Igår kväll

Jag sitter på bussen nu. Klockan är tio och jag är på väg till mina föräldrar. Med buss tar det närmare 50 minuter, hade jag kört hade jag varit där på en halvtimme. Jag avskyr att åka buss, det är tråkigt, långsamt och skumpigt och man kan bara njuta av landskapet de första tio gångerna den fantastiskt vackra hösten till trots. Enda möjligheten att överleva dessa ständiga bussresor är att sysselsätta sig med något… Att ta med datorn är visserligen lyxigt men just idag är det prefekt att skriva… skriva och kanske skapa lite ordning i virrvarret bland tankar.

Vilken dag jag hade igår!

Jag vet knappt var jag ska börja. Jag har knappt sovit i natt för alla tankar har farit runt som yra hönor i skallen på mig. I morses var jag uppe redan kl 7 fast jag inte kom i säng förrän vid ett-tiden i natt. Så fort jag slog upp ögonen började tankarna sätta igång och så tidigt undrade jag om jag inte drömt hela gårdagen. Eller åtminstone fantiserat ihop den.

Jag är av den bestämda uppfattningen att verkligheten sällan överträffar dikten ändå vet jag att vid några fåtal tillfällen har faktiskt min verklighet överträffat bästa Harlekinromanen även om verkligheten inte haft lika lyckligt slut. Jag undrar om inte igår kväll ändå hör till de tillfällena? Fast jag kan inte vara riktigt säker, jag kan ju ha misstolkat allt och som vanligt drömt ihop saker som inte stämmer… Med tanke på min verklighet, den som hör till livet efter så är nog sannolikheten störst för att jag låtit fantasin skena iväg med mig…

Men nu skriver jag visst lika rörigt som jag tänker. Om jag skulle ta och börja från början?

Ibland hjälper det att skriva ned saker och sortera upp dem liksom. Kanske någon som läser kan hjälpa mig, någon som är utomstående och inte är mitt i smeten så att säga…

K stod punktligt utanför min dörr och vi tog en taxi bort till Stadshotellet. Jag hade gjort mitt bästa, sminkat mig, målat naglarna, satt upp håret och klätt mig i en svart omlottklänning som faktiskt klär mig ganska bra. Jag var nöjd med utseendet för omväxlings skull. De där mörka ringarna jag har under ögonen av sömnlösheten lyckades jag faktiskt sminka över.

K:s gode vän som firade sin femtioårsdag tog emot vid hotellets stora entré och kramade oss som om han längtat efter just oss hela kvällen. Jag önskar jag ska ha så gott om pengar när jag fyller femtio som han. Hela hotellets övervåning var abonnerat igår och vi bjöds inte bara på trerätters lyxmiddag utan även på underhållning och dans. Först var det mingel med drinkar, därefter middag och sedan blev det stå uppkomik som var riktigt rolig och några tal som också var roliga och lagom långa. Därefter var det dans. Bandet spelade riktigt bra musik, ett band som är ganska känt här lokalt och som spelar jättebra covers. Hela arrangemanget är väl värt några sidors beskrivning men just idag känns det inte som att det är vad jag mest vill skriva om.

En av fördelarna med att gå på 50-årskalas när man är 32 upptäckte jag är att man inte har särskilt stor konkurrens. Jag blev uppbjuden så fort musiken spelade igång och jag hann aldrig sätta mig förrän någon annan bjöd upp. Det kändes faktiskt väldigt bra trots att jag hela tiden fick vara på helspänn på grund av min syn, eller snarare brist på den, den skumma belysningen gjorde att jag hela tiden var livrädd för att göra något riktigt pinsamt men på något mirakulöst sätt klarade jag mig riktigt bra… tror jag.

Det började bli sent och jag stod stilla ett ögonblick mellan två danser och hoppades att K skulle hitta mig snart för jag villa gå hem. Att jag skulle hitta honom var fullständigt uteslutet i den folksamlingen och den belysningen. Plötsligt, som från ingenstans dök HAN upp. Att han kom från ingenstans är i sig inte konstigt, numera har folk som kommer från sidan eller snett bakifrån en tendens att göra det, det som kanske kunde ha varit konstigt var väl att hela kvällen gått och jag inte ens vetat att han var där. Fast inte så kostigt heller vid närmare eftertanke, det var inte mycket jag faktiskt såg igår kväll.

Sedan hände det som fått mina tankar att skena hela dagen, konstigt nog minns jag nästan ordagrant vad som blev sagt mellan oss…

”Jag undrade just om du någonsin skulle bli ledig” sa han och nu blev det grodtime för mig, dva tid för alla grodor att hoppa ur munnen på mig på löpande band.

”Är du här?” Kläckte jag ur mig. Duh? Förmodligen. Såvida han inte var någon slags fantasifoster och jag stod och pratade med mig själv.

”Japp, jag har varit här hela kvällen och sett dig i bästa form” han log menande och naturligtvis kände jag hur jag rodnade.

”Jag såg inte dig men det är inte mycket jag har sett i kväll.” groda nummer två kom där, jajjamensan!

”Jag misstänkte det. Ska vi dansa?”

Eftersom jag bara kände mig dum så fort jag öppnade munnen bestämde jag mig då för att inte säga något mer så jag nickade bara och följde med till dansgolvet. Orkestern slutade just en låt och började genast med en långsam melodi. Vilken känsla när han drog mig intill sig! Wow, jag blundade och njöt. Hur länge hade jag fantiserat om detta? En evighet kändes det som. Han doftade so gott, så välbekant, han var så stilig, så mycket längre så här på nära håll än vad han var när jag stod bredvid eller satt bredvid honom. Jag var helt uppslukad och halvvägs in i drömmarnas värld. Vi stod nästan stilla och rörde oss knappt, det var som om vi båda bara njöt av att äntligen få röra vid varandra. Fast som sagt, det är väl det som är min fantasi. Han kanske inte alls kände så.

”Att två vuxna människor, intelligenta, ensamstående kan vara så urbota korkade och så länge är för mig ett mysterium.” sa han slutligen. Jag visste exakt vad han syftade på men jag vågade inte tro att jag hört rätt så jag förblev tyst. När man är rädd för att grodor ska hoppa ur munnen på en så är det säkrast att hålla munnen stängd. Eftersom jag inte svarade sa han inget heller och märkligt nog så blev inget mer sagt. För mig kändes det som någon slags magi mellan oss. Det pirrade i magen på mig och mina ben var alldeles skakiga. Jag trodde på allvar att han skulle kyssa mig men inget hände. Musiken tog slut och ljusen tändes, nattamat skulle serveras. Jag passade på att smita hem medan ingen såg mig men mitt huvud är fullt av tankar nu. Jag vet inte vad som hände igår, eller hände det något alls? Vad ska jag göra nu? Ska jag över huvud taget fundera något mer över det där eller avfärda det som fyllesnack? Och om det var något igår? Om det betydde något? Vågar jag då låta det leda till något? Han är min chef, jag kan inte ge mig in på ett förhållande med honom som kanske kraschar och leder till att jag blir tvingad att sluta på mitt jobb. Jag har inga chanser att få ett nytt jobb, absolut inte om min syn fortsätter att försämras. Och även bortsett från det. Är det rätt mot honom att inleda ett förhållande när min framtid är så osäker? Jag menar, vill han verkligen ta en sådan risk som det kan innebära? Vill jag ta risken att han tröttnar när jag är som mest sårbar?

Nu är jag framme och ska kliva av. Hoppas pappa möter mig. Jag kommer med all säkerhet få en föreläsning om hur nonchalant jag är som fortfarande inte lagat pärlan… Himmel ge mig tålamod.




Pappa körde mig hem. Till min förtvivlan insåg jag vid tretiden att min mobil har slut på batteriet! När jag nu snabbladdat den såg jag att att någon ringt mig tre gånger, inget meddelande, skyddat nummer. Jag har ringt K och frågat om han sökt mig idag men det var inte han. Gud jag dör, jag orkar inte med detta. Tänk om det var han som ringde? Tänk om han tror att jag inte svarar med flit? Hur ska jag kunna se honom i ögonen imorgon? Vi har chefskonferens hela förmiddagen, jag kommer att svimma av nervositet…