Semester!

Så är det då semester. Konstigt, fast jag knappt jobbat det här året så känns det som att jag behöver vara ledig. Jag tror aldrig jag varit fullt så trött som i fredags. Hur kommer det sig att man alltid ska göra precis allt sista dagen innan semestern? Precis som om världen skulle upphöra samma dag man börjar sin semester.

Midsommar ja, du kanske undrar hur den blev? Vi bestämde oss för att välja den av festerna vi trodde skulle vara lugnast så vi åkte till C:s syster. De hade bara bjudit de närmaste grannarna och familjen. Hm… vad vi inte visste är att de närmaste grannarna hade typ 48 barn sammanlagt, i alla förekommande åldrar, varav alla hade fått en överdos av socker och var fullständigt galna.

Jo, jag överdriver. Det var nog bara åtta barn men maken till spring, bus och stoj har jag då aldrig överlevt. Det var liksom bara att glömma att över huvudtaget ens försöka röra sig från soffan… såvida jag inte ville bli omkullsprungen av ett barn… eller själv meja ner ett.

Men förutom att jag hade världens huvudvärk efter bara ett par timmar och kände mig helt slut när det var dags att lägga sig så var det en riktigt trevlig kväll. Vi sov över hos C:s syster vilket var första gången det hände. Jag hade nog helst sluppit av diverse anledningar, förmodligen samma anledningar som C verkligen ville att vi skulle stanna för. Hm… knepig mening där men du fattar va?

Det här med att träffa nya människor är knepigt. Jag föreställer mig alltid att de ska ha en massa konstiga reaktioner och kommentarer, att de ska tycka saker och ting om mig och känna si eller så för mig… Jag föreställer mig alltid att nya bekantskaper… och gamla med för den delen, ska tycka att det är jobbigt att vara med mig och inte veta hur de ska behandla mig. Ibland har jag rätt. Ibland har jag fel. Det märkliga är att jag aldrig kan förutse hur det ska bli. Vissa av mina vänner som jag känt större delen av mitt liv har gjort en konstart av att undvika mig. Andra, som jag inte stod speciellt nära har blivit bättre vänner än någonsin.

Vissa nya bekantskaper har en förmåga att behandla mig precis som jag vore exakt som alla andra. Vilket jag ju faktiskt är inuti. Andra, några få som väl är, har en förmåga att liksom… låtsas som om de inte är där. Försvinna i sällskapet och aldrig prata direkt till mig. Jag vet ju att de är där men de tror att jag inte vet. Märkligt… Det är en konstig känsla. Är man tillräckligt många i sällskapet så spelar det ingen som helst roll men är man bara lagom många så märks det så väl och jag kan riktigt få ångest för jag inser ju någonstans att den här personen tycker att jag är ganska jobbig att hantera. Vad gör man då? Ber om ursäkt för att man finns? Låtsas som inget? Ingen annan än jag och den personen märker ju av att det är pinsamt…

Hur som… Nu stundar fem veckors semester för oss båda! Det ska bli härligt. Vi har fortfarande inga planer, mer än att ta dagen som den kommer och bara njuta av att få vara tillsammans, utan andra plikter. Det har varit ont om ”vi”-tid den senaste tiden. Vi behöver det nu tror jag.

Det enda smolket i bägaren är att jag har ett läkarbesök nu i veckan. Det ser jag inte precis fram emot men jag får bita ihop.