torsdag, mars 26

Igår när jag skrev, hade jag inte skrivit på flera månader. Jag var säker på att jag inte hade några bloggvänner kvar. Nyss läste jag kommentarerna och jag vet att det kanske är löjligt men jag blev så rörd att jag började lipa. Jag satt i vardagsrummet, med datorn i knäet i mörkret och lipade en lång stund. Inte bara över kommentarerna och själva orden utan kanske mest över den där känslan av att få något jag inte känner jag förtjänar.

När C vaknade och såg mig undrade han förskräckt vad som hade hänt. Jag sa till honom som det är… Att jag inte förstår…

Jag förstår inte hur jag gång efter gång kan mötas av så mycket omtanke och värme, både av människor som står mig närmast och av människor jag aldrig mött. Jag förstår inte att folk orkar med mig i längden… Fast det där sista sa jag inte, för den diskussionen ville jag inte hamna i igen.
Men jag är så oerhört tacksam.

10 kommentarer:

Dubbelörn sa...

Du har berört fr första skrivna ordet här på bloggen. Och du fortsätter att beröra...

Och den som kan beröra, den glömmer man inte heller. Så därför sitter vi bara här o väntar o väntar...

Så enkelt är det vännen. Just precis så enkelt är det... *ler stort*

Stor varm solig kram

annannan sa...

Tomt efter dig när du inte skriver. Undran över om "inga nyheter är goda nyheter" eller motsatsen. Jag har varit på vippen att kommentera flera gånger under din långa tystnad men orden har känts fel. Här kommer alla mina kommentarer i en: saknar dig när du inte hörs av, glad att du kommit åter, ledsen att du haft det så jobbigt och säkert fortfarande kämpar, förhoppning om att du då och då kan tycka dig vara någon annanstans än på botten.

Jag ser att du har det besvärligt men jag vågar lova att världen orkar med dig i längden.

Och fint att gråta för något som inte är hemskt, eller hur?

I mitt skafferi sa...

Ja, jag kan bara instämma i de andras kommentarer, så är det...

Anonym sa...

Jag är glad för att du börjat publicera det du skriver igen. Som jag sagt hela tiden, du behöver höra andra bekräfta det jag säger. Det gör dina bloggvänner som verkar vara ovanligt kloka och insiktsfulla. Och de får läsa det du inte delar med dig av till några andra, oftast inte ens till mig.
Men jag tänkter inte tillåta att du ger dem en felaktig bild, bara så att du vet. Och detta skriver jag här, bara så att du ska komma ihåg det.
Puss.
/C

Magalös sa...

Skönt med ett litet livstecken. Jobbigt att hamna på botten, men det går oftast att komma upp igen, olika hur lång tid det tar. låt det ta den tid som behövs och när du vill finns vi här hos dig.
Soliga varma vårkramar!
K

Dubbelörn sa...

Ännu bättre känns det att se att C finns där hos dig :)

Kram till er båda

Ella sa...

Älskling, jag förstår det där, men ingen annan gör det ;)

Ella sa...

Jag har läst varenda kommentar säkert tio gånger nu. Och jag kan inte låta bli att gråta... Bara så ni vet.

Mona sa...

"fast det där sista sa jag inte..."

Exakt.

bollebygdsbo sa...

Jag blev sååå glad över att hitta uppdateringar när jag klickade mig in här.
Tankarna har ofta, ofta varit hos dig. Undrat hur du mått.

Nu ska jag läsa vidare och se vad du skriver.

kramar från Bollebygd