onsdag, augusti 27

Stora saker

Det har hänt saker under sommaren och i veckan blev det också officiellt. C blev erbjuden och tackade ja till ett annat arbete i kommunen, ett tf, som jag iof tror kommer att blir fast för hans del. Jag är så glad för hans skull, även om jag kommer att sakna hans ledarskap. Han är den bästa chefen jag någonsin haft och jag är ganska säker på att de flesta på kontoret instämmer.

Det normala när chefer går till andra förordnanden i vår organisation är att den som är närmast går upp och vikarierar, viket i det här fallet hade inneburit lilla mig.

Så blev det naturligtvis inte. C bestämde sig för att inte ens fråga mig. Jag antar att jag faktiskt kände mig lite sårad över det, men samtidigt så inser jag att han hade rätt i sina argument. Han sa att om han bara hade varit min chef hade han inte tvekat en sekund på att fråga mig men eftersom han är min man vet han vad det skulle innebära och därför tänker han inte ens fråga. Och han har ju rätt… Jag jobbar nästan heltid nu, fast jag bara ska jobba 75% och det är knappt jag orkar det. Det skulle aldrig fungera om jag hade ett jobb som kräver mer än 100%. Det räcker kanske om en av oss sliter ut sig…

Lite bittert är det i alla fall. Eller mycket faktiskt.
I livet före hade detta varit den chans jag strävat efter så länge och nu när möjligheten kom så finns det inga möjligheter ändå för det som sätter stopp för allt, sätter stopp även för karriären. Det som grämer mig mest är att många, inklusive en del av mig själv, anser att jag bör vara nöjd med det jag har och glad över att jag ens klarar av det.

Det som gör mig ledsen är att jag på något märkligt sätt hamnat i ett annat lag… i det laget där det är en prestation att bara spela och vinst inte ens är tänkbart. Prestationen är att dyka upp. Det har blivit exakt som jag fasat för. Jag ville ha mer av livet, av karriären än att nätt och jämt klara av det jag gjort i så många år. Ingen vill väl utvecklas bakåt… eller vad nu motsatsen är till att utvecklas. Alla vill gå framåt men i mitt fall är gå framåt det samma som att hålla mig kvar där jag är.

Det skrämmer mig. Jag kan inte längre sträva framåt, för även om jag mentalt klarar det så fixar inte kroppen det. Dessutom ska jag förmodas vara glad och tacksam över att ens kunna säga att jag har ett jobb. För det är så det är. Hade jag inte det jobb jag har skulle ingen våga satsa på att erbjuda mig ett nytt. Jag har på något sätt blivit en… outsider. En som inte fyller måttet. Men jag har tur, för jag jobbar i en organisation som är tvungen att ta hand om sina anställda. Det är jag evigt tacksam för.

6 kommentarer:

Dubbelörn sa...

Tårarna rinner när jag läser ditt inlägg.Trots att min "väggenresa" är ett antal år sedan, så har inte glömt...

Mitt liv har alltid handlat om att vara DUKTIG!! Duktig på jobbet, duktig hemma, duktig mamma o duktig maka...

Jag skulle upp, upp, upp. Få bättre jobb, utvecklas o bli än bättre.

Till slut så var det bara det jag presterade som räknades... Vem jag var, var totalt ointressant. Vad jag åstadkommit o vad jag gjorde o vart jag skulle, var det enda som räknades.

Jag var, det jag presterade!

Så fundamentalt o så totalt fel... Det tog många, många år att förstå o fatta. Nu vet jag att det är inte vad jag gör som betyder något.

Det är VEM JAG ÄR, som egentligen betyder något "For the Long Run"...

Så det jag vill säga är att jobbet är självklart det du "hakar" upp dig på, men eg är det helt oväsentligt... Din s k karriär o allt omkring det.

Men egentligen så handlar det om personen Ella, den du är, hur du är o vem du vill vara framöver.

DU ÄR BÄST!!! Den person du blivit p g a din sjukdom är tusenmiljonergånger bättre än den du skulle varit utan dina erfarenheter... Tro mig ;)

Varmaste kramen är din

Anonym sa...

Förstår dig precis. Man vill ju visa att funktionsnedsättningen inte är ett hinder, men man känner av det ändå. Man jobbar och sen är trött efter jobbet eller hinner inte få in informatiuonen med synen på lika tid som förut. eller ja.. ibland känner jag prestationen också. Men jag tänker med magen oftare. De funkar.. jag säger att jag inte kan göra det. vill prioritera. det känns lättare efteråt i alla fall.. skönt att våga säga nej. ska träna lite mer på det. Vara lite mer cool också. Ja..jag har ett bra jobb nu, alla vet vad det innebär att ha dövblindhet. jag behöver ju inte bevisa som i mitt förra jobb eller försöka kämpa hålla i samma takt med de seende.. oj nu blev jag låång! Tänkr på dig då och då. Kram

Elisabeth sa...

Jag håller med dubbelörnen i allt vad hon skriver, och samtidigt så känner jag igen lite av tänket du har... att man har tappat något som tidigare betydde mycket för en själv... och hur svårt det är att acceptera det.
Jag förlorade jobbet när SE fick sin diagnos. Sen kan jag inte läsa så bra idag, pga skadan på gula fläcken, så jag vet att mina arkivariedrömmar är ett minne blott!
Jag är inte bitter... men någonstans så känns sjukskrivning och arbetslöshet som rätt tunga rutor att börja om på!

Jag är tacksam för det jag har... men innan jag kommer till ett accepterande av allt det jag har förlorat, så måste jag få sörja och sakna det också.
Ibland kanske i form av frustration och besvikelse, ibland i form av ilska och gråt, och ibland i form av en liten bitterhet mot livet!
Jag vet inte... men jag tror lite så.

Varm varm kram...

Ella sa...

Dubbelörnen
Du är alltid lika klok.
Jo, du har rätt, det är den jag är som räknas men någonstans så känns det som jag måste bevisa varje dag att jag är den jag och det enda sättet som andra mäter det på är genom det jag åstadkommer.
Det enda jag numera kan åstadkomma är det jag gör på jobbet för mina fritidsintressen som jag hoppades kunna göra mer av är ju borta...
Men jobbet klarar jag ju inte heller...

Men visst, jag har också kommit till insikt i att det viktiga är att jag mår bra.

Kramen.




Anne-Maj
Goa du, jag var hos dig och läste och det gjorde mig glad för du verkar ha funnit den rätta platsen.

Kram!



Elisabeth.
Jag vet inte var jag ska börja. Det du skriver... känns.
Ja, man måste få sörja. På det sätt som det känns. Frågan är bara när man lär sig leva med sorgen?

Anonym sa...

Hej Ella,

Nu måste jag få skriva riktigt långt till dig. Du har spännande saker att berätta och sånt som ger både dig och oss något att tänka på. Och att protestera mot! Det som Mona säger helt kort och resolut och oemotståndligt i en annan kommentar måste jag få breda ut mig lite om.

Vadå spelar i ett annat lag? Du är ju uppenbarligen omgiven av människor som känner dig och det arbete du uträttar och som förutsätter att du ska ta på dig kaptensbindeln i det laget!

Om jag förstår dig rätt så är problemet att du blir trött av att prestera lika bra när du inte kan ta till dig information på samma sätt som tidigare. Utan att på något sätt likställa erfarenheterna så är det faktiskt något som också händer den som måste byta land och språk. Och precis som jag har blivit allt bättre på mitt nya språk och allt mindre hindrad av att inte prata mitt modersmål så blir du allt bättre på att inte se så bra - allt bättre på att göra ditt jobb utan den hjälp du tidigare hade av din syn.

Om det hade varit så att ditt jobb hade varit flygledarens eller fotografens eller trafikpolisens, ja då hade det förstås varit knepigt, och nödvändigt att konstatera att brist på syn sätter pinnar i hjulen. Men nu handlar det som jag förstår det om att vara chef. Att vara chef är att ha med människor att göra. Förutom att du har en naturlig begåvning för att förstå människor - det framgår av den här bloggen - så har du blivit ännu mycket bättre på att sätta dig in i andras situation eftersom du på två år tvingats sätta dig in i din egen helt radikalt andra situation. Alltså har du blivit mycket bättre på den aspekten av chefsjobbet.

Om du genom din arbetsplats får hjälp med att frigöra kraft till det som du verkligen är bra på, till exempel genom att de uppgifter som är särskilt svåra för dig numera kan delegeras, finns alla möjligheter att du ska kunna bli den där duktiga efterträdaren till C som alla förväntar sig att du ska bli.

Jag vill lägga till en sak som jag tänker. Kanske är det särskilt viktigt för dig just nu att du kan få utveckla din talang på jobbet, eftersom du tycker att du har förlorat möjligheten att utveckla en del av dina talanger på fritiden (fast du genom bloggen verkligen utvecklar en av dem!). Kanske kan det vara värt det fastän det betyder att du får lite mindre energi över för fritiden. Men det måste du förstås själv känna efter.

Ella sa...

Anna
Tack!
Tack!
Tack!

Du har så rätt i det du skriver. Jag vet inte hur många gånger jag läst det du skriver...

Kram!