Det jag ville ha sagt

Jag började den här bloggen för att jag ville skriva av mig. När jag nu var på väg att stänga av datorn insåg jag att jag faktiskt inte skrivit ett ord av det jag ville skriva. Tydligen kan jag inte ens skriva det jag inte vågar uttala högt. Jag som oftast är bra på att diskutera sådant som andra drar sig för att ta upp. Fast då rör det sig inte om så närstående ämnen förstås.

Den där dagen för två månader sedan var en helt vanlig dag. Det hade blivit en vana för mig att slå mig halvt fördärvad på saker jag lyckades krocka med, ramla ned för trappan, snubbla över trösklar... En helt vanlig dag med sprängande huvudvärk och öm arm, den här gången efter ett nära och smärtsamt möte med samma ytterdörr jag gått igenom de senaste fem åren. När jag kom till jobbet var jag gråtfärdig och spyfärdig och svimmfärdig och yr. En av mina kollegor tittade på mig och skakade på huvudet. Hon föreslog att jag skulle byta glasögon, kanske skulle jag slippa både huvudvärk och ständiga blåmärken. Jag visste att hennes ironi berodde på skvaller som påstod att min kille gav mig en omgång då och då... Baha... Kille? Om det vore så väl! Jag hade faktiskt tänkt kalla min blogg för "Singel i Småstad"...

Jag tog henne på orden dock och gick till optikern på lunchen, fast det bar mig emot. Fick en tid med det samma. Medan jag läste på den allt annat än tydliga bokstavstavlan grämde jag mig över alla pengar jag skulle få lägga ut på nya glasögon och kontaktlinser. Jag grämde mig över att han tog en sådan tid på sig och gjorde undersökningar jag aldrig varit med om tidigare, ställde frågor jag alldrig fått, jag fnös åt hans noggrannhet och tänkte att det var första och sista gången jag gick hit... Jag grämde mig ända till han sa att han ville skicka mig till närmaste lite större Småstad och sjukhuset där för en kontroll hos en ögonläkare. Då slutade jag gräma mig och insåg plötsligt att det var helt logiskt. Alla mina små missöden den senaste tiden... min plötsliga motvilja mot att köra bil, jag som älskade att köra min lilla pärla... min ständiga huvudvärk som jag skyllde på stress... Jag hade nog vetat ett tag men vägrat inse... Från det ögonblicket kände jag paniken och den har inte släppt än.