And nothing else mathers…

Jag vet inte vad jag ska tycka om födelsedagskalas. Det finns de som är riktigt trevliga och sedan finns det de som liksom är lite mer än vad jag orkar med. Som snarare påminner om ett minerat slagfält än om ett födelsedagskalas. Som idag.

Ett av C:s syskonbarn fyllde år och vi var naturligtvis där och grattade. Liksom hela släkten, kusiner, fastrar farbröder och alla upptänkliga släktingar som jag aldrig har träffat. Som aldrig har träffat mig.

Behöver jag säga mer? Jobbigt är bara förnamnet och då har jag ändå försökt att bara koncentrera mig på där och då och inte tänka på vad de möjligen tänker om mig, vad de vet, vad de hört och vad de sedan tycker när de sett mig live.

Jag måste erkänna att jag alltid känner mig lite… obehaglig, lite nervös och obekväm när jag träffar någon för första gången numera, vet jag sedan att de säkert hört talas om mig dessutom så blir det än mer obekvämt för jag vet att de vet något om mig, men inte vad, inte vad de tänker och tycker och känner… för det är oundvikligt, folk har alltid förutfattade meningar och en slags blid som sedan ska bekräftas eller dementeras. Så är det bara. I alla fall inbillar jag mig att det är så… jag menar inte att jag går omkring och tror att folk tänker extra mycket på just mig för min egen skull, men det vore märkligt om inte… äsch, nu förvirrar jag mig in i saker jag inte kan förklara… Bäst att låta bli. I alla fall idag.

Sedan underlättas ju inte saken av alla barn, modell mindre, som springer runt helt ohämmat… Jag behöver inte påpeka att jag var närmast död när vi kom hem va?

Jag sov en lång stund och när jag vaknade satt min kära familj framför TV:n. Precis när jag sätter mig i soffan bredvid dem så hör jag första tonerna från Metallicas helt fantastiskt underbara ”And nothing else mathers”.

Jag kan inte fatta att jag totalt glömt bort att det är idag, (kl 10) som Live Earth började och att SVT sänder hela dagen. För några år sedan skulle jag garanterat ha suttit som klistrad framför TV:n alla 22 timmar i sträck.

Hur som helst så väckte de där första tonerna av Metallica minnen kan jag meddela. Jag har faktiskt varit på en konsert med dem och då är jag inget Metallica fan i övrigt direkt. Det var för flera år sedan, tillsammans med en dåvarande pojkvän som var heltokig i Metallica. Vilket jag inte var… jag fattade inte ens att den där branden, rökutvecklingen och mannen som störtade ned på scenen i slutet bara var del av showen. Jag var faktiskt på väg till närmaste nödutgång men ingen av mina vänner ville följa med… Det var en häftig konsert, även för en icke-fan… så pass häftig att jag någon månad senare faktiskt spräckte en av högtalarna i bilen för att jag spelat någon av deras låt för högt. Jag kan bara inte komma på vilken låt det var. Det var en som jag körde om och om igen vet jag… Något om monster… Eller om det var flera låter?

Nu inser jag att jag självklart borde skriva något om ämnet för Live Earth så att jag ska uppfattas som en riktigt samhällsengagerad bloggare. Tyvärr är jag lite för sliten för att komma med en vettig åsikt men jag lovar att återkomma… ifall om att någon skulle vara intresserad…

Apropå intresserad…
Jag är ju ganska nyfiken av mig och brukar faktiskt kolla statistiken, mycket för att det finns en bra funktion i den där jag kan se från vilken sida mina besökare kommer. Idag såg jag en adress jag inte kände igen, klickade och hittade en mycket trevlig blogg… där till och med en länk till mig låg. Sådant gör mig faktiskt riktigt glad.

Nu ska jag återgå till Live Earth och min familj. Jag önskar er alla en riktigt skön kväll!

Svd skriver om Live earth
DN skriver om Live Earth

Förresten...

Har ni tänkt på dagens datum?
070707

En lista

Jag hittade denna hos Isabelle:

Nämn något som gjorde dig glad igår: Barnen
Vad gjorde du kl 08 i morse? Läste
Vad gjorde du för 15 min sedan? Skrev
Det sista du sa högt? Ja tack
Det senaste någon sa till dig: Vill du ha ett glas vin?
Vad har du druckit idag? Kaffe, vatten och vin.
Vad var det senaste du köpte? Det är hemskt länge sedan jag var ute och handlade.
Vad är det för väder hos dig nu? Gråmulet, ca 17 grader
Godaste glassmaken? Jag är inte vansinnigt förtjust i glass men rum-russin är gott
Tror du på kärlek vid första ögonkastet? Förälskelse ja. Det har jag upplevt. Det höll i fyra veckor.
Sover du tungt? Jag vaknar av en knappnål som faller… innan det slår i golvet.
Drömmer du mardrömmar? Alldeles för ofta
Trivs du med ditt jobb? Ja det gör jag. Absolut. Både med mitt nuvarande och mitt ordinarie, bara jag fick jobba lite oftare…
Favoritklädsel? Kjol, blus eller top, gärna kavaj eller en kofta.
Favoritlåt just nu? ”När vindarna vänder” heter den nog, Martin Stenmark och Suss…någonting. Danska.
Vad ser du om du tittar till höger? Bra fråga. Just nu är det bara en liten lampa tänd och den lyser bara upp datorn, resten av rummet är mörkt så… inget.
Vad gör dig glad just nu? Att barnen är här, min man.
Vad ska du göra härnäst? Lägga mig.
Humör just nu? Har varit bättre.
Favoritgodis? Jag är ingen godismänniska, hellre chokolad
Kläder just nu? Beiga linnebyxor med resor i midjan, rosa top.
Sommarplaner? Bli bra i knäet, sluta deppa.
Hur många kuddar sover du med? Just nu är det två i vanliga fall en.
Spelar du ngt instrument? Stereo, räknas det?
Vad är viktigast för dig? Att de jag älskar får vara friska. Att få dela mitt liv med med mannen jag älskar
Snarkar du? nepp
Stökigt el välstädat? Förr var jag väldigt stökig. Kreativ kallade jag det. Numera börjar jag, mot min vilja, inse att ordning och reda är att föredra.
Längtar du mest efter just nu? Om jag ska vara realist; bli bra i knäet så jag kan gå. Om jag inte måste vara realist… tja, lite bättre syn.

Nu utmanar jag alla som orkade läsa till slutet att göra listan själva.

Gnuheter

För några månader sedan eller så fick jag tips om en webbplats som heter Gnuheter. Man går dit registrerar sig, laddar ned en liten kod som man lägger in någonstans på sin blogg med följande bild:



Sedan kan man gå till Gnuheters lista över ”Senast övervakat” och se vilka myndigheter som tittat in till ens blogg.

Först tyckte jag nog att detta är en tjänst för folk som antingen ägnar sin blogg åt att skriva samhällsomstörtande inlägg eller för folk som lider av extrem paranoia men hur det än var så laddade jag ned den där lilla ikonen och installerade den. Sedan var jag inne en gång på Gnuheter och tittade efter min lilla anspråkslösa blogg. Jag gjorde det bara en gång för jag insåg ganska snabbt att jag aldrig kommer hitta min adress ens om den mot förmodan skulle vara med, jag är som bekant inget vidare på att ögna igenom långa listor med adresser… eller några andra listor heller för den delen.

Dessutom är jag ganska övertygad om att ifall någon myndighet råkar besöka min lilla blogg så är det förmodligen av någons personliga intresse och inte för att en myndighet som sådan har intresse av det jag skriver. Så den lilla ikonen har legat kvar där den ligger men utan att användas.

Tills idag då min älskling plötsligt blev nyfiken, främst med anledning av alla kommentarer jag fick på mitt inlägg om den nyss dömda pedofilen, så han var inne och tittade och hör och häpna. Min lilla blogg fanns med på listan.

Idag har jag besökts flera gånger av: Skatteverket, Riksdagens förvaltningskontor, Regeringskansliet och Försäkringskassan.

Nu är jag inte så paranoid att jag tror att dessa myndigheter har anledning att ”övervaka” vad jag skriver, nej, förmodligen är det någons personliga intresse… bloggande på arbetstid mao. Är det vad mina skattepengar går till förresten? För jag bloggar ALDRIG på arbetstid… not…

Fast jag hade fler myndigheter på besök idag än såhär.

Rikspolisstyrelsen, Åklagarmyndigheten och Domstolsverket har också besökt mig.

Upprepade gånger.

Och i de fallen tror och hoppas jag att det inte bara var en slump eller någons privata surfande på arbetstid för jag tycker faktiskt att det hör till Rikspolisstyrelsens arbete att regelbundet söka efter bloggar och siter som diskuterar pedofilier, barnporr och annat olagligt och perverst. Jag tycker också att det bör ingå i Domstolsverkets och Åklagarmyndigheternas omvärldsbevakning att åtminstone ögna igenom de bloggar som behandlar aktuella rättsfall för det vore sorgligt om en myndighet helt struntade i vad allmänheten tycker om deras arbete. Att läsa bloggar är ju ett extremt bra tillfälle för dem att "lyssna" på det som gemene man tycker och tänker.

Eller borde jag känna mig kränkt i min ”personliga integritet”? Kan man göra det som anonym bloggare? Eller som bloggare över huvudtaget? Jag vet att det finns folk som faktiskt på allvar tror att myndigheter övervakar deras bloggande... Jag är nog böjd att tro att det bara är privat bloggande... Är jag naiv? Godtrogen? Eller normal?

Vad tycker du?

Jag har röstat

Ja, morgonen blir lång när man vaknar först av alla. Något måste man roa sig med, vilket jag gjorde genom att rösta på de sju nya underverk som världen ska få den sjunde i sjunde tjugohundrasju. Fast jag måste erkänna, jag hittade betydligt fler underverk än sju och jag kan inte riktigt förstå att några av dem inte räknas som underverk redan.

En kul grej tycker jag att detta är men... när arrangörerna av omröstningen fick frågan om dessa platser verkligen kommer att räknas som de nya sju underverken svarar de:

"- Ja, för jordens invånare har sagt sitt. Ingen kan tala med större auktoritet än världens människor, säger Tia Viering."

Frågan är väl bara om alla världens människor verkligen sagt sitt eller ens haft möjlighet att göra det för det är väl tveksamt om alla har tillgång till internet och telfoner...



För egen del kan jag inte låta bli att känna lite vemod när jag läser platsernas namn. Lite sorgligt är det att jag bara besökt två av dem - Alhambra och Collosseum.

Jag har, ända sedan jag var barn, alltid drömt om att få se Taj Mahal i verkligheten. Fråga mig inte varför. På något sätt är det så romantiskt, fascinerande... Sätter alltid igång tankar och fantasier hos mig.

Inte för att jag skulle ha något emot att se resten med men de, liksom Taj Mahal kommer förbli drömmar nu...

Här kan du också rösta, och här kan du läsa mer om omröstningen.

Vilka av platserna har du besökt? Vilka skulle du vilja besöka?

Rättvisa?

Det måste väl ändå vara bland de mer rättvisa domarna som avkunnades idag? I alla fall i förhållande till den rättvisa vi har idag.

"En 49-årig man har dömts till 14 års fängelse för upprepade våldtäkter på sin dotter. Han fälls även för övergrepp på dotterns kamrat." - Svd

Han får även betala ett skadestånd på 800 000 till de båda offren.

För mig är det fullständigt obegripligt att en vuxen person ens kan komma på tanken att ha sexuellt umgänge med barn. Med sitt eget barn dessutom… Detta är för mig bland det mest obegripliga som finns. Jag inser att dessa människor är sjuka men de måste dessutom sakna alla normala spärrar, all sjukdomsinsikt och allt vad normal mänsklighet innebär. Att förgripa sig på sitt eget barn måste vara det värsta brottet som finns. Inget, inte ens en sjukdom, rättfärdigar något sådant. Om jag vore pedofil, om jag vore man, om jag hade ett barn och visste att jag riskerade att förgripa mig på det barnet skulle jag förmodligen hellre slänga mig utför en klippa eller kastrera mig frivilligt, och jag snackar garanterat inte om någon human kemisk kastrering...

Till DN:s artikel.


Uppdatering
Sedan jag publicerade detta inlägg har jag fått många kommentarer. De flesta tycks vara ganska eniga med majoriteten men tyvärr har några framförts i en ton som jag inte uppskattar, av anonyma författare. Jag har därför stängt kommentarsfunktionen, önskar ni fortsätta diskussionen kan ni göra det i något annat forum.

Jag tänker inte be om ursäkt för mina åsikter men jag uppskattar inte heller att främmande personer kommenterar på ett sådant sätt som jag upplever som stötande både för mig själv och för mina bloggvänner.

Fegt eller inte… det kan man diskutera, gör gärna det, just nu har jag viktigare saker att lägga min energi, mina känslor och ork på. I ett annat känsloläge kanske jag hade fortsatt diskussionen men nu kan jag inte det.

Tyvärr insåg jag inte hur starka känslor detta inlägg skulle framkalla. Jag är ledsen om någon blivit sårad av detta inlägg eller de kommentarer som skrivits.

Dagens små planer

Det blir en mulen dag här. Utanför fönstret är det alldeles grått och disigt. Inga konturer idag heller. Inte precis så att vädret gör mirakel för humöret alltså...

C hämtade barnen igår, de sover fortfarande. Alla. Inklusive C. Märkligt, förr sov jag också till 10-11 på lediga dagar men nu är det som om jag hade en automatisk klocka installerad som väcker mig vid halv sex-sex varje morgon. Det är sällan jag somnar om men idag gjorde jag faktiskt det, i soffan.

Vi har haft en orolig natt, lillasyster väckte mig någon gång när det var som mörkast med snyftningar (C är inte den som vaknar supersnabbt direkt). Hon hade en mardröm stackaren. Efter det vågade hon inte somna om i sitt rum så hon har sovit mellan oss. Hon är ju ingen liten bebis längre så sängen kändes trång och det var dessutom ovanligt att inte kunna krypa intill C så det blev inte så mycket mer sömn efter det för mig. Idag måste jag prata med lillasyster och höra om hon haft mardrömmar förr… Är inte mardrömmar ett tecken på att man mår dåligt? Mina är det…

Idag har vi inga planer, ska vädret fortsätta och vara så här typiskt svensk-somrigt så blir det svårt att hitta på roliga saker. Vi har i alla fall planerat in en dygnskryssning någonstans. Eller möjligen hela vägen till Tallin eller Helsingfors vilket blir flera dygn. Vi ska försöka boka det idag. Och så ska vi försöka hitta en restresa till värmen. De lär ju vara både dyra och få vid det här laget, alla vill väl fly från det här vädret skulle jag tro.

Förresten så har vi faktiskt en plan för dagen. Eller snarare ett måste. Jag har tid hos sjukgymnasten. Tyvärr måste C följa med mig så att jag kommer rätt (trots att jag bara ska till Vårdcentralen) så det blir en riktigt familjeutflykt… Kul va? Näää förmodligen inte. Men jag måste. I min enfald hoppas jag att sjukgymnasten kan ge mig något mirakelprogram som jag kan följa och sedan blir jag helt återställd inom några dagar… eller en vecka på sin höjd... Inte precis den framtid doktorn trodde på, men vad vet han?

För övrigt?
Jag tror inte jag ska gå in på resten, dvs på det jag skrev om igår.

Jag önskar alla en riktigt solig och skön dag.

Jag vet att du vet…

… men jag säger det ändå.

När jag stänger av kommentarerna så finns det två andledningar.

Det första är att jag inte vill belasta mina bloggvänner med att de ska känna sig tvungna att kommentera något som jag förmodligen redan skrivit om cirka 800 gånger, eller som det inte egentligen finns något svar på. Jag vill skriva det för att det känna bra för mig att veta att någon lyssnar och läser, för att det känns bra att få skriva ned tankarna och sätta namn på känslorna, men jag vill inte att någon ska känna sig besvärad eller vara tvungen att ge en kommentar. Jag får redan så oerhört mycket av er som lämnar kommentarer, uppmuntrar och kommer med kloka råd. Vissa saker måste jag skriva, utan att få svar på.

Det finns en anledning till…
Jag vet inte hur jag ska formulera den bara utan att någon missuppfattar. Jag älskar att få kommentarer. Jag uppskattar varje ord, varje tanke som ligger bakom för det är ett tecken på att någon bryr sig. Det känns bra… oftast. Men ibland… dagar som igår och de senaste veckorna… så… Jag vet inte. Det känns lite som om all uppmuntran och alla goda råd och hejarop blir mer än vad jag riktigt kan ta till mig. Det får mig att känna mig än mer deppig och sorgsen och framför allt otillräcklig, för mina vänner borde inte behöva skriva allt det där stup i kvarten, jag borde vara så som de tycker att jag ska vara… Istället för att sitta och klaga. Förstår du?

Jag vet inte om detta låter begripligt, kanske är det bara en massa svammel från en alldeles uttröttad hjärna. Jag menar absolut inte att jag inte vill ha dina kommentarer!!!

Life is a stage

Ute vräker regnet ner idag. Det är så grått att det inte är någon större idé att titta ut för alla konturer har tvättats bort och försvunnit under natten.

Det gör inget. Det passar faktiskt bra till mitt humör för den är inte ett dugg bättre än vad den var igår. Trots att det är sista arbetsdagen före semestern… fast man uppskattar på något sätt inte en semester riktigt på samma vis när man tillbringat ett år med att vara sjukskriven var och varannan vecka som jag.

Igår…
Var ingen bra dag heller. Det verkar som jag har dåliga dagar och sämre dagar… och så finns dagar som igår. De arkiveras under ”katastrof” eller möjligen ”sämst” ifall man vill vara snäll.

Den sista tiden har de sämre dagarna varit i majoritet.

Det är inte det att jag inte gjorde mitt bästa igår. Jag försökte verkligen att åtminstone utåt sett vara helt normal och inte låta någon se vad som försiggår inuti. Jag försökte att låsa in alla minnen och känslor, slänga ned dem i ett mörkt hål längst in i hjärnan och hjärtat. Låsa dörren och slänga nyckeln…

Men de smet ut.

Jag försökte att vara som vanligt… ungefär som jag tror att jag var i livet före, som jag tror att jag är de flesta dagar. Många dagar är det ett spel, en fasad som bara finns på utsidan, jag har blivit bra på att spela min roll. Som igår. Jag skrattade, var glad sa att jag är nöjd för det kunde vara värre.

För jag har ju trots allt fått två positiva besked på mindre än en vecka så jag måste väl vara glad eller hur? Min syn har inte försämrats, mitt knä var inte sämre än jag visste om. Det ger väl all anledning att glädjas eller hur? Så länge jag gör som jag försöker göra, jämför med hur illa det kunde vara eller hur hemskt någon annan har det… men det räcker inte så långt när man börjar tänka på hur det har varit… Och de tankarna kommer alltid oinbjudna. Kastar sig över mig med sådan kraft att det känns som om de vill slå mig till marken. Vilket de gjorde igår.

Jag försökte som sagt, och det gick ganska bra. Jag var glad på förmiddagsfikat, sedan jobbade jag koncentrerat, jag var med på ett möte som var oerhört kreativt men fruktansvärt jobbigt… C kom in och frågade flera gånger hur jag mådde, han hade väl suttit och läst mitt förra inlägg, jag svarade ”bra” När han frågade igen, en halvtimme senare sa jag att han skulle sluta störa mig…

Vid lunchsnåret var det som om de instängda känslorna ville ut, eller så inbillade jag mig för jag började må illa och kände mig skakig. När de andra gick på lunch stannade jag för att jobba ikapp, det sista jag kunde tänka på var att stoppa mat i munnen, eller än värre, att umgås med människor och behöva låtsas än mer än vad jag redan hade gjort den förmiddagen. Det var som om mina låtsaskrafter hade tagit slut och kvar fanns bara ett stort ingenting.

Sedan kom C. Den här gången trodde han inte på mig. Han gjorde något som man aldrig, aldrig får göra med en människa som förtvivlat försöker låtsas som om allt är precis så bra som det förväntas att det ska vara. Han kramade mig och tröstade mig. Och det var som att öppna en dammlucka för plötsligt var det som om något gick sönder inuti och allt bara forsade ut. Både ord och tårar…

Vi åkte hem.

Resten av dagen?
Den blev inte bättre. Men jag var inte ensam med tankarna och känslorna som inte ville låta sig förträngas.

Och nu har jag kanske gjort slut på alla tårar för ett tag framåt. Det kan inte finnas kvar några efter igår.

Idag…
Ska jag försöka att låtsas lite till. Men bara på jobbet. Imorgon är det semester.

Minnen

Minnet är förmodligen en av de mest märkliga funktionerna i den mänskliga hjärnan. Man kan ägna månader, ja till och med år, till att försöka glömma bort saker och händelser eller rent av människor, och ändå dyker plötsligt minnena upp. Helt osökta. Helt oinbjudna. De kommer när man minst anar det. Eller som igår, när man verkligen försöker med all sin kraft att stå emot dem.

Igår dök de upp. Jag kunde inte, som så många gånger förr, väja mot dem. Det hjälpte inte att tänka på annat, att försöka koncentrera mig på stunden som var. Plötsligt var de över mig, eller snarare, de överföll mig. Alla minnen från alla de gånger jag hade varit där förr. Alla förväntningar, all min tro på att det ska lösa sig och bli bra den här gången, alla misslyckanden.

Minnet spelade mig ett grymt spratt. Det var inte människorna och händelserna som kom tillbaka plötsligt. Inte dofterna eller orden heller. Mot dem hade kanske inte känt mig så försvarslös. Istället var det känslorna.

Känslorna av besvikelse, rädsla, förlust.

Känslan av orden ”Aldrig mer” och ”för alltid”. Motsatser men ändå med samma innebörd.

Känslorna från den där gången då jag inte lyssnat ordentligt och vaknat upp utan att se, när jag trodde att de gjort mig blind och inte vågade tala om det, paniken från då…

Det tog inte lång stund på sjukhuset igår. Bara en halv dag. Bara tillräckligt lång stund för att sopa bort den lilla bit jag trots allt kommit på vägen mot ”acceptans” sedan den sista operationen på det här sjukhuset.

Bara tillräckligt långt för att helt slå undan benen för mig och placera mig på ruta ett igen.

Alla tummar och vänliga tankar hjälpte!

Tusen tack!
Jag överlevde, knäet överlevde och det verkar till och med som om det mår bättre än vad det känns. Den gode doktorn hittade ingen skadad menisk eller något annat heller så den ursprungliga diagnosen är den rätta tydligen. Det är bra, det är jag glad för, för nu kan jag börja belasta och träna… så fort jag inte har ont längre eller tills det börjar göra ont.

Annars har det varit en ganska jobbig dag faktiskt. Jag känner mig ungefär som en citron efter det att den pressats genom en citronpress och skalet rivits… Både psykiskt och fysiskt… kanske mest psykiskt… men jag ska bespara dig detaljerna. Nu ska jag luta mig tillbaka lite till och tycka lite mer synd om mig själv… min favoritsyssla.

PS
Det kanske inte blir någon bloggrunda idag, jag tror inte jag kan komma med några positiva kommentarer just nu...

Strax dax...

...igen, för ännu en hemsk dag som jag verkligen gärna vill slippa.

Nu är det knäets tur.

Jag vet inte vad jag fasar för mest, själva undersökningen, eller om det kallas operation, eller för att återvända till det där stället som jag hatar så innerligt. Kör de sedan upp mig på operation också så lär lyckan bli fullständig.

Håll en liten tumme för mig, om du hinner...

Ställningen så här långt

Är du nyfiken? Eller har du kollat själv?

Jag har hittills fått in 26 svar på min enkät till vänster. Bara aningens knepigt för när jag studerar statistiken har jag i grova slängar haft cirka 280 besökare bara idag, varav cirka 180 kommit via en länk från Svd eller DN (så vet du hur många ”normala” besökare jag har i vanliga fall).

Hur som helst har resultatet fördelat sig enligt följande hittills:

Hittade hit via en länk från Dn eller Svd. Kommer gärna tillbaka igen = 1
Läste Dn eller Svd, fick kramp i fingret och hamnade här. Kommer inte att upprepas =1
Men det är ju jag, jag kommenterar var och varannan dag! = 14
Hittade hit från någon annan, kommer gärna tillbaka = 9
Hittade hit genom en miss, men allvarligt, vad är detta för svammel? = 1


Det mest intressanta med det här resultatet, och anledningen till att jag faktiskt tar upp det, är att det bara är en av dem som svarat som tycks dela min åsikt: ” Allvarligt, vad är detta för svammel?”

För visst har jag mängder med inlägg under rubriken svammel och många fler borde det vara? Och det värsta av allt! Snart kommer det ett svamligt inlägg till… i en dator nära dig… Bara inte huvudvärken skickar mig i säng.

Men… detta förstår jag inte?

Jag läser i Svd att en kvinna våldtogs av sin läkare medan hon sov, eller snarare strax innan hon somnade. Läkaren var plastikkirurg och hade just gett kvinnan narkos när våldtäkten inträffade.

Men alltså. Ett par frågor söker svar.
För det första, ger plastikkirurger narkos? Jag har levat i villfarelsen att det är narkosläkare som ger narkos.

För det andra, fanns det INGEN annan där? Vad är det för skum klinik? De gånger jag opererats (och det har ju blivit ett antal som bekant) har det alltid funnits en massa människor runtomkring, sjuksköterskor, narkosläkare, och så givetvis kirurgen.

För det tredje, hur kan en plastikkirurg utföra ett ingrepp helt ensam? Ett ingrepp som dessutom kräver att patienten sövs ned?

Nu när jag läst kommentarerna jag fått till detta så måste jag ställa mig ytterligare en fråga. Vad sjutton är det för fel på media, journalister och i synnerhet Svd som inte alls verkar ställa dessa frågor?

Medan jag är inne på ämnet sjukdomar och läkare (nå ja, ett plastikirurgiskt ingrepp kanske inte bottnar i en sjukdom men ändå) så måste jag även skriva lite om 22-åringen som enligt DN är svårt skadad efter brohopp. Det är ju en intressant nyhet som säkert berör många, speciellt de som fanns på plats när olyckan inträffade… För egen del, och nu undrar jag om det bara är jag som tänker så, kan jag aldrig låta bli att undra; ”Hur gick det sedan”? Varför kan inte tidningar ha en artikel som talar om hur det gick för den här stackaren. Överlevde han? Fick han skador? Hur blev hans liv sedan?

Äsch, jag kanske bara är osunt nyfiken… Jag håller i alla fall tummarna för att han klarar sig utan men.


PS
Ni glömmer väl inte att klicka ett svar på min fråga till vänster?