Det går upp och det går ned

Mitt liv är som en jojjo… eller snarare som en slänggunga. Ena sekunden är jag nästan riktigt glad, i nästa är jag längst ned i botten. Glädje, sorg, hopp, förtvivlan, panik, tillförsikt… allt på en och samma dag, utan minsta förvarning. Min blogg är en enda klagovisa känns det som ibland…

Fast det är ju å andra sidan därför jag skriver, för att få ur mig allt. Det fungerar faktiskt betydligt bättre än vad jag förväntat mig. Det är faktiskt inte första gången jag skriver dagbok eller ens blogg. Jag har alltid gjort det. Av och till. Detta är dock första gången jag låter främlingar ta del av mitt innersta medan mina närmaste inte får läsa. Det känns fortfarande lite exhibitionistiskt och knasigt, liksom bakvänt men som sagt, det känns rätt skönt att få skriva… Och att få underbara kommentarer av människor som inte känner mig men ändå har förmågan att känna med mig. Människor som Anki till exempel.

När jag skrev sist var jag så uppfylld av glädje och förälskelse och trots att jag fortfarande är det så är jag tillbaka på botten igen. Hur är det möjligt att vara lycklig och olycklig på samma gång?

Jag har ägnat de senaste månaderna åt att sticka ned huvudet i sanden och låtsas som att vissa saker inte existerar bara jag kan låta bli att tänka på dem. När jag var hos doktorn sist till exempel. Då lyssnade jag bara på hälften, när han började prata om operation så försvann jag bort någonstans där jag slapp tänka och höra fast förvissad om att det där vet jag, jag behöver inte lyssna igen. Resultatet blev att jag igår vaknade upp, mitt under chefsmötet, och insåg att det är ganska ologiskt att göra om en operation som inte funkade första gången. Naturligtvis hade jag rätt. Utan att gå in på närmare detaljer så kommer inte den här operationen att likna den första ett dugg. Naiv som jag var trodde jag att jag skulle behöva vara hemma några dagar när det snarare rör sig om några veckor, gånger två. När jag insåg det efter att ha pratat med doktorn som passade på att ringa upp mitt under eftermiddagens APT så kändes det som om jag bara inte skulle orka mer. Jag satte mig på mitt kontor och bara stirrade rakt fram en lång stund. Tillräckligt länge för att mina kollegor skulle undra vart jag tagit vägen. De skickade chefen för att leta efter mig. Inte så konstigt eftersom vi brukar turas om att vara ordförande för de här mötena så han var väl den som skulle bli minst saknad.

Jag måste sett ganska uppriven ut när han kom in på mitt kontor för när jag tittade jag upp såg jag en sådan oro i hans ansikte att jag blev riktigt förvånad. Det är länge sedan jag sett någon annan än mina föräldrar oroa sig för mig. Länge sedan jag känt någon över huvudtaget bry sig om mig på det viset, någon annan än mina föräldrar. Jag kan inte riktigt förklara, men insikten att någon annan brydde sig tillräckligt för att se oroad ut kändes ganska fantastisk. Det börjar lite sakta gå upp för mig att jag kanske inte är helt ensam om detta längre. Att min oro och rädsla är någon annans angelägenhet också.

Han ville givetvis veta vad som hänt och jag förklarade. Jag förklarade också att jag nu var tvungen att omgående åka till mina föräldrar och berätta eftersom jag knappast skulle kunna dölja två veckors sjukskrivning för dem ens med bästa vilja. Han var uppriktigt förvånad över att jag inte berättat för mina föräldrar. Hm… Jag börjar så smått förstå att folk tycker det är märkligt men jag kan inte riktigt förklara på ett vettigt sätt, kanske inte ens för mig själv, varför jag inte berättat än. Det är nog en blandning av flera känslor som jag skrev tidigare.

I alla fall så var han sådär underbar som jag inte hade räknat med att han skulle vara. Han beordrade mig att gå hem genast och lovade att förklara för mina kollegor utan att berätta något specifikt. Jag gick hem och bytte om och satte mig en stund för att fundera. Det fanns ingen mening med att åka genast eftersom mina föräldrar inte skulle vara hemma förrän en stund efter fem. Strax innan jag skulle gå till bussen ringde telefonen. Det var naturligtvis han. Han undrade vart jag var och när han hörde att jag fortfarande inte åkt kom han och hämtade mig och körde mig till mina föräldrar. Där lämnade han mig och sa åt mig att ringa när jag var klar.

Samtalet med mina föräldrar gjorde mig precis så ledsen och upprörd som jag hade förväntat mig. Mina föräldrar tog det hårt. De försökte att inte visa det men jag såg det på dem. Det kändes inte alls bra att lämna dem på kvällen. Inget med det samtalet kändes bra faktiskt. I viss mån, hur knasigt det än låter, så är det nästan som att de är mer upprivna än jag och att för deras skull är det jag som måste vara stark. Jag vet att det förmodligen bara är något som ligger hos mig men jag kan inte låta bli att känna det så. Även om jag samtidigt vet att det är det sista de vill att jag ska känna. Men hur som helst. Nu är det gjort. Jag behöver åtminstone inte fasa för att göra det.

Det blev sent innan jag kunde åka hem och jag hade riktigt dåligt samvete när jag ringde Chris (Christian är faktiskt hans riktiga namn men på kontoret går han under den förkortningen). Det visade sig dock att han satt och drack kaffe på ett fik och läste DI. Han hade absolut inget emot att jag tagit så lång tid på mig. Sa han i alla fall, fast när kvällen kom och vi kröp till sängs hemma hos mig så muttrade han något om att han fått alldeles för lite tid tillsammans med mig idag.

Just nu känner jag mig sådär… lite halvdeppig. Det kan bero på att min chef (jag vågar inte riktigt skriva "min älskling" än och "min älskare" känns fel) är på konferens hela dagen och jag inte ens får se honom stressa förbi i korridoren. Det kan bero på mina ledsna föräldrar. Det kan bero på att den förbannade operationen närmar sig. Eller så är det bara hösten kanske?

Igår kväll

Jag sitter på bussen nu. Klockan är tio och jag är på väg till mina föräldrar. Med buss tar det närmare 50 minuter, hade jag kört hade jag varit där på en halvtimme. Jag avskyr att åka buss, det är tråkigt, långsamt och skumpigt och man kan bara njuta av landskapet de första tio gångerna den fantastiskt vackra hösten till trots. Enda möjligheten att överleva dessa ständiga bussresor är att sysselsätta sig med något… Att ta med datorn är visserligen lyxigt men just idag är det prefekt att skriva… skriva och kanske skapa lite ordning i virrvarret bland tankar.

Vilken dag jag hade igår!

Jag vet knappt var jag ska börja. Jag har knappt sovit i natt för alla tankar har farit runt som yra hönor i skallen på mig. I morses var jag uppe redan kl 7 fast jag inte kom i säng förrän vid ett-tiden i natt. Så fort jag slog upp ögonen började tankarna sätta igång och så tidigt undrade jag om jag inte drömt hela gårdagen. Eller åtminstone fantiserat ihop den.

Jag är av den bestämda uppfattningen att verkligheten sällan överträffar dikten ändå vet jag att vid några fåtal tillfällen har faktiskt min verklighet överträffat bästa Harlekinromanen även om verkligheten inte haft lika lyckligt slut. Jag undrar om inte igår kväll ändå hör till de tillfällena? Fast jag kan inte vara riktigt säker, jag kan ju ha misstolkat allt och som vanligt drömt ihop saker som inte stämmer… Med tanke på min verklighet, den som hör till livet efter så är nog sannolikheten störst för att jag låtit fantasin skena iväg med mig…

Men nu skriver jag visst lika rörigt som jag tänker. Om jag skulle ta och börja från början?

Ibland hjälper det att skriva ned saker och sortera upp dem liksom. Kanske någon som läser kan hjälpa mig, någon som är utomstående och inte är mitt i smeten så att säga…

K stod punktligt utanför min dörr och vi tog en taxi bort till Stadshotellet. Jag hade gjort mitt bästa, sminkat mig, målat naglarna, satt upp håret och klätt mig i en svart omlottklänning som faktiskt klär mig ganska bra. Jag var nöjd med utseendet för omväxlings skull. De där mörka ringarna jag har under ögonen av sömnlösheten lyckades jag faktiskt sminka över.

K:s gode vän som firade sin femtioårsdag tog emot vid hotellets stora entré och kramade oss som om han längtat efter just oss hela kvällen. Jag önskar jag ska ha så gott om pengar när jag fyller femtio som han. Hela hotellets övervåning var abonnerat igår och vi bjöds inte bara på trerätters lyxmiddag utan även på underhållning och dans. Först var det mingel med drinkar, därefter middag och sedan blev det stå uppkomik som var riktigt rolig och några tal som också var roliga och lagom långa. Därefter var det dans. Bandet spelade riktigt bra musik, ett band som är ganska känt här lokalt och som spelar jättebra covers. Hela arrangemanget är väl värt några sidors beskrivning men just idag känns det inte som att det är vad jag mest vill skriva om.

En av fördelarna med att gå på 50-årskalas när man är 32 upptäckte jag är att man inte har särskilt stor konkurrens. Jag blev uppbjuden så fort musiken spelade igång och jag hann aldrig sätta mig förrän någon annan bjöd upp. Det kändes faktiskt väldigt bra trots att jag hela tiden fick vara på helspänn på grund av min syn, eller snarare brist på den, den skumma belysningen gjorde att jag hela tiden var livrädd för att göra något riktigt pinsamt men på något mirakulöst sätt klarade jag mig riktigt bra… tror jag.

Det började bli sent och jag stod stilla ett ögonblick mellan två danser och hoppades att K skulle hitta mig snart för jag villa gå hem. Att jag skulle hitta honom var fullständigt uteslutet i den folksamlingen och den belysningen. Plötsligt, som från ingenstans dök HAN upp. Att han kom från ingenstans är i sig inte konstigt, numera har folk som kommer från sidan eller snett bakifrån en tendens att göra det, det som kanske kunde ha varit konstigt var väl att hela kvällen gått och jag inte ens vetat att han var där. Fast inte så kostigt heller vid närmare eftertanke, det var inte mycket jag faktiskt såg igår kväll.

Sedan hände det som fått mina tankar att skena hela dagen, konstigt nog minns jag nästan ordagrant vad som blev sagt mellan oss…

”Jag undrade just om du någonsin skulle bli ledig” sa han och nu blev det grodtime för mig, dva tid för alla grodor att hoppa ur munnen på mig på löpande band.

”Är du här?” Kläckte jag ur mig. Duh? Förmodligen. Såvida han inte var någon slags fantasifoster och jag stod och pratade med mig själv.

”Japp, jag har varit här hela kvällen och sett dig i bästa form” han log menande och naturligtvis kände jag hur jag rodnade.

”Jag såg inte dig men det är inte mycket jag har sett i kväll.” groda nummer två kom där, jajjamensan!

”Jag misstänkte det. Ska vi dansa?”

Eftersom jag bara kände mig dum så fort jag öppnade munnen bestämde jag mig då för att inte säga något mer så jag nickade bara och följde med till dansgolvet. Orkestern slutade just en låt och började genast med en långsam melodi. Vilken känsla när han drog mig intill sig! Wow, jag blundade och njöt. Hur länge hade jag fantiserat om detta? En evighet kändes det som. Han doftade so gott, så välbekant, han var så stilig, så mycket längre så här på nära håll än vad han var när jag stod bredvid eller satt bredvid honom. Jag var helt uppslukad och halvvägs in i drömmarnas värld. Vi stod nästan stilla och rörde oss knappt, det var som om vi båda bara njöt av att äntligen få röra vid varandra. Fast som sagt, det är väl det som är min fantasi. Han kanske inte alls kände så.

”Att två vuxna människor, intelligenta, ensamstående kan vara så urbota korkade och så länge är för mig ett mysterium.” sa han slutligen. Jag visste exakt vad han syftade på men jag vågade inte tro att jag hört rätt så jag förblev tyst. När man är rädd för att grodor ska hoppa ur munnen på en så är det säkrast att hålla munnen stängd. Eftersom jag inte svarade sa han inget heller och märkligt nog så blev inget mer sagt. För mig kändes det som någon slags magi mellan oss. Det pirrade i magen på mig och mina ben var alldeles skakiga. Jag trodde på allvar att han skulle kyssa mig men inget hände. Musiken tog slut och ljusen tändes, nattamat skulle serveras. Jag passade på att smita hem medan ingen såg mig men mitt huvud är fullt av tankar nu. Jag vet inte vad som hände igår, eller hände det något alls? Vad ska jag göra nu? Ska jag över huvud taget fundera något mer över det där eller avfärda det som fyllesnack? Och om det var något igår? Om det betydde något? Vågar jag då låta det leda till något? Han är min chef, jag kan inte ge mig in på ett förhållande med honom som kanske kraschar och leder till att jag blir tvingad att sluta på mitt jobb. Jag har inga chanser att få ett nytt jobb, absolut inte om min syn fortsätter att försämras. Och även bortsett från det. Är det rätt mot honom att inleda ett förhållande när min framtid är så osäker? Jag menar, vill han verkligen ta en sådan risk som det kan innebära? Vill jag ta risken att han tröttnar när jag är som mest sårbar?

Nu är jag framme och ska kliva av. Hoppas pappa möter mig. Jag kommer med all säkerhet få en föreläsning om hur nonchalant jag är som fortfarande inte lagat pärlan… Himmel ge mig tålamod.




Pappa körde mig hem. Till min förtvivlan insåg jag vid tretiden att min mobil har slut på batteriet! När jag nu snabbladdat den såg jag att att någon ringt mig tre gånger, inget meddelande, skyddat nummer. Jag har ringt K och frågat om han sökt mig idag men det var inte han. Gud jag dör, jag orkar inte med detta. Tänk om det var han som ringde? Tänk om han tror att jag inte svarar med flit? Hur ska jag kunna se honom i ögonen imorgon? Vi har chefskonferens hela förmiddagen, jag kommer att svimma av nervositet…

Femtioårsfest

När man bor i en byhåla som är så här liten så är det oundvikligt att man skaffar sig bekanta och vänner i alla åldrar. Ålder är av underordnad betydelse om man vill umgås med människor som står på samma nivå, som man faktiskt kan föra ett vettigt samtal med. Man får helt enkelt lära sig att acceptera både äldre och yngre som bästa vänner, något jag inte hade trott för 10-15 år sedan. En av mina allra bästa vänner är en herre som närmar sig sextio, han är ensamstående, har ett eget företag, han är visionär. Han är oerhört social och han har alltid förmågan att se livet från den ljusa sidan, hur komplicerat eller mörkt den än må te sig för stunden. Andra skulle förmodligen kalla honom lite udda men jag ser honom för vad han är, nämligen en av de mest intelligenta och klarsynta personer jag känner.

I kväll ska vi på femtioårsfest till en av hans vänner. Det var inte planerat, jag var inte medbjuden från början men jag misstänker att K börjat oroa sig för att jag inte varit ute mer än en gång de senaste två månaderna. När han frågade mig tidigare i veckan om jag hade planer för helgen hade jag svarat nej för det hade jag inte. I livet efter är jag varken sugen på att gå på fest eller på att vara glad. Dessutom så har jag som sagt avsevärda problem när det är mörkt. Jag gjorde misstaget att följa med några kompisar ut för tre veckor sedan och fick närmast panikattack på dansgolvet eftersom det begränsade jag ser på dagtid, och som jag klarar mig väldigt bra med, nästintill försvann helt i dunklet, för att inte tala om hur bländad jag blev av spotlighten. Hur som helst ringde han, min vän alltså, och meddelade att han skulle hämta mig kl 18 ikväll så att vi skulle gå på festen. Jag känner honom, det kvittar vad jag säger kommer han stå och banka på min dörr kl 18 så det är ingen mening med att komma med ursäkter. Festen är på Stadshotellet, fin middag och därefter dans. Jag kommer få problem så jag måste berätta för honom om hur det ligger till. Och jag måste göra det nu, innan vi går till festen. Man kan ju inte rimligen slänga något sådant här ur sig på en femtioårsfest? Eller hur? Nå ja, jag måste träna på att berätta det här för som min chef påpekade är det oundvikligt. Kanske K är en bra person att träna på. Jag ska ta en liten promenix bort till honom nu. Jag har bakat muffins som jag tänker ta med så kan jag göra det medan vi dricker en kopp kaffe.

Tänk så annorlunda livet är nu. I livet före hade jag oroat mig över fyra saker. Att hinna sminka mig, måla naglarna och fixa håret och att hitta något passande att ta på mig. Jag vet visserligen fortfarande inte vad jag ska ha på mig i kväll men jag är inte speciellt bekymrad. Just nu oroar jag mig bara över en enda sak… Att det blir mörkt… Så på sätt och vis är livet efter betydligt enklare, det finns definitivt färre saker att oroa sig för…

Lunchen

Vi satt där på Stadt, i ett av båsen där vi alltid sitter på fredagar. Det är relativt avskiljt, bra mat, ännu bättre service. Betydligt trevligare än att sitta på kontoret och gå igenom veckan som varit, veckan som kommer.

Idag var jag som sagt mer nervös än vanligt. Jag vet att maten var god men fråga mig inte vad jag åt. Jag hade bestämt mig för att ta det jobbigaste först men vi hade gått igenom det mesta gällande jobbet och började komma in på lite kommunalt skvaller och jag hade fortfarande inte ställt frågan när det var dags att dricka kaffe. Jag är bra feg ibland men till slut tog jag mod till mig. Nu är det säkert inte exakt så här orden föll men i princip…

”Har du fått klagomål på mig?” frågade jag och plötsligt blev det väldigt tyst kändes det som. Ett ögonblick såg det ut som om han inte fattade vad jag pratade om.
”Nej, inte precis.” Jag kände på mig att det var något han inte ville säga men jag hade så ont i magen att jag inte vågade trycka på, jag satt bara tyst och väntade.
”Hasse (som egentligen heter något helt annat) ringde och frågade efter uppdateringen av delegationsordningen. Jag trodde det var klart för länge sedan men jag förstod på honom att det inte gått ut till någon av enheterna.”
Fan, jag hade inte glömt den, jag hade bara inte kunnat förmå mig att sätta igång med den. Inte nog med att det var ett vidrigt trist rutinarbete, dessutom hade någon som inte begripit sig på Excell suttit och lagt in allt helt fel så att det var omöjligt att redigera utan att göra om helt. Jag vet att det bara är en av sakerna jag försummat den sista tiden så jag frågade vad mer han hade hört eller fått klagomål på.
”Hasse klagade inte, han undrade bara om han missat utskicket. Och nej jag har inte hört någon mer fråga eller klaga däremot har jag märkt att du inte varit riktigt närvarande den senaste tiden. Någon annan skulle förmodligen inte ha märkt det men jag känner dig för väl”.

När han sa det sista såg jag den där blicken, bara en kort stund den här gången men jag vet att jag inte tog fel. Eller jag hoppas att jag inte gjorde det. Jag har sett den blicken förut, många gånger. Både från honom och andra, bland annat min senaste pojkvän innan vi blev ihop. Jag vet inte vad det är… åtrå? Kärlek? Igår hade jag hoppats på något av det där men idag rodnade jag av obehag. Det slog mig att den där blicken förmodligen bara är medlidande och det sista jag vill ha är medlidande… eller ja alltså… lite medlidande vill jag nog ha, jag menar, när jag själv vältrar mig i patetisk självömkan kan det vara rätt trevligt med lite empati men inte från honom… aldrig från honom.

Det som hände sedan var lite märkligt… Som sagt, före igår hade jag lagt helt andra känslor i det och glatt mig men idag? Näää hallå? Vakna upp din romantiska toka, verkligheten överträffar sällan sagan. Hur som helst. Han tog min hand och smekte den. Och sedan sa han något skumt, något som lät som:
”Jag känner dig allt för väl och bryr mig för mycket om dig för att låta någon klaga på dig”

Hm… gulligt, men jag måste ju sköta mitt jobb eller?

Och som om han hade läst mina tankar så sa han: ” Just nu är det viktigaste att du inte blir sämre och att du inte känner dig pressad av jobbet. Det sista du behöver är att oroa dig för petitesser. Från och med nu vill jag att du börjar delegera och ser till att du får hjälp med allt sådant som andra kan klara av åt dig. Inklusive delegationsordningen”

Sedan var den där blicken borta och han blev plötsligt chefen med stort C. Resten av lunchen diskuterade vi jobb, jobb och åter jobb och precis när jag trodde att faran var över så säger han: ”Förresten, eftersom du inte kan köra längre så har jag sagt till P (vaktmästaren) att ni ska boka in de gånger du ska iväg till möten som du annars skulle kört till så att han kan skjutsa dig.”

Jag kan meddela att det där gjorde att jag tappade fattningen totalt och bara kände hur tårarna vällde upp. Hur pinsamt som helst. Jag satt där och blinkade och hoppades att jorden skulle öppna sig och sluka mig. Jaha ja, hade jag velat säga, och vad ska folk säga? Tro? Förmodligen skulle alla tro att jag blivit av med körkortet för att jag festat så mycket, mitt partyliv är ganska omtalat i kommunen. Eller så skulle de gå på AM:s linje och tro att jag ligger med chefen… Inget av alternativen är särskilt lockande men just då kunde jag inte få ett ord över läpparna, jag hade fullt upp med att försöka dölja tårarna. Herre Gud, om någon skulle se mig komma gråtande tillbaka till jobbet efter en lunch med chefen… My God! PÅ något mirakulöst sätt hade jag i vart fall lyckats med att muttra något om toaletten och försvunnit in där samtidigt som jag bad honom gå före tillbaka till kontoret.

Meeen dagen var inte över med det! När jag kom tillbaka till kontoret 20 minuter senare, ja jag hade faktiskt tappat fattningen totalt där inne på toan och det var lögn i helsike att få tårarna att sluta rinna, så hade jag fått ett mail i min privata brevlåda. Från honom… Jag var tvungen att stänga dörren om mig innan jag vågade öppna mailet. (Förlåt chefen att jag citerer dig öppet)

” Ella

Anledningen till att jag bad P att skjutsa dig är att du faktiskt inte hinner slösa bort en massa tid på att ta bussen eller gå. Din tid är för värdefull för det. Jag ber om ursäkt för att jag gjorde dig generad eller ledsen men bortsett från att arbetsgivaren enligt lag har ett visst ansvar för sina anställda så är du också en viktig resurs för mig som chef och en mycket viktig person för mig rent privat. Du går igenom en jobbig period just nu och jag hoppas att du inte tänker invända mot att jag gör mitt bästa för att underlätta för dig så gott jag kan.

Om någon undrar varför du inte längre kör din egen bil, vilket det naturligtvis kommer att pratas om, så föreslår jag att du är ärlig. Förr eller senare måste dina kollegor få veta vad som händer, inte minst för att du faktiskt kommer vara borta några dagar nästa vecka på grund av operationen. Om du så önskar kan jag berätta för dem medan du är borta. Om du absolut inte vill berätta så har jag förståelse för det men jag tror att för ditt eget bästa bör du berätta.”

Hm… gissa om jag läst mailet tusen gånger? Gissa om mitt huvud är fullt av en massa tankar? Vad ska detta betyda? Vad menar han? Och hur tokig är jag som tror att han menar något annat än att han har ett arbetsgivaransvar… vilket påminner mig om att jag måste kolla upp sådana saker snart, rättigheter och skyldigheter, f-kassa mm, mm. Jag vet på ett ungefär, men jag är ingen personalchef…

Illuminati

Jag läser Dan Brown nu igen. Änglar och Demoner den här gången. Ja läser och läser. Johan Rabeus är vänlig nog att läsa upp den för mig. Himmel vilken fantastisk uppläsare! Det är som att sitta på teater med ögonen slutna… Hm… Undrar om det blir framtidens melodi för mig?

Illuminati. De upplysta. Vetenskapsmännen som förföljdes av kyrkan och betraktades som syndare för att de inte trodde att jorden var platt. Enligt min mening har kyrkan, både den katolska och protestantiska, en hel del att stå till svars för. Världens största synder har begåtts av kyrkan själv. I Guds namn. Jag undrar jag om Gud var med på det…

Som jag skrev tidigare hyser jag ingen större tilltro till varesig vetenskapen eller Gud. Gud är lika tystlåten som alltid och vetenskapen ger mig svar som jag inte riktigt kan begripa mig på. Jag har inte suttit med fingrarna i kors de senaste månaderna, nej faktiskt så har jag gjort som andra upplysta 2000 tals människor och sökt svar på nätet. Jag får samma svar överallt. Min sjukdom, glaukom, ska inte drabba mig. Det är mycket ovanligt att människor i min ålder drabbas. Det är mycket ovanligt att man blir blind av sjukdomen idag. Å andra sidan är glaukom vanligaste orsaken till blindhet… bland gamla människor. Vetenskapen säger mig också att det är ovanligt att sjukdomen utvecklas så snabbt. Jag har tydligen bara hamnat i den ovanliga kategorin när det gäller precis allt. Det är ju visserligen angenämt att skilja sig från mängden men jag hade föredragit att vara ovanlig på ett mer positivt sätt.

Enkel matematik säger mig att även om jag vore vanlig och min sjukdom inte tagit jättelika skutt framåt de senaste månaderna så skulle jag förmodligen ändå hinna bli blind innan jag blir allt för gammal. Jag menar om det vanliga är att sjukdomen debuterar i 50-60 årsåldern och man som 80-90 åring mister synen så är det bara att räkna tillbaka… Visst, 30 år är ju i och för sig ganska lång tid och vem vet om jag ens lever då kan man tycka. Jag behöver ju faktiskt inte ha akut panikångest idag. Och det ÄR inte min stil att oroa mig över saker som kan eller kan inte hända om 30 år… eller ens om ett år. Kruxet är att jag som sagt inte är vanlig.

Jag var hos läkaren idag och nu lät till och med han bekymrad. Under de senaste månaderna har min syn försämrats lika mycket som normalfallet gör på 10 år. Trots ögondroppar och trots operationen. Nu finns inte många behandlingsalternativ kvar att prova. Jag fick nya droppar idag och tid för en ny operation men jag börjar undra om det inte är lika gott att investera i en vit käpp och dator som talar. Det var förresten det den gode doktorn föreslog. Tror jag. Han gav mig remiss till syncentralen eller vad sjutton det heter. Fast helt ärligt så är nog det aningens överdrivet. Riktigt så illa är det ju inte än även om det hänt de senaste två veckorna att jag ibland undrat vad fan det är som pågår och hur i helsicke jag ska ta mig hem. Vad jag inte fattar är att ingen märkt något… eller så har de det och bara inte vågat säga något? Jag försöker att inte tänka på det. Om man sticker ned huvudet i sanden så försvinner väl faran?

Men snart är det dags göra något åt situationen. Idag när jag kom tillbaka till jobbet från doktorn blev jag inkallad till chefen. Han stängde dörren om oss vilket är ganska ovanligt och det krävdes ingen hjärna för att lista ut att något mindre trevligt skulle framföras mellan två ögon. Min chef är en mycket märklig man. Ibland har han någon slags sjätte sinne och förstår saker fast man inget säger. Eller kanske det bara är jag som uppfattar det så. Jag är nog inte helt logisk och klartänkt när det handlar om honom ;) Ibland får jag tvinga mig till att tänka logiskt och inte känslomässigt när vi är i samma rum. Jag undrar jag hur många fler än AM som märkt av min svaghet…

Den här gången såg han aningens besvärad ut. Ovanligt hann jag konstatera i bakhuvudet någonstans innan han gick rakt på sak. Han sa att han känt mig tillräckligt länge för att kunna göra det och visst, men jag var inte med på det som följde. Han sa något i stil med:

”Jag har aldrig under de här åren sett dig göra en dålig arbetsinsats men den sista tiden har din prestation inte alls liknat det jag är van vid från dig.”

Shitt, jag blev helt mosig i benen och hjärtat bankade. Få skäll var det sista jag orkade ta just nu, jag kände mig som ett olydigt barn hos rektorn… i några sekunder innan jag begrep vad han sa.

”Du har varit på en himla massa läkarbesök och det finns en hel del andra saker jag skulle kunna peka på men jag föredrar att du berättar själv”

VA? Tänkte jag. Det tog ett tag innan jag begrep vad han syftade på, eller rättare sagt jag är inte på något sätt trög så jag fattade ju vad han menade med ”andra saker”, men jag fattade inte att han gick pang på rödbetan sådär som han gjorde. Min första tanke var att bara rycka på axlarna och säga att han inte hade med saken att göra men sen… ja, fan… Jag vet inte vad det är som gör att jag inte kan ljuga för den karlen. Han är ju för sjutton min chef och inte ens snygg! Uj… jag brukar faktiskt inte svära och uttrycka mig på det här viset…

Hur som helst… Innan jag begrep vad jag sysslade med hade jag haspat ur mig hela historien från början till slut. Jag vet inte hur det gick till för så sent som igår kunde jag inte uttala orden högt ens för mig själv men på något sätt så kändes det som jag stod utanför mig själv och såg på medan jag kort och koncist berättade om min sjukdom och framtidsutsikterna… eller bristen på sådana. Efteråt var jag helt genomsvett samtidigt som jag nästan hade frossa och den enda vettiga tanken jag hade var helt ologisk för jag kunde inte låta bli att tänka att ”Nu visste han. Nu var det kört” Kört för vad? För både det ena och det andra. Okej, ja, jag har fantiserat om honom en hel del det senaste halvåret – året, ibland drömt om att det skulle kunna bli något mellan oss, men nu? Skojar jag? Falbyggden nästa nu eller? JAG vill inte ha mig själv, hur skulle någon annan då vilja ha mig? Speciellt han… Om han inte vore min chef kanske… Men inte ens då, inte nu. Så nu är det kört för både romantik och karriär på den fronten kan jag meddela. Inte för att det spelar roll, det var ju kört från början.

Hans reaktion? Ja den förvånade mig en aning. Han såg inte speciellt chockad ut eller ens förvånad. Eller så är han bara en jäkligt bra skådis, för jag vill inte tro att han inte ens bryr sig. Men inte vet jag. Han sa något om att han misstänkt något sådant ett tag. Han sa en massa snälla saker som kändes äkta och på något sätt fick han mig att känna som att vad som än händer så kommer livet att fortsätta precis som förut. Att det inte skulle förändra mitt arbete till exempel, något jag varit ganska oroad för, jag gillar mitt jobb, jag tycker om att tänka själv och vill definitivt inte gå tillbaka till något sekreterarjobb utan krav. Jag frågade om han trodde att de andra också misstänkte något men han lugnade mig med att han inte trodde det och det har han säkert rätt i. Jag är ju faktiskt ute mycket genom jobbet så det är tveksamt att alla vet att jag varit på en massa läkarbesök och inte på möten.

Så jag har faktiskt tagit en tjur vid hornen idag… Jag känner mig lite stolt… men fy sjutton vilken dag, jag är helt slut nu. Jag vill inte göra om detta på länge… Men jag gissar att jag måste...

Det jag ville ha sagt

Jag började den här bloggen för att jag ville skriva av mig. När jag nu var på väg att stänga av datorn insåg jag att jag faktiskt inte skrivit ett ord av det jag ville skriva. Tydligen kan jag inte ens skriva det jag inte vågar uttala högt. Jag som oftast är bra på att diskutera sådant som andra drar sig för att ta upp. Fast då rör det sig inte om så närstående ämnen förstås.

Den där dagen för två månader sedan var en helt vanlig dag. Det hade blivit en vana för mig att slå mig halvt fördärvad på saker jag lyckades krocka med, ramla ned för trappan, snubbla över trösklar... En helt vanlig dag med sprängande huvudvärk och öm arm, den här gången efter ett nära och smärtsamt möte med samma ytterdörr jag gått igenom de senaste fem åren. När jag kom till jobbet var jag gråtfärdig och spyfärdig och svimmfärdig och yr. En av mina kollegor tittade på mig och skakade på huvudet. Hon föreslog att jag skulle byta glasögon, kanske skulle jag slippa både huvudvärk och ständiga blåmärken. Jag visste att hennes ironi berodde på skvaller som påstod att min kille gav mig en omgång då och då... Baha... Kille? Om det vore så väl! Jag hade faktiskt tänkt kalla min blogg för "Singel i Småstad"...

Jag tog henne på orden dock och gick till optikern på lunchen, fast det bar mig emot. Fick en tid med det samma. Medan jag läste på den allt annat än tydliga bokstavstavlan grämde jag mig över alla pengar jag skulle få lägga ut på nya glasögon och kontaktlinser. Jag grämde mig över att han tog en sådan tid på sig och gjorde undersökningar jag aldrig varit med om tidigare, ställde frågor jag alldrig fått, jag fnös åt hans noggrannhet och tänkte att det var första och sista gången jag gick hit... Jag grämde mig ända till han sa att han ville skicka mig till närmaste lite större Småstad och sjukhuset där för en kontroll hos en ögonläkare. Då slutade jag gräma mig och insåg plötsligt att det var helt logiskt. Alla mina små missöden den senaste tiden... min plötsliga motvilja mot att köra bil, jag som älskade att köra min lilla pärla... min ständiga huvudvärk som jag skyllde på stress... Jag hade nog vetat ett tag men vägrat inse... Från det ögonblicket kände jag paniken och den har inte släppt än.

En liten presentation...

... kanske är på sin plats förresten... Om nu någon mot förmodan undrar.

Jag är Ella, 32, bor i Småstad och arbetar i Småstadens kommun som administrativ chef. Det låter vackert men egentligen är det bara ett annat ord för chefens assistent. Jag gör det som han inte har lust att göra helt enkelt. Men visst... jag har lite personalansvar också vilket är lagom kul ibland.

Jag är singel... och bara en aning förälskad. Tyvärr lär jag aldrig våga ta första steget, speciellt inte med tanke på det som hände för två månader sedan, och även om föremålet för mina känslor förmodligen hyser några snarlika känlsor för mig så är det ganska uteslutet att det kommer hända något mellan oss. Man ska aldrig inleda förhållanden med arbetsrelationer. Eller hur? Man ska inte inleda förhållanden som ändå kommer sluta i hopplös smärta?

...dagen D plus två månader

... på ett ungefär.

För två månder sedan fick jag min dom. Tiden därefter har mest förflutit i limbo... eller i akut panikattack. Det har pendlat fram och tillbaka. Det är få stunder jag varit riktigt normal eller logisk, om man bortser från tiden jag tillbringar på jobbet. Ingen har i alla fall än påpekat att jag uppför mig onormalt. Fast å andra sidan. Människor är ju ganska justa och det ska väl mycket till innan de talar om för sin kollega/chef att hon är ett nervvrak...

Ingen vet. Jag har inte berättat för jag kan inte få orden över mina läppar. Det är så overkligt. Detta händer inte mig! Ingen skulle tro mig om jag berättade. Alltså har jag behållit det för mig själv och svalt paniken så gott det gått den tid jag vistas tillsammans med andra. Men jag måste berätta för någon... alltså skriver jag till en publik av främlingar som inte kan bry sig mindre. Om det ens finns en publik förstås.