Förresten

Det stod en jättebukett med tulipaner på mitt bord i morses och ett gulligt kort med "Välkommen tillbaka", undertecknat av alla utom C. Hm... blev han inte tillfrågad tro?

Tillbaka på jobbet

Sådär, då var den stora dagen avklarad. I alla fall den del som var stort. Nästan tre timmar orkade jag med, sedan gick jag hem. Självmant. Inte egentligen för att jag var så trött utan kanske mest för husfridens skull. Jag är inte riktigt i form för att klara av klagomål från C. Det börjar bli tröttsamt att han alltid ska tjata och klaga så jag tänkte att för omväxlings skull så gör jag som han tycker. Vi kom överens om två timmar och det blev nästan två timmar. Nu borde han väl vara nöjd? Han var faktiskt inte där när jag gick men tro för den delen inte att han inte kontrollerade vad jag hade för mig. Han hade utsett alla på kontoret till små spioner och beordrat dem att se till att jag gick hem. I alla fall lät det så när precis varenda kotte var inne hos mig vid elvasnåret –

”Har du inte gått än?”
”Skulle inte du jobba två timmar per dag den här veckan?”
”Men är du kvar än?”

Ett otroligt tjat. Så jag gick.

Att vara tillbaka på jobbet kändes… både ock. Fantastiskt kul på alla sätt men också… fantastiskt hemskt på många sätt. När saker och ting liksom långsamt förändras så märker man inte förändringen, försämringen, så väl som när man plötsligt kan jämföra med förr och nu. I mitt fall före operationen och nu. Ingenting av det jag normalt gör på jobbet kan jag göra så som jag normalt gjorde förr. Allt tar längre tid, vilket jag naturligtvis räknat med, allt är besvärligare och helt klart är det en massa saker jag behöver skaffa nya rutiner för. Inte för att jag precis hann jobba särskilt mycket. Ryktet om att jag började jobba idag verkade sprida sig genom huset som en löpeld. Alla jag brukar ha minsta kontakt med var inne och hälsade på, till slut var jag tvungen att stänga dörren och tända röda lampan för att få lite lugn (ja vi har en sådan på varje kontor som också används flitigt, en kvarleva från medeltiden).

Det positiva är att jag verkar ha varit saknad, att mina arbetsuppgifter finns kvar och att mina närmaste arbetskamrater är helt fantastiskt inställda på att hjälpa mig på alla möjliga sätt. Det negativa är så klart… att jag behöver hjälp över huvudtaget. Att allt tar så mycket längre tid. Jag fattar inte hur jag ska hinna med allt.

Hur som helst. Det är skönt att vara tillbaka och vara en del av något vettigt.

Arbetsplatsanpassning

Så var den Stora dagen avklarad. Dagen då SC gjorde besök på jobbet.

Märkligt vad jag fasat och sett fram emot något som egentligen inte blev en så värst stor affär. Samma kvinna som jag tyckte så bra om kom från SC och hade till och med med sig en del saker som hon visste att jag skulle behöva, som tex mitt lilla program som jag börjar tycka mer och mer om. Hon blev nog däremot ganska konfunderad när hon såg C komma insläntrande i mötesrummet där vi skulle sitta och prata. Hon har ju träffat C någon gång när han följt med eller följt mig till SC. Det var faktiskt lite lustigt om man nu ska vara elak och skratta åt andras förvirring.

Vi började med att prata regler, pengar, papper och dylikt. ”men allt det där lär väl inte bli något problem i det här fallet” sa hon när det gick upp för henne att C inte bara är min chef. Sedan tittade hon på mitt kontorsrum och på hela kontoret, faktiskt så envisades hon med att gå runt i hela huset med mig och C i släptåg, eller i alla fall till de kontoren som jag ofta besöker. Slutligen så kom hon med en kravlista som hette duga. Jag hade nog varit beredd på att få hjälpmedel till mitt kontor som datorprogrammet och den där förstoringsmanicken men mer än så hade jag inte räknat med att hon skulle ens titta på. Vilket hon som sagt gjorde.

På kravlistan bland annat:
Bättre belysning i mitt rum, i konferensrummet, i fikarummet, i korridoren, vid kopiatorn mm, mm. Trappor och andra platser som hon anser vara lämpligt ska markeras med kontrastmarkeringar, du vet sådana gula linjer som markerar slutet och början på en trappa. Glasdörrar ska också markeras med kontrastmarkeringar.

Ja himmel. Och det sistnämnda är ju inte ens inne på vårat område utan i huset. Vi bor i ett gammalt hus där kommunen haft sina kontor i urminnes tider, på sin höjd har det målats om i lokalerna men inget annat har blivit gjort och därför har väl ”tillgängligheten” fallit i glömska. Men som hon sa, detta är inte bara för mig utan för alla andra besökare, offentliga lokaler ska inte se ut som de gör i vårt kommunalhus. Jag gissar att somliga kommer att bli lite sura… eller kanske får det upp ögonen på någon så att det görs något även för människor som har andra behov än jag. Och i de övriga kommunala byggnaderna…

Det var som sagt en bra förmiddag. Jag är nöjd. Jag ska börja jobba imorgon!

Det var också en jobbig förmiddag. Det var fruktansvärt jobbigt och pinsamt att gå runt i huset med henne och förklara för alla som undrade. Jag höll på att dö. Skämmas ihjäl… Å andra sidan kanske det är bra, så folk vet att jag inte skojar när jag säger att jag ser lite dåligt. Detta blir ju liksom lite mer handgripligt än vad det varit förut.

Phuuu

Jag är utmattad, uttröttad, dödstrött… helt slut för att vara precis. Jag ska lägga mig och sova till nyår. Eller längre om det möjligtvis går. Sedan ska prinsen komma och kyssa mig vaken till en perfekt syn.

Tjoff...

...sa det bara när helgen försvann. Märkligt att helger kan gå så fort trots att man tillbringat hela veckan hemma. Fast det är klart, den här helgen har definitivt inte givit utrymme för att ha tråkigt. Inte en sekund, trots påtvingad vila.

Igår packade vi på två ställen och flyttade bort några av mina kartonger också. Det kändes lite märkligt att se dem i hans hall. Ännu märkligare var det att packa upp sakerna och ställa in dem precis där jag ville. Konstigt hur svårt det är att få den där ”det här är mitt med nu”-känslan när man flyttar in till ett färdigt hem. Men efter en hel dags packande och körande fram och tillbaka kvittade det faktiskt vilken soffa jag lade mig i för att småslumra till tonerna av melodifestivalen och C:s bildtolkningar.

Idag har vi målat lite och så åkte vi till Coop för att storhandla. Man skulle ju kunna tro att det är relativt lugnt på byns stormarknad en solig söndag men icke. Vad är det för solskygga människor som bor i den här byhålan egentligen? Jag tyckte inte det var ett dugg trevligt att storhandla trots att C var med och det enda jag gjorde var att tala om vad vi ska ha och hålla i kundvagnen medan han sprang fram och tillbaka och hämtade sakerna. Jag tror att jag håller på att utveckla någon slags fobi mot kundvagnar och matvaruaffärer. C tyckte jag hade mig själv att skylla när jag nära på blivit omkullsprungen för andra gången och dessutom fått en ilsken kommentar om att jag skulle se mig för och inte stå mitt i vägen. Han tyckte jag skulle ta fram min käpp men… jag tycker att hans arm borde vara alldeles tillräcklig när vi går någonstans tillsammans… Märkligt nog tycker inte människor runt omkring detsamma och har ingen förståelse alls för att jag inte ser dem lika klart som de ser mig.

Hur som helst så skulle jag nog behöva ett par dagar på mig att vila upp mig efter den här helgen känns det som idag. Dessbättre så går inte det. Imorgon kommer nämligen någon från SC till jobbet och ska ha en diskussion med arbetsgivaren (C)och mig om min arbetsplats. Jag ser verkligen fram emot detta, och framför allt mot att få de hjälpmedel jag behöver så att jag verkligen kan börja jobba igen… även om det inte blir heltid med det samma. Lite nervös är jag så klart. Inte så mycket för att de kommer utan för allt runt omkring, med arbetskamrater och sådant. Ja, de verkar ju ha stor förståelse men ändå… Jag har nog inte kommit helt över att jag tycker det är pinsamt att behöva hjälp över huvudtaget. Okej… jag ska vara ärlig, den aspekten är inte liten, den är jättestor faktiskt.

Rätt låt vann

Melodifestivalen har nog gått oss totalt spårlöst förbi i år. Inte för att jag är den mest intresserade i vanliga fall heller men nog brukar jag åtminstone veta vilka låtar som varit med och gått till final. Så icke i år. Igår satt vi dock, eller jag låg i soffan och C satt, och lyssnade plikttroget på alla låtar. Varenda en var lite av en aha-upplevelse för visst hade vi hört dem på radio, vi har bara inte förstått att de var med i melodifestivalen. Jag börjar nog bli gammal för jag måste erkänna att jag tyckte en hel del av låtarna var riktigt bra, även om det finns ett antal jag inte ens kommer ihåg hur de lät.

C börjar lära sig hur suddigt jag ser så han var vänlig nog att fylla i med elaka kommentarer om precis varenda deltagare så att jag verkligen fick en klar bild av allas utseende. Hans enda nöje med att se på melodifestivalen var helt klart att såga alla deltagare, äta chips och dricka öl (vi äter sällan chips). Mitt största nöje var att ligga och halvsova med huvudet i hans knän (bara för att ge en bild av hur intresserade vi är).

Så här trevlig var han när Anna Book klev upp på scenen.
”Du, kan vi byta?”
”Vill du ligga?”
”Nä, byta ögon.”
”Gärna för mig, har du kommit på hur man gör?”
”Inte för gott, bara medan hon sjunger så jag slipper spy”
”Du kan ju blunda…”

För övrigt så måste jag faktiskt undra lite, och jag må vara elak men… Varför är Anna Book med överallt nuförtiden? Hon ser anskrämlig ut (tydligen), hon kan inte dansa (tydligen) och vad var det hon gjorde på Melodifestivalen med den där låten? Låten var ju inget fel på men när jag hörde den på radion och missade vem som sjöng så tänkte jag ”vad synd på en bra låt att det är någon amatör som sjunger” Hon har faktiskt ingen röst heller. Vem som helst hade kunnat få den låten att både se och låta bättre…

Allt nog. Nu ska jag sluta vara elak och säga. Rätt låt vann. Även om han enligt C såg ut som ”en utsvulten räv i hönshuset”.

Och där med kan melodifestivalen läggas till handlingarna.

Rättelse.
C säger att "han, eller något, såg ut som en utsvulten räv som just fått stryk av hönsen i hönshuset".

Fredag kväll

Kvällen ja… Den vill jag skriva lite om.

Vi var bjudna till C:s grannar, ett par som är lite äldre än C och som enligt honom är supertrevliga. Enligt mig med nu, men tyvärr trodde jag inte på det igår när jag stressade upp mig inför kvällen och kände mig nervös som en tonåring.

Men faktiskt… jag har alltid varit lite smånervös så fort jag skulle träffa någon av mina pojkvänners vänner eller familjer. Alltid känt att jag behöver visa mig från den bästa sidan så att killen skulle kunna känna sig stolt och vänner eller familj skulle bli imponerade eller åtminstone tycka att killen ifråga gjort ett bra val. Igår hade jag samma känsla fast tusen gånger värre för ärligt talat… det kvittar hur jag klär mig eller fixar till mig, vad har C att vara stolt över? Nada… Utöver det så hann jag oroa mig för precis allt… speciellt ljuset som fortfarande är en grundläggande faktor. Folk älskar att ha mysbelysning såhär års.

Jag har börjat märka att när jag är som mest orolig visar det sig att jag har som minst anledning till oro. De var hur snälla som helst, trevliga, roliga och precis på samma våglängd som vi. Dessutom var hela huset upplyst från golv till tak så jag hade inte ens behövt oroa mig över det.

Jag kan inte låta bli att fortfarande reflektera över hur folk tar mitt handikapp (titta bara vad duktig jag är, jag skrev ordet jag hatar!). När man träffar nya människor som uppenbarligen vet om hur jag ser, eller inte ser, så känns det liksom lite obekvämt. Hur mycket vet de, vem har sagt vad osv. Uppenbarligen visste de men… ska man säga något? Eller ska jag bara låtsas som inget? Som om detta är normaltillstånd (vilket de ju är men jag har inte kommit så längt att jag kan känna det). Hur gör man det? Hm… alltså detta blir lite knepigt att beskriva men på något sätt känns det ungefär som om… när man har en stor fläck i pannan, alla ser och noterar men ingen säger något. Eller så blir det stor affär av det hela och alla känner sig lite generade. Jag menar, visst, det är, eller borde vara, helt ok att ha ett handikapp men om jag träffar någon som sitter i rullstol eller har svårt att gå för första gången så visst undrar jag varför. Gör inte du? Och vågar du då fråga? Eller om du går på fest i en skrynklig skjorta för att strykjärnet gått sönder, visst vill du då förklara varför du ser ut som du gör? Den där känslan har jag ofta… kanske är det ett behov av att förklara något, jag vet inte vad, som ingen vågar fråga. Förmodligen ligger det mer hos mig än någon annan.

Hur som helst… igår var bara så perfekt för när vi satte oss till bords så frågade frun, ungefär i samma stil som man frågar någon om hon är allergisk mot någon mat, om ljuset var lagom och sa att jag skulle säga till om inte. Det kändes perfekt. Som ett kvitto på att de visste, vågade prata om det och ändå inget som gjorde slut på all konversation en kvart framåt. Precis så naturligt som det ska vara utan att det… förtigs.

Nu är det möjligt att detta är något jag bara inbillar mig. Förmodligen överreagerar jag ocksaå och kanske är jag bara knäpp… men känslor styr man ju inte över.

Tusen tankar

Det blev inte så mycket skrivet här igår. Jag tror inte jag någonsin skrivit så lite på en dag trots att jag haft möjligheten. Och tankarna. Tusen tankar virvlade runt och väntade på att fångas och kläs i ord, skrivas ned och flyga ut i cyberrymden. Men de lät sig inte fångas. De sprang undan och gömde sig. Ville inte bli utsatta för allmän beskådan, inte ens halvallmän. Förmodligen första gången det hände sedan den här bloggen kom till... Eftersom syftet med den är just att fånga de mörkaste och mest undflyende tankar.

Jag gjorde annat istället.
Jag tränade (på att använda mitt nya program) och sjutton vet om inte det börjar ge resultat. Det kanske är inbillning men det känns liiiiite lättare, och aningen mindre långsamt. Men som sagt, jag har inte tagit tid på mig själv än.

Jag packade lite också. Det tar tid att packa och där hjälper det inte med träning, för hur beslutar man egentligen vad man ska ta med till sitt nya hem som ska delas med saker som redan finns på plats, och vad man lämnar kvar, eller snarare slänger bort? Jag menar, bara en sådan enkel sak som min vardagsservis som är väldigt fin och inte speciellt vardaglig. Jag fick den i födelsedagspresent för många år sedan av mina föräldrar. Jag tycker om den. Men jag gillar C:s servis också, som inte alls är så romantisk som min men mycket snygg. Vilken ska vi ha kvar? Vilken ska sparas i en låda? Eller ska någon slängas bort? Jo… vi skulle kunna ha båda, men varför? Jag har två andra utöver denna och C har en till… Hur mycket porslin behöver ett hem? Så här är det med varenda sak. Vi har dubbelt upp av allt, jag gillar hans smak för det mesta och jag gillar min smak alltid… Hans saker finns redan där. Jag skulle kunna slänga allt jag har utom mina kläder och flytta in.

Om jag är på det humöret så talar jag om för mig själv att det är just det jag borde göra. Det lär ju ändå bara bli en begränsad tid som jag kommer njuta av sakernas utseende medan han kommer att få gräma sig över min smak så länge vi bor ihop

Jag vilade också en hel del igår. Jag kände mig lite.. off. Lite som om jag håller på att få flunsan. Eller så var det bara humöret som gjorde en dipp. Eller så var det för att jag var nervös inför kvällen.

Gästbok

Har du sett vad jag har fått? En gästbok!!!

Skriv gärna en rad så blir jag glad (det kan jag behöva bli idag).
Även om du i vanliga fall aldrig lämnar en kommentar.

Snälla???

Jag måste bara få säga

Den här bloggen har hittills varit fullständigt befriad från allt vad politik och samhällsengagemang heter. Det betyder inte att jag inte är intresserad eller är för självupptagen för att bry mig om min omvärld, det betyder bara att det finns så många andra som engagerar sig och skriver bättre än jag. Idag måste jag dock göra ett avsteg från min princip och skriva ned några tankar om en artikel som Aftonbladet har i sin nätupplaga idag.

Först av allt vill jag säga att jag inte hyser några högre tankar om nämnda tidning, dock kan man ge dem kredit för att de gärna försvarar den lilla människan, om den lilla människan är beredd på att vara med på bild och blottlägga sin historia för allmänt beskådande. Gärna sensationellt beskådande. Vad var och en väljer att göra är upp till var och en och jag tänker inte lägga någon värdering däri.

Men… ämnet för detta inlägg är inte Aftonbladets så kallade journalistik. Ämnet är Linda. En dövblind kvinna som av Örebro kommun vägras personlig assistent.

Jag är inte förvånad över kommunens agerande.
Vi sägs ha ett välfärdssamhälle där det bland annat finns lagar och regler som ska skydda de svaga. I Lindas fall skulle en normalt funtad människa med vanlig enkel normal inlevelseförmåga, även utan att kunna något om lagen om särskilt stöd till funktionshindrade, förmodligen anse att hon självklart ska ha en personlig assistent. Problemet är att kommunen tolkar lagen och deras tolkning stämmer inte överens med vanligt sunt förnuft. Problemet är också att lagen lämnar utrymme för tolkning. Alla lagar lämnar utrymme för tolkning och det är därför vi tex gång efter annan ser domstolar frikänna våldtäktsmän som begått övergrepp mot unga flickor som enligt lagen fortfarande är att betrakta som barn.

Som sagt, jag är inte förvånad över kommunens agerande. Alla kommuner har en budget att följa och varje tjänsteman är ålagd att spara. Sparar gör man enklast genom att ta medel och resurser från de svagaste grupperna i samhället, de grupper man absolut inte räknar med ska vända sig till Aftonbladet för att väcka opinion och känslor bland normala människor. I det här fallet kan man lugnt påstå att Örebro kommun begick ett stort misstag när det tog för givet att dövblinda Linda skulle göra som de räknat med att hon ska göra. Vara tyst och snäll och inte föra väsen. Så som handikappade människor förväntas att göra.

Nu kommer jag dock motsäga mig själv.
Jag är däremot förvånad över de människor som fattar beslut av liknande art. Jag är förvånad att man kan uppnå en maktposition, antingen som politiker eller tjänsteman, och totalt och fullständigt sakna allt vad empati, medkänsla och förmåga att tänka efter heter. För om man inte saknar de egenskaperna har man också förmåga att tänka sig in i Lindas situation och kan man det så finns det ingen mänskig möjlighet att neka henne en personlig assistent.

Skadeglädjen är största glädjen i det här fallet. Så mycket goodwill som kommunen just förlorar i och med medias uppmärksammande av fallet, så mycket hade det förmodligen inte kostat kommunen att genast bevilja henne en personlig assistent. Något de nu med största sannolikhet ändå kommer få göra. För villken kommun vill ha sådan uppmärksamhet i media?

En känsla

Den sista tiden har jag ofta känt mig deppig. Självklart. Något annat vore väl märkilgt?

Men så finns den där känslan, den där som bara känns och som tar bort all glädje. Den kommer liksom smygande på, den börjar i bröstet, lite ovanför hjärtat och känns lite lätt, nästan fysiskt. Jag frågar mig alltid var kom den ifrån, för den kommer alltid när jag förväntar mig den minst. Den är inte alls som mina andra ledsn känslor. Jag frågar mig lika ofta vad det är för känsla för den är svårt att sätta namn på. Till en början är det bara en känsla av… fel. Det är något som inte är rätt. Jag vet inte vad. Oftast vet jag precis exakt vad som är orsaken till en viss känsla, men den här är en som en cameleont, den skiftar färg så fort jag börjar kunna urskilja den. Den bara smyger på bakifrån och får mig att känna mig obehaglig till mods utan att jag kan sätta varesig namn eller orsak på den.

När den kommer så känns det som att jaga en illusion som försvinner så fort jag får tag på den. Jag letar efter orsaken, eller åtminstone efter tanken som öppnade hjärtat för känslan men den finns någonstans långt bort och jag kan inte få fast den. Vart jag än tittar, vad jag än tänker så kan jag inte komma ihåg vad som utlöste den. Det är som när man går till köket för att hämta ett glas vatten och när man kommer dit så inser man att man inte har den blekaste aning om varför man är i köket. Man går tillbaka dit man kom ifrån och då plötsligt kommer man ihåg. Skillnaden är att det hjälper inte att gå tillbaka för orsaken finns ingenstans att finna.

Sedan, efter ett tag flyttar den sig. Känslan alltså. Ner i magen. Mitt i magen sätter den sig och kramar om hårt så att magen knyter sig till en liten boll. Plötsligt är det inte längre en känsla av fel eller olust, plötsligt är det en känsla av… att något gått förlorat för evigt, att något tagit slut som aldrig kommer åter… en känsla av förlust. En känsla av rädsla. En känsla av…
h o p p l ö s h e t. Men fortfarande en känsla som jag inte kan sätta namn på, inte kan hitta den direkta orsaken till eller tanken som välkomnade den in. Jag vet att det finns en sådan, vet att om jag bara hittade den så skulle känslan försvinna och aldrig komma igen för då kunde jag med tankens kraft bearbeta roten till känslan… Men jag kan inte för jag vet inte… även om jag givetvis vet var den djupaste grunden till känslan finns…

Nattens tankar

Med anledning av mitt förra inlägg, där jag var så arg och frustrerad, så måste jag bara resonera lite till för jag har nämligen funderat en hel del i natt igen.

Jag är inte så dum att jag inte förstår varför jag blir trött. Det måste vara tröttsamt som bara den för hjärnan att ständigt plocka ihop min bild av omvärlden utifrån små fragment som dessutom är suddiga och dimmiga. Jag förstår att det är tröttsamt och att jag ständigt anstränger resulterar i huvudvärk, det förstår jag med. Jag vet att jag spänner mig i hela kroppen så fort jag inte är i en miljö där jag känner mig trygg och säker och vet exakt hur det ser ut, som hemma eller hos C. Jag spänner mig så fort jag inte är tillsammans med någon som får mig att känna mig trygg i omgivningar där jag inte är hemma. Jag förstår att detta tillsammans blir jobbigt för hjärnan att hantera och att jag blir trött…

Däremot så förstår jag inte varför jag inte kan vänja mig. Jag är övertygad om att det är en inlärningssak för hjärnan för jag har sett andra som ser sämre än jag klara sig bättre än jag gör. När jag pluggade hade jag ett sommarjobb en gång för evigheter sedan. Där fanns det en kvinna som hade diabetes och var helt blind. Hon skötte sitt jobb och arbetade heltid, hon skötte sin familj och sina barn på kvällarna. Det måste ju vara betydligt svårare än vad det är för mig som varken är blind eller har barn att ta hand om.

Det är ju inte så att min syn försvunnit över natten, jag har haft en lång period att gradvis vänja mig vid en gradvis försämring. Jag borde ha gjort just det vid det här laget tycker jag. Vant mig och lärt mig att hantera vardagssysslor, arbete och andra miljöer på ett sådant sätt att jag inte behöver bli som igår. Varför har jag inte gjort det? Varför tar det sådan tid och känns så jobbigt? Det är detta som stör mig och gör mig ledsen. Det får mig att tvivla på min egen förmåga.

Jag kan acceptera att jag ser dålig och att jag inte klarar av att göra vissa saker eller behöver hjälp… eller åtminstone tror jag att jag kommer att lära mig att acceptera det någon gång snart, men jag kan inte riktigt acceptera att jag inte klarar av att göra saker som jag faktiskt klarar att göra oavsett min syn. Jag kan sitta med på ett möte och lyssna, jag behöver inte se för det men ändå blir jag trött och mår dåligt efteråt, det är det som gör mig så besviken och ledsen. Det måste ju gå att träna upp sig, lära sig… Och jag borde ha gjort det för länge sedan.

Jag var inne på någon hemsida som jag hamnade på från Försäkringskassan, där beskrevs flera personer i samma situation som mig som arbetade precis som vanligt. Så klart jag blir ledsen när jag läser hur duktiga andra är men inte jag. Så klart jag jämför mig. Det går inte att inte jämför sig, att inte sätta upp mål och hoppas på att klara av dem.

För mig har det tankemässigt hela tiden handlat om att klara av mitt jobb och vardagen trots att jag ser dåligt, att lära mig knep och nu till slut efter många om och men, lära mig använda hjälpmedel. Tanken att det är denna trötthet och dessa huvudvärk som får mig att inte klara av det jag föresätter mig att göra har helt enkelt aldrig slagit mig in och mot detta har jag absolut ingen plan eller vapen alls. Jag har ändå… ibland bara visserligen, men ändå kommit så långt att jag insett att jag måste lära mig att göra saker på andra sätt och förlita mig till hjälpmedel istället för min syn, jag har börjat lära mig till och med. Men jag vet inte vad jag ska göra för att jag inte ska hamna där jag var igår. För det har jag absolut ingen plan alls…

Jag vet… jag kanske borde ge det mer tid… men hur mycket? Detta har ju hållit på så länge nu. Som sagt, jag borde ha vant mig redan då när jag först började känna mig trött, när jag såg bättre än nu… Eller? Jag är inte en person med stort tålamod. Jag litar inte på att saker, bra saker, händer utan att man gör en plan och arbetar för det, inte ens då litar jag på det. Det ska helst ske redan nu, idag, för att jag ska tro på en förbättring.

Arg och frustrerad

Planen för idag såg ju bra ut. Tre enkla saker att göra, inget som borde vara speciellt märkvärdigt för en frisk och normal 32-åring, eller hur? Inte ens för en 70-åring skulle jag tro… men för mig spårade det givetvis ut.

Okej, det blev lite mer än tre enkla saker men ändå…

Detta är vad jag gjorde idag, utöver det mest grundläggande, att duscha och klä mig;

Först ringde jag ett samtal till sc och kom överens med dem om en tid då de kommer till jobbet och gör en bedömning av arbetsplatsen, pratar med chefen och installerar mitt program. Det hela tog tio minuter eftersom de redan tidigare erbjudit sig att komma och hjälpa till. Därefter ringde jag nästa samtal som var till Fk. Där hade jag ingen tur för ”min” handläggare, tydligen har jag en sådan, var inte på plats men hon som tog emot samtalet bokade in mig för ett personligt möte redan idag på förmiddagen, innan lunch. Jag bara gapade i luren, inte trodde jag att man kunde få träffa deras personal så snabbt! Trodde att väntetiden för ett personligt möte var minst åtta månader…

Jag gick till Fk, en promenix på ca 10-15 minuter, inte speciellt långt alltså. Hade ett jättebra samtal med en trevlig kvinna som verkar vilja hjälpa till. Hade därefter tur och fick skjuts till Stadshotellet där jag hade bestämt träff med jobbet för lunch.

När jag kom fram hade jag dessutom tio minuter till godo. Underbara tio minuter tänkte jag och satte mig i en bekväm fåtölj för jag tänkte faktiskt vila en stund… det skulle jag inte tänkt, och inte där för genast dök det upp en gammal bekant som arbetar där och gav sig den på att vara social och ställa alla frågor som gör att jag bara har lust att dra ett gammalt täcke över huvudet och hålla för öronen. Frågor som helt enkelt gör för ont att svara på. Fortfarande.

Resten av eftermiddagen var däremot riktigt trevlig på många sätt. Det kändes skönt att vara del av ett sammanhang, det var kul att prata med jobbarkompisar, både om privata saker och om jobb. Det som inte var så kul var att jag redan vid lunchtid kände hur jag började få ont i huvudet men jag hade ju bestämt mig, jag skulle vara med på mötet. Jag tänkte inte ge upp nu. Träning handlar ju om att göra sådant som är svårt, det är när musklerna börjar skaka av utmattning som man kan räkna med att träningen ger effekt. Alltså följde jag med på mötet och satt och lyssnade till klockan tre då det blev fikadags. Jag skulle ju inte ge upp men vid tresnåret ångrade jag verkligen att jag inte hade gått hem efter lunch. Jag tror inte jag kan komma ihåg att jag någonsin haft så ont i huvudet som då… Jag vågade knappt ställa mig upp för jag var säker på att jag skulle spy över någon…

Men… jag är oerhört lyckligt lottad. Bortskämd och bortklemad. Jag har fått mer än jag förtjänar i form av en pojkvän som verkar ha ett sjätte sinne. Utan ett ord gick han nämligen och hämtade min kappa och såg till att jag kom hem. Den här gången skällde han inte ens på mig. Jag undrar hur jag hade klarat resten av dagen om han inte hade gjort det (kört hem mig alltså). Jag hade garanterat fått svälja min stolthet och erkänna mig slagen - ve och fasa! Däremot fick jag veta hans åsikt när han kom hem efter jobbet och jag fortfarande hade sprängande huvudvärk. Vi blev faktiskt lite osams. Men jag erkänner, jag var inte så smart idag…

. . . . . . .

Eller…
Smart.
Varför ska jag behöva vara smart egentligen?

Jag hatar det här. Jag är så arg och frustrerad på mitt huvud som inte orkar hänga med, jag känner mig färdig för döden fast jag borde vara ute och festa varje kväll… eller uppfostra tre ungar med högerhand och göra karriär med vänster. Det är vad mina vänner gör, de som är i min ålder. Själv orkar jag inte ens ta en promenad, äta lunch på hotellet och sitta på ett två timmar långt möte på en och samma dag. Jag är besviken på mig själv. Jag vill inte ha det så här, det måste ju gå att leva ett normalt liv? Det finns människor som gör mer än jag fast de är helt blinda så varför sjutton orkar inte jag? Är det något fel på min vilja? Är jag inte lika uthållig? Jag är så trött på detta. På allt strul som varit så här länge och som verkar fortsätta utan ände. Jag vill leva normalt, även om jag nu måste vänja mig vid att bara se lite suddigt.

Okej, hör på nu vem det än är som bestämmer, jag köper suddet, jag köper det där lilla mesiga hålet jag ser ut genom man jag köper inte dessa huvudvärk och denna ständiga trötthet! Och hör sedan!

Ingen bra plan

Jag kan meddela att min plan för dagen var helt värdelös och jag känner mig ganska nertryckt i skorna just nu... eller sockarna kanske.

Måste ta ytterligare några Treo och Alvedon innan jag kan skriva vidare...