tisdag, september 2

Beslut har fattats

Ganska ofta förundras jag över hur kloka bloggvänner jag har. Människor jag inte träffat, inte känner, som ändå delar med sig av sin vishet och klokskap. Jag upphör aldrig att förvånas, förundras och känna mig tacksam. För hur det än är så känns det ganska fantastiskt att få mina egna tankar bekräftade av andra.

I helgen ägnade vi en hel del tid åt mina tankar (som om det vore något nytt). På något underligt sätt återvände alla diskussioner till det jag kände för jobbet och förmodligen varje aspekt av varje eventualitet. Vi brukar inte prata jobb men på söndag kväll satt vi i soffan och gick igenom varenda arbetsuppgift C har. Vid det laget hade alla våra ändlösa diskussioner någonstans, nästan utan att vi egentligen själva var medvetna om det, mynnat ut i ett beslut. Ett beslut som idag antogs av arbetsutskottet, som visserligen inte är beslutsfattande men i det här fallet är det så gott som.

Visserligen kände jag mig bitter över att inte ens bli tillfrågad. Visserligen ville jag det så gärna men nu när jag fått det jag vill så kan jag inte låta bli att vara lite rädd. Plötsligt är jag inte säker på om jag verkligen ville det för min egen skull eller för att, som Dubbelörnen skriver, jag själv bedömer mig utifrån vad jag presterar och inte vem jag är. Eller snarare… för att jag har ett behov av att bevisa för alla andra att jag klarar det.

Jag vet inte hur jag ska förklara. Det är som om min glädje över att nått mitt mål inte längre är att jag nått målet utan att jag kan tänka ”Där ser ni, jag kan, trots allt. Det trodde ni inte!”.

Fast innerst inne gnager ju förstås oron. För tänk om jag inte kan? Tänk om jag inte fick jobbet för att jag kan utan istället fick det för att man inte med gott samvete kan gå förbi en person som har ett funktionshinder. Som utan funktionshindret vore den självklara kandidaten, men med det inte egentligen passar men måste tillfrågas för att det inte ska se illa ut.

Alla dessa tvivel jag har… Och ändå är det egentligen precis som du Anna skrev, att det faktiskt går att delegera arbetsuppgifter. Jag har också möjlighet att få viss hjälp. Och ja, jag blir bättre och bättre på att klara mig utan min syn. Det sista har jag faktiskt inte tänkt på men om jag tänker efter så är det självklart så. Så egentligen borde jag inte vara så orolig för jag känner mig själv, jag SKA klara detta, och har jag väl givit mig den på det så gör jag också det. Och precis som du så väl formulerade det hela så är orsaken till min vilja att göra detta och klara det precis denna:

”Kanske är det särskilt viktigt för dig just nu att du kan få utveckla din talang på jobbet, eftersom du tycker att du har förlorat möjligheten att utveckla en del av dina talanger på fritiden (fast du genom bloggen verkligen utvecklar en av dem!). Kanske kan det vara värt det fastän det betyder att du får lite mindre energi över för fritiden. Men det måste du förstås själv känna efter.”

Jag kunde inte formulera det bättre själv.

5 kommentarer:

Dubbelörnen sa...

Det enda man ångrar här i livet är det man INTE gjorde... och hur ska man veta vad man grejar om man inte vågar prova!!

Delegera är nyckelordet i all ledarskap, så tjejen släpp taget o våga. Funkar det inte så har du ändå försökt, eller hur?

Jag tror på dig o tror också att du kan mer än du tror o tror också du klarar av mer än du anar ;).

Varmaste kramen är din ikväll

Lady Stalker sa...

Varmt lycka till! Jag tror på dig.
Alla andra har redan skrivit så kloka saker, så jag kan bara instämma.

Kramar till dig!

Micke sa...

oj.. var länge sedan jag var här inne nu, får läsa ikapp mig här!!

Ha de gott!! :)

Dubbelörnen sa...

Jag tog en tupplur i eftermiddag o vem drömmer jag om, om inte du!! Det är verkligen sant!!

Såg mig sitta o skriva en kommentar till dig o den löd så här:

Din största utmaning är ändå kanske att våga hamna i situationen om att behöva be om hjälp... Att delegera för att man inte grejar det...

För en riktigt kompetent chef vet att han/hon själv inte kan klara av allt, att han/hon inte har kompetensen inom allt. Därför ser han/hon till att ha medarbetare som fyller upp hans/hennes egna brister ;).

Så nu har jag även skrivit ner det jag drömde ...

Hur har det gått??!!
Kram

Dubbelörnen sa...

Egentligen så är det nog precis det där det handlar om... DISKEN efteråt!! Inbillar mig att allt ska bli bättre när vi renoverar köket o vi får ordentliga arbetsytor o en DISKMASKIN ;).

Näää... tydligen är mitt liv så tråkigt, så jag drömmer bara om min favoritbloggare *asg*.

Kramar