måndag, maj 12

Jag måste bara säga...

En av anledningarna till att jag tog en bloggpaus var att jag kände att jag bara skrev om ledsamheter och deppigheter. Det blev en ”tyck synd om stackars mig blogg”.

Jag ville inte ha en sådan blogg. Från början ville jag ju bara skriva av mig det värsta för att fungera någotsånär i verkligheten. Men tyvärr sammanföll ju avskrivandet med tyck-synd-om-mig-nu. Jag har alltid haft dåligt samvete för alla tråkigheter jag ständigt och jämt ältade på bloggen, och jag har alltid försökt att balansera upp det med något litet roligt även om det inte fungerade särskilt bra, eller kändes särskillt upplivande. Men hur det än var så blev det till slut lite för mycket tankar runt vad mina bloggvänner vill läsa och vad jag själv har ett behov av att skriva. Därför fortsatte jag att skriva men jag slutade att publicera i bloggen.

Tiden gick och även om jag fortsatte att skriva så blev det aldrig samma sak som att blogga. Att skriva av sig i datorn är just att skriva av sig men att blogga är mer som att prata, för det finns alltid någon som svarar. Något jag är oerhört tacksam för.

Nu undrar du förstås vart jag vill komma med detta…

Jag skrev i mitt förra inlägg att det finns bra dagar och dåliga dagar. Jag har upptäckt att det är på de dåliga dagarna jag har störst behov av att skriva och just därför så är det nog dessvärre så att den här bloggen även i framtiden kommer att handla om de dåliga dagarna.

Jag har kommit fram till att om jag ska fortsätta att blogga så måste jag göra det för min skull, för att det får MIG att må bättre. Om det innebär att jag ältar och är negativ så får det göra det för när allt kommer omkring så är det ju faktiskt inte så att jag tvingar någon att läsa och kommentera. Även om jag just nu är barnsligt lycklig över alla kommentarer jag läst ikapp. Vad jag menar är… visst hoppas jag att någon vill läsa och visst är jag glad om statistiken visar höga siffror men… nu är jag tillbaka där jag började när jag började blogga, nämligen för att skriva för mig själv i första hand och för mina läsare i andra hand.

Jag hoppas att någon står ut med det?

13 kommentarer:

Anonym sa...

Va - bloggar du inte för våran skull?! :D

Anonym sa...

trodde också du blogga för våran skull ;) Monica hahaha skojar *ler*

Lyckliga Grodan sa...

man skriver som man vill...
det är först då det blir intressant att läsa..
kul att se dig/dina ord i cyberrymden igen...

bollebygdsbo sa...

Det är bara så roligt att kuna läsa nytt i din blogg igen.
Tack Ella.
Jag hälsar på så gott som varje dag, även om jag inte skriver något varje gång.

Kram till dig

Anonym sa...

Så roligt att få ett litet tecken från dig. Jag tycker inte du skriver negativt. Ledsamheter blir det ju när man berättar om sådant som känns tungt och jobbigt.
Glad att Chris kom igen efter flunsan, det är jobbigt att ha svårt att andas.
Lycka till hos doktorn!
Kram Annelie
http://rospinglan.blogg.se

PS. nuförtiden är det jättesvårt att kommentera i blogger för mig, av någon anledning.

Lady Stalker sa...

Självklart använder du bloggen till det _du_ vill att den ska handla om. Vi som "känner" dig vet att du inte är någon negativ person, bara för att du varit med om negativa saker. Det finns mycket glädje också som du har kommunicerat - ja, kort sagt som livet är: Glädje blandat med sorg.

Jag fortsätter kika in här oavsett vilket! Så kul att du är tillbaka!

Kramar!

Anonym sa...

Hej Ella!

Jag råkade hitta din blogg i början på mars och kan säga att jag sträckläste den ända tills det tog slut den 17/3. Du skrev ofta att du ville att vi skulle ge oss tillkänna, men jag ville vänta tills jag läst allt innan, för jag visste ju inte om du läste inlägg från gamla publiceringar. Men när jag väl kom till "slutet" så var du ju borta.... men nu när du är åter så vill jag gärna ge dig en hälsning från mig som varit här och hälsat på. Var aldrig skamsen för att du skriver det du känner, för gör du inte det så blir det ju inte äkta vara och det finns inget rätt eller fel, för din upplevelse är ju din upplevelse och ingenting kan ändra på det. Det är din sanning och den är verklighet. Jag har väntat på att du skulle komma tillbaka och jag är säker på att det är många många med mig som känt så och ser fram emot att få läsa mer av dina sanningar. Kram till dig och sköt om dig, hälsar Titti

Anonym sa...

Jag kan relatera till det där, att vilja skriva när man mår dåligt. När man mår bra har man fullt upp med annat! :-)

Ella sa...

Annika och Monica
Jo det är klart att jag gör, jag svamlade ju bara... typ.


Lyckliga grodan
Tack.


Bollebygdsbo
Man måste inte skriva. Jag hälsar också på många utan att skriva. Kram.


Annelie
Hm... jo, det gör jag nog men som du säger, ledsamt blir det när saker är som de är.

Kram


Ladyn
Jag läste att du slutat pausa, så kul!

Kramar!


Titti
Tack så mycket för att du lämnade en kommentar. Vad roligt att göra en ny bekantskap ;)

Och tack för dina ord, det känns kul att läsa att jag varit saknad ;)



Pethra
Eller hur! Så är det. Jag kan bara tycka synd om dem som läser...

Elisabeth sa...

Å jag skriver som jag skrivit förut... jag vet inte hur du bär dig åt, men dina tankar känns ofta som min tankar. Så även nu...
Å jag är så oändligt och evigt tacksam för dig, Ella... för i dina inlägg, på din blogg så finner jag så mycket som jag kan känna igen mig i, fast vi gör lite olika resor i livet nu! Jag gissar att det är många många fler än jag som också gör det!

Varm kram till dig.. alltid!

Anonym sa...

Det är knepigt, bloggen reflekterar ju inte hela ens liv. Och den delen som reflekteras är ofta en dimension av livet. Hade jag en blogg skulle jag också ha behov av att formulera det som känns svårt. Tills dess utnyttjar jag lyxen att få ta del av andras fina texter. Som dina!

Anonym sa...

jaaa, det är ju så med bloggar. VARFÖR, skriver man. Som du säger, att skriva för datorn eller byrålådan är ju iof bra, men med bloggen kan ju faktiskt nån läsa. Och det är ju ändå det som är målet om man ska vara helt ärlig!
Huvudsaken man själv bestämt vad man ska ha sitt skrivande till, sin blogg. Sen får det bli som det vill kanske... :)
Hälsningar från BodenLena/ MammaLena/momma.blogg.se

Anonym sa...

Men Ella du skriver ju alltid jättebra, och ju närmare det du skriver ligger ditt hjärta och dina tankar desto närmare kommer det i alla fall mig som läsare. För övrigt håller jag med Annika allra högst upp i kommentarslistan!