Planer

I natt smidde jag tusen planer…
Jo, jag var vaken nästan hela natten och funderade på framtiden, på jobbet och på allt däremellan. Jag har kommit fram till tusen saker som måste göras och tas tag i för att livet ska kunna fortsätta. Jag kan inte fortsätta att gå hemma och tycka synd om mig själv eller vila eller vad det är jag ska göra. Det är helt enkelt dags att göra något konstruktivt utifrån den situationen så råder. Då måste man förstås inse fakta om den aktuella situationen, något jag liksom gjort mitt bästa för att undvika och skjuta på framtiden. Men nu är det nog dags att ta sig själv i kragen och åtminstone konstatera faktum även om jag kanske aldrig kommer att acceptera det.

Det första jag måste inse är att jag måste göra upp planer för framtiden utifrån det faktum att jag ser sämre. Det kommer inte att bli bättre och det är helt enkelt dags att lära sig att leva med det som är och anpassa vardagen efter det istället för att låtsas att allt kommer att ordna sig eller låtsas att det inte innebär någon som helst begränsning. Det betyder till exempel att jag måste se till att få de hjälpmedel jag behöver och att min arbetsplats anpassas till mina behov snarast. Jag måste också, åtminstone tills jag vant mig, inse att jag kanske inte kan arbeta heltid och sortera ut vilka arbetsuppgifter som är viktigast att just jag gör, fundera över hur jag kan utföra dem och så vidare. Allt tar ju så mycket längre tid nu, det måste jag också ta med i beräkningen.

Jag har som sagt tänkt en hel del i natt. Och gjort upp planer för vad som ska göras och hur. Idag ska jag ringa syncentralen och be dem, om det är de som ska göra det, komma till jobbet och utreda vad jag ska ha för hjälpmedel där. Förmodligen är det något som ska gå via försäkringskassan eller arbetsförmedlingen rehab men om jag ska vänta på beslut från f-kassan lär jag inte kunna börja jobba inom det närmaste halvåret. Allt papper och sådant får helt enkelt ordna sig i efterhand tänker jag. Jag nämnde det för C innan han gick till jobbet och till min förvåning tyckte han att det lät som en bra plan. Så dagens uppgift nummer ett är att ta kontakt med SC och se till att det hela kommer igång snarast. Därefter får jag väl kolla med KF vad de ska ha för papper och börja jaga det om det behövs för jag har faktiskt blivit utlovad av doktorn att få något som ska skickas till FK men det lär ju inte komma den här veckan. Varför ska allt ta sådan tid??? Det är så frustrerande!

I eftermiddag ska jag dessutom gå till jobbet och vara med på veckans arbetsplatsmöte. Det kan vara bra att börja lite med saker jag klarar av och försöka vänja hjärnan vid att tänka arbete och framför allt att vänja mig vid att vistas bland folk utan att dö av trötthet efteråt. Jag är övertygad om att det är en vanesak och om jag inte börjar träna lär jag aldrig vänja mig. Så nu är det bara att ta tag i dagen och göra något vettigt av den.

Utmanad

Jag har blivit utmanad av Moma.

Jag som aldrig blir utmanad. Den här gången ska jag berätta sex underliga/egendomliga saker om mig själv. Det är ju märkligt med tanke på att hela den här bloggen är en enda utsvävning i underliga tankar och känslor så egentligen skulle jag skriva ounderliga saker istället. Här kommer i alla fall utmaningen:

REGLER: Varje spelare börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv. Bloggare som blir "tagna" ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Till slut väljer bloggaren sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter det är gjort skriver han eller hon en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit "tagna" och att de ska läsa ens egen blogg för mer information.

Okej, här kommer mina underliga egendomliga egenskaper.

1
Det finns inte ett enda grönt plagg i min garderob. Har aldrig funnits, kommer aldrig att finnas. Jag avskyr grönt såvida det inte hör till naturen.

2.
När jag var ung tog jag av mig min top och visade BH:n i en fullsatt bar för att få en gratis drink. Jag fick ett antal kan jag tala om.

3.
När jag var barn var jag fruktansvärt mörkrädd och sov alltid med taklampan tänd. Jag föredrar fortfarande att ha en nattlampa tänd i sovrummet även om jag inte är mörkrädd längre.

4.
När jag först såg vår nya chef (Chris) var min första tanke ”O nej, ännu en uppblåst stropp som ska pinka revir och organisera om”. Det tog lång tid innan jag insåg att han var ganska duktig på sitt jobb. Och han trodde nog att jag bara var en dum blondin rätt så länge (ibland låtsas jag vara just det, det är ganska kul faktiskt).

5.
Jag är en fullständig perfektionist. Allt måste vara helt perfekt, inte nödvändigtvis i mitt hem för där kan det gärna vara stökigt, men när det gäller mig själv. Jag måste se perfekt ut innan jag kan visa mig för folk, perfekt sminkning, hår, kläder skor. Jag är oerhört tävlingsinriktad också och måste alltid vara bäst på allt. När jag gick på universitetet hade jag två kurser som inte hade betyg, bara G och U. Jag hatade de kurserna för jag kunde inte ”tävla” med mig själv om att få VG… och jag nöjde mig inte med VG, jag var tvungen att ha full pott för att känna mig riktigt nöjd.

6.
När jag sökte till gymnasiet valde jag estetiska programmet för jag ville absolut bli barnboksillustratör. Jag ändrade mig när folk förklarade att chanserna till jobb inom den branschen är nästan obefintliga. Jag var ganska sur för att jag ändrade mig ganska länge.

Sådär…
Nu vet ni fått mer onyttig kunskap om mina egendomligheter.

Nu är det min tur att utmana någon och då skulle jag skriva en lista och gå till era bloggar enligt regelerna men nu vet ni ju hur lat jag är så jag gör inte det. Jag skriver ingen lista på dem jag vill utmana för då glömmer jag någon. Istället så skulle jag vilja utmana alla er som läser den här bloggen och känner att ni orkar bli utmanade. I synnerhet utmanar jag alla som någon endaste liten gång har skrivit en endaste liten kommentar, eller många kommentarer.

Jag ändrar alltså spelets regler helt efter mina egna behov, nya regeln är att alla som läser är utmanade och ni ska skriva en kommentar här om ni antar eller inte antar utmaningen.

Please, please, anta utmaningen!

Både ock

C körde mig idag. Han påstod att han kände sig frisk och kry. Jag trodde inte riktigt på det där men när jag kände honom på pannan hade han inte feber i alla fall. Hostig och rosslig är han men kanske är han på bättringsvägen nu. Jag är i alla fall lycklig över att han kunde följa med. Vi åkte lite före sju och hamnade mitt i rusningstrafiken och fick krypköra i säkert närmare en timme. Jag fattar inte att Stockholmarna orkar med detta! Vilket slöseri på tid, pengar och naturresurser, speciellt som det bara sitter en enda person i varje bil. Tack och lov för att jag slipper ha det så varje dag. Vi hade inte riktigt tänkt på det här med rusningstrafik så det var nätt och jämt att vi hann i tid.

Efter dagens läkarbesök så finns det som vanligt goda nyheter och dåliga nyheter. Frågan är vilka jag ska börja med. Doktorn konstaterade igen att det såg så fint ut i mina ögon (uhum, operationen lyckades, patienten dog?). Synfältet hade inte heller minskat sedan innan operationen och trycket låg som det skulle. Vi frågade självklart hur länge det här resultatet skulle hålla men det hade hon givetvis inget svar på. Läkare nuförtiden verkar inte kunna svara på något. Hon sa att hon kanske skulle kunna ge en bättre uppskattning nästa gång… vilket innebär att jag tyvärr måste träffa henne igen. Fy sjutton vad jag hatar att åka till Stockholm!

Men så var det det här med det suddiga. Det var mindre roligt. Jag fick visserligen recept på två par nya glasögon men ingen av dem kommer att göra någon jättestor skillnad så vitt jag märkte då när jag provade. C frågade vad det beror på och naturligtvis fick vi en förklaring men jag vet inte om jag blev så mycket klokare på den. Slutresultatet är i alla fall att det kommer att förbli ganska suddigt även i framtiden.

Nu har vi varit hos optikern och valt nya bågar och lämnat in receptet. Jag får glasögonen om en-två veckor och det är väl då jag egentligen kan bedöma skillnaden på riktigt.

Jag vet inte hur jag ska känna riktigt. Å ena sidan är jag fruktansvärt besviken och rädd för jag vet ju egentligen inte hur det kommer att bli rent praktiskt, efter två veckor till med denna dessa suddiga ögon så kanske jag kommer att märka en enorm skillnad. Eller så kommer mina förväntningar vara så höga att jag blir grymt besviken. Just nu är jag nog mest besviken över att det ska ta så lång tid att få de nya glasögonen. Det känns lite som om livet får vänta tills de kommer för det är först då jag vet vad jag har att rätta mig efter även om jag inte har några stora förhoppningar. Just nu orkar jag inte riktigt tänka på det hela, jag är alldeles för trött och det är alldeles för behagligt att bara sticka huvudet i sanden och låtsas att allt ska bli bra.

Förlåt

Jag måste nu be om ursäkt och förklara, fast jag är ganska säker på att du kanske förstått det redan, av allt mitt högljudda klagande… Men… Alltså… Liksom… (liiiiite svårt att formulera detta är det)

Jag är som alltid, jätteglad för varje kommentar, och jag skulle inget hellre än vilja gå in på alla bloggar och läsa lika ofta som vanligt för det har jag verkligen sett fram emot… Och kommentera… men… ja… alltså… så länge jag ser så här suddigt (eller ve och fasa, tills jag vänjer mig) så tar det bara typ åtta gånger så lång tid och är sjutton gånger jobbigare än det brukar vara så jag hoppas att ni förlåter mig om det inte blir så ofta som jag skulle vilja.

Puh... Jag tror jag just skrivit min längsta och sämsta mening. Förlåt för det med.

Berget som blev en kulle

Nu ska jag berätta om dagens berg… som blev en kulle. En stor och brant kulle men bara en kulle. Lite som ”Mannen som gick upp för ett berg och kom ned för en kulle” (vad handlade den filmen om egentligen?). Jag vet inte om jag ska kalla dagens kulle för någon vidare prestation eller bara ska skämmas över den.

Jag skrev en stooor lapp, en hel A-4 fyllde jag utan problem.

Med tjock svart spritpenna och bokstäver på ca två cm.

Summa 13 varor att inhandla.

Jag räknade ut hur lång tid det skulle ta att gå och att handla de få saker jag skulle ha och beställde taxi för hemresan (inte för att jag är lat utan för att jag ”inte bör bära tunga saker”). Här måste man boka sin resa två timmar i förväg sedan beslutar någon osynlig makt om man bevärdigas få en taxi, om man nyttjar samhällsbetalda resor (jag kallar det så för det låter finare än färdtjänst). Jag blev i alla fall utlovad en sådan, och fick en tid att passa. Jag gick till affären, tog en vagn och bad en stilla bön att jag inte ska välta ner något (typ staplade kattmatsburkar) när jag kör på något och sedan tog jag itu med uppgiften. När jag väl kom till vara nummer tre på min välplanerade lista så insåg jag att med den här farten så skulle det förmodligen ta mig ytterligare två timmar, eller en halv dag, att bli klar och vid det laget skulle jag få gå hem för någon taxi lär inte vänta på mig. Jag började känna mig lite lätt desperat när en ängel talade till mig… eller ja, jag trodde det i alla fall till en början, innan jag såg att det var någon av butikspersonalen. Det är en bra butik detta, i alla fall om man bara ser suddigt och väldigt lite, för deras personal bär alla röda tröjor. Röda tröjor syns ganska bra till och med genom mitt sudd.

”Hej Ella, du heter väl Ella?”
”Äh ja?” (vad har jag kört på eller förstört undrade jag)
”Jag heter M och jobbar här, får jag hjälpa dig?”

Observera, hon frågade ”får jag hjälpa dig?”, inte vill du ha hjälp, behöver du hjälp? Det lät väldigt mycket trevligare kan jag meddela, så trevligt att jag genast tackade ja och kände mig evigt tacksam. Med hennes hjälp gick det riktigt snabbt att hitta allt jag skulle ha och allt var betalt och nedpackat precis lagom till att taxin dök upp utanför.

Som sagt, jag kan inte precis säga att jag är stolt för att jag klarade av att handla själv, för det gjorde jag ju inte, men jag vet inte ens om jag bryr mig just nu. Det känns faktiskt som att klara sig själv är aningens överskattat när man kommer hem och bara känner för att svimma av trötthet och huvudvärk i farstun för att man gått en promenad på 15-20 minuter, lagt tre varor i en kundvagn och tagit taxi hem. Jag får helt enkelt lära mig att handla själv en annan dag. Jag förmodar, tyvärr, att de dagarna kommer snart, hur det än går hos doktorn imorgon.

Hur gick detta till?

Jag var länge övertygad om att det är två personer som läser min blogg... nej tre. Numera har jag varit fast förvissad om att det är några fler, de som lämnar kommentarer. Men vad är då detta? Och hur gick det till?


Tack Monika för bilden och tipset.

Asch, det är nog bara ett tillfälligt fel... för att jag flyttade eller något.

Dagens berg

Idag är C förmodligen ännu sämre än igår. Själv är jag oförskämt pigg, i alla fall om man jämför med honom. Jag har känt efter väldigt noga, i fall om att, men nej, ingen feber, inte det minsta ont någonstans. Bara det vanliga diset framför ögonen. Så detta innebär att jag fortsätter att agera sjuksyster och försöker se till att sjuklingen dricker mycket, äter och mår så gott han kan. Och håller sig borta från min blogg.

Trodde du förresten att han snällt fann sig i att stanna hemma idag? Inte då! När jag vaknade var han i full färd med att duscha. Jag kände honom på pannan och konstaterade att han har 40 graders feber och ska stanna hemma. ”nje men jag har…” säger han då varpå jag avbröt och sa; ”går du till jobbet så måste jag också gå, du är chefen och du sätter ribban, då kan du inte förvänta dig att jag ska sitta hemma och rulla tummarna”. Han gick och lade sig i sängen utan vidare diskussioner efter det. Inte för att jag tror att det spelade någon roll vad jag sa, snarare insåg han väl att han inte var i form för annat än sängläge.

Detta innebär däremot ett liiiitet problem… Eller snarare utmaning för mig. Igår tänkte inte jag på att han skulle vara utslagen idag med och att vi skulle stanna hemma båda två, och hemma hos honom till råga på allt. Alltså handlade jag inte och eftersom vi mest har bott hos mig den sista tiden (för att det är lättast för mig) så är inte kyl och frys överfullt här. Det innebär att vill vi ha lunch idag så måste jag åka och handla. Gå… eller något. Utmaningen ligger naturligtvis inte i själva promenaden eller att beställa taxi, snarare i att hitta rätt saker i affären… Jag har faktiskt inte handlat matvaror på egen hand sedan efter operationen, faktiskt inte ens innan på bra länge för C har funnits till hands så länge. Jag kan riktigt se mig själv stå med näsan tryckt mot toapappret och brödet… Tanken är inte alls lockade. Jag borde självklart tänkt på detta igår när jag hade två par ögon med, som visserligen motvilligt, men ändå ganska bra hjälpte mig att se rätt… välja rätt. Frågan är vad jag ska göra… eller hur snarare. Jag skulle kunna beställa pizza, eller ringa affären och be dem packa ihop det jag ska ha men å andra sidan, någon gång måste ju bli den första? Skrämmande...

Det lämpliga är väl att skriva en shoppinglista till att börja med gissar jag. Företrädelsevis en som jag kan läsa också. Klä på mig är en bra start... vilket påminner mig att jag måste åka hem och hämta mer kläder. Ännu en sak att lägga på "att göra listan" för dagen.

Alltså, tanken slog mig för någon dag sedan, det finns faktiskt en viss procent analfabeter i vårt samhälle, hur klarar de sig? Det måste vara ett fruktansvärt handikapp…

Ombytta roller - tillägg

För att bevara husfriden, men i allra högsta grad mot min vilja, så måste jag lägga en länk här och hänvisa till den första kommentaren. Om jag inte gör det kommer jag inte få en lugn stund i natt.

Jag har däremot inte lovat att göra det läsbart :)

God natt mina vänner!

Ombytta roller

Idag vaknade min älskling med 40 graders feber, halsont, hosta och nästäppa, bara för att nämna några saker han klagade på sådär genast. Fast där stannar likheten med resten av det manliga könet (i alla fall om vi pratar förutfattade meningar), han var fast besluten att detta är inget som två alvedon inte fixar. Pyttsan. Efter en halvtimme låg han i soffan och snarkade medan vi andra åt frukost.

Vi hade egentligen bestämt oss för att gå ut och äta idag men istället fick det bli en promenad för mig och barnen bort till affären för att köpa Felix delikatessköttbullar (eller om det var Findus) och diverse annat smått och gott som sjuklingen önskade sig.

Det är inte jättenära till affären direkt för C bor precis så långt ifrån centrum (om man nu kan kalla denna byhålas stadskärna för centrum) som man kan komma så det tar väl ca 20 minuter att promenera (i långsam takt). Barnen gnällde hela vägen, det var jobbigt, det var tråkigt, de var trötta och varma. Jag tyckte också att det var jobbigt men av en helt annan anledning som stavas solsken. Men… alltså. Jag kan inte komma ihåg att jag var så här orkeslös som barn? Eller har jag bara förträngt det? Ska inte barn vara piggare än vi vuxna? Hur som helst så slutade vår shoppingpromenad med att vi tog taxi hem.

När maten var avklarad var jag också helt avklarad. Eller slut som det heter. Jag har lite svårt att begripa detta, min kropp är inte det minsta trött, jag längtar efter att börja träna och känna mig fysiskt trött men huvudet verkar stänga av efter minsta ansträngning. Och jag tyckte inte det var speciellt ansträngande att gå, att handla ja, men inte själva promenaden… Fy vad jag hatar detta, jag känner mig hundra år gammal. Jag slocknade i soffan efter maten och vaknade inte förrän C:s föräldrar ringde på dörren två timmar senare. Hur pinsamt som helst, de var gulliga och skulle skjutsa hem barnen för att C inte var i form och jag hade lovat dem fika innan, det var bara det att jag somnade istället för att baka den där kakan jag skulle baka. Så där stod jag och försökte att inte skämmas ihjäl medan jag serverade en yttepytteliten bit gammal kladdkaka som genom ett mirakel blivit kvar sedan i fredags.

Det är synd om min älskling. Han har ingen som helst talang att vara sjukt. Han vill vara frisk. Jag tror han lider mer av att inte kunna göra något än av själva sjukdomen.

För egen del måste jag vara lite fruktansvärt hemsk och säga att det finns fördelar med att han är sjuk. För det första så kan han få känna på hur det är att vilja men inte kunna. Sådär har jag det varje dag och allt han säger är att jag ska ta det lugnt. Väldigt frustrerande.

För det andra så måste jag erkänna något som ständigt gnager i mig och som jag tycker är vansinnigt jobbigt, men jag kanske inte direkt berättat om det, mest med hänsyn till en viss person. Det här är förmodligen första gången i vårt förhållande som det är jag som ger och han som tar emot. För en gångs skull så är det inte jag och mina problem som står i focus utan han och det känns ganska bra. Det är så skönt att äntligen få vara den som tar hand om istället för att ständigt bli omhändertagen med allt vad det innebär. Visst är jag hemsk? Men… det är sanningen och jag måste bara tala om att det är oerhört jobbigt att ständigt vara den som tar emot och aldrig kunna återgälda… Inte för att jag för den sakens skull önskar att han ska fortsätta att vara sjuk… Absolut inte. Men ändå… Jag har aldrig förut varit i en situation, förhållande, där jag alltid är den som måste tas hänsyn till, som måste tas om hand, som alltid behöver hjälp och inte klarar av något själv, jag har aldrig vart så… beroende som nu. Tvärt om har jag nog varit den som oftast ställt och styrt i tidigare förhållanden, vetat exakt vart jag vill och hur det ska gå till, så långt ifrån beroende man kan komma. I alla fall utåt sett. Sedan att man alltid blir beroende när man älskar någon, det är en annan sak… Hur som helst, det är lite skönt med ombytta roller för ögonblicket. Skönt att jag får pyssla om istället för att bli ompysslad.

Vad som inte är skönt, och nu är jag världens egoist igen, är att på tisdag ska jag till doktorn och om C inte är frisk så… Oj oj oj… så synd om mig.

LIX

Nu har jag också fallit för grupptrycket och anayserat mig själv med LIX.

"Läsbarhetsindex (LIX) kan användas för att få uppfattning om hur lätt eller svår en text är att läsa. LIX är baserat på medeltalet ord per mening och andelen långa ord (ord med fler än 6 bokstäver) uttryckt i procent. Det finns flera olika läsbarhetsindex, men i Sverige är LIX det mest använda. LIX utvecklades på 1960-talet av pedagogikforskaren Carl-Hugo Björnsson."

Jag tog mina senaste inlägg och analyserade, resultatet blev 33, 36. Resultat mellan 30-40 är "lättläst, skönlitteratur, populärtidningar". Resultatet säger dock inget om huruvida texten är läsvärd, bara om den är läsbar. Läsvärd kan den ju faktiskt vara även om man skriver kanslisvenska eller rent av barnspråk. Läsvärdheten kan väl bara läsaren bedöma...

Undring

Vad är det med Blogupdate? Har den slutat funka eller är det jag som blir mobbad?
Någon som vet?

Gnagande oro

Det är lite annorlunda med blogspot, helt klart. Allt ser annorlunda ut men efter dagens pysslande så börjar jag hitta riktigt bra. Jag måste passa på att tacka alla för all hjälp.

Vi har haft en ganska lugn dag idag. Barnen är fortfarande lite halvkrassliga efter influensan, C har börjat klaga på ”lite ont i halsen” och själv har jag århundradets huvudvärk efter allt pysslande med bloggen och turen till färghandeln där vi efter långa diskussioner lyckades enas om färger till båda barnens rum och till en fondvägg i allrummet. Själv höll jag mig utanför diskussionen så gott jag kunde men barnen hade svårt att komma överens. Storebror vill ha ett rum i svart och neongrönt! Gissa om C gick med på det? Inte. Lillasyster ville ha rosa, lila och orange. Fast det är en kombination som jag faktiskt tror på men jag sa som sagt inget för det var struligt nog. Allrummet däremot får vita väggar och en fondvägg i lite guldgul/beige nyans. Väldigt snygg och varm tycker jag själv och passar perfekt till möblerna där. Det är en himla tur att man inte behöver se klart för att se färger. Jag börjar helt ärligt bli aningen trött på detta suddiga dis.

Efter färghandeln var vi alla trötta fast av olika anledningar. Jag tror faktiskt att jag är friskast av alla just nu. Jag hoppas att C inte blir allvarligt sjuk. Dels gillar jag inte när han mår dåligt, det gör liksom ont i mig själv då, dels så är jag egoistisk, på tisdag ska jag till doktorn och om han ligger med feber så kan han inte följa med. Jag behöver honom som stöd i fall om att… Jag behöver honom i vilket fall som helst för jag verkar sakna all förmåga att kommunicera med denna läkare och det vore skönt att ha honom med som… tolk.

Jo, jag börjar bli orolig. Jag börjar måla fan på väggarna och inbilla mig det värsta. Tänk om… si och tänk om så… Just nu är jag inte lika orolig över att jag ska bli blind igen helt plötsligt som över att det här suddiga suddet inte ska gå att kompensera med glasögon. Då kommer jag bli ganska ledsen kan jag berätta redan nu. Tyvärr finns det några saker som gör att jag inte bara kan slå bort min oro och rycka på axlarna, för det första så är jag ganska säker på att doktorn nämnde något om detta innan operationen, vad minns jag inte riktigt, förmodligen för att jag inte vill. För det andra så såg jag tydligare direkt efter det att synen kom tillbaka, sedan har det gradvis blivit suddigare och nu de senaste dagarna har det liksom varit lika stabilt suddigt, varken bättre eller sämre alltså. Det känns inte som helt bra tecken… men å andra sidan sa hon, vill jag minnas, att det kunde ta ett tag för synen att stabiliseras… Hm. Vad det nu innebär. Är det ett bra eller dåligt tecken tro?

Egentligen skulle jag bara sticka huvudet i sanden som vanligt och inte oroa mig men då och då smyger tankarna sig på. Det känns lite… ja alltså, jag såg illa nog innan operationen, men ska det lilla jag såg dessutom förbli suddigt… det komplicerar ju saken ytterligare för att uttrycka det milt. När jag tänker på det, och inte på att jag nyss trodde att jag skulle förbli blind, så känner jag mig bara så trött på det hela. Jag vill bara inte vara med längre. Måste jag det? Å… shitt. Jag vet, jag borde tänka på vilken tur jag har, jag skulle ju lika gärna kunna vara helt blind… Visst är jag otacksam?

Den krassa verkligheten - del två

Jag skrev lite om den krassa verkligheten igår och idag måste jag nog göra ett tillägg känner jag. Eller två.

I ärlighetens namn så måste det kanske erkännas att jag kan ha förtjänat att bli tilltalad som ett barn. Jag har ju trots allt betett mig ganska barnsligt ett antal gånger den senaste veckan… och jag har en tendens att vara ganska envis och fixera mig vid vissa saker… Något som min stackars älskling fått sin väl beskärda del av den sista tiden. Dessutom så sa han det på skämt, fast med allvar bakom. Jag har bara svårt att förstå alla hans skämt alltid.

Jag skrev också lite om mitt "lilla program", det heter Supernova och för den nyfikne finns det en demoversion att ladda ned gratis i 30 dagar här. Jag lovar att det inte kommer förstöra datorn ;) och det startar inte med automatik (såvida det inte ställs in så) men det kanske kan vara kul att testa och framför allt lyssna på. Så kanske du förstår vikten av rättstavning *)

Ett nytt hem!

Sådär.
Det var lite pyssel men med förenade ansträngningar lyckades vi klara ut det hela och så vitt jag kan bedöma ser den ganska okej ut. Jag hoppas, som sagt, att jag kommer kunna ge ett bättre utlåtande lite längre fram. Jag svamlar givetvis om den nya bloggen. Jag fick nämligen utbrott på blogg.se och till slut orkade ingen höra på mitt klagande över att jag inte klarar av att flytta själv så jag fick hjälp, både av lillasyster, storebror och C. Alla fungerade som mina ögon medan jag gav order. Vad ska man med perfekt syn till egentligen när man har tre par ögon som är redo och villiga?

Hur som helst. Hoppas att du också gillar mitt nya hem. Säg gärna till om något ser knasigt ut så ska vi ta en ny sittning och slå våra kloka huvuden ihop.