Skrynkligt och jobbigt

Jag hade tid hos shrinken redan kl 9. Efter det kom jag hem och lade mig under täcket, drog det över huvudet och tänkte att jag aldrig vill komma ut. Det blev jag förstås tvungen till när näsdukarna tog slut.

Ska det kännas så här? Nog för att jag hört att ont ska med ont fördrivas men… jag vet inte. Ska det vara så här så är jag inte säker på att jag tror på det.

Imorgon har jag lovat att börja jobba. I förmiddags ringde kvinnan som ska bli min ”assistent” och lämnade ett väldigt gulligt meddelande på min telefonsvarare. Det lät som om hon verkligen ser fram emot att få börja ta tag i saker och vill ha arbetsuppgifter och jag kan faktiskt tänka mig ett antal genast som hon skulle kunna ta tag i. Det känns bra åtminstone.

Kruxet är så klart att jag behöver ta mig till jobbet och prata med henne, visa henne och se till att hon vet vad hon ska göra. Normalt sett skulle det inte vara något att tjafsa om, en promenad till jobbet, en massa skitsnack med arbetskamraterna, lite fika och så lite jobb och sedan har en hel förmiddag passerat utan att ens märkas… Kruxet är bara att jag inte känner mig normal. Jag är rädd för att min kropp ska reagera precis som den gjort de senaste veckorna vid minsta lilla förändring i det invanda och det har jag alls inte lust med. Även om jag lägger mig och vilar efteråt så tar det sådan tid innan jag blir… någotsånär normal igen… Jag hatar att känna mig som jag gör…Skröpplig. Gammal. Färdig att kasseras och slängas på tippen…

Å andra sidan, om jag inte går till jobbet så lär jag inte heller få veta… om jag orkar alltså… Dessutom vill jag jobba, vill träffa kollegerna och vill fika!

Nå ja, det löser sig. Idag ska jag i alla fall börja med att sortera upp saker och skriva en liten lista på vad jag ska gå igenom med henne. I värsta fall ber jag henne komma hit och gå igenom allt. Lite fräckt, jag vet men kanske bättre än alternativen.

Nu ska jag lägga mig på soffan, sätta på TV:n och zappa… det är lagom aktivitet för min nyskrynklade hjärna.

Om barn och mammor

Barn är ganska fantastiska. I alla fall de här barnen. Jag upphör aldrig att förvånas över hur ärliga de är och hur lätt de har för att… vara fullständigt naturliga. Som om det vore det mest självklara i välden att deras pappas nya fru är synskadad.

Första gången de träffade mig så såg betydligt mycket bättre så de har ju varit med på resan hela tiden, efter och före varenda operation med allt vad det inneburit och ändå har de aldrig gnällt eller suckat över att de faktiskt tvingats ta en hel del hänsyn till mig och mina problem. Jag är verkligen förundrad och tacksam över att de har så stor tolerans. Än mer förundrad blir jag när de så tydligt visar att de tycker om mig och att de trivs hos oss och skulle vilja få vara hos oss mer och oftare. Jag önskar så att deras mamma ville lyssna på dem för C behöver också få vara med sina barn.

Mammor förresten. De är verkligen ett kapitel för sig själva. I alla fall är min det. Medan C och barnen var på äventyrsbad så besökte jag mina föräldrar och passade på att gå ut och gå med mamma en stund. Det var kallt så det blev ingen långpromenad vilket är tur det för… helt ärligt lyckades hon, i bästa välmening, förstöra stora delar av mitt redan skröpliga självförtroende i bara några få meningar. Jag vet inte om hon inte tänker eller om hon är så förblindad av sin förtvivlan över min syn att hon inte har förmågan att känna annat än skräck och panik… Eller om hon möjligen har någon märklig sjukdom som gör henne rent ut sagt elak… Jag vet inte vilket som är bäst att tro på, kanske är det lika bra att bara strunta i det. Om det nu vore så enkelt.

För hur det än är så är det alltid de där… förlupna, ogenomtänkta kommentarerna som gör att jag rasar ner i ett svart hål och vill försvinna för gott… eller som i det här fallet, tappar greppen om kanten dit jag så mödosamt just börjat komma upp. Det kan vara några få ord i bästa välmening, sagda direkt, eller något jag råkar höra som inte är menat för mina öron.

Jag har visserligen alltid varit känslig men så här känslig har jag då aldrig varit.


Nå ja… livet går vidare idag med. Utan några stora planer. Tanken närmast är lite matlagning och annat hushållsplock, sedan kanske lite mer läsande och bloggande, lite TV och eventuellt en promenad med en kompis som är mammaledig.

Jag önskar alla mina vänner en riktigt bra måndag.

Mitt i natten…

…och jag kan inte sova.

Det är inget ovanligt. Oftast ligger jag kvar och snurrar, låter tankarna snurra runt. I natt blev tankarna för snurriga och jag kände att jag tvungen att gå upp i mörkret. Vissa nätter blir jag rädd för mörkret. Det är helt ogenomträngligt nu och tankarna det väcker skrämmer mig. Då ligger jag kvar och kryper intill C.

I natt… jo då, mörkret är lika skrämmande och bordslampan lyser bara upp här, där jag sitter. Men mina snurriga tankar som kretsade kring min egen tillvaro nyss har ersatts av andra snurriga tankar.

Tankar på mina bloggvänner.
Jag har fått denna stora gåva, att få så många vänner vars liv jag får dela via bloggen. Jag har fått lära mig, genom era ord, att livet, för så många, varken är lätt eller rättvist trots att sorgerna, oron, smärtan och bekymren har olika orsaker.

Jag känner mig ödmjuk när jag tänker på att alla dessa människor som så frikostligt delar med sig av sitt liv, sina ord och sitt stöd till mig, gör det trots att de själva behöver all stöd och styrka de kan få. Jag blir så ödmjuk inför livet, människan och mänskligheten när jag inser att det finns så många vackra och omtänksamma människor, och jag blir framför allt så oerhört tacksam över att jag funnit ett sätt att få lära känna så många av dessa människor.

I natt har jag faktiskt bara en enda önskan. Att jag hade det där trollspöet som jag så ofta önskat mig så jag kunde vifta med den och sprida lite glädje, ljus, tröst och trygghet hos alla dem som behöver det. Eller att jag finge en önskan för varje bloggvän som kunde besannas. Tänk vilken lycka…

Drömmar

Igår fick jag mig en tankeställare när det gäller mitt bloggande. Jag insåg att jag den senaste tiden faktiskt varit ganska självisk och mest tagit emot kommentarer och mått bra av dem utan att själv ge igen. Jag har helt enkelt försummat mina kära bloggvänner och många gånger läst utan att lämna kommentarer. De kommentarer jag har lämnat har varit ganska… oengagerade.

Jag tror att ni som ofta besöker min blogg förstår orsakerna så jag ska inte urskulda mig. Däremot så fick jag ordentligt dåligt samvete igår. Inte ens i drömmarna kunde jag släppa det helt vilket faktiskt var bra för jag drömde helt knasiga drömmar där jag träffade flera av mina bloggvänner i livet så att säga. Det var en väldigt trevlig dröm. Nästan som i verkligheten så såg ni alla helt annorlunda ut än vad jag föreställt mig för jag såg er helt klart och tydligt. Jag gillar sådana drömmar!

Det där med drömmar är märkligt. Jag har ofta mardrömmar, när de börjar så avlöser de varandra hela natten och det är nästan lika bra att gå upp för att få ett slut på det. Och sedan, när jag är inne på att strunta i att somna alls så kommer flera nätter med riktigt angenäma drömmar. Som i natt… Då är det nästan så jag vill lägga mig även på dagen bara för att det är så skönt att sova.

Idag annars så har jag inte gjort speciellt mycket. Städat lite, sovit en stund, skrivit och skickat en shoppinglista till C och nu snart ska vi åka och hämta barnen. I helgen ska det visst bli bad enligt önskemål. Jag åker väl en stund till mina föräldrar, det är som att välja mellan pest eller kolera – äventyrsbadet med miljoner med folk eller föräldrarna… Jag kan ju förståss stanna hemma också… Asch, det löser sig, de kanske inte alls vill åka när det väl kommer till kritan.

Nu önskar jag er alla en riktigt skön fortsättning på dagen!

Pannkaka

Det är vad det blev av dagen. Både bildlikt och bokstavligt.

Inga naglar, ingen frisyr och definitivt ingen snygg sminkning… om man inte räknar gråtränderna efter mascaran förstås.

Jag gick till chefen, satt och pratade med honom i över en timme och när jag kom ut så var det ungefär som om någon hade stuckit hål i en ballong. All ork, all självbehärskning bara försvann och det enda jag ville var att åka hem och dra täcket över mig och aldrig komma ut igen. Jag ringde frissan, som väl är så känner vi varandra tillräckligt väl för att hon skulle vara förstående. Sedan åkte jag taxi hem och hemma somnade jag så fort jag lade huvudet mot kudden. Sov bort halva dagen gjorde jag så jag lär väl ligga vaken i natt…

Och nu har jag stekt pannkakor… utan grillkrydda.

Egentligen var det ett ganska bra möte med chefen. Han var, till min stora förvåning, både extremt (med hans mått räknat) trevlig och förstående.

Jag vet inte om det beror på att C kanske hade pratat med honom (C påstår att han inte gjort det). Jag uppskattar inte om han har det för det skulle kännas och se väldigt märkligt ut om han sprang mina ärenden men… samtidigt så insåg jag idag att jag helt enkelt inte riktigt är i form för att klara av allt själv just nu. Jag kände mig illamående innan det här mötet och efteråt ska vi inte tala om… Och det trots att det var ett bra möte.

Min nya chef som oftast uppträder som en elefant i en porslinsbutik gjorde det även idag. Han gick rakt på sak och förklarade genast att han absolut vill att projektet ska avslutas. Efter den inledningen blev jag nästan gråtfärdig för jag antog att han med det menade att om jag inte fixar det så får någon annan ta över, men sedan, efter ett ganska långt tag, kom det fram att han faktiskt inte ville ersätta mig, som jag hade tolkat det, utan ville hitta ett sätt som gör att det kan fungera för mig.

Han gick på som en riktig elefant och ställde så många frågor, jobbiga frågor som inte handlade om jobbet, att det förmodligen fick spanska inkvisitionen att framstå som en söndagsutflykt och sedan, när jag var färdig att börja lipa, kom han med ett riktigt bra förslag. Jag börjar tro att den mannen, trots sin osmidighet ändå är en ganska bra ledare och personkännare.

Han föreslog att jag skulle göra som doktorn tyckte och ta en time out på några veckor eller tills jag börjar längta till jobbet igen (vilket jag upplyste honom om att jag redan gör)och sedan börja arbeta några timmar om dagen beroende på hur jag mår. När jag börjar jobba igen kommer han att se till att jag får en assistent som kan göra allt administrativt och annat som jag kan delegera. Det var ju tänkt att det skulle funkat så från första början men det är bara det att hon som skulle ha hjälpt mig ständigt har haft andra arbetsuppgifter som hon och andra prioriterat mer så det blev inte mycket service till mig. Nu har han lovat att se till att det verkligen funkar som det är tänkt. Vi får väl se, tanken och själva upplägget låter lovande i alla fall. Dessutom har vi justerat tidsplanen lite och skjutit fram vissa saker så att jag inte behöver känna mig så stressad och det är också bra.

När jag satt där och hörde allt detta och insåg att han faktiskt vill att JAG ska avsluta projektet OCH må bra, så bestämde jag mig för att jag ska börja jobba i mitten av nästa vecka och det sa jag också till chefen. Det är bara det att efter den här eftermiddagen är jag aningens tveksam. Jag hade ingen aning om att min kropp skulle reagera som den gjorde efter mötet. Jag hade trott att jag liksom… har blivit starkare efter de här veckorna som jag varit ledig… efter semestern och allt… Men det verkar ju snarare tvärt om.

Men vi får se... just nu orkar jag inte tänka mer på morgondagen, det räcker med att överleva dagen.

Torsdagsplaner

Idag ska jag göra en sak till som jag inte längtar efter att göra direkt. Jag har blivit kallad till möte på kommunledningskontoret med min chef (inte C då). Han ringde igår och beordrade mig med hela handen som vanligt och jag orkade inte säga emot. Saken är ju ändå den att jag måste prata med honom igen, nu när jag tydligen inte bör jobba som vanligt fast jag hade räknat med att börja igår.

Jag vet att jag måste prata med honom, redovisa hur långt jag kommit i projektet och vad som akut måste göras och jag vet att jag också vill det… men, samtidigt innebär ju det här mötet någon typ av beslut om framtiden och det vet jag inte om jag klarar av att fatta än. Jag måste bestämma mig för om jag ska göra tvärt emot vad doktorn och C föreslår, om jag ska jobba på som vanligt eller jobba deltid eller vad jag vill… Vad jag än väljer… så blir det en kompromiss.

Jag vet inte hur jag ska förklara så att du förstår och C förstår… men jag vill så oerhört gärna avsluta det här projektet, visa att jag klarade av det trots allt strul. Bevisa för alla att jag kan, att jag inte bara är handikappad… för om jag inte gör det nu så är risken stor att när jag väl vill och kan komma tillbaka så finns det inget kvalificerat jobb till mig. Men jag vill också göra det för min skull, för att jag behöver jobba, för mitt självförtroende och allt det där…

Nå ja…
När jag inte klarar av att besluta mig för något låter jag situationen fatta beslutet. Så får det nog bli idag.


Efteråt tänker jag faktiskt belöna mig själv. Här är tvära kast mellan yta och djup nu ,)
Jag tänker gå till frissan och få en klippning och sedan ska hon få sminka mig och sätta upp håret. Dessutom ska jag få manikyr har jag bestämt mig för. Fransk manikyr. Förr i livet var jag alltid välsminkad och mina naglar var alltid långa och välmålade, nu kan jag knappt minnas när jag sist hade naglar över huvudtaget eller ens nagellack. Ju mindre jag ser desto mer använder jag händerna verkar det som och naglarna går av men nu efter semestern är de faktiskt i lite bättre skick så jag ska unna mig denna fullständigt bortkastade lyx.

Varför? Bara för att det känns bra. För att jag vill vara fin… för C så klart. Även om jag tycker att det finns andra hål att stoppa pengarna i…

Jag önskar er alla en riktigt bra dag.

Positiva saker

Jag inser och skäms över att det den senaste tiden bara funnits tråkiga inlägg i denna blogg. Det verkar nog som om jag går omkring och tycker synd om mig själv hela tiden och inte kan uppskatta de bra sakerna i livet. Så är det faktiskt inte.

Eller... jag hoppas att det inte är så...

Därför kommer här en lista på allt som får mig att må bra och som jag är så djupt och innerligt tacksam över att jag fått lyckan att ha:

C
Barnen
Vårt hem
Vänner, irl och bloggvänner
Bloggkommentarer
Skrivandet


God natt alla.

Den stora gråtdagen

Det är möjligt att tårarna tagit slut. Ögonen känns i alla fall som öknen måste känna sig efter värsta sandstormen. Inuti är det tomt. Som om jag tagit slut.

Kanske har jag nått slutet.

Jag trodde att jag skulle må bättre... istället... vet jag inte var jag ska ta vägen.

En tidningsartikel

Jag läste just Svd:s artikel ”Själens gift fräter i det dolda”. Det var en skrämmande och smärtsam läsning för trots att artikeln handlar om skamkänslor som bottnar i helt andra upplevelser än mina så var det så mycket av det som beskrevs… så väldigt nära och så väldigt sant… det blev alldeles för många aha-tankar som artikeln väckte…

Jag skäms över min sjukdom och allt vad det innebär… Det har jag alltid gjort, och jag vet inte om jag någonsin kommer att sluta göra det. Jag erkänner det sällan för det är svårt att medge känslor man inte bör ha och som andra skulle bemöta med att säga ”Det där är väl inget att skämmas för”. För visst har alla rätt, inte behöver man skämmas för något som man inte bett om att få. Och ändå gör jag just det.

I artikeln står det::

” –När den skamfyllda situationen väl kommer upp på bordet kan den verka obetydlig för en utomstående. Men då får jag inte säga ‘det där var väl inget att skämmas för‘. Den formen av avfärdande är som att sluta vara med personen i upplevelsen. I den stunden behöver man ett medkännande vittne.”

Just att läsa det känns så.. bra… att det är tillåtet på något sätt att vara ologisk, att känna skam trots att man inte borde.

” –Där det finns mycket skam känner sig många otillräckliga och börjar kräva av sig själva att orka litet till. I sin längtan efter att vara mer finns en risk att istället börja göra mer, förklarar Göran Larsson. Den här otillräcklighetskänslan tror jag har att göra med att man inte är i tillräcklig kontakt med det som är genuint och äkta i en själv. Det är därför man upplever sig som en bluff.”

Exakt så är det. Jag känner mig otillräcklig, svag och trasig. Jag vill göra mer för att bevisa att jag inte är svag och trasig. Jag vet snart inte ens vad som är äkta i mig för den jag var finns inte längre och den jag är känner jag inte, vill inte känna, så visst har han kanske rätt även i orsaken och inte bara i själva… resultatet…

” …skammen också ett hinder i nära relationer, menar han. Den som inte vågar visa sig helt och fullt börjar använda avvärjningsmekanismer – tar avstånd själv (drar sig tillbaka) eller håller den andra på avstånd (går till anfall).”

Hur ofta försöker jag inte hålla C på avstånd? För att hindra honom att se det jag skäms för, för mina känslor för allt som jag förknippar med min sjukdom…

Kvällens tankeanalys

Jag har funderat. Läst. Googlat. Funderat. Lyssnat.

De kanske har rätt. Doktorn och C. Det kanske är så att jag inte mår så bra och att mina symptom liknar det där som jag inte vill kännas vid…

Problemet är bara det att vi ändå inte är eniga om orsaken. Jag menar… det kanske inte alls är så hemskt underligt om jag ”riskerar att få utmattningsdepression”, för jag är verkligen trött och frustrerad över hela situationen just nu. Det hela har liksom eskalerat de senaste veckorna och allt har bara blivit värre och värre efter operationen på något märkligt sätt… men det är ju inte jobbet som är orsaken. Det är allt annat förutom jobbet.

Kan man sjukskriva mig från mig själv tro?

Näpp… trodde just inte det. Så vad är vitsen med att stanna hemma då?

C har någon märklig förklaring, jag förstår den inte. Han hävdar att han ser det klarare och det gör han säkert. De flesta ser klarare än jag (det där skulle vara ett skämt). Han har genom någon form av amatörpsykologisk analys kommit fram till att när jag är på jobbet går all min energi åt till att spela mitt lilla spel, vara duktig och göra mitt jobb och när jag sedan kommer hem är jag helt slut av att försöka behålla allt inom mig. Han kan ha rätt i det.

Eller… ja, han har rätt.

Det ÄR jobbigt att ständigt vara på sin vakt, både mentalt och rent praktiskt. Att hela tiden låtsas vara på ett visst humör och inte visa utåt hur det är inuti kräver en massa energi. Jag läste i en artikel i SVD om Doris Dahlin och hur hon växte upp med skammen över sin missbrukande pappa. I artikeln står det bland annat om hur mycket energi det krävdes för att hålla tillbaka allt som inte fick visas ”Det gick åt så mycket energi att hon ofta darrade på händerna.”

Jag känner igen det där.
Vissa dagar är jag nästan skakis när jag kommer hem. Inte för att jag rent fysiskt arbetat mig trött eller ens varit i situationer som kräver extra mycket koncentration utan för att jag en hel dag mest känt för att dra täcket över mig och gråta men istället varit tvungen att sitta i fikarummet och skratta åt mina egna tabbar eller delta i något annat möte där tårar absolut inte är accepterade.

Sedan finns ju det rent praktiska. Varje möte, varje sak som inte är invand och trygg kräver mer av mig än förr. Jag måste hela tiden anstränga mig till det yttersta för att hinna med att se, för att uppfatta, tolka, göra rätt och så vidare. Varje liten detalj tar längre tid och kräver mer. Det som alltid varit självklart förr kräver koncentration och det gör mig trött i huvudet. Vissa dagar är jag så trött av att ständigt spänna mig till det yttersta att jag bokstavligt talat snubblar i säng när jag kommer hem.

Så visst… De kan ha rätt i att jobbet tar all min energi men det skulle ju inte vara på det viset om inte min syn var som den är. Och även om jobbet kräver mycket så är det ändå det som gör att jag känner mig något sånär normal och inte helt obrukbar, trasig och kasserad. När jag är hemma så känner jag mig fullständigt värdelös och det är det sista mitt självförtroende behöver.
När jag är hemma hinner jag tänka och känna. Jobbet hindrar mig från det.

En gyllene medelväg… Hur hittar jag den?

När jag arbetar finns det så mycket att göra att jag helst skulle vilja jobba heltid. Att jobba mindre… innebär förmodligen att jag måste släppa en del av de uppgifter som jag tycker om, som ger mig tillfredsställelse. Som gör att jag kan känna en viss… stolthet över det jag gör. Som är kvalificerat.

Jag är rädd för att göra det. Jag vill behålla ansvaret, utmaningen, det som skiljer mitt jobb från växeltelefonistens. Jag vill inte gå bakåt i min karriär…

C säger att det är tillfällig. Men är det? Hur kan jag komma tillbaka? När?

Just nu… när jag funderat färdigt… så HATAR jag mitt liv!

Varje dag tar jag två steg tillbaka, ger upp fler och fler av mina ambitioner, förhoppningar och drömmar och jag kan inte se någon ljusning, någon väg framåt för hur jag än gör, vad jag än gör så verkar ödet, eller satan som Maria säger, stå på lur för att dela ut ännu ett slag. När tar det slut?

Tokiga läkare

Jag kan efter den här förmiddagens läkarbesök konstatera att jag HATAR läkare. Det är inte så att jag direkt älskat läkarbesök tidigare eller ens tyckt om läkare men nu börjar jag definitivt få nog.

Alla dessa smilande låtsasomtänksamma människor som tror att de vet bäst bara för att det råkar stå läkare på deras namnbricka. Som tror att jag är en idiot för att jag är patient och dubbelidiot för att jag dessutom ser dåligt. Jag är fullständigt uttröttad på dem. Om jag aldrig träffar en läkare igen är det för snart…

Jag är så arg… komma med en massa skitsnack som inte stämmer på en fläck. Och det värsta är att C håller med!

*Andas lugnt nu… Inte slå något hårt i huvudet på C när han kommer hem… *

Jag hade tänkt börja jobba imorgon för det är då min sjukskrivning går ut. Jag vill jobba. Jag behöver jobba och tänka på annat än mina egna sorger! Jag mår bra av att jobba! Jag kommer inte få tillbaka min syn av att gå hemma, inte heller kommer jag att känna mig gladare för det! Jag vill ha tillbaka mitt normala vanliga liv!

Och hör sen.

Det senaste året har jag gjort, tvingats att göra, tusen kompromisser, gjort saker jag absolut vägrat som är helt och fullt mot min vilja men nu får det väl ändå vara nog av elände? Jag tänker jobba imorgon och därmed basta!

Saken är den, och jag vill verkligen inte trampa någon på tårna nu, men jag tror inte ett smack på att jag kan må dåligt av att göra något som jag tycker om. Jag tror inte ett dugg på att läkaren har rätt i att jag kan ”riskera utmattningsdepression” av att göra det jag trivs med - mitt arbete. Sedan kan han ha tusen förklaringar men jag köper dem inte. Det sista jag vill är att sitta hemma och älta mina sorger. Jag vill jobba så jag kan glömma allt som gör ont för om jag arbetar måste jag koncentrera mig på arbetet och vardagsdetaljerna och hinner inte tänka på det som gör ont, på framtiden, på det som varit och allt annat. Om jag stannar hemma däremot… då blir jag garanterat deprimerad. Och tokig!

Jag tänker inte ge med mig. Bara så du vet C! (jag vet att du sitter och läser)

Alla mina tokiga semesterkänslor

Det är märkligt detta med semester. På något sätt förväntar jag mig alltid att när jag åker så… byts hela livet ut och allt blir annorlunda, inte bara omgivningarna.

På sätt och vis stämmer det lite grann. Allt blir annorlunda på ett underligt sätt. De där vardagliga problemen blir på något sätt mindre… eller kanske bara annorlunda. Det kanske är naturligt, på ett hotellrum är det ju trots allt begränsat med prylar, ägodelar och framför allt hushållssysslor. Man behöver inte ens bekymra sig om att koka kaffe för det är någon annan som gör det åt en.

Å andra sidan uppstår nya och annorlunda problem… eller snarare utmaningar. Det gör det alltid numera när jag inte är i en miljö som jag känner mig bekant i men när jag är utomlands så blir det andra saker som blir annorlunda. Ta bara en enkel sak som att korsa en gata själv. Det är inget stort bekymmer någonstans än så länge men… det blir anorlunda utomlands. Trottoarkanterna är så mycket högre än de jag är van vid, de gröna gubbarna låter inte som de brukar, sitter på en annan höjd och trafiken har en helt annan rytm än hemma i byhålan. Allt detta i kombination blir ett extra osäkerhetsmoment. Inte för att jag så särskilt ofta var ute på egen hand utan C men ändå… även med C blev det annorlunda.



Innan vi åkte trodde jag någonstans att allt det där som gör så ont mentalt just nu skulle kunna stanna hemma och kanske bara helt enkelt försvinna tills vi kom hem.

I viss mån så blev det så. Jag hade betydligt färre tillfällen att fundera över mina sorger när vi var där, samtidigt som vi hade fler tillfällen att tala om dem.

Det är så underligt men… på något sätt gjorde det inte fullt så ont inuti medan vi var där. Kanske för att jag hela tiden fylldes av nya intryck som jag tidigare inte upplevt, i alla fall inte just där och med C, och som jag därför inte kunde jämföra med upplevelser från livet före. Att ta en promenad i skymningen och känna dofter och höra ljuden blev på något sätt den första upplevelsen utan jämförelser med andra promenader på samma ställe när synintrycken var tydliga fortfarande. Jag vet inte om det går att förstå vad jag menar? Jag menar… jag hade helt enkelt inget att jämföra med och känna vemod över…

Samtidigt som det hela tiden fanns just ett slags… vemod… över hur jag hade kunnat uppleva den här semestern och hur jag kommer att uppleva kommande semestrar. Och en slags sorg varje gång jag upptäckte att jag planerade för något som… inte var verkligt… Som när C föreslog att vi skulle hyra bil och åka runt på ön och upp bland bergen så blev jag genast glad och tänkte på allt vackert vi skulle se och hur många fina fototillfällen det skulle bli, bara för att sedan inse att… det vackra jag ser nu inte alls är det vackra jag hade föreställt mig. Och kameran… ja den hade jag ju inte ens med mig…



En annan sak som slog mig, som också kändes underligt var mötena med människorna runt omkring oss. Detta är bara inbillning från min sida, men det är en så klar och tydlig känsla att jag inte kan strunta i den trots att jag vet att det handlar om mig själv och inte om andra… Det kändes som… Jag vet knappt hur jag ska förklara…

Här hemma så känns det ibland, eller ganska ofta, som om jag spelar ett spel. Att jag låtsas vara någon jag inte är, någon som är som den jag var innan, som är glad och nöjd och som inte alls är ledsen för det förväntas av mig att jag ska vara ”välanpassad” efter så här lång tid. Om jag inte är det (som nu när jag trots allt är sjukskriven) så är jag inte socialt accepterad… Det känns som om jag behöver vara en annan än mig själv för att omgivningen förväntar sig det av mig för de har kännt mig i mitt tidagare liv. Jag vet det låter knasigt men det är den känslan jag har…
Nu när vi var på semester så… försvann den känslan. Istället så… märkligt och ologiskt nog så kändes det som om det inte spelade någon roll hur och vem jag varit innan. Istället så var jag den jag är nu, för de som såg mig och träffade mig hade bara den bilden av mig… som kvinnan med den vita käppen och inte som partytjejen, spralliga kollegan eller vem jag nu varit… Och hur mycket jag än hatar att bli betraktad som ”hon den där stackars blinda tjejen” och placerad i ett fack så var det en ganska behaglig känsla att veta att jag inte hade en historia bakom mig som alla kände till och relaterade mitt nuvarende liv till. En bild som jag måste leva upp till…

Ja, jag VET att detta är knäppt och bara finns i mitt huvud, men känslor finns ju bara i en persons innersta och är bara relaterade till hennes egen erfarenhet… Så det hjälper inte att tala om att jag har fel… Och är dum… För det vet jag att jag har och är.

Semesterveckan

Den här dagen har varit helt hysterisk. Jag har knappt hunnit dra andan mellan uppackning, tvätthögar och telefonsamtal. Det verkar som om vi varit saknade. Mitt i alltihopa dök dessutom C:s föräldrar upp med söndagsmiddag vilket i och för sig var trevligt för vi slapp laga mat, men kanske lite stressande eftersom det kändes som jag hade tusen andra saker jag hellre behövde och ville göra än att sitta och vara social med dem. Som tex att läsa ikapp hos mina bloggvänner…

Vi hade hur som helst en helt underbar semester i det stora hela, om man bortser från några missöden. Det första var hotellet vi hamnade på som visade sig vara under all kritik. Där sov vi en enda natt och sedan gick det en halv dag till att byta hotell men det var det definitivt värt besväret för efter bytet hamnade vi på ett helt underbart litet hotell med jättetrevlig personal, stort rum, jättestor altan och trevligt poolområde. Eftersom det var ett ganska litet hotell så var inte poolområdet överbefolkat heller vilket var ganska skönt.

Ska jag vara helt ärlig så gjorde vi inte speciellt mycket under den här veckan. Lata dagar i solen vore nog det uttryck som stämmer bäst in på oss. Långsamma morgnar, några soltimmar, lite bad, en hel del promenader, god mat och långa kvällar på altanen med ett glas vin, en filt om ryggen och långa samtal om både det ena och det andra. Vi hyrde bil ett par dagar och åkte runt på ön, både utmed kustvägarna och upp i bergen. Det var ganska mysigt det med. Förutom när vi åkte vilse och bensinen höll på att ta slut...

Det blev med andra ord helt och hållet det avbrott vi så väl behövde från vardagen. Synd bara att en så stor del av vardagen följde med oss och att allt fanns kvar när vi kom hem... Men man kan ju inte få allt, eller hur?

Det är märkligt med semestrar. Jag kan förstå att när jag var singel och åkte på semester så kom jag hem tröttare än när jag åkte men hur kommer det sig att jag är helt slut efter en hel veckas fullständig avkoppling? Nog för att vi var ute en och annan kväll och dansade men inte alls så länge och med den frekvens som jag brukade ha förr i mitt singelliv och ändå känns det som jag kommer att behöva ett antal dagar att ta igen mig på. Mycket konstigt faktiskt. Kanske ett tecken på ålderdom?

Men hur det än är så känner jag mig fortfarande lite… svävande, som om jag inte riktigt landat än… som om jag vill hålla kvar den sköna känslan av… vardagens frånvaro… av sol… lättja… vågornas brus, vindens milda värme. Allt…

Bara en liten stund till.

Hu vad kallt det är!!!

Vi är hemma igen! Och vi fryser!!!
Var det så här kallt när vi åkte tro?

Det har varit dagar som innehållit allt, både vad gäller känslor och händelser, jag ska berätta mer senare. Just nu måste jag ta tag i uppackning och tvätt.

Kram till er alla vänner!