torsdag, augusti 28

En ocean

Jag hade en så märklig dag igår och idag har det märkliga bara fortsatt.

I tisdags blev det offentligt att C skulle byta jobb tillfälligt. Alla har frågat mig om det är jag som går upp på hans tjänst nu, eller snarare konstaterat att det blir så, varpå jag fått säga att det inte är tanken. Givetvis har det genererat en massa frågor av typen varför? Men kanske mest ”Inte? Men vem blir det då?”
En fråga jag inte kunde besvara. Inte för att jag inte vet utan för att jag inte får säga det innan allt är klart. Lite insyn har jag ju…

Idag ringde flera av våra enhetschefer och undrade. En del visste redan att det inte blir jag och en av dem ringde två gånger till och med. Andra gången sa han:
”Du, jag fattar inte varför inte du går upp, du är ju bäst lämpad. Är detta någon slags omvänd nepotism som gör att man inte vågar tillsätta chefens fru?”
Jag blev så förvånad att jag inte riktigt visste vad jag skulle svara. Han hade ju rätt på sätt och vis, hade jag inte varit C:s fru hade jag åtminstone blivit tillfrågad. Mitt svar måste låtit svävande för han sa att om det är på det viset så tänkte han genast kontakta nämnden och be dem ompröva sitt beslut. Jag talade om att han inte behövde göra det men nu kommer det märkliga. Idag när jag kom till jobbet låg det ett mail från ordföranden i min brevlåda och hon ville äta lunch med mig.

Det försatte mig i en knepig situation. Eftersom C är min chef så bör han ju veta varför ordföranden vill äta lunch med mig. Jag bör åtminstone tala om det för honom (inte minst för att vi hade planerat att åka hem och äta tillsammans), vilket jag också gjorde men han visste inget om lunchinbjudan.

Alltså gick jag på lunchen. Vår ordförande är en riktigt trevlig prick och vi pratade länge om dittan och datten medan vi åt. Gissa om jag höll på att dö av nyfikenhet? Till slut fick hon i alla fall fram sitt ärende. Hon undrade vad det kom sig att jag inte fanns med bland namnen på lämpliga kandidater för C:s vik. Jag borde ju naturligtvis misstänkt att frågan skulle komma men när jag väl fick den så visste jag inte var jag skulle börja eller hur jag skulle svara så svaret blev förmodligen helt fel. Jag sa att det antagligen berodde på att jag inte är lämplig som tf kontorschef eller något liknande. Hur jag formulerade mig har jag ingen som helst aning om så här efteråt men givetvis ville hon veta varför och där blev det riktigt pinsamt.


Det är fortfarande ganska så jobbigt att prata om mina begränsningar. Att sitta och erkänna att jag inte klarar jobbet för att jag inte ser tillräckligt bra och vad konsekvenserna blir om jag tar ut mig helt är inte vad jag helst gör en lunchtimme, speciellt inte för ordföranden, hur trevlig hon än är. Att säga att C inte vill att jag ens försöker för han vet hur jag skulle må kommer inte på fråga även om en del av mig faktiskt är lite besviken på honom. Inte för att jag inte vet att han vill mitt bästa och att han har rätt utan för att han tog beslutet ifrån mig.

Så vad svarade jag då?
Jag sa som det var. Eller försökte och det kändes ungefär lika jobbigt som det gjorde i början när jag skulle berätta för folk att jag har en sjukdom. Jag sa helt enkelt att det beror på min synskada. Och det blev förstås knasigt det med, för när man inte använder tillräckligt många ord i en mening så är det svårare för mottagaren att förstå vad man menar. Hon trodde att jag menade att jag inte var lämplig för jobbet på grund av min synskada och inte på grund av att min syn gör det jobbigt för mig att jobba… om nu den skillnaden går att förstå?

Det resulterade i att hon blev upprörd! Och någonstans där måste hon helt enkelt bestämt sig för att jag bara absolut skulle gå upp på C:s tjänst. Jag försökte förklara för henne men det var svårt för en del av mig… en ganska så stor del av mig, vill ju så gärna åtminstone försöka. Hur ologiskt det än är. Till slut tror jag ändå att hon förstod och jag återvände till jobbet.

C var givetvis nyfiken och när jag började berätta så kunde jag inte låta bli att nämna att jag faktiskt kände mig lite sårad av hans sätt att avfärda min kompetens och ta beslut åt mig.

Jag kan ju meddela att hur jag nu än uttryckte mig så var det inte det rätta att säga… Just nu är det ungefär en ocean emellan oss. Så knasigt… så dumt att en sådan här sak ska göra oss ovänner när vi gått igenom så mycket utan att bli osams på riktigt.

3 kommentarer:

Mona sa...

Du må ha problem med synen men du är ju faktiskt simkunnig.

Så sätt igång och simma över den där oceanen.

Man lever bara en gång.

Ella sa...

Ha ha... men att simma över en ocean tar sådan tid...

Christina sa...

"Allt har ett lyckligt slut, och är det inte lyckligt så är det inte slut"

... som du skrev.

Det är mycket känslor mellan er två och det blir liksom dubbelbottnat när ni hamnar i sådana här lägen? Men följ ditt hjärta. Det vinner vi på att göra. Allihop.