Femtioårsfest

När man bor i en byhåla som är så här liten så är det oundvikligt att man skaffar sig bekanta och vänner i alla åldrar. Ålder är av underordnad betydelse om man vill umgås med människor som står på samma nivå, som man faktiskt kan föra ett vettigt samtal med. Man får helt enkelt lära sig att acceptera både äldre och yngre som bästa vänner, något jag inte hade trott för 10-15 år sedan. En av mina allra bästa vänner är en herre som närmar sig sextio, han är ensamstående, har ett eget företag, han är visionär. Han är oerhört social och han har alltid förmågan att se livet från den ljusa sidan, hur komplicerat eller mörkt den än må te sig för stunden. Andra skulle förmodligen kalla honom lite udda men jag ser honom för vad han är, nämligen en av de mest intelligenta och klarsynta personer jag känner.

I kväll ska vi på femtioårsfest till en av hans vänner. Det var inte planerat, jag var inte medbjuden från början men jag misstänker att K börjat oroa sig för att jag inte varit ute mer än en gång de senaste två månaderna. När han frågade mig tidigare i veckan om jag hade planer för helgen hade jag svarat nej för det hade jag inte. I livet efter är jag varken sugen på att gå på fest eller på att vara glad. Dessutom så har jag som sagt avsevärda problem när det är mörkt. Jag gjorde misstaget att följa med några kompisar ut för tre veckor sedan och fick närmast panikattack på dansgolvet eftersom det begränsade jag ser på dagtid, och som jag klarar mig väldigt bra med, nästintill försvann helt i dunklet, för att inte tala om hur bländad jag blev av spotlighten. Hur som helst ringde han, min vän alltså, och meddelade att han skulle hämta mig kl 18 ikväll så att vi skulle gå på festen. Jag känner honom, det kvittar vad jag säger kommer han stå och banka på min dörr kl 18 så det är ingen mening med att komma med ursäkter. Festen är på Stadshotellet, fin middag och därefter dans. Jag kommer få problem så jag måste berätta för honom om hur det ligger till. Och jag måste göra det nu, innan vi går till festen. Man kan ju inte rimligen slänga något sådant här ur sig på en femtioårsfest? Eller hur? Nå ja, jag måste träna på att berätta det här för som min chef påpekade är det oundvikligt. Kanske K är en bra person att träna på. Jag ska ta en liten promenix bort till honom nu. Jag har bakat muffins som jag tänker ta med så kan jag göra det medan vi dricker en kopp kaffe.

Tänk så annorlunda livet är nu. I livet före hade jag oroat mig över fyra saker. Att hinna sminka mig, måla naglarna och fixa håret och att hitta något passande att ta på mig. Jag vet visserligen fortfarande inte vad jag ska ha på mig i kväll men jag är inte speciellt bekymrad. Just nu oroar jag mig bara över en enda sak… Att det blir mörkt… Så på sätt och vis är livet efter betydligt enklare, det finns definitivt färre saker att oroa sig för…