torsdag, juni 7

Lättlagad laxgryta

Någon tyckte att lättlagade maträtter med fördel kan läggas ut i bloggen. Så på allmän begäran (hm… ok, en person men det räcker väl?) kommer receptet här. Ursäkta om den är för "for dummies", men jag är en dummie i köket.

Jag använde det jag hade hemma:
En halv påse med djupfrysta wookgrönsaker och en lite påse frysta grönsaker som innehöll broccoli och blomkål mm.
Laxfiléer, också de frysta (de där som är styckförpackade i genomskinlig plast).
Fiskbuljong på flaska
Ett paket grädde med smak i locket – Trädgårdsgryta.
Salt och peppar efter smak.

Jag fräste grönsakerna lite grann bara i olivolja, strödde på lite vetemjöl och kokade dem därefter i lite vatten med buljong i (fond står det nog på flaskan men det är väl samma som buljong?). När grönsakerna började bli lagom kokta så var det bara att slänga ned laxen i tärningar, låta koka tills de var klara och sedan hälla på grädden utan att glömma smaken i locket. Koka två minuter till, servera med ris och sallad i det här fallet.

Väldigt enkelt som sagt och väldigt gott också, enligt mitt tycke i alla fall… och gästerna verkade inte må dåligt av det heller.

Bra och dåliga dagar

Jag vet inte ens om jag borde skriva idag. Risken finns att det bara blir en massa gnäll för så trevlig som gårdagen var, så otrevlig var dagen när hela dess verklighet mötte mig. Det är märkligt hur bra dagar, som igår, riktigt tycks förstärka kontrasterna mellan de dåliga dagarna och hur de dåliga dagarna tycks få även de medelgoda eller vanliga dagarna att framstå som i grunden dåliga. Det är givetvis inte dagarna som är dåliga, utan mitt humör. Fast de bra dagarna, som igår, de ÄR bra… bättre än de dåliga, alldeles oavsett humör.

På de bra dagarna är jag tillsammans med människor som känner mig och mina behov och mina brister. De tar hänsyn till dem på ett sätt som är naturligt, utan varesig medlidande, onödigt dalt eller onaturlig nonchalans. På de dåliga dagarna omges jag av människor som sällan tycks ens försöka förstå mig. Fast jag vet… givetvis är det där bara något jag känner, det behöver inte nödvändigtvis vara så. För i grund och botten tvivlar jag på att majoriteten av dem jag möter inte vill mig väl. Jag menar inte att människor skulle vilja mig mer väl än de vill andra, jag menar bara att vi svenskar, eller vi människor, sällan vill våra medmänniskor annat än gott… såvida vi inte är kungligt avundsjuka och det har knappast någon orsak att vara på mig.

På de bra dagarna är jag på platser jag känner väl, där jag vet var bord och stolar står, där mattor och möbler utgör kontraster som syns. På de dåliga dagarna måste jag ge mig iväg till möten på orter jag sällan besöker, till lokaler som antingen är för dåligt belysta eller har en massa vackert solljus som silar in från alla håll och bländar, eller där kontrasterna är för små och bord och stolar dyker upp ur tomma intet.

På de bra dagarna skiner solen lite lagom och kombinationen solglasögon och keps räcker för att jag inte ska ha tårar i ögonen hela tiden. På de dåliga dagarna skiner solen lite mer, eller så kan jag inte med att ha keps på, och gör att jag får ont bara jag tänker tanken att gå ut.

På de bra dagarna jobbar jag en hel dag utan att bli så in i bomben trött som på de dåliga dagarna. Då är jobbet en lagom kombination av datorarbete, telefonmöten och riktiga möten. Inte alls som på de dåliga dagarna då mötena inte tycks ta slut och där alla möten utgörs av fler än fem personer som jag dessutom inte ens känner och som inte känner mig.

På de bra dagarna tänker jag att jag nu nog kan jobba heltid igen. Utan att svimma av trötthet när jag kommer hem eller få huvudvärk som inte är av denna världen. Utan att bli fullständigt asocial resten av kvällen. Då tänker jag att jag är riktigt duktig på detta med ”livet efter” och att det nog ska gå bra. På de dåliga dagarna är jag bara fylld av tvivel och vanmakt och frustration över att inget är ens det minsta lilla som förut.

Och jag undrar… varför är de dåliga dagarna i majoritet?
Kommer de att någonsin hamna i minoritet?
Kan jag någonsin vinna?
Det är nämligen så det känns… som ett ständigt slagfält där jag vinner ett halvt slag då och då men dagen efter får jag sorgligt retirera och plåstra om mina sår.

Nationaldag med sol och bad

Var det någon som saknade mig här igår?

Skulle inte tro det för ni var väl alla ute och njöt av den fantastiska nationaldagen?

Kan det bli bättre? Blågula flaggor mot en klarblå himmel. Är det inte vackert? Finns det något mer somrigt än det?

Vi hade som sagt gäster hela dagen igår nästan. De kom lagom till lunch, då vi serverade en supergod och väldigt lättlagad laxgryta, och de stannade till kvällen då vi grillade. Vi var ute i trädgården hela dagen, solade och badade och hade allmänt mysigt. Enda avbrottet vi gjorde var för att gå till byhålans centrum och titta på nationaldagsfirandet där på eftermiddagen.

Eftersom gästerna bestod av två av mina bästa väninnor med sambo och C:s syster och hennes familj så var det dessutom ganska avslappnad stämning med en massa skratt och drivande med varandra. C:s syster är expert på att retas med folk har jag insett. På ett roligt sätt alltså. Hon har dessutom inga hämningar för att driva ens med människor hon inte känner vilket gjorde att det tog ca 10 minuter bara innan alla kände sig ungefär som om de känt varandra hela livet, och det helt utan spritens inverkan (även om vi inte är nykterister precis). Det där är faktiskt en förmåga som jag verkligen beundrar, att kunna skämta med folk på ett så avslappnat sätt. Lite av det skulle jag vilja ha när det gäller mig själv, att kunna skämta med mig själv så att inte vissa situationer blir så pinsamma…

Gårdagen blev riktigt med andra ord, även om jag inte riktigt kommer överens med solskenet men det är en annan femma… Som jag inte ska gå in på här just nu.

Fram för fler nationaldagar av denna sort!

Vad gjorde du igår?

Tummen ner för Aftonbladets blogg

Jag måste bara le lite åt de enorma mängder med missnöjda bloggare som har sina bloggar på Aftonbladets bloggtjänst och som ger uttryck för sitt missnöje i Bloggvärldsbloggen och på sina egna bloggar. Tydligen har Aftonbladet tagit fram nya funktioner för bloggarna, bland annat en tumme upp som kan användas av läsarna för att betygsätta inläggen eller är det rekommendera? Hur det än är, det inlägg som får flest tummar får visst sina 15 minutes of fame på någon sida hos Aftonbladet. Fy sjutton vad jag skulle bli sur över något sådant, jag vill inte att människor ska betygsätta mina tankar!

Tydligen har man i alla fall lagt ned mycket tid och möda med att lägga till nya funktioner, men någon anpassning av till exempel spamfiltret för att även personer med funktionshinder ska kunna kommentera inlägg har inte gjorts. Självklart!

Jag blir lite förvånad faktiskt.. eller lite irriterad, eller kanske ledsen… Inte för att jag inte kan kommentera de bloggarna för det kan kvitta. Och inte på Aftonbladet i synnerhet. Utan mer i allmänhet då jag inser att än idag så är det förvånansvärt få stora siter och verktyg som tar hänsyn till folk som mig. Varför blogger gör det, eller försöker göra det, vet jag inte. Kanske har de andra lagar i USA?

tisdag, juni 5

En bättre dag?

Knappast… bortsett från att jag inte hamnat i gräl med någon än så känns det ganska mycket som en repris på gårdagen. Stress, huvudvärk, strul med allt och mer därtill. Idag kan vi byta ut dörren mot en buske. F*n vad jag hatar när jag missar sådant...

Man skulle kunna tro att solsken är på pricken vad jag behöver för att se bäst, men det är självklart för optimistiskt att tro att något så trevligt och så efterlängtat skulle passa mina knäppa ögon. Icke sa nicke, solljus bländar och gör rent ut sagt förb*nnat ont om jag ska säga som det är (med eller utan solglasögon)... Och jag är så förb*nnat trött på det hela just nu... eller ja, det är jag ju för jämnan...

Det enda positiva är att jag testat ett program för mobilen som faktiskt verkar funka! Hör och häpna… så nästa gång jag sitter i den där taxin behöver chuffören inte tro att jag är helt plakat…

Statistik

Jag läste statistik också när jag pluggade. Konstigt nog kan jag inte påminna mig om att det skulle varit minsta roligt. Däremot är det liite kul att läsa statistiken för min blogg.

Sedan 24 mars har jag haft 9933 besökare. Undrar vem den 10 000:e besökaren blir?

Med tanke på varför jag började blogga och att jag inte ens trodde att någon enda skulle vilja läsa det ständiga ältande, självmedlidande och annat tjafs jag skriver här så är jag ganska förvånad... och lite... stolt... Det måste ju betyda att det finns fler läsare än kommenterare och att några av dem faktiskt återvänder. Tänk att jag blir lika förvånad över denna tanke varje gång... Och samtidiglt lite... Jag vet inte, är det bra eller dåligt? Jag kastar ut mitt innersta till främlingar... Vad gör de med det jag skriver? Vad tänker de? Känner? Vilka är de? Kanske är det någon som är där jag är? Som går igenom samma saker? Någon som känner igen sig?

He he... jag inser att jag suttit och undrat över just detta förr. Favorit i repris är det visst.

Fast det är klart, det är ni som kommenterar som är de viktiga i den här bloggen, det är er jag "känner". De andra är bara... smygtittare... som visserligen känner mig men som ändå inte vill ha något ömsesidigt utbyte. Och det är väl okej det med, det är ju liksom avigsidan av bloggandet, något man liksom köper som en del i konceptet.

Bland de mest avlägsna besökare som dyker upp i statistiken finns invånare från Buenos Aires, Melbourne, Redmond och Toyonaka.

Jag undrar än en gång hur ni hittade hit och hur länge ni stannade...

Kan vi inte vara stolta och glada imorgon???

Så länge jag kan minnas har vi den 17 maj alltid kommit med smått avundsjuka kommentarer om att Norrmännen minsann vet hur man firar en riktig nationaldag. I alla år har jag hört människor säga, ”men vi har inget att fira” eller ”vi är ju inte ens lediga för att kunna fira!”.

Men nu är vi det! Sedan några år tillbaka skulle vi också kunnat börja skapa vackra traditioner och fira vårt land, vara stolta över att få leva här, för även om mycket är fel och snett så finns det trots allt mycket att uppskatta, men vad gör vissa människor istället???

Jo, de passar på att föra fram sina poliska och många gånger främlingsfientliga åsikter just denna dag. De passar på att demonstrera och söka konfrontationer. Varför? Vi har en annan dag som heter första maj som är instiftad för just politiska demonstrationer. Vi har en valrörelse och en yttrandefrihet året om. Räcker inte det?

Kan vi inte få vara glada och stolta över vårt land en enda dag om året?
Utan att vara främlingsfientliga???

Vad är det för fel på vissa personer egentligen? Urgh… jag blir så arg när jag läser DN.

Är det konstigt att man sedan knappt vågar hissa den svenska flaggan av rädsla för att bli betraktad som rasist?

För övrigt anser jag att även demonstrationer av typen ”kvinnors utsatthet” mm är något som borde hållas på andra dagar. För det är just Sverige vi ska fira en dag som 6 juni. Vi ska visa vår glädje och stolthet över att få leva i ett land som är fantastiskt på många sätt. Sedan att det förekommer felaktigheter och brister, det kan vi diskutera en annan dag… För… Hur ofta åker du på födelsedagskalas med presenter och sedan talar om för födelsedagsbarnet att hon är dålig på sitt jobb, luktar illa, är en orättvis mor och dessutom är rynkig? Även om det nu förhåller sig så? Är hennes födelsedag den rätta dagen att ta upp sådana saker? Jag bara undrar…

Hur ska du fira dagen imorgon?
Vi har bjudit hem vänner på grillparty. Det kommer bli helt perfekt väder för det har jag hört.

måndag, juni 4

Dagen i korthet eller a day from hell:

Huvudvärk, möten, jobb, jobblunch, huvudvärk, trött, möten, massa e-post, teknikstrul, huvudvärk, trött, trött, trött, mera strul, närkontakt med ytterdörr, tröttare, mer huvudvärk, och till slut... ett litet gräl… icke att förakta.

Vissa dagar borde man ha blivit kvar i sängen.

Imorgon är förhoppningsvis en annan dag.

God natt

Inlines

Hm… Vad gjorde ni alla igår? Bara Annika (inte så bara det iof) som tittade in till mig på hela dagen? Det var väl aldrig så att alla var ute och njöt av det vackra sommarvädret? Som vi?

Jo… jag åkte inlines igår… jag trodde ingen skulle gissa det men Annika tog ju det på första försöket. Barnen hade med sig sina och åkte runt kvarteret länge medan vi satt i trädgården och njöt av solen men till slut kunde jag inte motstå frestelsen, jag gick ut och provade mina inlines. Jag hade inte tänkt att åka, bara testa lite på garageuppfarten, för… ja… man bör ju se lite av varje när man rullar fram på de där. Men så kom barnen och tyckte att jag skulle följa med ett varv runt kvarteret. De bedyrade mig att de skulle se åt mig, vilket de lyckades ganska bra med och så lovade de att hålla i mig vilket inte alls lyckades. Det hela slutade med att de åkte först och jag lite bakom, lagom långt för att jag skulle kunna låsa fast blicken i dem och bara hänga med. Det kändes ungefär som att åka någon farlig och hemsk åkattraktion på något tivoli som är betydligt större än Liseberg eller Grönan. Det pirrade ungefär lika mycket i magen och jag kände mig allt annat än smidig men det var ändå rätt så kul… Okej, nej det var inte rätt så kul, det var skitkul!

C tyckte det såg kul ut också så nu har han bestämt sig för att inhandla ett par inlines så vi kan åka. Jag påpekade att det kanske inte bara är att köpa ett par och tro att man kan åka men han ryckte på axlarna och meddelade att han minsann spelat bandy i sin ungdom… Vi får väl se hur det går, jag har åkt konståkning i min ungdom men det var inte alls som att åka inlines… å andra sidan hade jag taggar på mina skridskor och det har man väl inte på herrskridskor…

Idag har jag däremot inte lika kul. Jag vaknade med sprängande huvudvärk och vet dessutom att jag har det superstressigt på jobbet hela veckan. Jag borde med andra ord inte sitta här och drömma om helgen utan snabba mig och åka till jobbet med älsklingen istället för att gå lite senarec som jag brukar.

En bra dag önskar jag dig!

Mera om spamskydd

Förresten...
Jag har fått svar från Aftonbladets Lotta holmström! Som du kanske mins tröttnade jag på de där oläsliga bilderna man måste tolka för att kunna kommentera på vissa bloggar, bland annat på dem som finns på Aftonbladet. Det gjorde jag för några veckor och nu har alltså svaret kommit:

” Att de saknar Alt-text beror på att spam-robotar då lätt kan läsa av den
texten, och spam-skyddet blir svagare.
Men du har rätt i att vi borde ha en lösning för dem som inte kan se. Jag ska framföra det till utvecklingsansvariga.

Med vänlig hälsning,
Lotta Holmström”

Tja… ett steg på vägen fast om det tog så här lång tid att få svar på ett mail så har jag ganska låga förväntningar om att de någonsin kommer att åtgärda mitt lilla problem… det verkar som jag är ensam i hela bloggsverige om att ha problem med de där korkade filtren och därmed är jag inte speciellt högprioriterad... Vaddå tillgänglighet?

söndag, juni 3

Du kommer inte tro mig…

…när jag berättar vad jag gjort idag.

Något jag gjort varje sommar, så fort vädret tillåtit, i minst tio år. Något som är vansinnigt kul, går snabbt, och som man kan slå sig riktigt hårt på om man råkar ramla, och ramla är lätt, lite småstenar utspridda kan effektivt sätta stopp. Jag har ett par fina ärr från förra sommarens småstenar. Men det är ett litet pris för hur kul detta är… jag älskar vinden, farten…

Kan du gissa vad jag gjort?

Stevie Wonder, pyamasbarn och rattfyllon

Idag när vi vaknade låg vi kvar och pratade en lång stund medan barnen sov. De är ena riktiga sjusovare och fortfarande ganska så yrvakna. Jag har hunnit göra en massa saker och de är fortfarande i pyamasstadiet och ändå skiner solen utanför.

C föreslog att vi skulle möblera om i allrummet, vi har pratat om det förr men det har liksom aldrig blivit av för det är som en mindre flytt. Jag påpekade för C att det är vad Stevie Wonders fru brukar göra när hon är sur. Han bara skrattade och sa att han inte är sur och dessutom är jag inte lika blind som Stevie så det skulle inte vara värt besväret. Gulligt va?

Fast det blir nog ingen ommöblering. Det är det alldeles för vackert väder för. Dessutom är inte barnen speciellt hjälpsamma när det gäller sådant så vi behöver inte göra det just den här helgen.

Eftersom barnen har varit så sega i starten har jag hunnit läsa nyheterna flera gånger. Rätt så trista nyhetsrubriker faktiskt, såvida man inte är stor fotbollsfantast för det är tydligen det enda media skriver om idag. Jag har bara orkat läsa de största bokstäverna både på DN och Svd så jag fattar fortfarande inget. Och lika bra är det för det är bara onödigt slöseri på hjärnans resurser så ointresserad som jag är.

Däremot läste jag om två olika bilolyckor på Dn och Svd. I den ena var det en personbil som körde in i ett träd och i den andra voltade två unga män in i en trädgård. I båda fallen var det allvarliga skadade som fick föras med ambulanshelikopter till sjukhus. Det händer olyckor av denhär typen ganska ofta. Speciellt på lördagnätterna. Gissningsvis är väl sprit inblandad, enligt någon ny rapport som kom i veckan så är fyra av tio dödade i trafiken påverkade av sprit hörde jag.

Det är bra att media rapporterar på det här viset men tänk om de också följde upp historien? Jag menar, man hör att någon skadades allvarligt men vad innebär det? Brutna ben? Skallskador? Kommer de att bli bra igen?

Tänk om media istället skrev; ”för tre år sedan körde han på fyllan och voltade in i en trädgård – nu är han förlamad för livet. här berättar han själv vad han känner”. Den sortens rapportering kanske skulle bita bättre på alla som faktiskt kör på fyllan. Jag kör ju inte alls numera men har aldrig kört med sprit i kroppen, och C skulle aldrig köra ens efter ett halvt glas vin men om fyra av tio dödade i trafiken har kört på fyllan så är det stor risk för att vi råkar möta en av dem som kör fast de inte borde. Den tanken är egentligen ganska skrämmande. Jag har absolut inte lust att bli överkörd av ett rattfyllo… jag har ingen lust att bli överkörd alls faktiskt och jag vill inte heller att någon annan blir skadad av ett rattfyllo för det är ganska onödigt. Eller hur? Så varför finns det människor som ändå sätter sig bakom ratten och kör, fast de vet att de inte borde. Eller vet de inte?

lördag, juni 2

Nyshoppad

Igår kunde jag inte låta bli att kliva ur bilen ändå. Fast jag lovat mig att undvika C:s ex av ren självbevarelsedrift… men jag kunde som sagt inte sitta kvar…

När vi kom fram började hon med att genast gnälla över tiden, vi var för tidiga. Därefter gnällde hon i största allmänhet och sedan säger hon till C att om han nu ändå har barnen så skulle det inte skada om han köpte lite nya kläder till dem inför skolavslutningen i synnerhet och lite nya sommarplagg i allmänhet. När hon sa det så lät det precis som om han inte tar sitt ansvar alls och aldrig ger varesig pengar till henne eller saker till barnen. Jag har så länge jag kännt C aldrig sett hans barn åka ifrån honom utan att de haft med sig något nytt, antingen kläder eller andra saker, eller helst båda delarna. Men som sagt, kvinnan är rätt duktig på att komma med tjuvnyp och vi är rätt duktiga på att låtsas som vi inte förstår. Jag insåg nämligen ganska snabbt att enklaste metoden är just att låtsas dum med henne.

Hon var som sagt grinig redan när vi kom. Hon ville liksom mucka gräl, det förstod vi genast så när lillasyster uttryckte sin glädje över att få åka och handla kläder med mig och C fick jag (förmodligen) en riktigt mördande blick. Sedan sa hon demonstrativt vänd mot lillasyster ”Tror du verkligen att Ella orkar åka och handla med er? Det måste ju vara jobbigt för henne med hennes syn.”

Jag stod ju där! Jag är inte döv. Eller korkad heller… Dessutom lät det som om hon i själva verket menade: ”Är du säker på att du vill ha henne med? Vad kan hon bidra med mer än vara till besvär?”

Ingen av oss fann sig riktigt snabbt för att ge ett svar som inte lät dumt så vi lät också det passera, fast lillasyster upplyste så snällt om att vi hade varit på IKEA helgen innan och då hade alla slocknat i bilen på väg hem. Det lät lite kul när hon sa det men hennes mamma var som sagt inte alls road.

Så idag har vi alltså shoppat kläder till skolavslutningen och för en riktigt lång och het sommar. Till och med jag hittade något jag ville ha. En klänning, en kjol och en topp… och så skor så klart. Röda. Allt utvalt med ivrig hjälp från lillasyster och C. Men som vanligt så slocknade jag i bilen hem. Typiskt. Kärringen hade rätt… Fast vi hade faktiskt väldigt roligt, en massa fniss och flams, lunch på en trevlig Kina-restaurang och fika med tårta innan vi åkte hem. De bästa skratten fick jag faktiskt på barnens bekostnad (får man ha det?), fast jag skrattade tyst så de inte skulle höra. De var av någon anledning så otroligt överbeskyddande att jag inte kunde låta bli att le. Storebror skällde ut en äldre och betydligt tuffare grabb som råkade knuffa till mig och det var inte ens hans fel egentligen. Jag försökte förklara för dem att det som hände förra gången de var hos oss inte hade att göra med att vi hade varit på IKEA men det verkade inte gå in riktigt.

fredag, juni 1

Människor av alla slag

Den här helgen är barnen hos oss så jag sitter här och nästan väntar på att det ska bli lunch så vi kan åka och hämta dem. Jag ser alltid fram emot helgerna med dem men också mot att få åka. Det tar några timmar och det är så fridfullt på något sätt att bara sitta bredvid C och höra motorljuder, lyssna på radion och prata om ditt och datt. Vi brukar stanna och fika på ett ställe som är riktigt trevligt och har farligt goda bakelser.

Väl framme så hämtar vi barnen direkt från skolan oftast men vissa dagar, som idag så är de hemma hos sin mamma. Jag har nog nämnt att jag har lite komplex och ångest inför henne? Hon är en typisk sådan kvinna som kan få alla andra att känna sig lite mindre och lite mer värdelösa än vad de är. Hon är lång och slank och välfrisserad, välsminkad och formligen utstrålar ”jag är perfekt”, ”jag är framgångsrik” och ”du är inget”.

Vissa människor har en sådan märklig förmåga att få andra i sin omgivning att känna på ett visst sätt. Hennes förmåga är inte ett dugg trevlig men jag gissar att den kan vara nyttig i hennes yrke. För egen del får hon mig alltid att känna mig som… så mycket mer handikappad än vad jag är, som någon det är väldigt synd om och som någon C aldrig skulle befatta sig med om det inte vore för att han kände ett oerhört medlidande för mig. Vissa gånger är jag beredd att hålla med henne och då känns det extra jobbigt att träffa människan, även om våra träffar som väl är inskränker sig till max fem minuter åt gången. Idag tänker jag inte ens kliva ur bilen.

Jag vet inte hur det är men ibland undrar jag om jag inte blivit extra känslig för människors utstrålning och sätt på senaste tiden. Det tar inte lång stund för mig att läsa av en människa numera. Jag märker redan från första början vilken inställning de har mot mig och vilka förutfattade åsikter de har. På dem jag träffar ofta vet jag ju från början…

De allra allra flesta är snälla och omtänksamma och vill göra sitt bästa för att underlätta för mig. De allra flesta visar hänsyn och gör sitt bästa för att vara naturliga och… som förut… även om det ibland tar en liten stund innan de kan vara naturliga.

Men det finns ju alltid undantag.

Det finns de, som tyvärr är som mina föräldrar. Mina föräldrar gör sitt bästa, de låtsas att allt är bra och de vill verkligen få mig att må bra men hela tiden finns det någon slags… jag vet inte hur jag ska skriva det på ett bättre sätt än att det är som en enorm vägg av sorg, förtvivlan och besvikelse hos dem som de aldrig kan rasera eller se igenom. De utstrålar medlidande på ett sätt som får mig att må dåligt för det är ju jag som får dem att känna sådär. De får mig att känna mig hjälplös… Det finns människor, och jag vet inte om det är en generationshistoria eller vad det är, men det finns de som verka ha en slags grundinställning till människor med sjukdomar eller funktionsnedsättningar som bygger på medlidande. Är man handikappad så är ens liv hopplöst, eländigt, nattsvart, tråkigt och saknar mening. De ska ömkas och tyckas synd om och framför allt daltas med. Tyvärr är mina föräldrar lite grann åt det hållet även om det smärtar mig att erkänna att det…

Kanske har det med deras ålder att göra? Jag antar att blinda eller synskadade inte alls hade samma möjligheter till ett aktivt liv förr, när mina föräldrar växte upp. Kanske har det med den saken att göra? Kanske är det bara det att de älskar mig, att de vill mig väl…

Sedan finns det människor som är som C:s mamma som så enkelt och självklart konstaterar att det är för jävligt att detta händer mig men det betyder inte att jag är speciell på något sätt och kan förvänta mig någon form av särbehandling. Hon säger det inte i ord, hon gör det.

Därmed inte sagt att hon gör som vissa som så innerligt gärna vill att allt ska vara som förut, som inte kan hantera att jag blivit annorlunda och har andra behov ibland, som helt enkelt låtsas som om min synskada inte existerar. De människorna sårar mer än de vet om för genom att förringa och bagatellisera så visar de att det jag känner inte är värt att känna… Därmed inte sagt att jag önskar att alla ska kommentera eller tycka synd om mig, det vill jag absolut inte… det finns en hårfin gräns mellan att ignorera och bekräfta att man vet utan att låta vetskapen överskugga allt annat… för sådana finns det också… Och jag vet inte vilket som är värst…

Sedan finns… C
Som förstår exakt vad jag behöver och när. Som aldrig faller ner till botten, som alltid ser ljuset i mörkret, men som alltid vet exakt hur mycket av det där jag kan och orkar ta emot. C, som vet exakt när han kan visa sin egen oro utan att släcka mitt hopp, och som alltid vet vilka ord och handlingar som kan få mig upp igen…

Det finns bara en C. En enda person som kan göra allt det där… göra mig stark. En enda person som förstår utan förklarningar, en enda person som nästan verkar känna det jag själv känner. Behöver jag mer?