onsdag, september 17

Svammel igen

Jag har inte tillträtt mitt nya jobb än. Fast det verkar det stora flertalet inte förstått. Just nu känns det mest som att jag sköter mitt eget jobb och mer och mer av det nya jobbet. Vilket är ganska bra. När man flänger fram och tillbaka mellan möten, i den mån jag nu lyckas flänga, försöker lära upp min efterträdare, försöker hinna beta av mail och telefonsamtal och dessutom vara social med kolleger så blir det mycket lite tid kvar till att fundera över andra saker. Det är inte bara all min energi som går åt till att jobba utan dessutom hela min koncentrationsförmåga. Att pussla ihop omvärlden är svårare när pusslet är nytt. Och när bitarna tycks bli mindre och mindre dag för dag. Mycket svårare. Jag tänkte nog inte så mycket på just den biten när jag som mest retade mig över C:s sätt att gå förbi mig och utgå ifrån att jag inte ska ha jobbet.

Ju längre tiden går desto mer inser jag att han kan ha haft mer rätt än jag ens vill erkänna för mig själv. Vilket ioch för sig är ganska löjligt att skriva här eftersom han läser här.

Å andra sidan… är det som sagt ganska skönt vissa dagar att ha fullt upp med att koncentrera sig på världsliga saker. Då hinner jag inte tänka på petitesser som hösten, vintern, mörkret, läkarbesöken och allt annat trevligt jag kan ägna mig åt i timtal.

Efter dagar som denna så går all energi och kraft åt att ta mig hem, stupa på soffan och glömma allt. Fast ändå på ett relativt skönt sätt. För trots att inget fungerar så bra som jag vill så känns det ändå som att jag faktiskt gjort en hyfsad arbetsinsats och klarat av en del av det som förväntas av mig. Vissa stunder kan jag faktiskt känna så. För att sedan snabbt som bara den drabbas av tvivel igen. Det är som om min hjärna har någon slags förkärlek till att spela upp de delar av dagen då jag gjorde bort mig, eller inte klarade ut saker och ting så som jag borde. Bara för att se till att jag inte får för bra självförtroende.

Jag har nog aldrig varit fullt så osäker på min mentala kompetens som jag är just nu. Jag vet å ena sidan att jag kan klara jobbet. Rent mentalt alltså. Å andra sidan så ser jag hindren. De praktiska, de som inte kommer att försvinna utan bli värre. Å ena sidan vet jag att jag kan få hjälp, jag kan delegera och se till att ha de rätta hjälpmedlen och att jag kommer långt med det. Å andra sidan tänker jag på vad folk anser om det.

Sanningen är ju ändå den att jag behöver hjälp med så mycket i alla möjliga situationer och av alla möjliga människor. Vissa saker kommer jag förmodligen inte ens att fixa. Är det då rimligt att förvänta sig att omvärlden ska visa hänsyn till det? Hela tiden? Jag menar… om man har ett jobb ska man ju klara av det. Klarar man inte det så bör man byta. Solklart. Det gäller alla i arbetslivet. Varför ska det inte gälla mig? Det är ju trots allt ingen sandlåda jag befinner mig i utan i en organisation med krav på sig både från invånare, anställda och övriga myndigheter. Vi har inte möjlighet att ha anställda bara för deras privata välbefinnande och höga nöje.

Det är en sak att vricka foten och behöva hjälp tillfälligt. Det är en helt annan sak att alltid behöva hjälp med samma saker. Missförstå mig inte. Jag vet visst att människor är hjälpsamma och omtänksamma men jag vet också att det finns en gräns för allt. Alla har egna jobb att sköta, alla är i grund och botten bekväma och sig själva närmast. Och även om jag har fel så sitter det ett hinder i mig. Jag vill inte vara till last för någon. Speciellt inte kolleger och andra jag träffar på jobbet. Jag vill inte behöva ta emot hjälp. Hur gärna det än ges. Speciellt inte i ett jobb där man förväntas ha läget under kontroll och behärska det mesta. Vara den som leder och inte den som blir ledd…

Hm…

Tvivel finns även på andra plan. Så stora att jag inte ens vågar vädra dem här. Kanske bäst jag fortsätter att göra det jag planerat. Ligga död i soffan..

5 kommentarer:

Anonym sa...

Hej Ella,

Två tankar från min sida. De är kanske lite provocerande och snusförnuftiga, och jag hoppas verkligen att du inte tar illa upp. Jag dristar mig till att skriva dem i alla fall:

1) Jag sköter hela mitt jobb på två andra språk än mitt modersmål. Det ena är i princip alla mina kollegors modersmål. Jag blir bättre och bättre på det, men jag var 24 år när jag började lära mig det och jag kommer aldrig att kunna det så bra att jag inte måste be någon annan granska viktiga texter som jag skriver. Och stå ut med att jag aldrig känner mig riktigt säker på att jag böjer verben rätt osv. Samma sak för min nästhögsta chef, faktiskt. Det är en småsak i jämförelse, jag vet det, men det är ett litet exempel.

2) Du är du och en kompetent person som jag tror att dina kollegor faktiskt vill ha på den tjänst du kommer att tillträda. Men dessutom måste det för en offentlig organisation i dagens Sverige vara en spännande utmaning att kunna få en chefsposition att fungera för en funktionshindrad person. Det ser du säkert i svarta stunder som att man vill kunna visa upp dig. Men i goda stunder hoppas jag att du kan delta i den spännande utmaningen där ni kanske kan bli ett exempel för andra.

Hälsn
Anna

MonasUniversum sa...

Ella. Nu ska jag säga nåt som jag aldrig trodde jag skulle säga till dig;

Du tänker för mycket.

Ella sa...

anna
Du är lika klok som alltid och visst ligger det en hel del i det du säger. Sedan hindrar ju inte att jag inser logiken att mina känslor inte hänger med.


Mona
Ha ha...
Det har jag aldrig hört förut!

Anonym sa...

Så är det med känslor. Men de kan vänja sig. Är de mycket motsträviga får man se till att man tjatar på dem. Exponera dem många gånger för intellektets rationella argument, i olika format. Och skriver du ner dem på bloggen kan du ju få lite hjälp med tjatet.

Egentligen brottas vi med rätt lika tvivel, du och jag, om än på olika plan. Jag jämför mig ofta med mina kollegor som är som fiskar i vattnet medan jag är en katt bland hermelinerna. Men med jämna mellanrum får jag en påminnelse om att man har anställt mig för att jag ska vara en katt, inte för att jag ska känna mig som en inkompetent fisk. Och så tycker jag mig se att det är med dig och din organisation också!

Ella sa...

Anna
*ler*
Hm... kanske det är så ändå.