Den här helgen är barnen hos oss så jag sitter här och nästan väntar på att det ska bli lunch så vi kan åka och hämta dem. Jag ser alltid fram emot helgerna med dem men också mot att få åka. Det tar några timmar och det är så fridfullt på något sätt att bara sitta bredvid C och höra motorljuder, lyssna på radion och prata om ditt och datt. Vi brukar stanna och fika på ett ställe som är riktigt trevligt och har farligt goda bakelser.
Väl framme så hämtar vi barnen direkt från skolan oftast men vissa dagar, som idag så är de hemma hos sin mamma. Jag har nog nämnt att jag har lite komplex och ångest inför henne? Hon är en typisk sådan kvinna som kan få alla andra att känna sig lite mindre och lite mer värdelösa än vad de är. Hon är lång och slank och välfrisserad, välsminkad och formligen utstrålar ”jag är perfekt”, ”jag är framgångsrik” och ”du är inget”.
Vissa människor har en sådan märklig förmåga att få andra i sin omgivning att känna på ett visst sätt. Hennes förmåga är inte ett dugg trevlig men jag gissar att den kan vara nyttig i hennes yrke. För egen del får hon mig alltid att känna mig som… så mycket mer handikappad än vad jag är, som någon det är väldigt synd om och som någon C aldrig skulle befatta sig med om det inte vore för att han kände ett oerhört medlidande för mig. Vissa gånger är jag beredd att hålla med henne och då känns det extra jobbigt att träffa människan, även om våra träffar som väl är inskränker sig till max fem minuter åt gången. Idag tänker jag inte ens kliva ur bilen.
Jag vet inte hur det är men ibland undrar jag om jag inte blivit extra känslig för människors utstrålning och sätt på senaste tiden. Det tar inte lång stund för mig att läsa av en människa numera. Jag märker redan från första början vilken inställning de har mot mig och vilka förutfattade åsikter de har. På dem jag träffar ofta vet jag ju från början…
De allra allra flesta är snälla och omtänksamma och vill göra sitt bästa för att underlätta för mig. De allra flesta visar hänsyn och gör sitt bästa för att vara naturliga och… som förut… även om det ibland tar en liten stund innan de kan vara naturliga.
Men det finns ju alltid undantag.
Det finns de, som tyvärr är som mina föräldrar. Mina föräldrar gör sitt bästa, de låtsas att allt är bra och de vill verkligen få mig att må bra men hela tiden finns det någon slags… jag vet inte hur jag ska skriva det på ett bättre sätt än att det är som en enorm vägg av sorg, förtvivlan och besvikelse hos dem som de aldrig kan rasera eller se igenom. De utstrålar medlidande på ett sätt som får mig att må dåligt för det är ju jag som får dem att känna sådär. De får mig att känna mig hjälplös… Det finns människor, och jag vet inte om det är en generationshistoria eller vad det är, men det finns de som verka ha en slags grundinställning till människor med sjukdomar eller funktionsnedsättningar som bygger på medlidande. Är man handikappad så är ens liv hopplöst, eländigt, nattsvart, tråkigt och saknar mening. De ska ömkas och tyckas synd om och framför allt daltas med. Tyvärr är mina föräldrar lite grann åt det hållet även om det smärtar mig att erkänna att det…
Kanske har det med deras ålder att göra? Jag antar att blinda eller synskadade inte alls hade samma möjligheter till ett aktivt liv förr, när mina föräldrar växte upp. Kanske har det med den saken att göra? Kanske är det bara det att de älskar mig, att de vill mig väl…
Sedan finns det människor som är som C:s mamma som så enkelt och självklart konstaterar att det är för jävligt att detta händer mig men det betyder inte att jag är speciell på något sätt och kan förvänta mig någon form av särbehandling. Hon säger det inte i ord, hon gör det.
Därmed inte sagt att hon gör som vissa som så innerligt gärna vill att allt ska vara som förut, som inte kan hantera att jag blivit annorlunda och har andra behov ibland, som helt enkelt låtsas som om min synskada inte existerar. De människorna sårar mer än de vet om för genom att förringa och bagatellisera så visar de att det jag känner inte är värt att känna… Därmed inte sagt att jag önskar att alla ska kommentera eller tycka synd om mig, det vill jag absolut inte… det finns en hårfin gräns mellan att ignorera och bekräfta att man vet utan att låta vetskapen överskugga allt annat… för sådana finns det också… Och jag vet inte vilket som är värst…
Sedan finns… C
Som förstår exakt vad jag behöver och när. Som aldrig faller ner till botten, som alltid ser ljuset i mörkret, men som alltid vet exakt hur mycket av det där jag kan och orkar ta emot. C, som vet exakt när han kan visa sin egen oro utan att släcka mitt hopp, och som alltid vet vilka ord och handlingar som kan få mig upp igen…
Det finns bara en C. En enda person som kan göra allt det där… göra mig stark. En enda person som förstår utan förklarningar, en enda person som nästan verkar känna det jag själv känner. Behöver jag mer?