söndag, maj 11

En "liten" rapport

Det blev en lång paus och mycket har hänt. Samtidigt, när jag ser tillbaka och försöker komma på vad som hänt så har livet på något sätt ändå gått sin gilla gång utan några större förändringar. På gott och ont.

Sist jag skrev hade vi just börjat hämta oss efter en ordentlig flunsa. I alla fall jag. Som det visade sig senare var det sämre med C än med mig. Han gick länge utan att bli frisk och blev slutligen riktigt dålig med jättehög feber och svårt att andas. Jag fick känna på att vara på andra sidan och oroa mig istället för att vara den som alltid står för orosorsaken. Det var inte kul kan jag meddela. Jag kunde återigen konstatera att det är lättare att vara den som är sjuk än att vara den som står bredvid. Som väl var blev han till slut helt bra igen, med hjälp av en hästkur penicillin. Det kanske inte låter så illa med lugninflammation och feber men jag lovar att jag fick mig en ordentlig tankeställare och har betydligt större förståelse för honom nu. I alla fall ett tag framöver.

Sist jag skrev var det struligt på jobbet också. Min nya tillfälliga chef hade fått för sig att jag skulle vara bäst lämpad att sköta arbetsuppgifter som vilken nyexad gymnasieelev som helst kunde sköta. Det blev en soppa utan dess like. Min chef är ju tillika C:s chef och jag kan ju berätta att C är ganska tydlig när han är förbannad… till och med när den ilskan riktar sig mot hans chef. Vilket var tur i det här fallet för mitt självförtroende var, och är, fortfarande inte så stort att jag hade kunnat säga emot i längden. Faktum är att jag nästan började tvivla på min egen kompetens ett tag. Hade jag inte haft kolleger och en man som trott på mig så vet jag inte hur det hela hade slutat. Nu slutade det hela med att jag gjorde vad jag har rätt till och som kommunen inte gärna kan gå emot utan stort bråk, jag gick tillbaka till mitt gamla jobb, fick tillbaka min gamla chef, C, och började jobba med det jag alltid gjort.

Skillnaden är bara att jag inte jobbar heltid. Jag fick inse att jag helt enkelt inte kan det just nu. Kanske aldrig, jag vet inte. Så ska jag vara helt ärlig så är det bara delar av mitt gamla jobb jag har fått tillbaka, fast det är de roligaste delarna i det.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte tyckte att det var kul att genomföra projektet som jag jobbat med, det är framförallt kul att se att det faktiskt kommer att leda till något. Men jag skulle också ljuga om jag sa att jag tyckte att det var så smart att ta på sig ansvaret i det här läget, inte så här i efterhand, med facit på hand så att säga. Resultatet blev inte så bra som jag är van vid att prestera och jag förstår på sätt och vis att det finns de som tvivlar på min kompetens.
Under min bloggpaus hann vi också fira ettårig bröllopsdag. Jag kan inte fatta att jag levt med min älskling så länge. Att han stått ut med mig så länge! Det här med tid är märkligt. På ett sätt känns det som det var igår vi blev ett par, när vi fortfarande smög omkring och låtsades inte ha något att göra med varandra, och på ett sätt så känns det som om vi levt en hel livstid tillsammans. På sätt och vis har vi nog det, med tanke på allt vi varit med om och hur livet har förändrats sedan den första kyssen. Livet har förändrats på grund av min syn mest. Jag brukar förbanna allt och alla för att mina ögon alltid sätter upp ramarna för vårt liv, men samtidigt inser jag lite ibland att det är just det som fört oss tillsammans och gjort vår relation så stark så snabbt. För har han orkat med allt som hänt mig, både fysiskt och psykiskt det senaste året, ja… då måste jag ju lita på att det ÄR kärlek det handlar om…

Nej…
Jag tänker inte fortsätta den tanken nu för då blir det så svamligt att jag inte ens förstår själv. Bäst att inte ens gå dit.

Hm… min syn ja…
Jag ska på ett återbesök i nästa vecka. Det är ett tag sedan sist nu. Jag hoppas att den inte blivit sämre, men något säger mig att jag kommer att bli besviken. När blir jag inte det?

Mitt humör… det är som alltid. Det finns bra dagar och det finns sämre dagar. Vissa dagar skulle jag helst vilja hoppa över. Men, som en kär bloggvän skrev till mig, människan har en helt otrolig förmåga att överleva och gå vidare. Även om smärtan finns där för alltid så lär man sig att leva med den, och det kanske är det jag håller på att göra. I alla fall vissa dagar.

Ett litet steg i taget.

11 kommentarer:

Anonym sa...

Härligt att höra från dig. Känns så konstigt att man kan sakna en människa så när man aldrig har träffats, men jag har verkligen tänkt på dig ofta och undrat hur det är med er. Kram och välkommen tillbaks.
Lisa

Dubbelörnen sa...

Det var precis ett sådant här inlägg jag hade hoppats fr dig! Och jag fick det!!! *skrattar*

Det finns hopp för dig med *skrattar* o känner mig helt lugn inför framtiden ;)

Varmste kramen till er båda

Lady Stalker sa...

Åh, välkommen tillbaka Ella! Vad roligt att du skrev. Jag har kikat in här ofta, ofta, ofta och undrat hur du har det. Har varit riktigt orolig ...

Stora kramar till dig!
(Ska försöka bryta min egen bloggpaus också ...)

Elisabeth sa...

"Bara ett vänligt lende,
en hälsning, varm och god
kan vara nog att skänka
en livstrött levnadsmod.
Ett bud på ett enkelt papper,
en enda fattig rad
kan göra en mycket sorgsen
så obeskrivligt glad."
(Nils Bolander)

Så obeskrivligt glad jag blev att höra ifrån dig... !!

Varmaste kramar..

Anki sa...

Underbart att höra från dig!
Kram!

Ella sa...

Lisa, tack, jag har saknat mina bloggvänner också. Mer än jag förstod faktiskt ;)


Dubbelörnen, hm... Med så mycket svammel?


Lady Stalker, jag hoppas att du slutar med pausen snart.


Elisabeth, tusen tack för de raderna. SÅ vavackert!

Ella sa...

Anki, Tack ;)

Annika sa...

Jag tror att bloggpausen har gjort dig gott - även om den drabbat oss hårt!:) Men nu är du tillbaka och skriv när både tiden och lusten för att skriva sammanfaller!
Skönt att C friskat på sig och nyttigt för både honom och dig misstänker jag de omvända rollerna var!?!
Du - nu när du är tillbaka till den där gamla chefen så känns det lugnt - han brukar ju skicka hem dig när du tar i för mycket. En halvtid är faktiskt bara hälften så mycket som en heltid!
Ha en underbar majvecka!

Ella sa...

Annika, *fniss* den där gamla chefen... han är som han är. Men den här deltiden är faktiskt 75 % av en heltid ;)

Gisan sa...

Så skönt att höra ifrån dig. Jag har tittat in här och undrat. Tänk tankar både hit och dit. Lycka till på återbesöket! KRamar...

Anonym sa...

kul att höra från dig ;)
Kram Monica