fredag, mars 27

Dina andetag

Jag vaknar fortfarande tidigt, ibland är det inte ens tidigt utan snarare natt. Som nu. Det är fortfarande mörkt och mörkret är inte min vän, det har den aldrig varit, och de senaste månaderna har inte gjort den saken lättare.

Jag ligger kvar i sängen och väntar på att solens första strålar, eller det gråa gryningsljuset, ska leta sig in genom fönstret och sakta jag bort nattens skrämmande mörker. Jag lyssnar på det behagliga ljudet av dina lugna avslappnade andetag, och jag känner mig så oändligt tacksam och obeskrivligt lycklig över att få ligga där och lyssna på just det ljudet. Från dig. Det var så nära att jag.... förlorade den lyckan.

Livet har inga försäkringar. Inga löften. Hur säkra vi än känner oss, hur mycket vi än tror att saker och ting ska bli, eller förbli, på ett visst sätt så blir de aldrig det. Livet förändras just då vi är minst förberedda. På just de sätt vi aldrig kunde ana ens i vildaste fantasin. Ljus byts till mörker, glädje till sorg. Ibland, allt för sällan, händer det motsatta. Det finns inga garantier, och att drabbas av en hemsk sak innebär inget löfte, eller immunitet mot andra hemskheter. Tvärt om, snarare. Ont dras till ont tycks det mig ibland. Vissa tidigar morgnar, eller nätter, strax innan jag börjar ana ljuset, förefaller det mig som om det kanske är jag som drar olyckor till mig och utgör på så vis en fara för dem jag älskar, för dig. Mina tankar så här i gränslandet mellan natt och morgon är långt ifrån logiska.

Det märkliga med livet är kanske ändå att det går vidare. Även när man vill sluta andas för det gör för ont. Även när man tror att det inte går att gå vidare, för det som händer är för tungt att bära och framtiden kanske för smärtsam för att orka med... Även när tillvaron är så ovis att man inte vågar somna på kvällen av rädsla för vad den nya dagen ska bära med sig och fruktan för hur natten ska förändra tillvaron... Livet går obönhörligen vidare. Ingen annan än jag själv stannar, det är bara mitt eget liv som tycks göra ett uppehåll, falla fritt i tomma intet. Allt annat och alla andra fortsätter som om inget har hänt, helt omedvetna om att min tillvaro håller på att slås i spillror, eller kanske just slagits i spillror...

Livet är märkligt ändå. Så fantastiskt vacker, så skört och så oerhört oförutsägbart, så skoningslöst grymt. Just när man tror att inget kan bli värre så bir det just det. Värre… Och ibland när man tror att allt hopp är ute, att mörkret är det enda som finns, så lättar molnen plötsligt och en strimma av ljus tänds. Ibland både bildlikt och bokstavligt.

Du vänder dig i sängen bredvid mig, av dina rörelser kan jag avgöra hur snart du kommer vakna. Jag ligger kvar och väntar. Lyssnar. Väntar på att dagen ska gry och att du ska vakna, hålla om mig, försäkra mig om att vi ska leva ännu en dag tillsammans. Jag vet att det dröjer länge än. Fortfarande är det rädslan som dominerar, men för varje sekund som går kommer morgonen närmare med sitt ljus och rädslan ersätts sakta av förväntan. Samma rädsla varje natt, samma förväntan varje morgon. Samma glädje över dessa rörelser. Samma outsägliga tacksamhet över att du finns här bredvid mig. Det är din kärlek som håller mig uppe, som bär mig. Det är ditt liv som gör mitt liv uthärdligt och värt att leva.

8 kommentarer:

Dubbelörn sa...

Kan inte säga annat än ett

"Ohhhh..." medan tårarna rinner

Som jag har saknat dig goaste Ella. Och det är precis det här jag har saknat allra som mest.

Din otroliga förmåga med ord.

Ord som beskriver det vackraste vackra, kärleken. Ord som samtidigt kan beskriva den mest smärtsamma smärta, sorgen/rädslan.

Om du el C tror att du behöver oss, så lovar jag dig, att jag o många fler, har ett behov av dig o dina texter :).

Att få sitta här o läsa ord som i en vanlig text inte betyder något alls. Men som ihopsatta av dig blir till något alldeles bitterljuvt,skoningslöst, smärtsamt och samtidigt så fyllt av kärlek. D v s texten o orden blir alldeles enastående, en njutning,

Tycker så oerhört mycket om dig, min cybervän o jag hoppas du nu blir kvar här hos oss. Detta säger jag ju självklart av rent egoistiska skäl ;).

Varma kramar

Isabelle sa...

Ja vad kan jag annat göra än att hålla med Dubbelörnen...

Du är fantastisk!

Jag sitter också här och drar djupt efter andan över dina underbara ord. Så vackra, så smärtsamma.

Lite kan jag relatera. Även om jag inte alls upplevt det du gör. Men annat. Och nu är jag, i alla fall nästan, ute på andra sidan. Dit kommer du också att komma Ella. Det vet jag.

Tack för att vi får dela dina texter. Stor kram!

Mona sa...

När jag är riktigt jävla skitless på min man och mitt liv, så brukar jag gå in till dig och harva runt bland inläggen....

...så du ger mer än du tror.

annannan sa...

Det var en kärleksförklaring som heter duga. Och långsamt rullar du upp hemligheter för oss igen. Lite i taget kan man förstå vad som händer och inte händer. Så mycket man kan förstå utifrån.

Hemska upplevelser är ju alltid olika, men den där känslan av hur märkligt det är att allting annat bara fortsätter när ens eget liv faller fritt, den är väldigt gemensam.

Det är sällan de flesta av oss tänker på den från andra hållet. Alltså någon av alla de många dagar då ens eget liv fortsätter och någon annans faller fritt. Jag tror att du är bra på att ta vara på de dagarna, när de kommer. Ibland är jag bra på det, oftast inte. Det finns en bild av blommande solrosor mot en molnskyig himmel på min blogg, en dag i september i fjor då jag var fylld av just den tacksamheten. Som ditt inlägg här uttrycker så mycket av, allting annat till trots.

I mitt skafferi sa...

Ååh, du skriver så sorgligt och så vackert på samma gång. Jag har saknat dina ord och hoppas verkligen du fortsätter skriva nu.
Kram

Ella sa...

Dubbelörnen och Isabelle, tack... När jag läser vad ni skriver så får jag också tårar i ögonen, så då är det ju rättvist.

Mona, när jag vill skratta går jag till dig. O jag kan också bli less på C. Faktiskt. Konstigt vore det väl annars.

Annanan
Exakt det där du skriver om att ens eget liv går vidare medan någon annans faller i bitar, och man kan stå alldeles intill den peronen och ändå inte veta... det har jag också funderat på. Din bild med solrosor låter så vackert. Solrosor är bland favoriterna.

Hemlighet... nej, inte i den bemärkelsen. Det är mer... som att jag inte kan skriva allt för jag har inte bearbetat färdigt. eller något... Jag tror att du förstår.


I mitt safferi
JAg var inne hos dig och läste lite, så jag också kan bekanta mig med dig. JAg hoppas att jag ska fortsätta skriva...

Lady Stalker sa...

Du är tillbaka! Även om jag inte bloggar själv längre så smyger jag in och läser bloggar ibland. Och din har jag kikat in på ofta under dessa månader, för jag har varit orolig. Har ju också mejlat dig.

Du skriver så fint och gripande. Mina varmaste önskningar om att du ska få må bra nu i vår.

Jag finns på mejlen, men kommer inte att bloggkommentera (även om jag läser då och då.)

Stora kramar!

Monica ♥ sa...

ååå lilla Ellabella!
du skriver så snor o tårar rinner herrejisses vad gör du med mig ;) ha en skö helg