Idag är det dagen före...

...och det är dags att åka till Stockholm. Igen.
Den här gången blir jag inlagd redan kvällen före, ikväll alltså. Vi ska vara på avdelningen kl tre för att de ska hinna ta några prover. Det känns ännu jobbigare bara för att jag blir tvungen att vara på sjukhuset en extra natt. Väntan blir ännu längre och dessutom så måste jag vänta själv för C kommer åka hem över natten och komma tillbaka imorgon på morgonen. Stackarn, allt detta resande kan inte vara kul eller lätt för honom och ändå klagar han aldrig. Jag blir sur på mig själv för att jag utsätter honom för allt detta farande men han säger aldrig något, det är mer som en självklarhet att han ska vara där. Egentligen skulle jag ju faktiskt mycket väl kunna klara mig själv de här dagarna på sjukhuset, visst är jag rädd för operationen, men den ska ju inte ens vara i närheten av den jag gjorde sist så jag borde ju klara mig själv… men C tycker inte ens att jag behöver tänka den tanken.

Jag fattar inte vad jag gjort för att förtjäna en man som han…

Hur som helst. Jag tänker ta med datorn och skriva lite även den här gången. Nu har jag faktiskt lite bättre förutsättningar än sist för att klara av det så det känns lite bra på den punkten. Känner jag mig rätt kommer jag bli uttråkad och rastlös efter 20 minuter där. Med andra ord… räkna med massor med nya och långa inlägg här.


Förresten. Imorses när jag gjorde min snabba bloggrunda läste jag en trevlig utmaning hos Monika som tyckte att man får alldeles för lite uppmuntran som man tar vara på.
Utmaningen är:
"Skriv ner EN sak som gjorde dig glad idag, som är en bekräftelse på att du är bra."

För mig är det just det, att jag kommer att kunna använda datorn utan hjälp (förhoppningsvis) på sjukhuset även dagarna efter operationen. Det är ett stort steg för mig och ska jag vara helt ärlig trodde jag nog aldrig förra gången att jag någonsin skulle lyckas med det.

Nya arbetssätt

”I genomsnitt har vi har åtta fönster öppna samtidigt på våra datorer och blir avbrutna var tredje minut.”

Har du läst artikeln i Svd om ”informationsstress”?

Känner du igen dig?

”Uppmärksamheten studsar från det ena till det andra. En amerikansk psykiater har kallat fenomenet för ett slags vuxen-ADHD med koncent­rationssvårigheter som främsta symptom.”

Jag funderade ett tag på den här artikeln och kände igen mig. Från förr. Jag hade också en massa fönster öppna, telefon som ringde, sms, mobil, mail, allt skulle göras på en och samma gång för ingen och inget kan vänta till senare, när jag är klar med det jag just höll på. Vid dagens slut, när jag släckte ner alla fönstren hittade jag alltid några som jag glömt, där det fanns jobb kvar att avsluta. Om jag hade tur förstås för vissa dagar hade jag så många saker på gång att datorn till slut tröttnade och kraschade.

Det var då det. Men när jag läste artikeln insåg jag faktiskt att jag nästan omedvetet lagt om sättet att jobba på de senaste månaderna. Det kanske inte är så konstigt för det går helt enkelt inte att hålla reda på allt det där och dessutom ständigt hålla koncentrationen för att se det som måste ses. Ytterligare en anpassning jag gjort av ren självbevarelsedrift. Jag har faktiskt börjat med att be folk att återkomma senare, jag har slutat ha mailen öppen hela tiden och kollar istället av den när jag är klar med en arbetsuppgift och mobilen är avstängd när jag är på kontoret. Märkligt nog tycker jag att det funkar. Jag får faktiskt mer gjort, snabbare, än när jag försökte jobba på det gamla sättet. Märkligt va?

Snabbare är förstås en sanning med modifikation. Inget går snabbare än förr, möjligen kan jag ibland tycka att det går nästan lika snabbt. Däremot så har jag ju bevisligen funnit nya sätt att göra saker på och anpassat mig efter situationen. Det trodde jag nog aldrig jag skulle sitta och skriva och erkänna.

Livet går vidare…

Jag har tjuvtittat...

...hos er alla (alla som lämnar meddelanden här i alla fall), men jag har inte kommenterat. Jag känner mig lite som en fönstertittare...

Just nu är jag lite off, lite rastlös och nervös och splittrad (hur man nu är då). Jag återkommer, med kvalitetskommentarer efter operationen. Nu ska jag kura ihop mig i soffan, bredvid min man... hm... det känns lite konstigt att skriva så, så nytt och så stort på något sätt...

Snart är det torsdag

Det börjar dra ihop sig.
På torsdag är det dags. Igen. Jag orkar inte ens räkna efter hur många gånger det har blivit nu, men det är ett antal.

Jag borde vara härdad. Jag borde ta det med ro, men konstigt nog så blir jag mer och mer nervös för varje gång. Kanske är det erfarenheten som talar för i början var jag aldrig så här rädd, så här nervös. Förmodligen för att jag inte hade vett att förstå bättre. Eller så var jag helt enkelt bättre på att gömma huvudet i sanden då.

Jag är rädd. Jag vet vad som väntar. Jag vet inte om jag är mest rädd för själva operationen eller för det som kommer efter, de där dagarna av väntan, innan förbandet tas bort, innan jag vet att jag fortfarande ser. Att vänta är alltid värst. Ibland tycks hela mitt liv bestå av vänta. Så jag borde som sagt vara härdad. Ändå kan jag inte låta bli att vakna på nätterna, helt panikslagen och vara säker på att det värsta kommer att hända på torsdag. Jag kan inte låta bli att fundera på ”tänk om”…

För tänk om något går fel? Tänk om det blir som sist… fast för gott?

En del av mig undrar lite hur jag ska klara av de där dagarna i väntan… Jag vet ju hur det kändes sist och det finns inga ord som beskriver den känslan.

Jag försöker att tänka på annat till dess. Jag försöker att hålla mig sysselsatt. I helgen var det lätt, barnen var här, vi hittade på en massa saker. Solen sken… Idag… är en helt annan dag.

Mirakelmän och vårdköer

Idag kan man i Svd läsa att
”En svensk forskargrupp har tagit fram ett helt nytt sätt att stänga av gener som ­orsakar svåra sjukdomar.”

Jag blir genast intresserad så klart. Jag skulle med glädje låta dem stänga av den gen som orsakar allt elände för mig… om det nu är en gen (jag har bara fått veta att den kan vara ärftlig men jag kan inte med säkerhet säga att någon mer i vår familj har samma sjukdom även om min mamma har vissa aningar).

Jag inser givetvis att detta inte är botemedlet för mig men kanske för någon annan i samma situation någon gång i framtiden. Det är en fantastisk utveckling forskningen gör och bör göra och jag är sååå imponerad och så lycklig över att det finns människor som engagerar sig och arbetar för att forska. På alla områden.

Men… du hör väl ett men?
Jag blir samtidigt, vid varje framgång lite skeptisk och lite ledsen för jag vet att de behandlingar och nya rön som görs inte är alla förunnade, eller rättare sagt kommer aldrig bli alla förunnade.

Idag har vi bra bromsmedicin för Aids till exempel. Dessa medel ger människor med sjukdomen ett drägligt och längre liv. Men det är bara människor i västvärlden som får dessa mediciner, i utvecklingsländer är det sällsynt att man får samma hjälp. Än idag. Och detta trots att varken Aids eller bromsmedicinerna är en nyhet.

En annan anledning som får mig att tvivla på om detta verkligen kommer betyda något för var man är det vårdsystem som vi har i Sverige idag. Det är ett system som bygger på köer. Först köar du för att komma till vårdcentralen och har du tur får du en remiss till någon specialist. Sedan köar du till specialisten. Därefter köar du till undersökningen och sedan köar du igen för att få en ny tid för behandlingen. Under denna tid som kan variera beroende på sjukdom men sällan understiger åtminstone en- två månader (såvida du inte redan är närmast död och kräver akut vård) så är det ju inte så att din sjukdom tar en paus och tänker ”nehej, nu får jag vänta lite med att utvecklas för de har inte tid att behandla mig just nu”, nej, du fortsätter ju att försämras och ibland händer det att när du väl får behandling är det för sent.

Allt detta förklaras med att vi har brist på resurser. Men om människor, barn, tillåts avlida i väntrummet för att det bara finns en enda läkare på hela sjukhuset och han är upptagen med ett annat barn, ja… var ska vi då ta resurser för att använda forskarnas nya rön i den dagliga vården? När ska de resurserna bli tillgängliga för var man?

Jag bara undrar…

Färgade dofter

Det händer att jag ibland drabbas av ögonblick av klarsyn. De är korta och sällsynta och oerhört skrämmande… men det är i dessa stunder jag inser hur livet har förändrats och att jag faktiskt, trots att jag slåss och gormar och svär och kämpar emot, har anpassat mig en hel del till det nya i livet. Så pass mycket att vissa saker till och med ter sig naturliga. Fast det är klart, det går ju bara att gömma sig för fakta till en viss gräns men till slut påverkar fakta ens liv så mycket att man måste lära sig att leva med det och anpassa sig. Av ren självbevarelsedrift alltså.

Vissa anpassningar hör just till självbevarelsedriften. Jag använder min käpp trots att jag hatar den och hälften av tiden försöker komma på ett bra sätt att bli av med den för gott. Men jag inser samtidigt att den faktiskt ganska så ofta är till hjälp och att jag rent av behöver den. Jag använder de andra hjälpmedlen jag fått trots att jag till en början slog bakut vid blotta tanken på dem. För ett halvår sedan, om någon hade sagt till mig att jag skulle använda de hjälpmedel jag har nu och till och med vara glad över att ha dem, så hade jag förmodligen kallat den personen för en fullständig idiot…. Nå ja, för ett halvår sedan föresvävade det mig faktiskt inte ens att jag skulle ha behov av de här sakerna… lika lite som det föresvävade mig att jag skulle kunna med att använda dem utan att dö av skam.

Det finns andra anpassningar också. Sådana som kommer nästan omärkligt och som jag inte inser att jag gjort förrän när jag får dessa hemska ögonblick av klarsyn. Läs ”hemska” med viss ironi, för jag är inte helt säker på om det är så hemskt eller bara obehagligt att upptäcka att man gör saker utan att tänka på dem trots att man egentligen inte vill… eller snarare av hela sitt hjärta önskar att man inte behövde göra.

En av de där sakerna jag vant mig vid, nästan omärkligt, är hur andra sinnesintryck tar större och större plats i mitt medvetande. Jag tänkte på det en morgon jag gick till jobbet… eller om det var en lunch.

Jag försöker gå så ofta det bara går, speciellt nu på våren. C tar alltid bilen för han måste ha den på jobbet så jag går ensam. Det är ganska skönt för nu när jag vant mig vid vägen så går det hela liksom på rutin och jag hinner tänka igenom en hel det innan jag är framme på jobbet. Det är inte sällan jag löser ett eller annat jobbproblem på vägen dit eller hem. Jag går först genom vårt villaområde. Här är alla trädgårdar uppvuxna och grönskan börjar bli riktigt lummig. Det är så otroligt vackra färger, skirt gröna, gula, vita och rosa. Dofterna är också rätt fantastiska. Jag kan inte påminna mig att jag någonsin ägnat särskilt många tankar åt hur olika det doftar från olika trädgårdar, våren har helt enkelt bara doftat gott… eller att dofterna har olika färger. Vissa dofter är gula, andra vita eller rosa och några bara blanka. Förmodligen förknippar jag dofterna med färger för att jag någonstans i bakhuvudet har ett minne av att de kommer från en speciell sorts växt… vilket egentligen kanske inte är så märkligt för även om jag älskar blommor så har jag aldrig kunnat skilja på olika träd och buskar och den enda kategoriseringen jag gjort har varit just i färger. Dofterna kompletteras av ljud. Fågelkvitter av alla de slag och det är samma här, jag har förut bara noterat fågelkvittret, men det har aldrig fallit mig in att fundera speciellt länge över att olika fåglar sjunger på olika sätt… en del är bruna och vemodiga, andra silverfärgade, vita, gråa, gyllene… glada eller ledsna, en del fågelkvitter riktigt sprakar och glänser som om man hade strött glitter över dem.

I villaområdet finns det en massa andra ljud med. En del fönster står öppna och låter ljudet av upprörda diskussioner, skramlande porslin eller TV:n slippa ut. Här om dagen var det några katter som entusiastiskt och högljutt uttryckte sin förtjusning över våren, solen… eller något annat.

Vid skolan är det ibland helt tyst, då har barnen redan gått in och det finns inget som känns så… öde och tomt, fast på ett positivt sätt, som en skolgård utan barn. Ibland när jag kommer tidigare är skolgården full av ljud från barnens lek och skratt och doften av skolskjutsbussarnas avgaser hänger kvar i vårluften.

När jag kommer närmare jobbet och Byhålans så kallade centrum går jag förbi pubben. Vissa morgnar doftar det definitivt inte fräscht efter någon olycka natten innan. Fågelkvittret börjar tystna lite och ersättas av andra ljud. Vid pubben hör jag ofta glas som klirrar för de börjar med att diska på morgonen. Längre bort går jag förbi fiskbilen och även om den inte innehåller fisk så slår den doften emot mig mer eller mindre starkt varje dag. Konstigt, jag kan inte påminna mig att jag någonsin känt fisklukt mer än när fiskbilen varit öppen…
Här är det inga fågelkvitter, bara en jämn ström av motorljud, dörrar som öppnas, en cykels ringklocka… Stadens alla ljud som jag inte heller tänkt på förrän nu.

Slutligen, när jag är nästan ända framme vid jobbet så hörs fågelkvittret igen och en blandning av söt blomdoft och nybakt bröd slår emot mig. Granne med jobbet bor Byhålans enda konditori och varje morgon doftar det nybakat. Nu på våren blandas doften med blomdoften från häcken på andra sidan, en häck som för mig ser helt vit ut nu… kanske är det därför den här doften är vit och gyllenbrun?

Utanför mitt fönster är det en syrenhäck. Varje vår, när det blommar brukar jag sitta med fönstret öppet, även om det innebär att jag får ha ytterkläderna på eller att pappren på mitt bord flyger iväg. Doften som smyger sig in är himmelsk. Syrenhäcken blommar inte än, men snart...

Läkargudar och mirakel

Det här med läkare är ett ämne för sig. Det finns både bra och dåliga sådana. Det finns de som tror sig vara Guds stora mirakel till världen trots att de egentligen inte vet mer än alla andra och sedan finns det de som är ganska anspråkslösa men noggranna och kunniga. Vid det här laget har jag förmodligen mött alla sorter. En sak är säker, man ska nog inte vara som jag när man handskas med sjukvården utan från början lära sig att säga ifrån och kräva både utredning och behandling. Man ska dessutom helst veta vad det är man lider av och vilka behandlingar som står till buds. Säger man inget så verkar många av de läkare jag pratat med det sista halvåret tro att man är nöjd med situationen som den är.

I början, innan jag hamnade hos ”jag tror jag är ett mirakel”-doktorn i Stockholm så är det inte helt uteslutet att någon av de läkare jag hade precis i början var den här läkaren som Svd skriver om idag. Eller någon av hans kloner för jag är säker på att det finns fler sådana läkare, som utger sig för att kunna mer än de kan. Som tror sig veta mer än de kan. Eller som åtminstone tror att det de kan är världens samlade kunskap i ämnet och inget kan avvika från denna kunskap. Jag inbillar mig att det var lite så i början, den samlade kunskapen sa att 90% av alla med min sjukdom aldrig blir så dåliga som jag. Jag avvek från majoriteten och de läkare jag hade då visste inte hur de skulle hantera denna avvikelse. De var helt insnöade på sina så kallade fakta. Hade inte varit det, eller hade jag ställt lite högre krav från början så kanske jag inte skulle vara där jag är idag. Men man vet ju inte…

Det är egentligen, som jag skrev i ett tidigare inlägg, ganska typiskt för oss människor, att dra slutsatser utifrån våra erfarenheter utan att ha ett öppet sinne för att verkligenheten kan vara annorlunda än vad vi tror. Tänk vad mycket vi skulle kunna lära oss om vi faktiskt ifrågasatte våra erfarenheters relevans för verkligheten. Åtminstone tillräckligt mycket för att se världen med nya ögon, lite grann, varje dag.

"Ella behöver..."

Jag hittade en kul grej någonstans, tyvärr vet jag bara inte vart... Man ska googla "sittnamn behöver" och se vad som kommer upp. Alltså gjorde jag det:

Ella behöver eget rum - nja, jag trivs med att dela rum... faktiskt. Helt ärligt...

Ella behöver opereras - hrm... nehej? Hur visste Google det?

Ella behöver inte frysa - nej faktiskt inte, men imorse var det ganska kylslaget får jag nog erkänna.

Ella behöver alltså ståbräda - jaha ja... vad är det då? Något man åker runt på?

Saknar du Ella, behöver du inte längta längre - jag tror bara en person kan sakna mig och han är ju här så, nej... helt klart behöver han inte längta längre.

Jag får ju erkänna, att de andra svaren jag läste verkade mycket roligare men men...

Nu utmanar jag ALLA mina läsare att göra samma sak med sitt namn! Komigen, det finns massor med tid att slösa bort här.

When in Rome...

Jag hade nog kunnat förälska mig ännu mer i Rom än jag gjorde. Om det inte hade varit för alla dessa stressade människor som for fram i allt för hög fart och som gestikulerade vilt vid minsta lilla samtal. Fast… det är klart, det är nog inte Roms fel, eller ens romarnas fel att jag inte uppskattade alla människor.

C däremot, han blev totalt och fullständigt betagen av Rom. Jag förstår honom. Jag börjar också ha viss förståelse för uttrycket att ”höra historiens vingslag” för det är nog precis vad man gör när man är omgiven av alla dessa vackra gamla byggnader och historiska monument. Jag tror att C:s vanligaste inledning på en ny mening var ”Titta älskling, det är ju…” eller ”Ser du där borta, där är…” Jag svarade lika entusiastiskt ”Ja! O så vackert” Eller ”Å vad häftigt”. Det kändes nämligen ganska skönt när han glömde av att jag inte ser tillräckligt tydligt för att veta vad det var han pratade om (det var inte bara skönt för stunden utan för framtiden med, för på något sätt visar sådan glömska att vi, han, kan leva våra liv utan att ständigt tänka på min syn och styras av den). Frånsett det så var den typen av utrop ganska praktiska som upplysning så att jag också fick veta vad det var vi tittade på.

Men okej… ska jag vara helt ärlig så måste jag erkänna att vi ändå inte var de mest perfekta turisterna. Vi försökte visserligen pliktskyldigt se alla sevärdheter av större dignitet som vår bok klassat som ”får inte missas”, men vi hann långt ifrån med allt. Vi tillbringade förmodligen allt för mycket tid på hotellrummet och på diverse mysiga serveringar med att dricka espresso eller äta något gott eller bara sitta och må alldeles fånig bra. Tiden bara flög iväg och dagarna försvann utan att vi egentligen hann fånga dem riktigt ordentligt… om nu ordentligt innebär sightseeing…

Jag måste nog också, helt och hållet emot min vilja, erkänna att jag med stor sannolikhet hade tyckt bättre om Rom och alla dess stressade och snabba människor om jag inte varit klantig och glömt min käpp i bilen hemma. Just när jag kom på att jag gjort det, på flygplatsen, tyckte jag visserligen att det var alldeles utmärkt för om jag inte har den med så försvinner givetvis alla besvär också. Jag kan dock meddela att så inte var fallet… faktum är att jag saknade min högt hatade vän ganska snart… Tyvärr. För hur behagligt det än är att bara njuta av att gå arm i arm med den man älskar så börjar jag inse att det inte skadar om folk vet om att de måste se mig istället för att räkna med att jag ser dem.

För övrigt var dagarna i Rom nästan helt befriade från missöden och irritationsmoment. Jag vill alltid ha det sådär, så bekymmersfritt, så enkelt… Det var som att vara i en bubbla av lycka och kärlek. Bubblan sprack inte förrän vi kom till flygplatsen igen och jag försökte ”smuggla” med mig två flaskor med ögondroppar i handväskan. Jag hade absolut inte en tanke på att jag skulle klassas som potentiell terrorist för två små flaskor men ett herrans liv blev det. Förmodligen berodde det mesta på språkförbistring för till slut när de fick klart för sig vad jag ansåg och vice versa kunde vi gå därifrån… med ögondropparna i en genomskinlig plastpåse. Ja… vad ska man säga? Funkar inte flytande sprängmedel om de placeras i en genomskinlig plastpåse??? Och räcker det med två pyttesmå flaskor??? Bara undrar alltså….

Nej, nu måste jag sluta drömma och återvända till verkligheten. Arbetet i detta fall.

Bröllopspresenter

Alla bröllopspresenter är inte trevliga. Inte om man räknar in brev som kommer på posten. Sådana där som det står Landstinget på.

I fredags, med perfekt timeing, kom TIDEN. Den där som jag helst skulle vilja slippa att ens tänka på. Som väl var så var det inte förrän igår kväll som jag iddes öppna brevet och konstatera att det en hel vecka kvar till det där hemska som ska ske.

Jag SKA inte tänka på det förrän om en vecka. Hur det nu ska gå till…

Drömbröllop

Jag läste just på Svd att det blir allt mer populärt att ordna med bröllop i Amerikansk stil, storslaget, unikt, dyrt och överdådigt.

”Att skilja sig från mängden och bjuda gästerna på något extra blir allt viktigare.” skriver de.

Hm…ja då kan jag ju bara tycka synd om våra stackars bröllopsgäster som varken fick se fyrverkerier, duvutsläpp eller uppträde vid middagen.

Nu kanske det låter som ”surt sa räven om rönnbären” bara för att vårt eget bröllop var raka motsatsen, men jag frågar mig ändå lite vad som är viktigast, den storslagna festen eller kärleken. Visst, man kan säkert ha båda delarna men ändå, för mig känns det lite fel, eller… jag menar, jag ville fira vår kärlek med vårt bröllop inte våra bröllopsgäster. Fest kan man ju ha av andra anledningar. Å andra sidan kan man ju tycka att ett bröllop är en god anledning att ställa till med jordens fest...

Vilken dag! Vilka arbetskamrater!

Vi berättade inte i förväg att vi gifter oss, men efteråt kunde inte C låta bli att skicka ett kort på oss till kontoret med mobilen så idag när vi kom till jobbet var det ett tjatter utan dess like. De var lite elaka mot C faktiskt, de hällde förmodligen ut alla hål som fanns i vartenda hålslag på hela kontoret på hans skrivbord, plus ett halvt kilo ris också. Jag slapp lindrigt undan, hos mig låg det bara en hög med ris på golvet men skrivbordet var rent. Tack för det!

Förresten hade vi dessutom fullt jobb hemma med igår. Ris överallt i hela sovrummet, och i sängen!

Ja ja, folk måste väl få roa sig lite när de nu blev snuvade på den Stooora bröllopsfesten…

Till i eftermiddag har vi beställt en bröllopstårta till, en trevånings, och bjudit in alla som vill komma. Nu ska jag försöka göra mig nyttig (eller möjligen bara ställa mig i vägen) och ställa fram muggar och annat som lär behövas.

Om en underbar fredag

Såhär efter fem helt underbara dagar känns det lite… tamt, att börja skriva och berätta om det för vad jag än skriver kommer jag aldrig ens kunna börja beskriva hur det verkligen var och kändes. Jag kanske bara borde skriva att det var precis så som man föreställer sig och hoppas att en bröllopsdag ska vara och dagarna därefter var precis som man fantiserar om att en bröllopsresa borde vara så kan du bara använda fantasin och fylla i resten.

Fast det vore ju förstås inte så kul för mig för jag har verkligen längtat efter att få skriva ner allt som hänt, sortera alla känslor och försäkra mig om att inte glömma.

I fredags så kom taxin i tid för ovanlighetens skull. Jag kom till frissan och hon lade ner en massa tid och engagemang i att göra mig vacker och dessutom förklara för mig vad hon gjorde och hur resultatet blev. Slutligen, efter en evighet kändes det som då, var jag klar, iklädd klänningen, med håret uppsatt och med blommor i och sminkad så jag nästan funderade på om jag ens skulle våga skratta utan att sminket skulle spricka fast den känslan gick över ganska snabbt… Frissan hade som sagt beskrivit vad hon gjort och jag hade en klar föreställning av vad jag förväntade mig. En slags inre bild kan man väl säga. Ändå ställde jag mig framför spegeln för att titta och det gjorde mig en aning vemodig och lite rädd… Men den känslan lyckades jag förtränga tillbaka i bakhuvudet igen ganska snabbt. Istället kom de där förväntansfulla fjärilarna tillbaka.

Pappa hämtade, precis som planerat, med Pärlan och med blombuketten. Pärlan är en liten sportbil så det var aningens svårt att ta sig in i den med en brudklänning upptäckte jag men vad gör väl det? Pappa hade fixat så även Pärlan var uppklädd (med blommor och band)och skinande blank. Vi åkte till kyrkan och när vi klev ur bilen så var det just precis en sådan gudomligt vacker varm och solig dag som jag hade hoppats på. Kyrkklockorna ringde och det var dags att gå in. Det var en mäktig känsla att gå där, med min pappa och veta att C väntade på mig där framme, veta att alla de som betyder något för oss stod upp i bänkraderna för att se mig gå förbi. Jag kände mig verkligen som en prinsessa för en dag. Den här kyrkan är liten men den är ljus och så fantastiskt vacker inuti, så perfekt för ett litet bröllop som vårat var. Ceremonin var också helt perfekt, prästen pratade så vackert och det kändes verkligen som det var ord bara för oss, utifrån vårt speciella förhållande. Okej, jag vet, alla tycker att de har ett speciellt förhållande på sin bröllopsdag men ändå… Det sista bröllopet jag var på i somras tyckte jag inte alls att prästen var speciellt romantisk i sitt tal, eller ens påläst om hur brudparet var som personer.

Efteråt åkte vi till hotellet och åt gott, dansade lite, åt lite till… Det blev ändå en massa tal och lite skämt trots att vi inte var så många. Vi fick låna hotellets ”kungasvit” för att byta om innan vi skulle åka iväg (det finns inget kungligt över den sviten, mer än namnet). Jag behöll sminket på och håruppsättningen men bytte till en klänning jag köpte för något år sedan som jag sedan aldrig använt för den känts för mycket som en brudklänning, nu var den perfekt… okej, kanske i finaste laget för en helt vanlig resa men inte för en bröllopsresa. C var också finklädd i mörk kostym så det syntes långa vägar att vi var nygifta och alla frågade givetvis, vart vi än kom. Det var lite kul tycker jag som är sådär barnslig att jag ville suga på att vara lite speciell (på det här viset) ett tag till. När planet kom upp i luften kom flygvärdinnan med champagne till oss, gissa om vi blev förvånade, vi åkte ju inte precis första klass direkt...

Hemma igen

Jag tänker inte skriva något långt och uttömmande just nu, bara säga att jag har haft helt underbara dagar och jag kommer definitivt berätta mer men först måste jag bara tänka igenom allt smälta allt.

Jag måste också säga, det viktigaste av allt, Tusen tack för alla kommentarer och lyckönskningar, vi har just läst alla och jag lipat en skvätt av allt fint ni skrivit. Jag skulle så gärna vilja krama alla…