onsdag, juni 13

Två tidningar, en flicka, två olika nyheter

Idag är jag faktiskt lite förvånad. Dn skriver att en tidning fått tips om var den försvunna flickan Madeleines kropp kan hittas, medan Svd skriver att föräldrarna nu tar time out och låter polisen fortsätta sökandet.

Undrar vilket som är sant?

Dessvärre, hur mycket jag än hoppas på motsatsen, så är jag böjd att tro på DN i det här fallet för ju längre tiden går dess mindre är väl chanserna att flickan återfinns i livet. Jag tycker verkligen synd om föräldrarna. Det måste vara fruktansvärt. Att inte veta, att oroa sig, att befara det värsta och framför allt att kanske klandra sig själva för de lämnade ju faktiskt två små barn ensamma på ett hotellrum i ett främmande land. Jag vet visserligen inte så mycket om barn i den åldern men… bör man verkligen lämna dem sådär?

I vilket fall som helst så hoppas jag på det bästa, det finns ju trots allt barn och vuxna med som hållits fångna mycket länge, till och med flera år.

Stackars lilla flicka. Så rädd hon måste vara om hon lever.

Det kunde ha varit värre

Av en ren händelse snubblade jag idag in på en blogg jag ibland läser. Där hittade jag ett inlägg som skulle kunna ha varit skrivet av mig, jag vet inte hur ofta jag själv varit inne på samma ämne här men kanske aldrig lyckats uttrycka mig så väl som den här manen kan.

Det handlar om människors reaktioner, eller, jag skulle kanske snarare säga de reaktioner som jag upplever dem ha gentemot mig och min sjukdom (vet inte när jag ska börja kalla det för vad det är, ett handikapp).

Som jag skrev för inte så länge sedan så finns människor av alla de slag. Det finns de ”…som snarast tycker att det är lite osmakligt av en att komma och påminna dem om deras egen bräcklighet genom att ha den stora fräckheten att vara skadad.”. Eller de som tycker att ”det kunde vara värre”.

Jag själv kan inte låta bli att ibland mästra mig och påminna mig om att jag borde vara tacksam för det skulle kunna vara värre. Ändå är det kanske inget jag vill höra från någon annan för: ” Detta faktum, att det kunnat sluta ännu värre än vad det gjorde, ger emellertid inte den oskadda omgivningen rätt att trivialisera skadan genom att kräva att man ska känna tacksamhet för att det "bara" blev som det blev. Den tacksamheten förtar nämligen på intet sätt de våndor som den reella skadan faktiskt innebär. Den tacksamheten är dessutom någonting personligt som den förment inkännande omgivningen inte har med att göra.”

Just de orden, att tacksamheten inte förtar de våndor man faktiskt känner… Mitt i prick. Tack för dem! Dem ska jag ta fram ibland när jag har dåligt samvete över att jag retar mig över saker som faktiskt kunde vara värre.

Jag läste givetvis hela inlägget ett antal gånger och även de kommentarer som kommit in hittills. En av dem är skriven av någon som förmodligen inte vågar stå för sin åsikt och kallar sig för Inkognito:

”Om inte den oskadda omgivningen har rätt att trivialisera skadan så borde - med samma logik - inte den skadade ha rätt att diktera den oskaddes sätt att hantera situationen.
Du får det att låta som att alla oskadda har en plikt att särbehandla och skadade. Var inte så konflikträdd och säg till nästa gång du tar illa upp så folk vet hur de ska behandla dig. Detta istället för att på prosa skriva upp regler om hur folk ska behandlas rent allmänt. Ursäkta min direkthet.”

Han har givetvis rätt. Jag har ingen som helst rätt att kräva något av min omgivning, jag kan inte berätta för människor hur de ska reagera på min synskada. Det enda jag kan hoppas på är att människor visar någon slags hänsyn. Till hänsyn hör att inte trivialisera den kanske största tragedi en person någonsin upplevt vilket självklart inte innebär att man istället ska erbjuda en aldrig sinande ström av medlidande som ingen egentligen har behov av. Medlidande och medkänsla är inte samma sak...

Jag begär inte att bli särbehandlad, jag tvivlar på att Lars Anders, författaren till ovan citerade blogg, vill bli det heller. Men när människor helt enkelt tycker att ens handikapp, skada eller sjukdom inte ens är värd att erkänna existensen av så blir det också en form av särbehandling. En särbehandling där mina behov inte är berättigade och är mindre värda än andras bara för att mina behov uppstått till följd av en sjukdom medan andras finns där av naturen och delas av större delen av befolkningen. Det är också en form av särbehandling när människor anser att man borde vara tacksam för det man har för att det kunde vara värre. Ingen kräver att du ska vara tacksam för att du har huvudvärk men skulle du ha varit med om en bilolycka så anser de flesta att du ska vara glad för att du bara har ont i huvudet… För det kunde ju ha varit värre.

Han vann…

Vi åkte in till sjukhuset. Trots att jag inte alls var lika svullen idag när jag vaknade som igår kväll. Men C hade bestämt sig för att nu fick det vara nog och när han bestämt sig för något så… tja… Då är han som en åsna. Jag lovar. Det är lika bra att ge upp. Så vi åkte in. Jag blev röntgad, noggrant undersökt och sedan sa doktorn att det troligtvis inte är något allvarligt, möjligen en lättare ledbandsskada. Jag fick några tabletter, ett stödförband och sedan fick vi åka hem.

Och ja… jag fick låna ett par kryckor och ”avlasta lite så länge jag har ont”.

När jag var barn var det en tjej i klassen som bröt benet på sportlovet. Hon fick gips från tårna ända upp till höften och alla var sååå… upptagna av hennes gips och hennes kryckor. Hon var stora stjärnan i klassen. Alla skulle prova hennes kryckor och jag tror alla i hemlighet ville bryta benen bara för att få ett par egna. Inklusive jag. Just nu kan jag ju meddela att det inte känns speciellt roligt men som väl är så trodde doktorn att det skulle max ta några dagar innan jag kan lämna tillbaka dem för man ska visst belasta knät även om det gör lite ont. Tur det. Det är inte speciellt praktiskt med kryckor kan jag meddela. Funkar inte alls ihop med min vanliga ovän så den har fått tillfälligt ledigt. Å andra sidan lär jag stanna hemma åtminstone idag med och här hemma kvittar det.

Vilken tur att det inte var värre, jag hade nästan börjat fasa för att bli tvungen att hoppa runt på kryckor i flera veckor. Det hade varit ganska så jobbigt faktiskt.

tisdag, juni 12

En liten update angående fotbollen

Har jag berättat ett jag hyser en viss aversion mot sjukhus och akutmottagningar? Inte?

Men det gör jag. Och ingen liten sådan heller för att uttrycka det milt och civiliserat.

Så jag avvaktade i eftermiddags och efter några timmar med is på knät och högläge kändes det faktiskt inte alls lika illa så jag brydde mig inte om att ringa till vårdcentralen eller vart man nu ringer i sådana här lägen. När C kom hem tänkte jag glatt skutta upp och möta honom i hallen och berätta vad jag roat mig med idag (för det hade jag nämligen inte vågat göra i telefon), men jag kom inte så långt som till hallen. Inte ens till sovrumsdörren faktiskt och då är inte vårt sovrum extremt stort. Jag vände halvvägs.

Jag behöver nog inte berätta vad C tyckte när han fick klart för sig läget. Det blev en mindre dragkamp mellan ”vi åker till akuten nu!” och ”Det gör vi så fan heller”. Det sistnämnda vann med mycket liten marginal efter diverse övriga utlåtanden och andra utpressningsknep. Så nu fortsätter jag med att ligga med benet i högläge med ispåsar på (för det har jag minsann googlat mig till) och hoppas att jag imorgon vaknar upp till en betydligt bättre dag och med ett knä som åtminstone ser halvnormalt ut för det sista jag vill är att åka till akuten frivilligt.

Nehej du, där kan de ju få för sig att det är något fel på mig, gipsa mig och ge mig kryckor och hur ska det gå?

Absolut inte!

Kommer inte på fråga. Något måste jag väl få bestämma själv?


Gissa om C är sur på mig nu?

Personligen tror jag faktiskt att han nästan är redo att säga upp bekantskapen med mig. Han kallade mig just för något så sött som ”envis tokig åsna” tidigare var jag bara ”korkad” så det går framåt. Det är tur att jag har min älskade dator som håller mig varm i sängen för min älskade man är inte speciellt kärvänlig i detta nu.

Och nu vet jag ju att du genast kommer att hålla med honom… eller hur?

Suuur som ättika

Jag kan meddela att jag tog taxi hem på lunchen och det är inte för att jag är lat. Det är mer för att mitt ena knä har formen av en större fotboll… Undrar om luften pyser ut om jag sticker ett hål i den?

Jag tänker inte ta taxi tillbaka till jobbet utan ligga kvar här, med benet i högläge. Så det så.

Jag är så suuuur!

Detta bevisar ju bara att han har rätt. Jag klarar inte av att vara på jobbet två veckor i sträck ens. Vem vill ha en sådan anställd?

Undrar om jag inte är lite inbillningssjuk tro? Jag kanske inte vill jobba?

Nu ska jag ringa och säga att jag jobbar hemifrån resten av dagen.

Arg är bara förnamnet

…på vad jag är idag. På mig själv den här gången. Och kanske på mina skor…

Jag gick till jobbet, eller snarare försökte, i det här fantastiska vädret är det helt underbart. Fåglarna kvittrar, en sval vind som gör det behagligt och inte för varmt och lite skira moln som täcker för solens skarpaste strålar. Allt var frid och fröjd i ungefär hundra meter och jag började väl tänka på annat än på att vägen är lite ojämn där och att jag behöver se upp och känna mig för samtidigt… och att högklackade skor kan vara lite vingliga.

Jag behöver knappast säga vad som hände sedan? Jo, Ella ramlade pladask. Och då menar jag pladask och raklång. Jag tror aldrig jag lyckats slå mig så fördärvad och göra så stora hål i både knän, armbågar och ena handen som idag, inte ens som barn faktiskt.

Det positiva var att det inte är något område med särskilt mycket folk så ingen såg min fina vurpa och det var ganska nära att släpa sig hem. Vilket jag gjorde med möda för jag har rent ut sagt skitont i hela ena benet. Men jag bet ihop, gick hem, plåstrade om så gott det gick och bytte till långbyxor och långärmat så ingen ska behöva se det värsta. Sedan tog jag taxi till jobbet. Som tur är så är inte C här idag. Han skulle säkert säga något om mina skor (som jag nu bytt) och en del annat…

Som om det inte räcker med att jag är arg på mig själv. Och dessutom gör det ont!!!

Alltså, barn skrapar sig själva stup i kvarten, de gråter en skvätt och sedan är allt som vanligt igen men om man gör det som vuxen så har i alla fall jag lust att gråta resten av dagen för att det gör ont och förmodligen blir det etter värre när jag står i duschen. Vad beror det på? Känner inte barn smärta lika mycket eller är vi (läs jag) vuxna bara mer sjåpiga?

Och himla skämmigt var det också. Om någon frågar varför jag haltar tänker jag säga att jag fått en sticka i foten eller något...

måndag, juni 11

Ha ha ha!

You are Brigitte Bardot

Naurally sensual and beautiful
You're an exotic beauty who turns heads everywhere
You've got a look that's one of a kind

I´m a classic bikini!

You Are a Classic Bikini!
You are the type of gal who looks good in almost any bikini.Going for the understated look, you don't need a flashy bikini to turn heads.


Vilken bikini är du?

En konspirationsteori

Den där konstiga känslan jag hade hela lördagen, den fortsatte igår med. Kanske inbillade jag mig, jag vet inte…

Vi har en gång för länge sedan lovat att inte prata arbete hemma. Det gjorde vi efter en period då vi nästan inte hade pratat annat än jobb och vi insåg att så här kan det inte hålla på. Så vi bestämde att inget arbete, inget mer än helt vanligt skvaller, skulle få avhandlas innanför hemmets väggar. Och det löftet har vi hållit.

Vi har också en gång bestämt att det som skrivs i min blogg stannar i min blogg, eller i e-posten. Det löftet har vi också hållit med undantag för en gång då allt blev så fel och vi hade ett litet gräl som inte var så lustigt och jag funderade på att sluta blogga.

Så med andra ord, min konstiga känsla fick vara kvar hela helgen. Jag tog inte upp ämnet och det gjorde inte C heller. Idag däremot har vi haft ett riktigt maratonmöte om vikarien och jobbet och arbetsuppgifter och allt annat med… sådant som faktiskt inte är arbete. Efteråt hade vi APT och C informerade om vikarien och det var nog då som jag började inse att hela den här vikariegrejen kanske inte har så mycket med arbetet att göra som med mig. Jag menar, för arbetets skull så borde detta blivit gjort för länge sedan men sanningen verkar vara den att jobbet har klarat sig rätt så bra hittills. Alla vi på kontoret har hjälpts åt att lösa de uppgifter som jag inte hunnit med, den som just har haft tid eller varit bäst lämpad har tagit det på sig. Så som vi alltid gör när någon är sjuk eller har för hög arbetsbelastning. Ut mot organisationen har det inte varit några stora problem och här på kontoret har det också funkat ganska bra. I alla fall så lät alla förvånade över att det skulle tillsättas en vikarie och någon undrade också om det var något fel på att vi fortsatte som förut.

Det fick mig som sagt att tänka efter. För om ingen har klagat… inte organisationen och inte personalen på kontoret… Varför då börja bråka med detta precis nu inför semestern? Varför inte vänta till hösten?

Kan det ha något att göra med att jag inte mått så bra den senaste tiden? Att jag är tröttare än någonsin och knappt social på fritiden? Eller med operationen som gick som den gick med allt det strul som blev?

Jag menar… om ingen klagat och alla arbetsuppgifter ändå blir lösta utan missnöje så borde det inte behövas en vikarie… bortsett från att så länge ingen ersätter mig på min ordinarie tjänst så har jag ändå ansvaret för att allt blir gjort och eftersom jag är som jag är så tar jag på mig och gör en hel del själv, trots att min tid inte egentligen räcker till…

Å joooo… C har fört detta på tal förut nu när jag tänker efter, många gånger, men jag har slagit bort det och tänkt att det blir bättre snart, jag kommer sluta vara trött bara det blir vår, bara värmen går över, vara trycket ligger rätt… och så vidare. Kanske har han tröttnat på mina undanflykter och bestämt sig att helt enkelt tvinga mig.

Hm… Han kanske inte är en skurk trots allt?

Nu menar jag förstås inte att det vara är för att jag ska må bättre som han vill ha en vikarie, självklart ÄR det bättre för alla om en person har ansvar för allt och gör det som ska göras. Naturligtvis är det så. Men det kanske är roligare med konspirationsteorier än verkligheten...

Vita sommarnätter, svarta vinterkvällar

Igår kväll när vi gick och lade oss var det mörkt. Det kan ju bero på att jag lagt mig ovanligt tidigt den senaste tiden eller så var det för att det mulnade på här framåt kvällen. Hur det än var så blev det en ganska ledsam påminnelse om att midsommar närmar sig och att de långa ljusa nätterna blir kortare och kortare. Det förhatliga mörkret är på väg tillbaka.

Jag har aldrig hatat mörkret så mycket som det senaste året. Förr kunde jag faktiskt glädjas åt och se fram emot hösten och de långa kvällarna när man får krypa ihop i soffan, tända ljus, läsa eller pyssla med något annat. Det var liksom skönt att inte längre ha kravet på att utnyttja varje sekund av värme och ljus med att vistas ute. Min stora dröm då var nog att ha en egen öppen spis att kura vid. Jag var aldrig den som älskade de långa vita nätterna, tvärt om. Nu… hur smärtsam solskenet än är på dagen så är det ändå ett ganska rimligt pris att betala för de långa kvällarna med perfekt ljus. Snart är de borta igen…

Jag behöver inte tänka länge på vinterdagarna som just tyckts passerat, de där dagarna som aldrig verkar bli riktigt ljusa och kvällarna som kommer så snabbt med det kolsvarta mörkret… Jag kanske ska skaffa en pannlampa till vintern? Undrar om det går att få tag på en med lika bra ljus som de där man har på bilar…

Tanken på förra sommaren och den här sommaren kom oinbjudna i natt. Som en naturligt följd till tankarna på allt annat som malt runt i huvudet under helgen. I den mörka natten var det lätt att tänka på jämförelser och minnen. Steget till att tänka framåt var inte heller så långt och i nattens mörker ser framtiden sällan särskilt lockande ut… om den någonsin gör det numera, i alla fall när det gäller vissa saker. Så här i morgonens tidiga ljus när de mörka tankarna hänger kvar känns dagen som kommer ganska motbjudande.

Jag vill inte…
Om jag ändå kunde slippa mig själv… en enda dag.

söndag, juni 10

Jobb och framtid

Igår var en konstig dag. För första gången var det konstigt mellan oss.
Eller så inbillade jag mig för att jag själv var så uppfylld av diverse funderingar.
Det kändes som om C var liksom extra uppmärksam, extra kärleksfull, extra allt… Kanske var han bara som vanligt. Vi pratade en massa, medan vi drog upp ogräs (i alla fall hoppas jag att det är vad jag gjorde), medan vi åkte till badstranden, medan vi var där… Men inte ett ord blev sagt om jobbet. Som genom en tyst överenskommelse sa ingen av oss något om det vi diskuterade igår. Det enda var en kommentar i bloggen, från ”chefen”. Ändå funderade i alla fall jag en hel del på det som hände i fredags, vad det innebär och varför jag tog så illa vid mig. Jag tror inte jag tänkte på annat på hela dagen faktiskt.

Ja, han har helt rätt.
Ja, det borde ha blivit gjort redan från början när jag hoppade på projektet.
Ja, han gjorde helt rätt, talade om för mig innan han tog kontakt med min tilltänkta vikarie, frågade mig om mina åsikter...

Allt är helt rätt och riktigt men ändå känner jag mig sårad och framför allt rädd för framtiden tror jag. Det är nog mest där mina upprörda känslor har sin grund.

Jag inser ju någonstans att det är länge sedan jag skötte mitt ordinarie jobb på ett bra sätt. Det går inte att ha en adm chef i en organisation om hon hela tiden är borta, helt utan förvarning dessutom. Det funkar inte för dem som är beroende av det arbete jag gör.

Det må så vara att man har rätt att vara sjuk och att arbetsgivaren inte kan få sparka en för att man är det men i slutänden måste ju arbetet också fungera, alldeles oavsett vilka rättigheter man än tror sig ha. Om jag inte kan utföra mitt arbete på grund av sjukdom har arbetsgivaren rätt att erbjuda mig omplacering. I princip skulle min chef kunna säga att detta inte funkar, du får göra något annat, något mindre ansvarsfullt. Visst är det väl så??? Jag vet förvånansvärt lite om sådant här trots att jag borde av flera orsaker.

Jag inser också att det jobb jag gör nu för projektet visserligen är jättekul och spännande på alla vis men det är inte lika kvalificerat som mitt ordinarie jobb. Det känns som om jag borde kunna klara det parallellt med åtminstone en del av mitt ordinarie jobb.

Jag är nog helt enkelt rädd att när jag väl släpper alla mina ordinarie arbetsuppgifter så finns det ingen väg tillbaka. För låt oss inse fakta. Jag kommer inte att bli bättre den närmaste framtiden. Allt talar för att det blir tvärt om. Jag kommer kanske aldrig kunna jobba heltid, vad vet jag? Vad jag däremot vet är att kommer det en vikarie och tar över allt så kommer alla att bli själalyckliga över att det äntligen fungerar som det ska. När sedan mitt projekt är klart kommer ingen vilja ha tillbaka mig för de vet att det kommer att bli lika hattigt och snärjigt som förut.

Dessutom, om jag nu med en enorm klump i magen och med fruktansvärd motvilja funderar på hur det kan vara för mig vid nyår, och leka lite med den tanken… ja då inser jag också att det är betydligt enklare för alla i min omgivning att ha en seende person på mitt jobb än att ha mig. Även om jag inte längre behöver pendla fram och tillbaka mellan sjukskrivning och jobb utan ”bara” är… som jag är…

Så visst är jag rädd… Jag gillar nämligen mitt jobb, jag har fått slita hårt och offra massor med tid och energi för att komma dit där jag var innan den här skiten hände. Jag vill inte bli erbjuden omplacering. Jag vill inte bli någons sekreterare eller assistent. Jag hade faktiskt hoppats på att få utvecklas, kanske komma längre… Nu verkar det ganska kört… och det är ju iof inte någon ny nyhet. Jag har ju haft mina funderingar länge….

lördag, juni 9

Boxning är förbjudet…

…varför tillåts speedway?
Jag förstår inte riktigt varför en så farlig sport där den ena personliga tragedin för deltagarna efter den andra inträffar ska tillåtas i Sverige. Igår avled Kenny Olsson, nyligen var det en kille som blev förlamad och det har visst inträffat flera andra allvarliga olyckor det senaste halvåret. Så varför ska sporten tillåtas över huvudtaget? Och varför vill någon hålla på med den alls? Varför vill någon delta i en sport med livet som insats? Detta övergår mitt förstånd så snälla berätta för mig!

Eller beror det möjligen på att det är yngre killar som håller på med sporten och deras hjärnor mognar senare rent biologiskt? Jag menar det finns ju vetenskapliga bevis numera att killars hjärnor är färdigutvecklade först vid ca 27 års ålder och att det är främst funktioner som uppskattning av risker och bedöming av konsekvenser som inte är färdigutvecklade. Med bakrund mot de vetenskapliga rönen borde väl ändå samhället ta sitt ansvar... Jag menar, man tillåter ju inte 10-åringar att köra bil trots att de rent fysiskt förmodligen skulle klara av det. Man tillåter inte gravt mentalt handikappade att vistas i en miljö där de kan skada sig själva... så varför tillåta killar att skada sig själva när vi vet att de mentalt saknar mognaden att bedöma riskerna.

Jag känner faktiskt en kille som höll på med Speedway när han var yngre. Det var innan han råkade ut för en olycka och fick allvarliga skallskador. Idag kan han inte hålla på med någon sport. Nu vet jag i och försig att han ändå gillar sporten men… alltså… jag förstår inte!

DN skriver om speedway
Svd skriver också

Orsaken till det tillfälliga avbrottet

Det fanns flera anledningar till att det blev en dålig dag till.

Det mesta tycks strula för mig just nu och småsaker har en tendens att ställa till stora besvär. Det är jag i och försig van vid men jag vet inte när jag ska vänja mig vid att saker och upplevelser jag verkligen älskar ställer till med besvär. Som till exempel solsken och värme. Jag som älskar sommar och längtar efter 30 graders värme och som inte skulle ha tvekat en sekund om möjligheten hade funnits att flytta någonstans där det är just är 30 grader året om har nu inte det minsta nöje av de 30 graderna. Nu tycks till och med värmen vara jobbig...

Dagen blir förstås inte bättre av att man råkar ha en chef som gör en riktigt förbannad... eller snarare sårad. Trots att han har helt rätt i det han säger. Det gör liksom ont att inse fakta och erkänna att andra har rätt och att det beslut som fattades idag borde ha blivit fattat för länge sedan. Men det gör som sagt ont. Det blir liksom ytterligare en förlust, ett misslyckande till, ett steg till in i den del av mitt nya liv som jag inte kan acceptera.

En ytterligare sak jag inte längre klarar av.

Men han har rätt. Jag inser det själv.
Det är bara det att...
Någonstans trodde jag i min naivitet att jag skulle klara av att leda det här nya projektet och ändå sköta de viktigaste delarna av mitt ordinarie jobb precis som förut. Någonstans resonerade jag med mig själv utifrån hur allt var förut och inte hur allt är nu. Jag tänkte inte på att hur gärna jag än vill så har jag fortfarande inte lyckats att jobba heltid, och absolut inte den heltid med x antal timmar övertid varje vecka som jag jobbade förut. Men även om jag inser att det är så, så är steget långt till att få höra det av min chef helt plötsligt. Jag menar, han borde väl sagt något tidigare? Förvarnat mig om vilka saker han funderar på och vad andra klagat över… inte bara plötsligt från tomma intet ta upp det under vår fredagslunch. Det förväntar man sig inte av en person man dessutom bor ihop med...

Himmel, hur länge har folk varit missnöjda med mitt jobb?
Sedan jag blev sjuk gissar jag... han måste ju ha hört det förr... Han borde ha sagt något. Givit mig en chans att om inte åtgärda det, vilket jag förmodligen inte kan, så i alla fall att förbereda mig...

Även om han hade rätt och jag till fullo förstår varför så kände jag mig sviken. Lurad. Ratad. Oanvändbar. Oduglig. Framför allt oduglig.

Men man kan inte sitta på Stadshotellet med ögonen full av tårar. Då nickar man bara och håller med. Precis som man skulle gjort om man inte råkat vara sin chefs fru. Man behåller sina åsikter för sig själv för om man säger som man känner så lär fler än chefen höra.

Och jag höll med om att det är dags att officiellt anställa en vikarie för mig på mitt ordinarie jobb istället för att fördela ut delar av mina arbetsuppgifter. Det var ju tanken från början. Och en fullständigt logisk tanke. Precis vad som borde gjorts för länge sedan. Det är bara lite svårt att acceptera att jag inte lyckats med att göra det jag borde, det jag tänkt att jag skulle klara av. Det känns som om jag får sparken… Fast jag vet att jag inte får det. Jag har ett annat jobb, projektet, som tar nästan hela min tid i anspråk så det är ett naturligt steg… men ändå. Jag vet ju innerst inne att projektet inte skulle ta så mycket tid i anspråk om jag kunde utföra mitt jobb lika effektivt som jag kunde förr. I alla fall inbillar jag mig det.

Så vem är jag mest besviken på? Och varför?
Chefen?
Ja i viss mån. Han borde tagit upp detta förr. Inte ställt mig inför en färdig tanke. Jag borde ha fått vara med på något sätt. Å andra sidan är det kanske orimliga krav som bara ställs för att jag inte bara är hans anställda.

Mig själv?
Ja absolut. Jag borde inse fakta en gång för alla.
Men mest av allt är jag, än en gång, sviken av min kropp…

Som alltid.

Men… hur söker man tröst hos den man känner sig sviken av?
Jag visste väl att det inte skulle vara så smart att inleda ett förhållande med sin chef!

fredag, juni 8

Tillfälligt avbrott

Veckans pausfågel önskar er alla en riktigt skön helg i solen!

Pausfågeln meddelar också att de nyss skrivna orden tillfälligtvis har förpassats till en mörk och privat vrå då de skrivits med allt för mycket ilska och sorg. Orden återkommer lite senare när berg- och dalbanan kommit lite längre upp ur dalen.