Teknikens under

Apropå att lyssna så lyssnade jag faktiskt på det här som jag hittade på DN (webbtv).

”En talande GPS som guidar synskadade genom storstadsmyllret. Alex Jonsson, forskare i medieteknik på KTH berättar om ny teknik som kan få användning även som uppdaterade guider för turister.”

Vad häftigt tycker jag! Undrar om det verkligen funkar, för det måste väl ändå betyda att någon fysisk, verklig person, sitter och rapporterar in att fiket på Hornsgatan har ställt ut sina stolar???
Hur det än är så blir jag lite imponerad av att någon faktiskt tänkt på en relativt liten kundgrupp, som synskadade trots allt måste utgöra, och lagt ned en massa arbete på att utveckla en teknik som kanske kan bli till en hel del hjälp i framtiden. Jättespännande tycker jag…

Varje liten sak i stil med detta som jag upptäcker eller hör talas om gör att det faktiskt känns lite lättare att tänka på framtiden. I alla fall för ögonblicket. Tyvärr är de ögonblicken inte allt för långa för sedan kommer samma tanke som jag alltid har när det gäller framtiden. Nämligen den att jag är ganska säker på att jag kommer klara mig, rent praktiskt alltså, även om allt givetvis kommer bli ännu mer krångligt, omständligt, tidskrävande och besvärligt än vad det redan är. Däremot är det ingen teknik, inget hjälpmedel som någonsin kan ersätta upplevelserna. Dem som jag redan börjat gå miste om. Åsynen av en vitsippsbacke, maskrosorna som blommar och som jag aldrig förr uppskattat så mycket som i år just för att de är en av få blommor jag fortfarande upplever med synen tillräckligt tydligt för att faktiskt veta vad det är jag ser. Alla de små detaljerna som försvinner mer och mer och som jag egentligen aldrig ägnat så många tankar som nu. När de är borta för gott, och jag inte ens kan gissa mig till dem, annat än med hjälp av andra sinnen, då finns det ingen teknik i världen som kan ersätta det. Och just den tanken gör mig samtidigt så oerhört ledsen…

Hm… jag som var glad när jag började skriva detta inlägg… nu låter jag visst inte så positiv som jag borde, som jag var nyss…

Läkare *suck*

Jag har redan fått skäll. Eller vad man nu ska kalla det för. Jag satt här och läste lite på datorn, lyssnade för att vara mer exakt, när doktorn går förbi och tittar in och säger ”Jag kanske inte förklarade för dig men det är inte speciellt förståndigt att sitta framför skärmen hela dagen när du egentligen borde vila ögonen”.

Jag blev så förvånad att jag inte sa något, hon brukar ju inte direkt dyka upp här särskilt ofta. Men nu efteråt blir jag lite sur faktiskt. Det kanske är barnsligt men ändå…
För det första så satt jag och lyssnade och ansträngde mig inte det minsta och det borde hon ju begripa själv eftersom hon vet utmärkt väl hur jag ser.
För det andra har hon aldrig nämnt att jag ska vila, det har det aldrig varit något snack om förut så varför just nu?

Undrar om hon tycker att jag ska ligga och blunda resten av dagen?

Jag kanske ÄR barnslig nu?

Men vad sjutton ska jag göra hela dagen? Jag är trött på att lyssna på talböcker och radio och tv. Jag tror jag tröttnar på det så snabbt för att jag just bara lyssnar och gör inget aktivt själv. Med datorn kan jag åtminstone bestämma själv vad jag ska göra, lyssna, eller skriva. Jag kan göra något vettigt själv och inte bara ta emot och bli underhållen. Förstår du hur jag menar?

Yes, nu SER jag!

Äntligen! Nu har min läkare varit här. Jag har inte bara blivit grundligt undersökt utan även fått ett låångt samtal med henne och den här gången förstår jag faktiskt vad både hon och gårdagens läkare menade. Jag är fortfarande inte lugn för trycket är inte som det borde vara men hon försäkrade mig flera gånger att det inte är onormalt så här snart efter operationen.

Men, det bästa av allt, i alla fall för ögonblicket, är att nu vet jag att jag fortfarande ser… precis lika dåligt som innan operationen visserligen men ändå. Jag tror inte jag kan förklara hur skönt det är att slippa det där kompakta mörkret. Vad som helst är bättre, bara att veta att det är ljust ute är ett stort steg, och lite bättre än så är det ju nu.

Avigsidan är att doktorn tycker att jag ska stanna kvar här tills imorgon åtminstone och tycker hon det så är det inte troligt att C kommer och hämtar mig idag. Han tycker alltid att vi ska göra som hon säger… Och han har väl rätt… antar jag.

Nå ja, jag ska trösta mig med att jag nu åtminstone slipper sitta i mörkret. Nu kan jag äntligen svara på alla kommentarer och läsa lite och jobba lite och… Okej, jag ska vila också… men det är sååå skönt att inte behöva gissa sig fram på skärmen för även om det gick hyfsat så insåg jag att det är en hel del träning kvar innan jag kan styra datorn med bara tangentbordskommandon och se skärmen bara genom att lyssna. Det är ju bara det att jag inte direkt sitter och tränar på sådant om jag inte är absolut tvungen och oftast vill jag ju slippa tänka tanken ens...

Nervös natt

Det blev ingen hemresa igår som jag hade hoppats. Tvärt om. I natt fick jag vackert finna mig i att ligga i sjukhussängen och snurra runt och runt… Och tänka en massa mörka tankar.

Vi träffade en ny läkare igår, eller rättare sagt en som jag aldrig träffat men så värst ny var han säkert inte. Trycket uppför sig inte så bra som det borde muttrade han och därefter sa han en massa saker som bara gjorde mig förvirrad och orolig. Inte ens C var till någon större hjälp för han begrep lika lite som jag av vad den här mannen försökte säga oss. Trots att vi båda frågade. Det är något irriterande när olika läkare har olika besked att ge utifrån deras olika favoritmetoder eller vad det nu är det bottnar i. Som patient blir man ju minst sagt snurrig. Och än mer orolig. Igår eftermiddag var jag så nervös att det bara var tack vare C som jag inte tog saken i egna händer och tog bort det förbannade förbandet för att se själv.

Nu har jag genomlidit en sömnlös natt och känner mig inte speciellt mycket lugnare än igår, bara mer ensam för C var tvungen att åka hem för han måste jobba idag. Det enda jag hoppas på idag är att min läkare kan ta sig tid och träffa mig och förklara vad det är som inte är bra.

Jag hoppas hon kommer snart för det är årets underdrift att säga att jag är nervös.

Från etta till artonde

Vi såg inte Melodifestivalen, eller som C kallar det - The Freak show (stavning?). Men... Ursäkta en liten fråga. Hur kan man ta så grundligt miste som arton placeringar?

"The Ark floppade totalt i Eurovision song contest." - Svd
"Det blev bara en artondeplats för The Ark" - DN

Och... om nu Svenska folket anser att The Ark var bäst borde inte Ola få komma till en mottagning i Kungsträdgården ändå? För Sverige är han ju vinnaren eller hur?

Och förresten. Var vinnarlåten något bra? Kommer vi lyssna på den till leda i sommar? Tillåt mig tvivla...

Och dessutom kan vi idag konstatera att nyhetstorkan gått över...

Och varför skriver jag om detta nu då? För att jag snart ska träffa dagens läkare och få veta vad som händer och jag är rent ut sagt... sk*tnervös. Nämn något nytt. Men det är lättare att koncentrera sig på världsliga ting än att fundera på nästa dom.

Lyxhustru och nyhetstorka

Vi har slagit ihjäl lite tid med att läsa DN och Svd på nätet. C som inte är en stor fantast av melodifestival och liknande, och inte jag heller för den delen, kunde inte låta bli att roat konstatera att världens krig och elände verkligen tagit paus dagen till ära och givit upphov till århundradets nyhetstorka eftersom båda tidningarnas huvudrubriker handlar om Ola Salo.

Jag fick en märklig tanke när C läste artikeln om mottagning i Kungsträdgården imorgon. Tänk om man skulle åka dit och delta i välkomst kommittén? Undrar om inte jag skulle stjäla showen… Jag ser garanterat knepigare ut än Ola.

Fast jag måste ju erkänna, jag gillar faktiskt låten, även om jag just för ögonblicket inte ens kommer ihåg hur den låter. Men därifrån till att genomlida x-antal urkassa låtar från diverse länder man aldrig annars hör talas om i musiksammanhang är steget förstås långt.

För övrigt kan jag meddela att jag har det lyxigt värre. Känner mig näst intill som en bortskämd lyxhustru, bekvämt tillbakalutad mot sköna kuddar i hotellsängen, proppmätt efter god mat på rummet och full service med allt, inklusive länkarna däruppe. Jag tror jag gillar att vara på rymmen. Till och med fjärilarna i magen och paniken har förpassats tillbaka... åtminstone tillräckligt långt för att jag ska kunna uppföra mig normalt. Nåja, så normalt man nu kan säga att jag är, som aldrig är riktigt normal.

På rymmen

Ibland måste jag nypa mig för att kolla om detta är på riktigt. Om Han är på riktigt. För vad har jag gjort för att förtjäna en man som är så omtänksam och förutseende som C är?

Inte ett pilijota om jag ska vara helt ärlig. Det enda jag gör nuförtiden är gnäller och ställer till med en massa elände och har en massa krav och diverse behov och ställer allas våra liv på ända stup i kvarten. Vissa dagar är den där känslan av att jag inte riktigt begriper vad han ska ha mig till extra stark. Och nu menar jag inte att alla ska snabba sig på och skriva något uppmuntrande för det hjälper ändå inte. Känslan finns där. Alltid. Vissa dagar, dagar som denna, lite starkare.

Men jag ska berätta varför det känns så extra mycket idag.

En bidragande orsak är så klart att jag sitter här på sjukhuset med förband över hela ansiktet (känns det som) och inte klarar av att göra minsta sak själv. En annan orsak är att jag inte mår så där vidare bra inuti, men det är ju inte så märkligt… eller ens nytt kanske.

En tredje är att igår när jag längtade som mest efter min älskling och var som mest besviken, rädd för och deppig över att tvingas vara kvar här över helgen, så dök han upp här, vilket i och för sig inte var så konstigt för det visste jag att han skulle göra. Vad jag inte visste var vad han skulle säga eller göra när han kom hit. Jag hade visserligen hoppats på att han trots allt skulle komma och säga att vi åker hem… vilket han inte gjorde. Däremot sa han ”Kom så åker vi härifrån ett tag”. Visst ville jag härifrån igår. Och idag. Men det sista jag ville var att visa mig för främmande människor såhär, så jag opponerade mig vilt så klart och uppförde mig som en tjurig unge. Fick jag inte åka hem så ville jag inte åka någonstans. Men till slut fick han sin vilja igenom och jag med visade det sig lite senare för jag slapp sova på sjukhuset. Min underbara man hade inte planerat något planlöst åkande utan hade bokat rum på hotell så att jag skulle slippa sjukhuset över natten och så att vi skulle kunna sova tillsammans i en bekväm säng utan att behöva stressa för att vara tillbaka på sjukhuset till kl åtta då min permission gick ut. Det kändes lite som att rymma från ett fängelse. Och det var helt fantastiskt att slippa från sjukhuset. Men samtidigt fruktansvärt obehagligt att ge sig ut och veta att alla som ser en glor och undrar. Som väl var så var den stunden kort i jämförelse med tiden vi hade tillsammans på hotellet. Ensamma.

Hade det inte varit för att jag hela tiden var så vansinnigt medveten om hur jag såg ut och vad jag just rymt ifrån så hade det kunnat vara riktigt romantiskt. Synd bara att natten gick så snabbt och att jag var tvungen att komma tillbaka hit igen. Men imorgon ska jag kanske få åka hem på riktigt.

Logik igen

Jag börjar bli rastlös.
Jag vill hem.
Jag vill att C ska vara här.
Jag har tusen fjärilar i magen…

De kommer inte att försvinna förrän förbandet tas av.

Doktorn har just varit här. Jag blev lite förvånad över att hon tog sig tid med det. Ibland känns det som om läkarna är nöjda med att operera och sedan vill de helst inte se en igen… Såvida det inte är på op-bordet.

Hon lät lika positiv och nöjd som förra gången. Jag frågade om jag kunde åka hem idag.
”Självklart kan du det, du är ju inte sjuk för övrigt, men för din egen trygghet borde du stanna åtminstone till på söndag.” sa hon och lät lite som om hon pratade med ett oförstående barn. Och jag kände mig lite naiv och barnslig när hon fortsatte att förklara om trycket som ska stabilisera sig och allt annat som jag redan egentligen vet. Allt för väl.

Så jag blir kvar. Mot min vilja. Det vore en helt annan sak om vi inte hade så långt hit men nu… jag får överleva. Vilket jag givetvis gör men jag hade god lust att lipa en skvätt när doktorn gick. Jag lyckades behärska mig men när C ringde och jag förklarade vad doktorn sa kom tårarna. Han å andra sidan hade ingen riktig förståelse för mig han heller. ”Vi visste ju från början att du skulle bli kvar, det var aldrig prat om att få åka hem idag”

Logik.
Varför måste folk alltid vara så snusförnuftiga????

Kommentarer

Förresten...
Vill bara tala om att jag läst alla era gulliga kommentarer och blivit så glad för dem men för ögonblicket övergår det mitt förstånd hur jag ska få iväg mina egna kommentarer.

Jag ska fortsätta klura på det, det måste ju gå...

Fredag morgon

C åkte hem igår kväll och lämnade mig ensam med en massa tankar. Jag bad honom att åka men det betyder ju inte att det kändes bättre för det. Idag ska han jobba på förmiddagen och komma hit i eftermiddag. Jag hoppas att jag får åka hem då fast jag vet att vi kom överens om att jag skulle stanna några extra dagar för säkerhets skull… men att ligga här i helgen? Näää Det påminner alldeles för mycket om hur det var förra gången. Efter det att förbanden togs bort. Jag vill hem… Bara hem, helst genast! Inte så logiskt med tanke på hur rädd jag är för att något ska hända men logiken har ju aldrig varit närvarande när det gäller mina ögon.

I natt sov jag också på piller så jag känner mig riktigt utvilad nu. Nu på morgonen har jag tagit mod till mig och duschat, klätt mig och satt mig ovanpå sängen men någon längre promenad har jag inte planerat, inte själv i alla fall. Annars har jag pratat en hel del med tjejen i sängen bredvid.

Hon är lite äldre än jag är, i alla fall tror jag det. Hon har en jättegullig dotter på 3-4 år som var här igår kväll en stund. Tjejen som ligger bredvid väntar just nu på att komma till op. Hon har ganska nyligen fått diagnosen glaukom och hon är ungefär lika panikslagen som jag var… är. Igår ställde hon en massa frågor till mig och jag försökte verkligen förklara för henne att det inte går att jämföra oss, att jag har annat skit som jävlas hela tiden men jag är inte helt säker på att hon tog till sig det. Det kändes jättehemskt att svara på alla hennes frågor och veta att jag bara gör hennes oro värre än vad den behöver vara. Speciellt när hon undrade om jag tappat mycket av mitt synfält sedan jag fick diagnosen. Ett tag funderade jag på att ljuga men jag insåg ju att det knappast skulle funka det heller.

Jag förstår hennes oro så väl. Jag önskar bara jag kunde hjälpa henne men man kan inte det. Inte ens när man vet hur det känns. Är inte det knepigt? Jag menar, jag vet ju vad jag vill höra och hur jag vill bli bemött men ändå känns det inte som det hjälper när jag försöker att uppföra mig sådär.

Färdig

Jag är tillbaka på avdelningen.

Jag mår inte illa längre, men jag har ont.
Det är mörkt.
Jag är rädd.

C sover i fåtöljen här bredvid, fast han verkligen har försökt att hålla sig vaken. Han sov inte mycket i natt stackaren. Jag undrar om den här dagen inte varit lika jobbig för honom som för mig. Att stå bredvit, bara vänta, utan att kunna göra något... det kan inte vara lätt det heller.

Jag önskar jag kunde sova med. Vakna om några dagar, när allt är klart och jag vet hur det gått.

Just nu måste jag anstränga mig för att inte glömma att detta inte är som förra gången. Att det inte ska bli som förra gången.

Hoppas jag.

Torsdag morgon

I natt sov jag som en stock, fast inte för att sängen var bekväm eller så… nepp, jag tog en sömntablett för annars hade jag legat vaken hela natten.

Jag har nu fått dagens väderrapport gånger flera, soligt (vilket jag själv kunde konstatera än så länge) men mycket kallt, vilket jag också kände när jag öppnade fönstret på glänt för att vädra ut natten. Dofterna här är som sagt inte alltid så fräscha. Jag bor inte själv den här gången så det gör ju sitt till, två äldre damer delar jag rum med. De är dock, som väl är, inte riktigt så pratglada som damen jag råkade på sist och definitivt mer hänsynsfulla.

Jag har duschat och klätt mig i operationsskjortan, fått på mig de där långa sockarna man får, de är faktiskt sååå sköna. Jag har flera gånger tänkt att jag egentligen borde ta med dem hem men sedan händer annat och jag glömmer bort det… dessutom vore det väl stöld…

Snart kommer C han hade inte långt kvar när han ringde nyss men det är klart, i den här Byhålan är ju inte längden avgörande utan trafiken… Vi får se när han dyker upp.

Under tiden flyger fjärilarna omkring i min tomma mage.

Kommentera gärna

Förra gången jag låg här så var ni alla så fantastiskt underbara på att kommentera. Det var faktiskt en av de mest positiva sakerna jag kommer ihåg härifrån. Alla positiva kommentarer om alla trevliga och glada saker ni hade för er. Roliga historier och annat...

hm... vad försöker jag säga med detta nudå?
Jo... ähum... ni får hemskt gärna skriva mera sådana kommentarer...

Första natten

Jag lever…
Nätt och jämt kanske jag ska tillägga. I alla fall känns det så just nu. På flera plan.

Jag har blivit undersökt, petad på, stucken i, jag har fått prata med narkosläkaren, och fått träffa gamla bekanta som jag helst inte ville träffa igen. Inte för att de är otrevliga förstås…

Nu sitter jag här i sängen och känner mig lite nere. C har just lämnat mig och det känns verkligen som han har lämnat mig för gott för även om han kommer tillbaka imorgon, förhoppningsvis innan jag åker till op, så är natten framför mig väldigt lång. Den påminner om andra nätter som den här, och om andra dagar och nätter jag suttit/legat i ett liknande rum på samma sjukhus. Det är många tankar och känslor som kommer tillbaka och jag vill helst varken känna dem eller tänka dem.

Jag försöker verkligen att inte tänka på imorgon och dagarna efter. Jag klarar det ungefär ett par minuter i sänder. Sedan kommer paniken igen. Trots att alla försäkrat mig om att jag inte har något att vara rädd för. Men den sagan har jag ju hört förr.

Jag vill vrida fram klockan en vecka, är det någon som vet hur man gör?