Med en trasig kamera

Ljudet som hörs när kameran knäpper en bild är det bästa ljud jag vet.
Känslan av kamerahuset i handen, tyngden av den, handen runt objektivet, autofocusens tysta pipande när man trycker ned utlösaren till hälften, ljudet av att inställningarna görs…

Mmmm… vilka minnen.
Vilken kontrast. För det är vad det är, en enorm kontrast.
Jag tittar in i sökaren och hör hur focus ställs in, bilden ska bli helt klar och tydlig, men inte för mig. Det är som att försöka ta kort med en trasig kamera som aldrig kan ställa skärpan, hur mycket man än vrider på objektivet eller trycker ner halvvägs…

Jag tror inte jag har berättat detta, för jag har gjort mitt bästa att inte komma ihåg, inte tänka på det för det gör för ont… men… I livet före, ganska långt före, stod jag i begrepp att bli delägare in en fotostudio. I livet före, inte alls särskilt långt före, ställde jag upp i tävlingar som jag vann då och då. Jag får fortfarande lite pengar ibland för bilder från livet före. I livet före var jag expert på Photoshop och satt i timmar för att få fram just den där speciella effekten på det speciella fotot. I livet före, i somras närmare bestämt, var jag bröllopsfotograf på två bröllop.

Men det var då. I livet efter får jag vara tacksam för ett oskarpt foto. I livet efter har jag bara en trasig kamera att fotografera med.

Perfektionisten i mig spyr. Fotografen i mig förstår inte att det ligger ett foto i min blogg till allmän beskådan som inte gått igenom en stenhård granskning av obarmhärtiga ögon som ratar allt som inte är fullkomligt knivskarpt, perfekt ljussatt och i exakt rätt nyans. Som inte är fullkomligt perfekt.

Fotoperfektionisten i mig kan inte förstå att jag faktiskt kände mig lite, lite glad och nöjd igår när jag tog fotot, lyckades ta mod till mig och öppna PS och redigera det.

Men sedan… i natt…
Då kom plötsligt alla minnen från andra dagar då jag hållit samma kamera i handen, hört samma pipande innan det där klickandet som jag älskar så… Minnen som jag längtar tillbaka till. Ett liv jag vill ha tillbaka.

_______________
Tillägg 1
Jag hoppas nu inte detta låter som skryt... gör det det? Jag insåg att det kunde tolkas så. Så var det inte menat.

Växer och syns

Den här underbara tulipanen växer faktiskt i vår trädgård. Och, hör och häpna, jag har tagit kortet på den!

Jag har aldrig varit fantastiskt förtjust i tulipaner, i synnerhet inte i den här sorten och färgen men saker och ting förändras som bekant.

Den här är tillräckligt stor för att synas men inte för stor för att inte rymmas i mitt synfält när jag ser den så tydligt jag kan (hoppas den är tydlig på bilden). Färgen är tillräckligt skarp för att jag ska kunna skilja den från bakgrunden.

Tulipaner doftar. Den här gör det med. När man tar på dess kronblad så är det som att stryka fingret mot siden... fast mycket skörare.

Hur är det förresten man gör "alt" texter till bilder? Det där som man ser när man för pekaren över bilden så man vet vad bilden föreställer även om man inte ser den?

Hm... det var kul att fota! Och att PS:a... Riktigt kul. Synd bara att jag inte är säker på hur resultatet blev...

Tillägg
Maria, det var ditt jazzande på köksgolvet som inspirerade mig.

Tillägg två
Det finns en mening med de mörka kanterna runt blomman, det är ungefär så jag ser den fast förmodligen betydligt mer oskarpt förstås. Ifall du undrar...

Tillägg tre
Innan C kom hem hann jag leka lite till. Jag skrev bara dit tre små ord på snedden över alltiohopa och sedan printade jag ut det lilla fotoexperimentet. Jag lade det på köksbordet bland resten av breven (räkningarna). Han tog upp det, tittade, vände på det...
"det ser ut som tulipanerna i bak"
"kanske för att det är en av dem"
"vem har fotat?"
"om det inte var du så måste det varit jag"

Tystnad. Och efter det en stor kram och ett litet mummel - "äntligen".

Jag älskade att fota förr, men det är länge sedan sist nu Om man bortser från när vi var i Prag så är det över ett halvår. Kameran skrämmer mig men egentligen borde jag använda den jämt för ofta är det lättare att se bilderna än verkligehetn. C har sagt, många gånger, att jag inte borde ge upp förrän jag verkligen måste. Jag har svarat, många gånger, att jag inte vill kasta bort tid och känslor på att fotografera när jag inte kan avgöra om resultatet duger eller inte.

Att ta det här fotot, öppna det i PS, redigera det och lägga ut det var stort. Större än jag kan förklara. Det är inte helt enkelt att släppa kontrollen i det här fallet och lita på att bilden är okej, det är definitivt inte helt enkelt att visa upp något jag inte vet om det är perfekt ( säg nu inte att bilden är så perfekt så, för det kommer jag inte tro på).

Hur det borde kännas

Den som följt eller läst min blogg från början vet hur tiden sedan oktober förra året har sett ut för mig. Om man bortser från det underbara som inträffade när C tog det första steget så har livet pendlat mellan ovisshet, operationer, nya förutsättningar…

Så fort jag börjat vänja mig vid försämringarna och försökt att återgå till en vardag så har något nytt inträffat. Ny period av oro och rädsla, ny operation nya försämringar… Så har det hållit på, och spiralen har snurrat ganska snabbt, i alla fall snabbare än vad jag hunnit med. Tiden att anpassa sig har aldrig riktigt räckt till innan det blev nya bud, nya försämringar, nya känslor att bearbeta och lära sig att acceptera.

För varje gång är det som om mina krafter är mindre, de räcker inte till hela vägen, hopplösheten kommer snabbare, förtvivlan är djupare. Allt jag vill är att få vara ifred lite, lära mig att leva så som det är nu. Lära mig att acceptera. Men den tiden, den friden får jag aldrig.… samtidigt finns en del av mig som bara vill skaka av mig allt, rycka på axlarna och säga… here we go again, och le… säga att det gör inget, jag har varit med förr. Jag kan detta. Men jag undrar om man verkligen lär sig? Eller är det bara jag som inte kan lära mig?

Det är så det borde vara. Om jag vore sådär klok som alla andra verkar vara så skulle jag helt enkelt vända på kakan och utgå ifrån att varje dag kan bli den sista och att varje sekund varje liten ljusglimt som når mina ögon är en slags Gudagåva som jag borde vara tacksam över. Jag borde utgå ifrån att normaltillståndet för mig är ett totalt mörker och allt annat är en gåva, ett mirakel jag egentligen inte har rätt till, inte har förtjänat, inte ska ha.

Missförstå inte, jag är tacksam.

Men det hjälper inte att veta att man borde när känslorna inte hänger med riktigt.

Det är ungefär som…
Har du någonsin ställt upp i en tävling? Och kommit på andra plats? Du förstår med tanken att du gjort en bra prestation, du har slagit alla de där andra som kom in trea, fyra, femma och så vidare. Och då är glad. Men. Dina känslor säger att du borde ha blivit etta, för det är det som räknas, det är det som är vinsten…

Vad jag försöker säga är…
Det är lätt att bestämma sig för att man borde göra en sak, det är svårare att känna det.



Jag är oerhört tacksam för alla kommentarer. De får mig att tänka i banor jag inte alltid kan tänka i själv. De visar vägen och jag inbillar mig att jag hittar tillbaka lite lättare. Jag slutar aldrig att förundras och glädjas över att det finns människor som inte känner mig som bryr sig tillräckligt mycket för att lämna en kommentar, en kommentar som visar att de tänkt, känt och kanske till och med blivit berörda av det jag skrivit.

Jag vill inte vara utan kommentarerna.

Men...
Och nu vet jag att jag tar en risk i att skriva detta, och jag vill inte att någon tar åt sig för detta sitter förmodligen, i likhet med mycket annat, i mitt eget huvud. Men…
Ibland känns det, när jag läser det ni skriver, som om jag borde… borde ha större distans, vara mindre deppig, vara mer lycklig över livet… Som om jag borde ha accepterat och gått vidare för länge sedan. Så som alla andra tycks kunna göra. Det är nästan så att jag vill förklara och be om ursäkt för de tankar jag har för de är inte normala. Men för mig är de ju verkliga.

Jag hyser en sådan otrolig beundran för alla er som går igenom eller har gått igenom hemska saker, saker som är tusen gånger värre än det jag går igenom. Jag beundrar hur ni alla verkar ha sådan kontroll på tillvaron, känslorna, livet och allt. Hur ni kan rycka på axlarna och bara gå vidare. Istället för att tänka och fundera och känna… Och allt detta får mig att fundera på om mina egna känslor verkligen är normala… Jag borde ha kommit längre, jag borde kunna känna allt det där som är rätt och inte bara tänka rätt. Jag skulle vilja vara lite mer som några av er vars liv jag fått stifta bekantskap med genom era bloggar.

Och på sätt och vis är det ju en av de bästa sakerna med min blogg, att jag får perspektiv på mitt eget lidande och ojande när jag läser om hur andra har det.

Ovissheten fortsätter

Som du kanske vet så var det dags för en kontroll av trycket idag. Resultatet är inget att slå kullerbyttor över direkt. Lite högre än förra gången, men bara lite… Igen. Att det går uppåt är inget bra. Inget att glädjas över alls. Nu har det gått så långt att jag nästan längtar efter att få prata med läkaren igen och besluta dag för operation. Det känns vissa stunder lättare att veta något som inte är speciellt bra eller rolig med säkerhet istället för att gå i ovisshet.

Jag vet.
Den som läst min blogg ett tag tycker nog att jag vid det här laget borde ha vant mig vid att leva i ovisshet men jag tror inte det är en känsla man kan vänja sig vid. Man kan lära sig att hantera den. Det är en helt annan sak.

Framtiden för mig har varit oviss länge, eller kanske jag borde säga ovissare än för de flesta. Ska jag vara riktigt krass är det när jag blir blind som min syn, eller bristen på den, kommer bli riktigt pålitlig. Fram till dess är det bara för mig att försöka planera för det värsta men hoppas på det bästa. Det innebär att jag inte kan skjuta på stora beslut ”tills jag vet” för veta kommer jag tydligen som sagt inte göra förrän då. När det är kört.

Allt detta är givetvis lättare att skriva och bestämma sig för än att följa och leva efter så räkna med att jag kommer fortsätta att klaga över ovissheten… och alla andra känslor som fortfarande inte är i topp.

Men för ögonblicket har jag i alla fall bestämt mig för att hoppa på projektet...

Dagens lista

Listor tycks vara inne nuförtiden. Det finns listor på allt möjligt har jag sett.

Här kommer min lista på svenska språkets fulaste och svåraste att uttala ord.

1. blind
2. synskada/d/
3. vit käpp
4. hjälpmedel
5. ögonsjukdom
6. glaukom

Starka bubblare är:

1. opereras
2. sjukhus
3. tryckmätning
4. läkare
   

Speciellt svåra är de översta orden om de sätts i samband med fraser som ”jag är”, ”jag behöver” och ”jag har”.

De övriga är värst i samband med ”jag ska”, ”jag ska till”, ”jag ska på”…

Och med detta utmanar jag alla som vågar att skriva sin egen tio-i-topp eller tio-i-botten lista!

Latmask är mitt andra namn

Vi har varit lata nästan hela dagen. Solen har strålat från en klarblå himmel och i vår trädgård var det högsommar. C konstaterade att det behöver göras vår i trädgården men han rörde inte ett finger för att börja göra vår… hur man nu gör det. Undrar lite om han tror att jag vet? Är det något man vet per automatik bara för att man är kvinna och tycker om blommor?

Herregud, jag har inte ens haft en egen balkonglåda... ingen som överlevt en hel sommar i alla fall!

Jag misstänker att om våren måste göras i trädgården så lär den inte bli gjord hos oss. Inte om jag ska bidra med något annat än att följa order. Undrar om det finns någon snabbkurs... en som passar mig... Eller om asfalt är en bra lösning... eller naturmark eller vad det heter...

Men hur det än ser ut så är det rätt trevligt att ligga där och lata sig. Jag börjar faktiskt få lite färg sägs det. Lite svagt rosa är väl rätta benämningen skulle jag tippa på. C däremot ser ut som han just kommit från en fyra veckors semester i medelhavet. Kanske tar all sol på honom så det är därför jag bara rodnar lite…

Men som sagt, vi har bara nästan varit lata hela dagen. C åkte och veckohandlade i förmiddags. Ensam. Jag vet inte om det beror på att han börjar förstå att jag hyser en stark motvilja mot matvaruaffärer, eller på att jag bara är besvärlig att ha med. Jo då, jag vet att jag är besvärlig, sedan kan jag ju också erkänna att jag inte direkt gör mig till för att ställa till med mindre besvär när vi handlar för jag tycker verkligen inte om att handla. Har aldrig tyckt om det kommer aldrig att göra det heller. Jag föredrar att städa istället, om man nu nödvändigtvis ska välja mellan pest och kolera, vilket jag gjorde medan han var borta, städade alltså. Sedan fick jag i och för sig även packa upp maten han hade köpt men det är väl en ganska pedagogiskt riktig detalj. Dels vet jag vad han köpt och vart det ligger.

Ja städa och städa förresten…
Ibland är det bra att vara lite…hm... ”annorlunda”… man har alltid en bra ursäkt till varför saker och ting går långsamt. Ska jag vara helt ärlig så dammsög jag så fort jag kunde och sedan satt jag en god stund framför datorn medan C var ute och handlade. När C kom hem nämnde jag givetvis inte att jag sölat bort tiden med att skriva och läsa istället för att städa… så nu är det både odammat och omoppat på golvet. Himmel, vilken tur att ingen av våra föräldrar läser för de skulle nog tycka att jag är en riktig latmask (ännu ett minus för mig). Men vem vill städa när solen skiner ute?

Vad C säger när han läser detta? Jag skulle tro att han redan sett att dammet ligger kvar…
Wow.. .där hittade jag visst dagens andra fördel, jag slipper se det.


Jo då… jag är fortfarande deppig och nervös och allt det där men jag ska inte gå in på det nu. Imorgon ska jag på ny kontroll, så det blir gott om tid i natt att hetsa upp sig.

Minnenas dag

En bit utanför Byhålan finns en liten skogsväg som man kan åka in på. Den blir smalare och smalare hela tiden och till slut är den bara två hjulspår. På somrarna växer gräset så högt i mitten att man nästan inte vågar fortsätta att köra för man tror att bilen ska ta i underlaget. Det är inte många som vet vart det denna lilla väg leder till. Faktum är att under alla år jag åkt ner på den på vårarna har jag aldrig mött en enda människa.

Vid slutet av hjulspåren fortsätter en liten stig som leder in i skogen, och drygt en halv kilometer, eller så, längre bort öppnar sig en helt fantastisk glänta med en liten sjö i. Det här är en av de platser jag kan längta till. Bilden av hur det ser ut, hur det känns kan ibland dyka upp i mitt huvud helt utan förvarning. Mitt i vintern kan jag se framför mig hur solens strålar strilar ner genom lövverket. Eller hur den späda grönskan badar i det rosa ljuset av den neråtgående solen.

Det är inte ofta man tänker på det, många tror att soluppgång och solnedgång har samma typ av ljus men det är inte sant. Solnedgångens färger är mycket varmare, mer röda medan soluppgången är mer åt det blåa hållet… Det där var något jag upptäckte just där.

En riktigt varm sommardag för några år sedan sov jag faktiskt över där ute. Den lilla sjön är omgiven av stora flata stenar och även om de inte är så mjuka så är de ganska sköna och varma om somrarna. Jag sov på en av dem i en sovsäck under bar himmel. Helt ensam. Jag vet att det kanske låter tokigt men det kändes helt rätt. Det var en helt perfekt natt. Varför jag gjorde det? Dels för att jag var deppig efter något trassligt förhållande (igen) och dels för att jag hade bestämt mig för att ta ett foto i timmen på exakt samma plats. Det var då jag såg hur stor skillnaden är mellan morgon och kvällsljus… för att inte nämna det där helt fantastiska diset som låg som stora sjok över sjön på morgonen… Det var sanslöst vackert.

Det är bara ett av minnena jag har från den här platsen. En annan är en utflykt vi gjorde, jag och mina föräldrar, för ungefär ett år sedan. Vi gjorde som idag, tog med oss mat, metspö och satt i solen hela dagen. En tidig vårdag då skogen bakom oss var vit av vitsipporna som täckte marken under träden. Jag och mamma plockade ett enormt fång och bar med oss hem. Pappa fick faktiskt fisk som vi grillade på eftermiddagen hemma. En typisk dag som man inte egentligen uppskattar så mycket när man har huvudet fyllt av festen man ska hinna bli klart till på kvällen men så här efteråt kommer jag inte ihåg festen, bara dagen i skogen…

Idag var en sådan dag. En som skulle ha kunnat vara helt perfekt om inte mina minnen och annat smått och gott hade spelat mig ett antal spratt.

Vi köpte med oss potatissallad och rostbiff, nybakat bröd och bullar. Vi packade kaffetermos och vatten och ett gammalt enormt överkast att ligga på. Jag är inte i toppform än (vid närmare eftertanke har jag nog inte varit det på mycket länge), men jag bestämde mig att för en gång skull skulle jag inte tänka på något som ger mig anledning att vara ledsen. Jag hade bestämt mig för att ingen (läs C) skulle behöva märka att jag inte är riktigt glad, nöjd och lycklig… som jag borde vara en solig, varm vårdag med min älskling. Jag lyckades ganska bra. Och vi hade en underbar dag i solen.

Bortsett från minnena. Bortsett från att jag glömt hur förrädisk stigen fram till sjön är om man inte riktigt ser trädens rötter och annat som gör den ojämn. Bortsett från att jag snubblade och ramlade pladask, handlöst, och slog mig blodig både på knän och armbågar. Jag vet inte vilket som blev mest illa tilltygat, armbågen som jag landade på eller stoltheten.

Sjön var underbar, precis lika vacker som alltid, med en svart spegelblank yta. Fåglarna kvittrade och skogen doftade mylla. Precis som jag kom ihåg det från mina gamla minnen, från bilderna jag har i huvudet. Jag försökte verkligen att inte känna något när jag insåg att jag inte var säker och frågade C om vitsipporna blommade. Jag försökte verkligen att inte känna mig bitter när jag såg ut över sjön… som jag bara ser en begränsad del av, en suddig, oskarp begränsad del av. Jag försökte att inte tänka på träden vars grenar knoppas och snart börjar grönska men som jag inte kan uppfatta för att de flyter ihop till ett enda oskarpt töcken.

Jag blundade en stund och försökte vara tacksam över att det inte var som det skulle kunna vara… som det kanske kommer att bli snart.

Jag väntar...

...på att bli avstängd från Google.

Jag har inte blivit avstängd än kan jag meddela (ni vet ju att jag är dödligt nyfiken så visst har jag testat).

Fundelurar lite på hur det egentligen går till? Ska gå till? Hundratals svenska bloggar avstängda på en o samma gång. Går det över huvudtaget? Jag menar, ställer någon in googles makapärer så att de inte längre ska söka på våra stackars bloggar? Sker det med automatik? Typ, aha du där, din bloggare, nu har din blogg fått 98,2 länkar till sig, vid den 99:e stänger vi av dig.

Måste vara många stora siter som ryker på det viset... finns snart inte många sidor att söka på kvar för Google...

Och förresten... apropå att inte hoppa på eller hoppa av. Har man väl en gång blivit inbjuden så är man ju på varesig man vill eller inte för någon annan för vidare ens länk även om om man själv inte är vänlig nog att återgälda tjänsten.

Men som sagt. Jag respekterar alla, både de som hoppar på och de som hoppar av.

Länktåget en bluff???

Jag läste idag… okej, kanske igår när jag inte ens orkade bry mig, och det gör jag fortfarande inte, men den så kallade ”bloggosfären” tycks göra det…

Hm… vilken invecklad mening. Vad försökte skriva här var att jag läste igår att länktåget är en bluff. Så här står det i en blogg vars ägare tycks veta mer än vi andra:

”Dessa listor skapas av SEO-nördar (sökmotoroptimerare) och de är egentligen de anda personerna som vinner på det här då de får skitmånga länkar till sig som annars ingen skulle givit dem.SEO-nördarna åker snålskjuts på andra människors okunskap och det är synd att godhjärtade människor ska behöva bli avstängda från google pga av en sån grej.Enligt Google är såna spamlistor förbjudna eftersom man försöker lura systemet om att ens sida är mer värdefull (länkar ger poäng) än vad den egentligen är.”

(jag hittar inte originalinlägget i den citerade bloggen så jag kan ju bara hoppas på att inte detta citat är en bluff).

Som jag tolkar detta så verkar det vara så att länktåget anses, av någon cyniker eller möjligen missunnsam stackare som inte fick inbjudan till tåget eller inte kom på den briljanta idén själv, vara spam.

Om man nu begår det så kallade misstag att vara med på tåget så kan man bli avstängd från Google.

Himmel! Ve och fasa! Jag kan bli avstängd från Google!

Denna stackars lilla obetydliga, oansenliga och prestigelösa lilla blogg kan bli avstängd från Google och jag kommer nu att missa alla potentiella besökare som googlar på ”livet efter”. Dessa besökare flockas i mängder, det är jag fullständigt övertygad om för det är väl självklart att vill man hitta en personlig blogg där författaren/ägaren ägnar sina inlägg åt att tycka synd om sig själv så googlar man naturligtvis. Jag vet inte precis vad man googlar på men ändå... Det är ju inte så att man hittar sina favoritbloggar genom att följa de redan existerande favoritbloggarnas länkar eller inlägg…

Jag är nog högst onaturlig på denna punkt. För det är nämligen exakt vad jag gör och jag sk*ter högaktningsfullt i Google.

Jag måste bara säga att jag är lite lätt road av att läsa alla som skrattar sig lyckliga i sina bloggar över att de inte hoppat på länktåget (dvs inte blivit inbjudna). Jag kan i och för sig förstå denna inställning om man gör anspråk på eller har ambitionen att skriva en blogg som ska besökas av tusentals människor varje dag och läsas som nyhetsmedia men för en helt vanlig, ordinär bloggare??? Hur viktig är Google egentligen. Upplys mig du som vet.

Själv är jag bara glad för även om min stackars lilla oväsentliga meningslösa blogg och de tankar jag uttrycker i den nu inte får vara med på Google så har jag i alla fall hittat flera nya favoriter att glädjas åt, njuta av, bli berörd av. Och det var väl ändå det som var meningen???


Tillägg 1
-14 april-
Jag har faktiskt kollat statistiken. Visst är det några, försvinnande få, som hittar hit varje dag genom att googla på något av de ord jag har i mina rubriker, men jag är ganska övertygad om att de inte ville hit och går därför vidare ganska snabbt. De är kanske motsvarande 2% av besökarna.
Enligt min statistik hittar ca hälften hit direkt (har egna länkar bland favoriter) övriga hittar hit genom länkar från andra bloggar, från nyligen och liknande bloggportaler.

Bättre idag?

Jag har varit borta två dagar från jobbet. I onsdags var jag på läkarbesök, vilket de flesta vet. Igår... Ja igår, var igår.

Bland dagens kommentarer:

"Mår du bättre idag?"
"Å vad skönt att du är piggare nu"
"Vad bra att du är här, att det inte var något allvarligt."

Bättre än vad? tänker jag, men jag ler och nickar och låtsas stressad.
Piggare än när? men jag ler och nickar och låtsas stressad.
Allvarligt? Nej då. Iget allvarligt. Inget allvarligt alls. Inget som inte påverkar hela mitt liv.

Livet forsätter precis som förr. Som det alltid gör. Och som alltid är det lättast att låtsas som om inget hänt, händer, ska hända. Allt är som vanligt.

Fast piggare, bättre och mindre allvarligt.

Imorgon

...är fredag.
...är en annan dag.

Imorgon ska jag rycka upp mig. Bli normal.

Fortsätta att trycka ned huvudet i sanden och inte tänka för mycket.

För...
Jag har faktiskt förlorat en hel dag genom att ligga och tycka synd om mig själv. Inte för att jag har mindre lust att tycka synd om mig själv för det men...

En patetisk dag

Jag stannade hemma hela dagen. Jag kanske ska skämmas. Nu när jag får och kan gå till jobbet så gjorde jag inte det. Inte för att jag inte kunde utan för att jag inte orkade. Stor skillnad. Ork, det har man bara man bestämmer sig. Att kunna däremot… en helt annan sak. Jag tror aldrig jag skolkat från jobbet för att jag inte orkat gå dit… såvida orken inte försvunnit på grund av influensa eller liknande. 40 graders feber. Helt tillåtet att känna sig orkeslös, men jag har inte 40 graders feber. Hela min kropp mår bra. Utom två små mindre detaljer. Skitsaker egentligen…

Men jag orkade helt enkelt inte.
Jag orkade inte ta på mig mitt ”jag bryr mig inte” ansikte. Jag orkade inte ta på mig mitt ”jag är inte ledsen, rädd förbannad, panikslagen och deprimerad” uttryck. Jag orkade helt enkelt inte gå dit och veta att jag var tvungen att låtsas känna något jag inte känner, låtsas vara något jag inte är. Jag orkade inte göra det jag gör varje dag för att jag är så rädd för att någon annan ska må dåligt eller tycka och tänka att jag blivit en bitter och självömkande patetisk människa. Jag spelar det spelet varje dag. Även hemma. Det är bara här masken ramlar av… och ibland hemma. Som igår.

Som idag.

Så jag stannade hemma. Ensam.
Jag klädde inte på mig, jag lagade ingen mat, jag drack kaffe och satt i solen på altanen och funderade. Kände. Tänkte tillbaka. Tänkte framåt.

Jag svarade inte i telefon trots att jag vet att C ringde. Jag lade mig i sängen och låtsades sova när han kom hem på lunch. Men han visste så klart att jag bara gömde mig.

Hela dagen har gått åt till patetiskt självömkande. Till tårar. Till ilska.
Känns det bättre?

Nej.

Jag har varit på en skrämmande resa tillbaka i tiden. Den tiden som var direkt efter operationen. Alla känslor, all frustration, vanmakt, rädsla… allt finns kvar inom mig. Ständigt under ytan. Jag behöver bara skrapa helt lätt med fingertoppen för att jag ska känna exakt som jag gjorde då.

Lägg ihop det med känslan som kommer av att inte veta hur lång tid jag har innan det kommer att vara likadant som då…

Ja, jag kanske håller på att bli lite mer tokig än jag är i vanliga fall. Kanske har det här bara helt enkelt blivit den sista droppen… den som får bägaren att rinna över… Kanske har jag bara tömt resurserna jag hade av ”bit ihop”, ”låtsas att allt är bra”, ”gå vidare”.


Men lugn. Jag tänker inte stanna här. Jag kommer att fortsätta att göra allt det där… snart. Så snart jag bara hittar orken


Herre Gud så patetiskt.
Dag efter dag, samma sak.

Varför läser du detta egentligen???

Han

Han lät mig ligga i soffan i drygt en timme.
Sedan sa han att han inte accepterar att jag ger upp. Ord som kan jämställas med skotten i Sarajevo. I alla fall om de sägs till mig. Igår kväll.

Jag gjorde allt för att vara så otrevlig och oälskvärd och oförskämd och allt möjligt annat som börjar på o. Sa saker som man inte säger, inte ens när man tror sig ha rätt att vara förbannad. Bad honom att helt enkelt dra åt… Talade om att han måste vara ett ärkepucko som inte ger upp, han måste ha en skruv lös som fortsätter att leva med mig.

”Inte fan tänker jag börja flytta och måla om igen” var hans svar och sedan gick han. Han satte sig vid datorn.

Jag blev än mer frustrerad och förbannad, för hur kunde han bara sätta sig helt lugnt och börja jobba??? Brydde han sig inte? Fattade han inte att jag ville ha någon att skrika åt?


Jag satte mig i soffan igen, kröp ner under min mysfilt, tillsammans med kudden och ett helt paket 10-pack näsdukar. Och grät. Grät tills tårarna tog slut. Och snytepappren med. Sedan låg jag där och funderade på en framtid som jag inte ville vara med om. Ett liv jag inte ville leva. En man jag äskar så mycket att det gör ont ibland. En man som inte förtjänar allt detta.

Mitt i mitt funderande kom han tillbaka. Satte sig bredvid mig, kröp ned under min filt. Sa; ”Du får vara förbannad, arg, du får gråta och du får säga elaka saker till mig. Men du får inte göra det ensam”.

Sedan satt vi där. Länge. Tillsammans. Jag grät, jag pratade, jag klagade, jag förbannade. När mina ord tog slut fortsatte han.

Det blev mörkt ute och inne med. Vi lugnade oss. Jag lugnade mig. Vi somnade nästan i soffan, tillsammans. Finns det något mer fantastiskt än att somna med huvudet mot sin älskling så man hör hans hjärtslag? Men vi väcktes. Snabbt. Av verkligheten. Min telefon som började pipa för att det var dags att ta droppar. Jag lät den pipa. C sa; ”Du får strunta i dem. Imorgon. Inte idag.”

Idag är det imorgon… jag struntade inte i dem i morses när telefonen pep.

En meningslös dag

Sådär.
Då är det kväll igen och ännu en dag har gått till spillo med ett fullständigt meningslöst besök i vår kära huvudstad.

Meningslöst såvida man inte räknar alla minnen från senaste längre vistelsen som revs upp igen.

Meningslös såvida man inte räknar ”vi måste avvakta” som ett meningsfullt svar. Eller ”om det inte vänder inom två veckor måste vi operera.”

Ärligt talat så…

Jag orkar inte mer.
Jag vill inte vara med längre.
Jag vill göra slut.
Jag vill ha mitt gamla liv tillbaka.
Jag ställer inte upp längre.

Jag vill inte fortsätta. Jag vill inte pendla mellan hopp och förtvivlan tusen gånger under en enda minut, jag vill inte våndas över det som komma ska och undra när det ska komma. Jag vill helt enkelt inte vara med längre. Jag vill inte låtsas vara duktig, stark eller spela ett spel och se ut som om jag inte är orolig, ledsen, rädd, panikslagen. Jag vill inte få magknip varje gång jag försöker föreställa mig framtiden som sträcker ut sig tills livet tar slut, utan hopp om någon förbättring, bara ett tvärsäkert löfte om försämring. Jag orkar inte mer av de ständiga tankarna och känslorna som alltid finns där men som måste förträngas bara för att jag ska kunna gå vidare. Jag orkar inte med att behöva kämpa för att få minsta detalj i vardagen att fungera som det är redan nu. Och snart blir det ännu värre.

Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte.

Fatta?

Därför tänker jag lägga mig på soffan, äta chips och glass och dricka Coca Cola och önska att jag hade modet att supa mig riktigt full. Så full att jag skulle kunna glömma allt bara en enda natt. När allt är uppätet ska jag ligga där och vältra mig i självmedlidande resten av mitt liv. Jag tänker skita i allt, inklusive alla droppar och annat tjafs och bara tycka synd om mig själv. Jag tänker gråta tills alla tårar tar slut. Jag tänker ge upp.

Vem som än beslutar så har jag fått NOG!