Lunchen

Vi satt där på Stadt, i ett av båsen där vi alltid sitter på fredagar. Det är relativt avskiljt, bra mat, ännu bättre service. Betydligt trevligare än att sitta på kontoret och gå igenom veckan som varit, veckan som kommer.

Idag var jag som sagt mer nervös än vanligt. Jag vet att maten var god men fråga mig inte vad jag åt. Jag hade bestämt mig för att ta det jobbigaste först men vi hade gått igenom det mesta gällande jobbet och började komma in på lite kommunalt skvaller och jag hade fortfarande inte ställt frågan när det var dags att dricka kaffe. Jag är bra feg ibland men till slut tog jag mod till mig. Nu är det säkert inte exakt så här orden föll men i princip…

”Har du fått klagomål på mig?” frågade jag och plötsligt blev det väldigt tyst kändes det som. Ett ögonblick såg det ut som om han inte fattade vad jag pratade om.
”Nej, inte precis.” Jag kände på mig att det var något han inte ville säga men jag hade så ont i magen att jag inte vågade trycka på, jag satt bara tyst och väntade.
”Hasse (som egentligen heter något helt annat) ringde och frågade efter uppdateringen av delegationsordningen. Jag trodde det var klart för länge sedan men jag förstod på honom att det inte gått ut till någon av enheterna.”
Fan, jag hade inte glömt den, jag hade bara inte kunnat förmå mig att sätta igång med den. Inte nog med att det var ett vidrigt trist rutinarbete, dessutom hade någon som inte begripit sig på Excell suttit och lagt in allt helt fel så att det var omöjligt att redigera utan att göra om helt. Jag vet att det bara är en av sakerna jag försummat den sista tiden så jag frågade vad mer han hade hört eller fått klagomål på.
”Hasse klagade inte, han undrade bara om han missat utskicket. Och nej jag har inte hört någon mer fråga eller klaga däremot har jag märkt att du inte varit riktigt närvarande den senaste tiden. Någon annan skulle förmodligen inte ha märkt det men jag känner dig för väl”.

När han sa det sista såg jag den där blicken, bara en kort stund den här gången men jag vet att jag inte tog fel. Eller jag hoppas att jag inte gjorde det. Jag har sett den blicken förut, många gånger. Både från honom och andra, bland annat min senaste pojkvän innan vi blev ihop. Jag vet inte vad det är… åtrå? Kärlek? Igår hade jag hoppats på något av det där men idag rodnade jag av obehag. Det slog mig att den där blicken förmodligen bara är medlidande och det sista jag vill ha är medlidande… eller ja alltså… lite medlidande vill jag nog ha, jag menar, när jag själv vältrar mig i patetisk självömkan kan det vara rätt trevligt med lite empati men inte från honom… aldrig från honom.

Det som hände sedan var lite märkligt… Som sagt, före igår hade jag lagt helt andra känslor i det och glatt mig men idag? Näää hallå? Vakna upp din romantiska toka, verkligheten överträffar sällan sagan. Hur som helst. Han tog min hand och smekte den. Och sedan sa han något skumt, något som lät som:
”Jag känner dig allt för väl och bryr mig för mycket om dig för att låta någon klaga på dig”

Hm… gulligt, men jag måste ju sköta mitt jobb eller?

Och som om han hade läst mina tankar så sa han: ” Just nu är det viktigaste att du inte blir sämre och att du inte känner dig pressad av jobbet. Det sista du behöver är att oroa dig för petitesser. Från och med nu vill jag att du börjar delegera och ser till att du får hjälp med allt sådant som andra kan klara av åt dig. Inklusive delegationsordningen”

Sedan var den där blicken borta och han blev plötsligt chefen med stort C. Resten av lunchen diskuterade vi jobb, jobb och åter jobb och precis när jag trodde att faran var över så säger han: ”Förresten, eftersom du inte kan köra längre så har jag sagt till P (vaktmästaren) att ni ska boka in de gånger du ska iväg till möten som du annars skulle kört till så att han kan skjutsa dig.”

Jag kan meddela att det där gjorde att jag tappade fattningen totalt och bara kände hur tårarna vällde upp. Hur pinsamt som helst. Jag satt där och blinkade och hoppades att jorden skulle öppna sig och sluka mig. Jaha ja, hade jag velat säga, och vad ska folk säga? Tro? Förmodligen skulle alla tro att jag blivit av med körkortet för att jag festat så mycket, mitt partyliv är ganska omtalat i kommunen. Eller så skulle de gå på AM:s linje och tro att jag ligger med chefen… Inget av alternativen är särskilt lockande men just då kunde jag inte få ett ord över läpparna, jag hade fullt upp med att försöka dölja tårarna. Herre Gud, om någon skulle se mig komma gråtande tillbaka till jobbet efter en lunch med chefen… My God! PÅ något mirakulöst sätt hade jag i vart fall lyckats med att muttra något om toaletten och försvunnit in där samtidigt som jag bad honom gå före tillbaka till kontoret.

Meeen dagen var inte över med det! När jag kom tillbaka till kontoret 20 minuter senare, ja jag hade faktiskt tappat fattningen totalt där inne på toan och det var lögn i helsike att få tårarna att sluta rinna, så hade jag fått ett mail i min privata brevlåda. Från honom… Jag var tvungen att stänga dörren om mig innan jag vågade öppna mailet. (Förlåt chefen att jag citerer dig öppet)

” Ella

Anledningen till att jag bad P att skjutsa dig är att du faktiskt inte hinner slösa bort en massa tid på att ta bussen eller gå. Din tid är för värdefull för det. Jag ber om ursäkt för att jag gjorde dig generad eller ledsen men bortsett från att arbetsgivaren enligt lag har ett visst ansvar för sina anställda så är du också en viktig resurs för mig som chef och en mycket viktig person för mig rent privat. Du går igenom en jobbig period just nu och jag hoppas att du inte tänker invända mot att jag gör mitt bästa för att underlätta för dig så gott jag kan.

Om någon undrar varför du inte längre kör din egen bil, vilket det naturligtvis kommer att pratas om, så föreslår jag att du är ärlig. Förr eller senare måste dina kollegor få veta vad som händer, inte minst för att du faktiskt kommer vara borta några dagar nästa vecka på grund av operationen. Om du så önskar kan jag berätta för dem medan du är borta. Om du absolut inte vill berätta så har jag förståelse för det men jag tror att för ditt eget bästa bör du berätta.”

Hm… gissa om jag läst mailet tusen gånger? Gissa om mitt huvud är fullt av en massa tankar? Vad ska detta betyda? Vad menar han? Och hur tokig är jag som tror att han menar något annat än att han har ett arbetsgivaransvar… vilket påminner mig om att jag måste kolla upp sådana saker snart, rättigheter och skyldigheter, f-kassa mm, mm. Jag vet på ett ungefär, men jag är ingen personalchef…