Illuminati

Jag läser Dan Brown nu igen. Änglar och Demoner den här gången. Ja läser och läser. Johan Rabeus är vänlig nog att läsa upp den för mig. Himmel vilken fantastisk uppläsare! Det är som att sitta på teater med ögonen slutna… Hm… Undrar om det blir framtidens melodi för mig?

Illuminati. De upplysta. Vetenskapsmännen som förföljdes av kyrkan och betraktades som syndare för att de inte trodde att jorden var platt. Enligt min mening har kyrkan, både den katolska och protestantiska, en hel del att stå till svars för. Världens största synder har begåtts av kyrkan själv. I Guds namn. Jag undrar jag om Gud var med på det…

Som jag skrev tidigare hyser jag ingen större tilltro till varesig vetenskapen eller Gud. Gud är lika tystlåten som alltid och vetenskapen ger mig svar som jag inte riktigt kan begripa mig på. Jag har inte suttit med fingrarna i kors de senaste månaderna, nej faktiskt så har jag gjort som andra upplysta 2000 tals människor och sökt svar på nätet. Jag får samma svar överallt. Min sjukdom, glaukom, ska inte drabba mig. Det är mycket ovanligt att människor i min ålder drabbas. Det är mycket ovanligt att man blir blind av sjukdomen idag. Å andra sidan är glaukom vanligaste orsaken till blindhet… bland gamla människor. Vetenskapen säger mig också att det är ovanligt att sjukdomen utvecklas så snabbt. Jag har tydligen bara hamnat i den ovanliga kategorin när det gäller precis allt. Det är ju visserligen angenämt att skilja sig från mängden men jag hade föredragit att vara ovanlig på ett mer positivt sätt.

Enkel matematik säger mig att även om jag vore vanlig och min sjukdom inte tagit jättelika skutt framåt de senaste månaderna så skulle jag förmodligen ändå hinna bli blind innan jag blir allt för gammal. Jag menar om det vanliga är att sjukdomen debuterar i 50-60 årsåldern och man som 80-90 åring mister synen så är det bara att räkna tillbaka… Visst, 30 år är ju i och för sig ganska lång tid och vem vet om jag ens lever då kan man tycka. Jag behöver ju faktiskt inte ha akut panikångest idag. Och det ÄR inte min stil att oroa mig över saker som kan eller kan inte hända om 30 år… eller ens om ett år. Kruxet är att jag som sagt inte är vanlig.

Jag var hos läkaren idag och nu lät till och med han bekymrad. Under de senaste månaderna har min syn försämrats lika mycket som normalfallet gör på 10 år. Trots ögondroppar och trots operationen. Nu finns inte många behandlingsalternativ kvar att prova. Jag fick nya droppar idag och tid för en ny operation men jag börjar undra om det inte är lika gott att investera i en vit käpp och dator som talar. Det var förresten det den gode doktorn föreslog. Tror jag. Han gav mig remiss till syncentralen eller vad sjutton det heter. Fast helt ärligt så är nog det aningens överdrivet. Riktigt så illa är det ju inte än även om det hänt de senaste två veckorna att jag ibland undrat vad fan det är som pågår och hur i helsicke jag ska ta mig hem. Vad jag inte fattar är att ingen märkt något… eller så har de det och bara inte vågat säga något? Jag försöker att inte tänka på det. Om man sticker ned huvudet i sanden så försvinner väl faran?

Men snart är det dags göra något åt situationen. Idag när jag kom tillbaka till jobbet från doktorn blev jag inkallad till chefen. Han stängde dörren om oss vilket är ganska ovanligt och det krävdes ingen hjärna för att lista ut att något mindre trevligt skulle framföras mellan två ögon. Min chef är en mycket märklig man. Ibland har han någon slags sjätte sinne och förstår saker fast man inget säger. Eller kanske det bara är jag som uppfattar det så. Jag är nog inte helt logisk och klartänkt när det handlar om honom ;) Ibland får jag tvinga mig till att tänka logiskt och inte känslomässigt när vi är i samma rum. Jag undrar jag hur många fler än AM som märkt av min svaghet…

Den här gången såg han aningens besvärad ut. Ovanligt hann jag konstatera i bakhuvudet någonstans innan han gick rakt på sak. Han sa att han känt mig tillräckligt länge för att kunna göra det och visst, men jag var inte med på det som följde. Han sa något i stil med:

”Jag har aldrig under de här åren sett dig göra en dålig arbetsinsats men den sista tiden har din prestation inte alls liknat det jag är van vid från dig.”

Shitt, jag blev helt mosig i benen och hjärtat bankade. Få skäll var det sista jag orkade ta just nu, jag kände mig som ett olydigt barn hos rektorn… i några sekunder innan jag begrep vad han sa.

”Du har varit på en himla massa läkarbesök och det finns en hel del andra saker jag skulle kunna peka på men jag föredrar att du berättar själv”

VA? Tänkte jag. Det tog ett tag innan jag begrep vad han syftade på, eller rättare sagt jag är inte på något sätt trög så jag fattade ju vad han menade med ”andra saker”, men jag fattade inte att han gick pang på rödbetan sådär som han gjorde. Min första tanke var att bara rycka på axlarna och säga att han inte hade med saken att göra men sen… ja, fan… Jag vet inte vad det är som gör att jag inte kan ljuga för den karlen. Han är ju för sjutton min chef och inte ens snygg! Uj… jag brukar faktiskt inte svära och uttrycka mig på det här viset…

Hur som helst… Innan jag begrep vad jag sysslade med hade jag haspat ur mig hela historien från början till slut. Jag vet inte hur det gick till för så sent som igår kunde jag inte uttala orden högt ens för mig själv men på något sätt så kändes det som jag stod utanför mig själv och såg på medan jag kort och koncist berättade om min sjukdom och framtidsutsikterna… eller bristen på sådana. Efteråt var jag helt genomsvett samtidigt som jag nästan hade frossa och den enda vettiga tanken jag hade var helt ologisk för jag kunde inte låta bli att tänka att ”Nu visste han. Nu var det kört” Kört för vad? För både det ena och det andra. Okej, ja, jag har fantiserat om honom en hel del det senaste halvåret – året, ibland drömt om att det skulle kunna bli något mellan oss, men nu? Skojar jag? Falbyggden nästa nu eller? JAG vill inte ha mig själv, hur skulle någon annan då vilja ha mig? Speciellt han… Om han inte vore min chef kanske… Men inte ens då, inte nu. Så nu är det kört för både romantik och karriär på den fronten kan jag meddela. Inte för att det spelar roll, det var ju kört från början.

Hans reaktion? Ja den förvånade mig en aning. Han såg inte speciellt chockad ut eller ens förvånad. Eller så är han bara en jäkligt bra skådis, för jag vill inte tro att han inte ens bryr sig. Men inte vet jag. Han sa något om att han misstänkt något sådant ett tag. Han sa en massa snälla saker som kändes äkta och på något sätt fick han mig att känna som att vad som än händer så kommer livet att fortsätta precis som förut. Att det inte skulle förändra mitt arbete till exempel, något jag varit ganska oroad för, jag gillar mitt jobb, jag tycker om att tänka själv och vill definitivt inte gå tillbaka till något sekreterarjobb utan krav. Jag frågade om han trodde att de andra också misstänkte något men han lugnade mig med att han inte trodde det och det har han säkert rätt i. Jag är ju faktiskt ute mycket genom jobbet så det är tveksamt att alla vet att jag varit på en massa läkarbesök och inte på möten.

Så jag har faktiskt tagit en tjur vid hornen idag… Jag känner mig lite stolt… men fy sjutton vilken dag, jag är helt slut nu. Jag vill inte göra om detta på länge… Men jag gissar att jag måste...