

Nu ska jag berätta om dagens berg… som blev en kulle. En stor och brant kulle men bara en kulle. Lite som ”Mannen som gick upp för ett berg och kom ned för en kulle” (vad handlade den filmen om egentligen?). Jag vet inte om jag ska kalla dagens kulle för någon vidare prestation eller bara ska skämmas över den.

Jag skrev en stooor lapp, en hel A-4 fyllde jag utan problem.

Med tjock svart spritpenna och bokstäver på ca två cm.

Summa 13 varor att inhandla.

Jag räknade ut hur lång tid det skulle ta att gå och att handla de få saker jag skulle ha och beställde taxi för hemresan (inte för att jag är lat utan för att jag ”inte bör bära tunga saker”). Här måste man boka sin resa två timmar i förväg sedan beslutar någon osynlig makt om man bevärdigas få en taxi, om man nyttjar samhällsbetalda resor (jag kallar det så för det låter finare än färdtjänst). Jag blev i alla fall utlovad en sådan, och fick en tid att passa. Jag gick till affären, tog en vagn och bad en stilla bön att jag inte ska välta ner något (typ staplade kattmatsburkar) när jag kör på något och sedan tog jag itu med uppgiften. När jag väl kom till vara nummer tre på min välplanerade lista så insåg jag att med den här farten så skulle det förmodligen ta mig ytterligare två timmar, eller en halv dag, att bli klar och vid det laget skulle jag få gå hem för någon taxi lär inte vänta på mig. Jag började känna mig lite lätt desperat när en ängel talade till mig… eller ja, jag trodde det i alla fall till en början, innan jag såg att det var någon av butikspersonalen. Det är en bra butik detta, i alla fall om man bara ser suddigt och väldigt lite, för deras personal bär alla röda tröjor. Röda tröjor syns ganska bra till och med genom mitt sudd.

”Hej Ella, du heter väl Ella?”
”Äh ja?” (vad har jag kört på eller förstört undrade jag)
”Jag heter M och jobbar här, får jag hjälpa dig?”

Observera, hon frågade ”får jag hjälpa dig?”, inte vill du ha hjälp, behöver du hjälp? Det lät väldigt mycket trevligare kan jag meddela, så trevligt att jag genast tackade ja och kände mig evigt tacksam. Med hennes hjälp gick det riktigt snabbt att hitta allt jag skulle ha och allt var betalt och nedpackat precis lagom till att taxin dök upp utanför.

Som sagt, jag kan inte precis säga att jag är stolt för att jag klarade av att handla själv, för det gjorde jag ju inte, men jag vet inte ens om jag bryr mig just nu. Det känns faktiskt som att klara sig själv är aningens överskattat när man kommer hem och bara känner för att svimma av trötthet och huvudvärk i farstun för att man gått en promenad på 15-20 minuter, lagt tre varor i en kundvagn och tagit taxi hem. Jag får helt enkelt lära mig att handla själv en annan dag. Jag förmodar, tyvärr, att de dagarna kommer snart, hur det än går hos doktorn imorgon.

Hur gick detta till?

Jag var länge övertygad om att det är två personer som läser min blogg... nej tre. Numera har jag varit fast förvissad om att det är några fler, de som lämnar kommentarer. Men vad är då detta? Och hur gick det till?


Tack Monika för bilden och tipset.

Asch, det är nog bara ett tillfälligt fel... för att jag flyttade eller något.

Dagens berg

Idag är C förmodligen ännu sämre än igår. Själv är jag oförskämt pigg, i alla fall om man jämför med honom. Jag har känt efter väldigt noga, i fall om att, men nej, ingen feber, inte det minsta ont någonstans. Bara det vanliga diset framför ögonen. Så detta innebär att jag fortsätter att agera sjuksyster och försöker se till att sjuklingen dricker mycket, äter och mår så gott han kan. Och håller sig borta från min blogg.

Trodde du förresten att han snällt fann sig i att stanna hemma idag? Inte då! När jag vaknade var han i full färd med att duscha. Jag kände honom på pannan och konstaterade att han har 40 graders feber och ska stanna hemma. ”nje men jag har…” säger han då varpå jag avbröt och sa; ”går du till jobbet så måste jag också gå, du är chefen och du sätter ribban, då kan du inte förvänta dig att jag ska sitta hemma och rulla tummarna”. Han gick och lade sig i sängen utan vidare diskussioner efter det. Inte för att jag tror att det spelade någon roll vad jag sa, snarare insåg han väl att han inte var i form för annat än sängläge.

Detta innebär däremot ett liiiitet problem… Eller snarare utmaning för mig. Igår tänkte inte jag på att han skulle vara utslagen idag med och att vi skulle stanna hemma båda två, och hemma hos honom till råga på allt. Alltså handlade jag inte och eftersom vi mest har bott hos mig den sista tiden (för att det är lättast för mig) så är inte kyl och frys överfullt här. Det innebär att vill vi ha lunch idag så måste jag åka och handla. Gå… eller något. Utmaningen ligger naturligtvis inte i själva promenaden eller att beställa taxi, snarare i att hitta rätt saker i affären… Jag har faktiskt inte handlat matvaror på egen hand sedan efter operationen, faktiskt inte ens innan på bra länge för C har funnits till hands så länge. Jag kan riktigt se mig själv stå med näsan tryckt mot toapappret och brödet… Tanken är inte alls lockade. Jag borde självklart tänkt på detta igår när jag hade två par ögon med, som visserligen motvilligt, men ändå ganska bra hjälpte mig att se rätt… välja rätt. Frågan är vad jag ska göra… eller hur snarare. Jag skulle kunna beställa pizza, eller ringa affären och be dem packa ihop det jag ska ha men å andra sidan, någon gång måste ju bli den första? Skrämmande...

Det lämpliga är väl att skriva en shoppinglista till att börja med gissar jag. Företrädelsevis en som jag kan läsa också. Klä på mig är en bra start... vilket påminner mig att jag måste åka hem och hämta mer kläder. Ännu en sak att lägga på "att göra listan" för dagen.

Alltså, tanken slog mig för någon dag sedan, det finns faktiskt en viss procent analfabeter i vårt samhälle, hur klarar de sig? Det måste vara ett fruktansvärt handikapp…

Ombytta roller - tillägg

För att bevara husfriden, men i allra högsta grad mot min vilja, så måste jag lägga en länk här och hänvisa till den första kommentaren. Om jag inte gör det kommer jag inte få en lugn stund i natt.

Jag har däremot inte lovat att göra det läsbart :)

God natt mina vänner!