måndag, september 15

Återfall

Du har kanske märkt att jag börjat blogga igen… ja alltså, mer regelbundet än det varit ett tag. Det finns en orsak till att jag slutade skriva. Orsaken är exakt den typen av inlägg som jag förmodligen kommer att skriva nu. Jag har verkligen försökt att undvika dem men det är svårt för… det är just dagar som denna som behovet är som störst.

Dagar när inget fungerar.

När allt känns deppigt.

När självklara saker i livet före blir till oöverstigliga hinder i livet efter.

När… jag har lust att förbanna och slå sönder och när jag hatar hela livet nästan lika mycket som jag hatar mig själv.

När tvivel är det enda som finns förutom panik och skräck.

När ”varför jag” och ”varför nu” tycks vara ett mantra som aldrig slutar mala i huvudet.

När jag inser att aldrig är en lång tid. Lika lång som ”för alltid”.

När det slår mig att det inte är en tillfällig svacka utan en väg utan återvändo.

När jag försöker komma ihåg detaljerna men inser att de för alltid är borta.

När det gör så ont att jag bara vill skrika. Eller ge upp.


Men livet går vidare.
Jag måste svälja, rycka på axlarna och låtsas att det inte gör något. Att det inte gör ont längre. Det är det som förväntas av mig och det är det spel som måste spelas. The show must go on.

Så jag gör just det. Fortsätter att låtsas. Om jag låtsas tillräckligt länge så kanske jag en dag till och med kan känna det, helt och fullt. Känna att det inte gör något. Att det inte saknas något. Att jag inte ständigt gör jämförelser. Att jag inte ständigt kämpar för att inte skrika. Att jag inte ständigt är rädd, arg, skräckslagen och förkrossad.

För det gör så ont.

10 kommentarer:

- Lilltanten - sa...

Du kanske en dag kommer fram till att du kan låtsas att inget saknas, att det inte gör ont eller att allt är bra. Men inte på riktigt, tror jag. Kanske för ett ögonblick eller så, eller för en längre stund eller period, men själva livet är ju sådär emot oss, prövar oss, smärtar oss ibland. Men det gör ju också att de härliga stunderna blir så härliga. Och de kommer även för dig, det tror jag på.

Dubbelörnen sa...

Det tar nog en väldigt lång tid innan man kommer dithän då man slutar tänka "varför jag"... om man nu någonsin gör det.

Ska sanningen fram så har jag inte slutat än med fråga mig "varför vi". Skillnaden mot tidigare är att jag ställer den frågan mer sällan, men den finns där.

Tror också att man hatar livet o det man drabbats av under lång, lång tid... om man nu någonsin slutar ens med det. Kanske är det detsamma här, att man med tiden bara inte hatar livet varenda dag, utan kanske mer sällan.

Har inget vettigt att säga mer än att det tog lång tid att acceptera vår förlust o den orätvisa livet gav oss. Det var inte bara ett par månader, inte ens ett år. Det tog flera, flera år... om jag ens än har accepterat det som hänt...

Det enda jag nog gjort är att jag lärt mig leva med det...

Varmaste kramen är din

Marion sa...

Jag måste bara säga det när jag läser dina rader. Är fullkomligt övertygad om att den enda vägen att kunna leva vidare med en hemsk diagnos och upptäckten av allt som man förlorar, inte kan längre o.s.v. är att acceptera.

När man äntligen har kommit så långt att man accepterar, slutar man att plåga sig med frågor som "varför jag" och "varför nu".

Hoppas du inte tar illa upp vad jag skrev, jag vet att det är väldigt, väldigt svårt och att det tar lång tid att komma dit.
Jag hoppas ändå att det kan vara en tanke som kan hjälpa dig vidare.

Önskar dig all lycka i världen / hälsning Marion

Var dags liv sa...

Av en ödets vink hamnade jag en gång i din blogg, nu läser jag den alltid och följer dej i dina tankar om livet. Jag har inga schabloner till tröst men DU ger mej styrka att möta dagen och att uppskatta livet. Du har så mycket att ge och så många många kloka tankar.
Tack för att du delar med dej av dem och av ditt liv.

Ella sa...

För mig innebär att acceptera att godta och det kommer jag aldrig att göra. Det ÄR inte okej. Det kommer aldrig att bli det heller. Jag tror få människor som drabbas av något stort och svårt kan känna att det är riktigt okej och acceptera. Inte innerst inne och inte alltid. Men livet är ju fantastiskt, vi är fantastiska, vi lär oss att leva med det mesta. Hur svårt den än är.

Dubbelörnen har säkert rätt, ju längre tiden går desto mer sällan kommer dagar som denna. Men det tar tid för varje gång jag tror att det börjar kännas bättre så ramlar jag ner igen.

Lilltanten har nog också rätt, att låtsas blir aldrig på riktigt.




Var dags liv
Tusen tack för de orden. De betyder jättemycket. Mer än du tror.

Mona sa...

Ella-Bella, jag blir lite ledsen när jag läser.

Och Dubbelörnen är en klok kvinna.

Karin sa...

Ella, jag skriver nästan aldrig här men du berör mig alltid, och jag tittar in här och undrar hur du har det. Och nuddar vid tanken att själv inte kunna se.

Jag tänker ofta "varför jag?". Varför har jag skonats från så mycket, och hur länge varar det? Livet är ju så skört.

Varmaste kramen till dig Ella.

annannan / Anna sa...

Bara skriv du! Behöver du tänka att du måste komma till den punkt där det "inte gör något"? Räcker det inte en bra bit med punkten där det "går ändå"?

Lady Stalker sa...

Instämmer med kloka Dubbelörnen: Att fråga sig "Varför just jag/vi?" gör man lätt hela livet, men som sagt, alltmer sällan. Har också varit med om något som gör denna fråga befogad. Ibland kommer det upp till ytan, ibland simmar det nere på botten. Och alltmer på botten.

Nu kan inte den enes problem jämföras med den andres. Självklart inte.

Men någon "tröst" kanske det är att många på ett eller annat sätt delar tankarna "Varför?" Och någonstans, på något vis, åtmonstone kan försöka förstå.

*Kramar om!*

Ella sa...

Mona, inte bli ledsen. Det går upp och det går ner...

Karin
Tusen tack för dina ord!

Anna
Går ändå... ja det gör det ju, för det måste det ju. ;)
Snusförnuftigt egentligen.


Lady Stalker.
Det du skriver, att det finns andra som håller med är en stor tröst. Det betyder massor och kanske en av anledningarna till att jag alls skriver.