Tillbaka...

Min paus blev längre än jag trodde. Ska jag vara helt ärlig har jag inte ens tittat in på bloggen och det var inte förrän nu jag läste alla kommentarer. Som alltid så har jag lite svårt att hålla mig från tårar när jag läser om all omtanke som ni delar med er av till mig. Ett tack känns nästan fjuttigt.

Just nu känns det lite ovant att skriva här, men jag lovar, jag återkommer snart med ett mer informativt inlägg och berättar om livet. Till dess skulle jag så gärna krama er alla, i alla fall i tanken.