...dagen D plus två månader

... på ett ungefär.

För två månder sedan fick jag min dom. Tiden därefter har mest förflutit i limbo... eller i akut panikattack. Det har pendlat fram och tillbaka. Det är få stunder jag varit riktigt normal eller logisk, om man bortser från tiden jag tillbringar på jobbet. Ingen har i alla fall än påpekat att jag uppför mig onormalt. Fast å andra sidan. Människor är ju ganska justa och det ska väl mycket till innan de talar om för sin kollega/chef att hon är ett nervvrak...

Ingen vet. Jag har inte berättat för jag kan inte få orden över mina läppar. Det är så overkligt. Detta händer inte mig! Ingen skulle tro mig om jag berättade. Alltså har jag behållit det för mig själv och svalt paniken så gott det gått den tid jag vistas tillsammans med andra. Men jag måste berätta för någon... alltså skriver jag till en publik av främlingar som inte kan bry sig mindre. Om det ens finns en publik förstås.