Igår var en konstig dag. För första gången var det konstigt mellan oss.
Eller så inbillade jag mig för att jag själv var så uppfylld av diverse funderingar.
Det kändes som om C var liksom extra uppmärksam, extra kärleksfull, extra allt… Kanske var han bara som vanligt. Vi pratade en massa, medan vi drog upp ogräs (i alla fall hoppas jag att det är vad jag gjorde), medan vi åkte till badstranden, medan vi var där… Men inte ett ord blev sagt om jobbet. Som genom en tyst överenskommelse sa ingen av oss något om det vi diskuterade igår. Det enda var en kommentar i bloggen, från ”chefen”. Ändå funderade i alla fall jag en hel del på det som hände i fredags, vad det innebär och varför jag tog så illa vid mig. Jag tror inte jag tänkte på annat på hela dagen faktiskt.
Ja, han har helt rätt.
Ja, det borde ha blivit gjort redan från början när jag hoppade på projektet.
Ja, han gjorde helt rätt, talade om för mig innan han tog kontakt med min tilltänkta vikarie, frågade mig om mina åsikter...
Allt är helt rätt och riktigt men ändå känner jag mig sårad och framför allt rädd för framtiden tror jag. Det är nog mest där mina upprörda känslor har sin grund.
Jag inser ju någonstans att det är länge sedan jag skötte mitt ordinarie jobb på ett bra sätt. Det går inte att ha en adm chef i en organisation om hon hela tiden är borta, helt utan förvarning dessutom. Det funkar inte för dem som är beroende av det arbete jag gör.
Det må så vara att man har rätt att vara sjuk och att arbetsgivaren inte kan få sparka en för att man är det men i slutänden måste ju arbetet också fungera, alldeles oavsett vilka rättigheter man än tror sig ha. Om jag inte kan utföra mitt arbete på grund av sjukdom har arbetsgivaren rätt att erbjuda mig omplacering. I princip skulle min chef kunna säga att detta inte funkar, du får göra något annat, något mindre ansvarsfullt. Visst är det väl så??? Jag vet förvånansvärt lite om sådant här trots att jag borde av flera orsaker.
Jag inser också att det jobb jag gör nu för projektet visserligen är jättekul och spännande på alla vis men det är inte lika kvalificerat som mitt ordinarie jobb. Det känns som om jag borde kunna klara det parallellt med åtminstone en del av mitt ordinarie jobb.
Jag är nog helt enkelt rädd att när jag väl släpper alla mina ordinarie arbetsuppgifter så finns det ingen väg tillbaka. För låt oss inse fakta. Jag kommer inte att bli bättre den närmaste framtiden. Allt talar för att det blir tvärt om. Jag kommer kanske aldrig kunna jobba heltid, vad vet jag? Vad jag däremot vet är att kommer det en vikarie och tar över allt så kommer alla att bli själalyckliga över att det äntligen fungerar som det ska. När sedan mitt projekt är klart kommer ingen vilja ha tillbaka mig för de vet att det kommer att bli lika hattigt och snärjigt som förut.
Dessutom, om jag nu med en enorm klump i magen och med fruktansvärd motvilja funderar på hur det kan vara för mig vid nyår, och leka lite med den tanken… ja då inser jag också att det är betydligt enklare för alla i min omgivning att ha en seende person på mitt jobb än att ha mig. Även om jag inte längre behöver pendla fram och tillbaka mellan sjukskrivning och jobb utan ”bara” är… som jag är…
Så visst är jag rädd… Jag gillar nämligen mitt jobb, jag har fått slita hårt och offra massor med tid och energi för att komma dit där jag var innan den här skiten hände. Jag vill inte bli erbjuden omplacering. Jag vill inte bli någons sekreterare eller assistent. Jag hade faktiskt hoppats på att få utvecklas, kanske komma längre… Nu verkar det ganska kört… och det är ju iof inte någon ny nyhet. Jag har ju haft mina funderingar länge….