Vita sommarnätter, svarta vinterkvällar

Igår kväll när vi gick och lade oss var det mörkt. Det kan ju bero på att jag lagt mig ovanligt tidigt den senaste tiden eller så var det för att det mulnade på här framåt kvällen. Hur det än var så blev det en ganska ledsam påminnelse om att midsommar närmar sig och att de långa ljusa nätterna blir kortare och kortare. Det förhatliga mörkret är på väg tillbaka.

Jag har aldrig hatat mörkret så mycket som det senaste året. Förr kunde jag faktiskt glädjas åt och se fram emot hösten och de långa kvällarna när man får krypa ihop i soffan, tända ljus, läsa eller pyssla med något annat. Det var liksom skönt att inte längre ha kravet på att utnyttja varje sekund av värme och ljus med att vistas ute. Min stora dröm då var nog att ha en egen öppen spis att kura vid. Jag var aldrig den som älskade de långa vita nätterna, tvärt om. Nu… hur smärtsam solskenet än är på dagen så är det ändå ett ganska rimligt pris att betala för de långa kvällarna med perfekt ljus. Snart är de borta igen…

Jag behöver inte tänka länge på vinterdagarna som just tyckts passerat, de där dagarna som aldrig verkar bli riktigt ljusa och kvällarna som kommer så snabbt med det kolsvarta mörkret… Jag kanske ska skaffa en pannlampa till vintern? Undrar om det går att få tag på en med lika bra ljus som de där man har på bilar…

Tanken på förra sommaren och den här sommaren kom oinbjudna i natt. Som en naturligt följd till tankarna på allt annat som malt runt i huvudet under helgen. I den mörka natten var det lätt att tänka på jämförelser och minnen. Steget till att tänka framåt var inte heller så långt och i nattens mörker ser framtiden sällan särskilt lockande ut… om den någonsin gör det numera, i alla fall när det gäller vissa saker. Så här i morgonens tidiga ljus när de mörka tankarna hänger kvar känns dagen som kommer ganska motbjudande.

Jag vill inte…
Om jag ändå kunde slippa mig själv… en enda dag.

Jobb och framtid

Igår var en konstig dag. För första gången var det konstigt mellan oss.
Eller så inbillade jag mig för att jag själv var så uppfylld av diverse funderingar.
Det kändes som om C var liksom extra uppmärksam, extra kärleksfull, extra allt… Kanske var han bara som vanligt. Vi pratade en massa, medan vi drog upp ogräs (i alla fall hoppas jag att det är vad jag gjorde), medan vi åkte till badstranden, medan vi var där… Men inte ett ord blev sagt om jobbet. Som genom en tyst överenskommelse sa ingen av oss något om det vi diskuterade igår. Det enda var en kommentar i bloggen, från ”chefen”. Ändå funderade i alla fall jag en hel del på det som hände i fredags, vad det innebär och varför jag tog så illa vid mig. Jag tror inte jag tänkte på annat på hela dagen faktiskt.

Ja, han har helt rätt.
Ja, det borde ha blivit gjort redan från början när jag hoppade på projektet.
Ja, han gjorde helt rätt, talade om för mig innan han tog kontakt med min tilltänkta vikarie, frågade mig om mina åsikter...

Allt är helt rätt och riktigt men ändå känner jag mig sårad och framför allt rädd för framtiden tror jag. Det är nog mest där mina upprörda känslor har sin grund.

Jag inser ju någonstans att det är länge sedan jag skötte mitt ordinarie jobb på ett bra sätt. Det går inte att ha en adm chef i en organisation om hon hela tiden är borta, helt utan förvarning dessutom. Det funkar inte för dem som är beroende av det arbete jag gör.

Det må så vara att man har rätt att vara sjuk och att arbetsgivaren inte kan få sparka en för att man är det men i slutänden måste ju arbetet också fungera, alldeles oavsett vilka rättigheter man än tror sig ha. Om jag inte kan utföra mitt arbete på grund av sjukdom har arbetsgivaren rätt att erbjuda mig omplacering. I princip skulle min chef kunna säga att detta inte funkar, du får göra något annat, något mindre ansvarsfullt. Visst är det väl så??? Jag vet förvånansvärt lite om sådant här trots att jag borde av flera orsaker.

Jag inser också att det jobb jag gör nu för projektet visserligen är jättekul och spännande på alla vis men det är inte lika kvalificerat som mitt ordinarie jobb. Det känns som om jag borde kunna klara det parallellt med åtminstone en del av mitt ordinarie jobb.

Jag är nog helt enkelt rädd att när jag väl släpper alla mina ordinarie arbetsuppgifter så finns det ingen väg tillbaka. För låt oss inse fakta. Jag kommer inte att bli bättre den närmaste framtiden. Allt talar för att det blir tvärt om. Jag kommer kanske aldrig kunna jobba heltid, vad vet jag? Vad jag däremot vet är att kommer det en vikarie och tar över allt så kommer alla att bli själalyckliga över att det äntligen fungerar som det ska. När sedan mitt projekt är klart kommer ingen vilja ha tillbaka mig för de vet att det kommer att bli lika hattigt och snärjigt som förut.

Dessutom, om jag nu med en enorm klump i magen och med fruktansvärd motvilja funderar på hur det kan vara för mig vid nyår, och leka lite med den tanken… ja då inser jag också att det är betydligt enklare för alla i min omgivning att ha en seende person på mitt jobb än att ha mig. Även om jag inte längre behöver pendla fram och tillbaka mellan sjukskrivning och jobb utan ”bara” är… som jag är…

Så visst är jag rädd… Jag gillar nämligen mitt jobb, jag har fått slita hårt och offra massor med tid och energi för att komma dit där jag var innan den här skiten hände. Jag vill inte bli erbjuden omplacering. Jag vill inte bli någons sekreterare eller assistent. Jag hade faktiskt hoppats på att få utvecklas, kanske komma längre… Nu verkar det ganska kört… och det är ju iof inte någon ny nyhet. Jag har ju haft mina funderingar länge….

Boxning är förbjudet…

…varför tillåts speedway?
Jag förstår inte riktigt varför en så farlig sport där den ena personliga tragedin för deltagarna efter den andra inträffar ska tillåtas i Sverige. Igår avled Kenny Olsson, nyligen var det en kille som blev förlamad och det har visst inträffat flera andra allvarliga olyckor det senaste halvåret. Så varför ska sporten tillåtas över huvudtaget? Och varför vill någon hålla på med den alls? Varför vill någon delta i en sport med livet som insats? Detta övergår mitt förstånd så snälla berätta för mig!

Eller beror det möjligen på att det är yngre killar som håller på med sporten och deras hjärnor mognar senare rent biologiskt? Jag menar det finns ju vetenskapliga bevis numera att killars hjärnor är färdigutvecklade först vid ca 27 års ålder och att det är främst funktioner som uppskattning av risker och bedöming av konsekvenser som inte är färdigutvecklade. Med bakrund mot de vetenskapliga rönen borde väl ändå samhället ta sitt ansvar... Jag menar, man tillåter ju inte 10-åringar att köra bil trots att de rent fysiskt förmodligen skulle klara av det. Man tillåter inte gravt mentalt handikappade att vistas i en miljö där de kan skada sig själva... så varför tillåta killar att skada sig själva när vi vet att de mentalt saknar mognaden att bedöma riskerna.

Jag känner faktiskt en kille som höll på med Speedway när han var yngre. Det var innan han råkade ut för en olycka och fick allvarliga skallskador. Idag kan han inte hålla på med någon sport. Nu vet jag i och försig att han ändå gillar sporten men… alltså… jag förstår inte!

DN skriver om speedway
Svd skriver också

Orsaken till det tillfälliga avbrottet

Det fanns flera anledningar till att det blev en dålig dag till.

Det mesta tycks strula för mig just nu och småsaker har en tendens att ställa till stora besvär. Det är jag i och försig van vid men jag vet inte när jag ska vänja mig vid att saker och upplevelser jag verkligen älskar ställer till med besvär. Som till exempel solsken och värme. Jag som älskar sommar och längtar efter 30 graders värme och som inte skulle ha tvekat en sekund om möjligheten hade funnits att flytta någonstans där det är just är 30 grader året om har nu inte det minsta nöje av de 30 graderna. Nu tycks till och med värmen vara jobbig...

Dagen blir förstås inte bättre av att man råkar ha en chef som gör en riktigt förbannad... eller snarare sårad. Trots att han har helt rätt i det han säger. Det gör liksom ont att inse fakta och erkänna att andra har rätt och att det beslut som fattades idag borde ha blivit fattat för länge sedan. Men det gör som sagt ont. Det blir liksom ytterligare en förlust, ett misslyckande till, ett steg till in i den del av mitt nya liv som jag inte kan acceptera.

En ytterligare sak jag inte längre klarar av.

Men han har rätt. Jag inser det själv.
Det är bara det att...
Någonstans trodde jag i min naivitet att jag skulle klara av att leda det här nya projektet och ändå sköta de viktigaste delarna av mitt ordinarie jobb precis som förut. Någonstans resonerade jag med mig själv utifrån hur allt var förut och inte hur allt är nu. Jag tänkte inte på att hur gärna jag än vill så har jag fortfarande inte lyckats att jobba heltid, och absolut inte den heltid med x antal timmar övertid varje vecka som jag jobbade förut. Men även om jag inser att det är så, så är steget långt till att få höra det av min chef helt plötsligt. Jag menar, han borde väl sagt något tidigare? Förvarnat mig om vilka saker han funderar på och vad andra klagat över… inte bara plötsligt från tomma intet ta upp det under vår fredagslunch. Det förväntar man sig inte av en person man dessutom bor ihop med...

Himmel, hur länge har folk varit missnöjda med mitt jobb?
Sedan jag blev sjuk gissar jag... han måste ju ha hört det förr... Han borde ha sagt något. Givit mig en chans att om inte åtgärda det, vilket jag förmodligen inte kan, så i alla fall att förbereda mig...

Även om han hade rätt och jag till fullo förstår varför så kände jag mig sviken. Lurad. Ratad. Oanvändbar. Oduglig. Framför allt oduglig.

Men man kan inte sitta på Stadshotellet med ögonen full av tårar. Då nickar man bara och håller med. Precis som man skulle gjort om man inte råkat vara sin chefs fru. Man behåller sina åsikter för sig själv för om man säger som man känner så lär fler än chefen höra.

Och jag höll med om att det är dags att officiellt anställa en vikarie för mig på mitt ordinarie jobb istället för att fördela ut delar av mina arbetsuppgifter. Det var ju tanken från början. Och en fullständigt logisk tanke. Precis vad som borde gjorts för länge sedan. Det är bara lite svårt att acceptera att jag inte lyckats med att göra det jag borde, det jag tänkt att jag skulle klara av. Det känns som om jag får sparken… Fast jag vet att jag inte får det. Jag har ett annat jobb, projektet, som tar nästan hela min tid i anspråk så det är ett naturligt steg… men ändå. Jag vet ju innerst inne att projektet inte skulle ta så mycket tid i anspråk om jag kunde utföra mitt jobb lika effektivt som jag kunde förr. I alla fall inbillar jag mig det.

Så vem är jag mest besviken på? Och varför?
Chefen?
Ja i viss mån. Han borde tagit upp detta förr. Inte ställt mig inför en färdig tanke. Jag borde ha fått vara med på något sätt. Å andra sidan är det kanske orimliga krav som bara ställs för att jag inte bara är hans anställda.

Mig själv?
Ja absolut. Jag borde inse fakta en gång för alla.
Men mest av allt är jag, än en gång, sviken av min kropp…

Som alltid.

Men… hur söker man tröst hos den man känner sig sviken av?
Jag visste väl att det inte skulle vara så smart att inleda ett förhållande med sin chef!

Tillfälligt avbrott

Veckans pausfågel önskar er alla en riktigt skön helg i solen!

Pausfågeln meddelar också att de nyss skrivna orden tillfälligtvis har förpassats till en mörk och privat vrå då de skrivits med allt för mycket ilska och sorg. Orden återkommer lite senare när berg- och dalbanan kommit lite längre upp ur dalen.

Lättlagad laxgryta

Någon tyckte att lättlagade maträtter med fördel kan läggas ut i bloggen. Så på allmän begäran (hm… ok, en person men det räcker väl?) kommer receptet här. Ursäkta om den är för "for dummies", men jag är en dummie i köket.

Jag använde det jag hade hemma:
En halv påse med djupfrysta wookgrönsaker och en lite påse frysta grönsaker som innehöll broccoli och blomkål mm.
Laxfiléer, också de frysta (de där som är styckförpackade i genomskinlig plast).
Fiskbuljong på flaska
Ett paket grädde med smak i locket – Trädgårdsgryta.
Salt och peppar efter smak.

Jag fräste grönsakerna lite grann bara i olivolja, strödde på lite vetemjöl och kokade dem därefter i lite vatten med buljong i (fond står det nog på flaskan men det är väl samma som buljong?). När grönsakerna började bli lagom kokta så var det bara att slänga ned laxen i tärningar, låta koka tills de var klara och sedan hälla på grädden utan att glömma smaken i locket. Koka två minuter till, servera med ris och sallad i det här fallet.

Väldigt enkelt som sagt och väldigt gott också, enligt mitt tycke i alla fall… och gästerna verkade inte må dåligt av det heller.

Bra och dåliga dagar

Jag vet inte ens om jag borde skriva idag. Risken finns att det bara blir en massa gnäll för så trevlig som gårdagen var, så otrevlig var dagen när hela dess verklighet mötte mig. Det är märkligt hur bra dagar, som igår, riktigt tycks förstärka kontrasterna mellan de dåliga dagarna och hur de dåliga dagarna tycks få även de medelgoda eller vanliga dagarna att framstå som i grunden dåliga. Det är givetvis inte dagarna som är dåliga, utan mitt humör. Fast de bra dagarna, som igår, de ÄR bra… bättre än de dåliga, alldeles oavsett humör.

På de bra dagarna är jag tillsammans med människor som känner mig och mina behov och mina brister. De tar hänsyn till dem på ett sätt som är naturligt, utan varesig medlidande, onödigt dalt eller onaturlig nonchalans. På de dåliga dagarna omges jag av människor som sällan tycks ens försöka förstå mig. Fast jag vet… givetvis är det där bara något jag känner, det behöver inte nödvändigtvis vara så. För i grund och botten tvivlar jag på att majoriteten av dem jag möter inte vill mig väl. Jag menar inte att människor skulle vilja mig mer väl än de vill andra, jag menar bara att vi svenskar, eller vi människor, sällan vill våra medmänniskor annat än gott… såvida vi inte är kungligt avundsjuka och det har knappast någon orsak att vara på mig.

På de bra dagarna är jag på platser jag känner väl, där jag vet var bord och stolar står, där mattor och möbler utgör kontraster som syns. På de dåliga dagarna måste jag ge mig iväg till möten på orter jag sällan besöker, till lokaler som antingen är för dåligt belysta eller har en massa vackert solljus som silar in från alla håll och bländar, eller där kontrasterna är för små och bord och stolar dyker upp ur tomma intet.

På de bra dagarna skiner solen lite lagom och kombinationen solglasögon och keps räcker för att jag inte ska ha tårar i ögonen hela tiden. På de dåliga dagarna skiner solen lite mer, eller så kan jag inte med att ha keps på, och gör att jag får ont bara jag tänker tanken att gå ut.

På de bra dagarna jobbar jag en hel dag utan att bli så in i bomben trött som på de dåliga dagarna. Då är jobbet en lagom kombination av datorarbete, telefonmöten och riktiga möten. Inte alls som på de dåliga dagarna då mötena inte tycks ta slut och där alla möten utgörs av fler än fem personer som jag dessutom inte ens känner och som inte känner mig.

På de bra dagarna tänker jag att jag nu nog kan jobba heltid igen. Utan att svimma av trötthet när jag kommer hem eller få huvudvärk som inte är av denna världen. Utan att bli fullständigt asocial resten av kvällen. Då tänker jag att jag är riktigt duktig på detta med ”livet efter” och att det nog ska gå bra. På de dåliga dagarna är jag bara fylld av tvivel och vanmakt och frustration över att inget är ens det minsta lilla som förut.

Och jag undrar… varför är de dåliga dagarna i majoritet?
Kommer de att någonsin hamna i minoritet?
Kan jag någonsin vinna?
Det är nämligen så det känns… som ett ständigt slagfält där jag vinner ett halvt slag då och då men dagen efter får jag sorgligt retirera och plåstra om mina sår.

Nationaldag med sol och bad

Var det någon som saknade mig här igår?

Skulle inte tro det för ni var väl alla ute och njöt av den fantastiska nationaldagen?

Kan det bli bättre? Blågula flaggor mot en klarblå himmel. Är det inte vackert? Finns det något mer somrigt än det?

Vi hade som sagt gäster hela dagen igår nästan. De kom lagom till lunch, då vi serverade en supergod och väldigt lättlagad laxgryta, och de stannade till kvällen då vi grillade. Vi var ute i trädgården hela dagen, solade och badade och hade allmänt mysigt. Enda avbrottet vi gjorde var för att gå till byhålans centrum och titta på nationaldagsfirandet där på eftermiddagen.

Eftersom gästerna bestod av två av mina bästa väninnor med sambo och C:s syster och hennes familj så var det dessutom ganska avslappnad stämning med en massa skratt och drivande med varandra. C:s syster är expert på att retas med folk har jag insett. På ett roligt sätt alltså. Hon har dessutom inga hämningar för att driva ens med människor hon inte känner vilket gjorde att det tog ca 10 minuter bara innan alla kände sig ungefär som om de känt varandra hela livet, och det helt utan spritens inverkan (även om vi inte är nykterister precis). Det där är faktiskt en förmåga som jag verkligen beundrar, att kunna skämta med folk på ett så avslappnat sätt. Lite av det skulle jag vilja ha när det gäller mig själv, att kunna skämta med mig själv så att inte vissa situationer blir så pinsamma…

Gårdagen blev riktigt med andra ord, även om jag inte riktigt kommer överens med solskenet men det är en annan femma… Som jag inte ska gå in på här just nu.

Fram för fler nationaldagar av denna sort!

Vad gjorde du igår?

Tummen ner för Aftonbladets blogg

Jag måste bara le lite åt de enorma mängder med missnöjda bloggare som har sina bloggar på Aftonbladets bloggtjänst och som ger uttryck för sitt missnöje i Bloggvärldsbloggen och på sina egna bloggar. Tydligen har Aftonbladet tagit fram nya funktioner för bloggarna, bland annat en tumme upp som kan användas av läsarna för att betygsätta inläggen eller är det rekommendera? Hur det än är, det inlägg som får flest tummar får visst sina 15 minutes of fame på någon sida hos Aftonbladet. Fy sjutton vad jag skulle bli sur över något sådant, jag vill inte att människor ska betygsätta mina tankar!

Tydligen har man i alla fall lagt ned mycket tid och möda med att lägga till nya funktioner, men någon anpassning av till exempel spamfiltret för att även personer med funktionshinder ska kunna kommentera inlägg har inte gjorts. Självklart!

Jag blir lite förvånad faktiskt.. eller lite irriterad, eller kanske ledsen… Inte för att jag inte kan kommentera de bloggarna för det kan kvitta. Och inte på Aftonbladet i synnerhet. Utan mer i allmänhet då jag inser att än idag så är det förvånansvärt få stora siter och verktyg som tar hänsyn till folk som mig. Varför blogger gör det, eller försöker göra det, vet jag inte. Kanske har de andra lagar i USA?

En bättre dag?

Knappast… bortsett från att jag inte hamnat i gräl med någon än så känns det ganska mycket som en repris på gårdagen. Stress, huvudvärk, strul med allt och mer därtill. Idag kan vi byta ut dörren mot en buske. F*n vad jag hatar när jag missar sådant...

Man skulle kunna tro att solsken är på pricken vad jag behöver för att se bäst, men det är självklart för optimistiskt att tro att något så trevligt och så efterlängtat skulle passa mina knäppa ögon. Icke sa nicke, solljus bländar och gör rent ut sagt förb*nnat ont om jag ska säga som det är (med eller utan solglasögon)... Och jag är så förb*nnat trött på det hela just nu... eller ja, det är jag ju för jämnan...

Det enda positiva är att jag testat ett program för mobilen som faktiskt verkar funka! Hör och häpna… så nästa gång jag sitter i den där taxin behöver chuffören inte tro att jag är helt plakat…

Statistik

Jag läste statistik också när jag pluggade. Konstigt nog kan jag inte påminna mig om att det skulle varit minsta roligt. Däremot är det liite kul att läsa statistiken för min blogg.

Sedan 24 mars har jag haft 9933 besökare. Undrar vem den 10 000:e besökaren blir?

Med tanke på varför jag började blogga och att jag inte ens trodde att någon enda skulle vilja läsa det ständiga ältande, självmedlidande och annat tjafs jag skriver här så är jag ganska förvånad... och lite... stolt... Det måste ju betyda att det finns fler läsare än kommenterare och att några av dem faktiskt återvänder. Tänk att jag blir lika förvånad över denna tanke varje gång... Och samtidiglt lite... Jag vet inte, är det bra eller dåligt? Jag kastar ut mitt innersta till främlingar... Vad gör de med det jag skriver? Vad tänker de? Känner? Vilka är de? Kanske är det någon som är där jag är? Som går igenom samma saker? Någon som känner igen sig?

He he... jag inser att jag suttit och undrat över just detta förr. Favorit i repris är det visst.

Fast det är klart, det är ni som kommenterar som är de viktiga i den här bloggen, det är er jag "känner". De andra är bara... smygtittare... som visserligen känner mig men som ändå inte vill ha något ömsesidigt utbyte. Och det är väl okej det med, det är ju liksom avigsidan av bloggandet, något man liksom köper som en del i konceptet.

Bland de mest avlägsna besökare som dyker upp i statistiken finns invånare från Buenos Aires, Melbourne, Redmond och Toyonaka.

Jag undrar än en gång hur ni hittade hit och hur länge ni stannade...

Kan vi inte vara stolta och glada imorgon???

Så länge jag kan minnas har vi den 17 maj alltid kommit med smått avundsjuka kommentarer om att Norrmännen minsann vet hur man firar en riktig nationaldag. I alla år har jag hört människor säga, ”men vi har inget att fira” eller ”vi är ju inte ens lediga för att kunna fira!”.

Men nu är vi det! Sedan några år tillbaka skulle vi också kunnat börja skapa vackra traditioner och fira vårt land, vara stolta över att få leva här, för även om mycket är fel och snett så finns det trots allt mycket att uppskatta, men vad gör vissa människor istället???

Jo, de passar på att föra fram sina poliska och många gånger främlingsfientliga åsikter just denna dag. De passar på att demonstrera och söka konfrontationer. Varför? Vi har en annan dag som heter första maj som är instiftad för just politiska demonstrationer. Vi har en valrörelse och en yttrandefrihet året om. Räcker inte det?

Kan vi inte få vara glada och stolta över vårt land en enda dag om året?
Utan att vara främlingsfientliga???

Vad är det för fel på vissa personer egentligen? Urgh… jag blir så arg när jag läser DN.

Är det konstigt att man sedan knappt vågar hissa den svenska flaggan av rädsla för att bli betraktad som rasist?

För övrigt anser jag att även demonstrationer av typen ”kvinnors utsatthet” mm är något som borde hållas på andra dagar. För det är just Sverige vi ska fira en dag som 6 juni. Vi ska visa vår glädje och stolthet över att få leva i ett land som är fantastiskt på många sätt. Sedan att det förekommer felaktigheter och brister, det kan vi diskutera en annan dag… För… Hur ofta åker du på födelsedagskalas med presenter och sedan talar om för födelsedagsbarnet att hon är dålig på sitt jobb, luktar illa, är en orättvis mor och dessutom är rynkig? Även om det nu förhåller sig så? Är hennes födelsedag den rätta dagen att ta upp sådana saker? Jag bara undrar…

Hur ska du fira dagen imorgon?
Vi har bjudit hem vänner på grillparty. Det kommer bli helt perfekt väder för det har jag hört.

Dagen i korthet eller a day from hell:

Huvudvärk, möten, jobb, jobblunch, huvudvärk, trött, möten, massa e-post, teknikstrul, huvudvärk, trött, trött, trött, mera strul, närkontakt med ytterdörr, tröttare, mer huvudvärk, och till slut... ett litet gräl… icke att förakta.

Vissa dagar borde man ha blivit kvar i sängen.

Imorgon är förhoppningsvis en annan dag.

God natt

Inlines

Hm… Vad gjorde ni alla igår? Bara Annika (inte så bara det iof) som tittade in till mig på hela dagen? Det var väl aldrig så att alla var ute och njöt av det vackra sommarvädret? Som vi?

Jo… jag åkte inlines igår… jag trodde ingen skulle gissa det men Annika tog ju det på första försöket. Barnen hade med sig sina och åkte runt kvarteret länge medan vi satt i trädgården och njöt av solen men till slut kunde jag inte motstå frestelsen, jag gick ut och provade mina inlines. Jag hade inte tänkt att åka, bara testa lite på garageuppfarten, för… ja… man bör ju se lite av varje när man rullar fram på de där. Men så kom barnen och tyckte att jag skulle följa med ett varv runt kvarteret. De bedyrade mig att de skulle se åt mig, vilket de lyckades ganska bra med och så lovade de att hålla i mig vilket inte alls lyckades. Det hela slutade med att de åkte först och jag lite bakom, lagom långt för att jag skulle kunna låsa fast blicken i dem och bara hänga med. Det kändes ungefär som att åka någon farlig och hemsk åkattraktion på något tivoli som är betydligt större än Liseberg eller Grönan. Det pirrade ungefär lika mycket i magen och jag kände mig allt annat än smidig men det var ändå rätt så kul… Okej, nej det var inte rätt så kul, det var skitkul!

C tyckte det såg kul ut också så nu har han bestämt sig för att inhandla ett par inlines så vi kan åka. Jag påpekade att det kanske inte bara är att köpa ett par och tro att man kan åka men han ryckte på axlarna och meddelade att han minsann spelat bandy i sin ungdom… Vi får väl se hur det går, jag har åkt konståkning i min ungdom men det var inte alls som att åka inlines… å andra sidan hade jag taggar på mina skridskor och det har man väl inte på herrskridskor…

Idag har jag däremot inte lika kul. Jag vaknade med sprängande huvudvärk och vet dessutom att jag har det superstressigt på jobbet hela veckan. Jag borde med andra ord inte sitta här och drömma om helgen utan snabba mig och åka till jobbet med älsklingen istället för att gå lite senarec som jag brukar.

En bra dag önskar jag dig!