Chris skriver igen

Ella bad mig att skriva några rader idag med och berätta att vi är hemma nu och att operationen verkar ha gått bra så här långt. Mer än så skriver jag inte här.

Chris rapporterar

Igår lovade jag Ella att skriva i hennes blogg i kväll om hon inte skulle orka själv, vilket hon inte har gjort idag. Nu har jag hållit mitt löfte, mer kan ni läsa i min egen blogg.

Sådär. Då är allt gjort.

Jag har duschat med Descutan och tvättat håret. Väskan är packad med ombyte, myskläder och min nya morgonrock som C köpte till mig idag. Det enda som ska i är necessären imorgon och kanske datorn. Jag har inte bestämt mig för hur jag gör med den.

Enligt doktorn skulle jag få stanna några dagar. Hon preciserade inte antalet dagar men jag hoppas att jag kanske får åka hem på fredag, om jag vore normal skulle jag inte ens behöva ligga inne… Fast en annan del av mig förstår ju att det inte kommer att bli så, det blir ju aldrig som jag hoppas i samband med operationer.

I kväll har min älskling lagat god mat, vi har suttit länge och bara pratat om helt andra saker än det som ska hända imorgon. Nu ska vi sätta oss ta en kopp te och jag ska låtsas att detta är en helt vanlig kväll.

C kommer att stanna med mig på sjukhuset imorgon men på kvällen måste han hem för på fredag är han tvungen att jobba. Jag hoppas att när han jobbat klart så kan han komma och hämta mig. Jag hoppas att jag kommer att se när han kommer...


Innan jag säger god natt och önskar er alla en skön avslutning på veckan så vill jag bara tacka för alla era tankar, önskningar och tummar. Tack snälla för allt fint jag fått läsa och jag hoppas att alla vet hur mycket vartenda ord betyder, ingen nämnd, ingen glömd. Jag ska tänka på allt imorgon, precis innan de kommer med den där sprutan som svider så...

Onsdag morgon, dagen före

Det blev inte mycket sömn i natt heller. Min kropp vill inte riktigt slappna av och tankarna kan inte riktigt släppa taget. De mal, och mal om allt som hänt det senaste året när det gäller operationer och resultat och till slut är jag så trött att jag bara har lust att gråta men jag kan inte för börjar jag så kan jag inte sluta.

Några av mina bloggvänner skrev igår att de inte kan förstå hur jag kännner och det begär jag inte heller att någon ska göra. Jag förstår ju inte ens själv hur jag känner. Mina känslor är inte logiska eller konsekventa ens när mina tankar lyckas vara det någon enstakla sällsynt sekund.

Sanningen är ju den att de sista veckorna, eller kanske snarare sedan vi kom hem från semestern, så har min syn försämrats drastiskt, det lilla som var kvar. Allt har blivit så suddigt och oklart att jag knappt kan skilja ut något längre och det känns inte som om steget till att vara helt blind är speciellt stort för oftast så är det bara en grötig massa som visserligen gör att jag ser skillnad mellan ljus och mörker men inte ger så mycket mer. Försämringen går så snabbt nu (precis som doktorn sa att det skulle göra) att jag till och med märker skillnader från kvällen innan... Riktigt så här illa var det inte i våras när jag var på sjukhuset på undersökningen då. Med andra ord så har jag ju rent logiskt inget att förlora på den här operationen men har jag tur kan jag kanske få tillbaka något istället.

Problemet är att så känns det inte riktigt. Jag kan inte låta bli att gå tillbaka till alla operationer som inte har lyckats med vad de utlovade, till alla komplikationer och framför allt till den där hemska gången i vintras när allt blev svart. Och hur lite jag än ser idag så känns det som det är mer än ingenting som blev resultatet tillfälligt den där gången.

Samtidigt vet jag ju. Jag vet att detta är en helt vanlig operation som tusentals människor gör varje dag och som inte är farlig eller riskfylld. Jag känner till och med människor som gjort den. Jag vet att riskerna för komplikationer inte är stora, kanske inte ens för mig... Det är ju så jag borde känna och tänka men ju mer jag tänker desto mer kommer minnet av i vintras tillbaka och till slut glömmer jag av allt sunt förnuft och allt känns som om jag stod inför en upprepning av det som hände då.

Inför varje sjukhusbesök och varje operation är det vissa saker som måste göras. Vissa rutiner, som att gå till jobbet sista dagen före operationen och se till att allt blir gjort, se till att alla får instruktioner och så vidare, packa, plocka iordning, sova i sin egen säng en sista gång, duscha på ett speciellt sätt, inte äta frukost, se sig om en sista gång... För varje sak jag gör blir knuten i magen bara större och större och paniken stiger för varje sak är en påminnelse om hur det har varit alla andra gånger, inte om att den här gången är det annorlunda och det finns alla chanser till att det blir ett bättre resultat. Varje liten detalj väcker minnen av sådana känslor som jag försökt förtränga men som nu forsar tillbaka med samma kraft som om jag var tillbaka i den tid då jag kände dem för första gången... I vintras. Efter operationen. Efter att förbandet togs bort och allt var borta...

Nej... Jag hoppas inte på att någon ska förstå dessa ologiska känslor. Men jag måste ändå skriva ner dem för min egen skull...
Och nej, jag vill inte att du kommenterar detta... Jag vill inte ha medlidande. Jag måste bara få skriva av mig lite.

Fem i fem...

Det var då hon äntligen ringde. Hon med tiden. Man kan ju nästan undra om hon inte gjorde det för att jävlas med mig så att jag fick gå omkring med fjärilar och ont i magen så länge som möjligt.

Nu vet jag iof inte om jag fick mindre ont av att få veta att det redan blir på torsdag! Torsdag! Det är ju bara en dag kvar! Jag fattar inte hur jag ska överleva denna väntan och sedan operationen och sedan... Vem vet?

Jag vet att jag låter otacksam men ändå. Jag är rent ut sagt skiträdd för operationen. Efter alla jag varit med om vid det här laget och ingen enda som gått planenligt...

Hur är det egentligen tänkt att man ska orka med allt detta psykiskt? För varje gång blir det värre och den här gången, med allt detta innan… det känns helt ärligt som att flyga till månen i luftballong. Men jag antar att jag kommer att överleva… tyvvärr…

Nu har det hänt!

Doktorn ringde! Mitt i ett möte som jag fick rusa ut ifrån.

Jag gillar ju inte min läkare speciellt mycket, hon är säkert väldigt duktig för det säger alla men några psykologiska talanger eller medkännande har hon absolut inte så gissa om jag började lipa när jag hörde hur sur hon lät (vilket hon iof alltid gör tycker jag så det kan vara inbillning för att jag är så rädd för det hon ska säga)! Det tog ett bra tag att fatta att hon var irriterad för att hon trodde att jag fått en tid som jag ville skjuta på eller hade avbokat. När jag lyckades förklara att det var tvärt om, att jag muntligen blivit lovad en tid i oktober, vilket var svårt för jag var full i gråt vid det laget, så blev hon riktigt arg. Hon menade på att hon uttryckligen hade sagt till att jag skulle ha en tid snarast, helst den här veckan!

Det kändes ju lugnande men någon tid fick jag inte av henne för det kunde hon inte boka in själv men jag ska visst bli uppringd av någon annan senast i eftermiddag och få besked om tiden.

Nu när det verkar som det trots allt blir snabb operation så är jag så klart inte lyckligare för det, nu börjar jag oroa mig för operationen istället. Normalt sett är det ju både en ganska vanlig och lätt operation men iget är normalt med mig så klart. Jag kommer att bli inlagd och ska stanna "några" dagar fast man normalt sett får åka hem direkt. Jag har inget emot att få stanna, det är tryggare att ha dem i närheten men samtidigt så avskyr jag ju sjukhuset vid det här laget och mår illa bara jag tänker på att stanna där. Det är helt klart svårt att göra mig nöjd....

Nu skulle vi egentligen gå ut och äta snart men... Jag tror inte jag kan äta förrän jag fått tiden... Eller kanske efter operationen.

Tisdag morgon

I natt har jag sovit minst tre timmar. Resten av tiden har jag legat och skruvat mig och funderat. Eller försökt att inte fundera fast det gick ju inte å värst bra. Jag kommer sällan fram till något vettigt på nätterna, allt tycks bara bli än värre i mörkret. Dumt nog är det inte alltid jag går upp och gör annat heller fast jag vet att jag mår bättre av att göra det.

Idag var det KALLT här! Jag fick gå tillbaka efter en kofta att ha under kappan. Den där härliga höstdoften var borta ocskå, kanske för att det inte regnat i natt.

C har lovat att ringa sjukhuset igen idag, jag har inte träffat honom här på jobbet än så jag vet inte om han hunnit göra det än men det kanske är lika bra, jag menar, har han dåliga nyheter så vill jag inte veta. Då behåller jag hellre mina fjärilar i magen. Om inte doktorn hör av sig idag så tänker jag i alla fall skriva ett mail till henne, inte för att jag tror att det hjälper men det kanske känns bättre för mig.

Jag tror jag är hypokondrisk. Jag har riktigt riktigt ont i magen nu och inbillar mig att det beror på allt detta med operationen. Förmodligen inbillar jag mig hela alltihopa. Nå ja... Nu måste jag väl jobba lite så att jag får något annat att tänka på, något som känns mindre jobbigt och mer vettigt.

Jag önskar alla underbara människor en riktigt skön dag idag!

Höstsvammel

Idag var det verkligen höst. Det låg i luften, svalt, lite bitande och så doften av höst. Jag är ingen höstmänniska, har aldrig varit och nu hatar jag hösten intensivt, eller snarare är livrädd för den och vintern, men dofterna och färgerna har jag ändå alltid älskat. Det finns inget så rofyllt som en tidig höstmorgon när man går ut och det är vindstilla, luften är alldeles sval, ren och fräsch som om någon just tvättat den och hängt den på tork, och så doften av gyllene löv. En doft som liksom är lugn och rofylld, som får mig att känna som att nu… nu saktar vi in lite, tar det lite lugnare, har inte bråttom någonstans. Det är kanske vårdofternas raka motsats för de känns mer som om de ständigt var på flykt och det kanske är en naturlig känsla för på sommarhalvåret har man alltid fullt upp för att hinna utnyttja den korta tiden vi har av ljus och värme.

Jag har som sagt alltid älskat höstens färger och dofter men jag har aldrig reflekterat över vilka känslor jag förknippar dem med. De har bara funnits där, jag har tänkt att de är vackra men inte mer. Nu känns det nästan som om dofterna är det enda jag har av hösten för färgerna flyter ihop mer och mer. Jag har läst någonstans att dofter är det som är starkast förknippat med känslor och minnen. Undrar om det stämmer?

Min morgonpromenad till jobbet var hur som helst ganska trevlig. En lugn stund att tänka och fundera lite lagom. Inte för mycket och inte på vissa saker, utan snarare bara finnas just där och då och försöka njuta av just den stunden och det som fanns då. Det gick ganska bra faktiskt.

Jag tror jag haft mobilen i handen hela dagen. På tre möten satt jag och sa samma sak, att jag måste ha telefonen på för att jag väntar ett viktigt samtal. Det kom många samtal, men ingen av dem var från den person jag ville prata med. Jag har ställt in så att sjukhuset och alla andra liknande ställen har en egen signal så jag behövde åtminstone inte svara på alla samtal. Jag kände mig nästan lite som jag gjorde när jag var arton och satt vid telefonen i väntan på att snyggingen från lördagsnatten skulle ringa. Han ringde givetvis aldrig och det var likadant idag, förutom att idag var det ingen trevlig förväntan jag hade i kroppen som då. Jag är så nervös och orolig att jag till och med mår illa. I förmiddags kändes det bara som om jag hade fjärilar i magen och jag kunde inte äta, men nu… Nu är det mer en malande oro som inte vill släppa.

Jag är rädd… rädd för så mycket och jag är lika rädd för operationen som för att den inte ska bli av i tid.

I kväll gjorde sig hösten återigen påmind. Redan vid sjutiden fick vi tända alla lampor för så mörkt var det, fast det var väl bara för mig för C var lite förvånad tror jag. Min gulliga man förresten, han kom hem senare än vanligt ikväll och hade varit iväg och handlat. Nu han just satt upp sitt nyförvärv, ny belysning i hallen som inte bara är starkare utan även tänds av sig själv så fort man går förbi. Nu till hösten och vintern kommer det att vara ganska praktiskt tror jag, men kanske inte helt nödvändig till sommaren… Hm… jag inser nu när jag skrivit det att jag kanske är onödigt optimistisk. Fortsätter det så här så lär inte lampan göra varken från eller till snart… Men som sagt, det var verkligen omtänksamt av honom… men det kanske är en av anledningarna till att jag älskar honom?

Nu är det dags att lägga sig och försöka sova, det har inte blivit så många timmars sömn de senaste nätterna så jag är lite tröttare än vanligt. God natt önskar jag er alla.

Läsbarhet igen

Jag måste bara förtydliga en sak.

Det förra inlägget skrev jag absolut inte för att jag tycker att någon ska ändra sin blogg! Gör inte det för min skull är ni snälla, det vill jag inte, hur en blogg ser ut speglar ju lite av personligheten och det är viktigt.

Dessutom har jag faktiskt inte behov av att ni ändrar på något, för jag läser ju inte själv numera, det gör "Nisse" och just nu är han helt och hållet svart-vit. Däremot ville jag gärna skriva det dels för att Tierra tog upp det och jag har tänkt på det sedan dess, dels för att det var lite kul. Det är ju inte bara mina erfarenheter utifrån mina behov utan faktiskt från den tiden då jag designade hemsidor. Då gick jag en kurs där jag fick lära mig mycket av det där med läsbarhet och hur man tex läser på olika sätt beroende på om det är på skärm eller på papper. Det var en trevlig stund att skriva om något som jag kan från livet före så att säga.

Men snälla ni, ändra inget för min skull, det var inte så jag menade!

Små små tankar om läsbarhet

För ett tag sedan skrev Tierra (en helt fantastisk skribent och kanske den bästa fotografen jag känner) ett inlägg om hänsyn och respekt. Han skrev om att alla kanske inte har samma förutsättningar för att läsa bloggar och frågade efter tips om hur man kan underlätta för personer som mig till exempel.

Jag kan ju bara svara för mig själv och knappt ens det för jag kan bara det jag själv använder för stunden men resan har ju varit lång och det har varit några steg på vägen. Så här kommer mina tips.

1. Kontrast:
   Svart text på vit bakgrund syns bäst, alternativt tvärt om. Allt annat minskar kontrasterna vilket gör att även normalseende kan få problem. Vissa färgkombinationer som för en normalseende inte förorsakar problem kan bli svårläst för människor med vissa typer av synskador/synnedsättningar. Detta är nog det allra viktigaste att tänka på.
2. Teckensnitt:
   Vanlig text, dvs versalgemener (stor bokstav i början av mening, liten för övrigt) är lättast att läsa eftersom vi läser ordbilder och inte bokstäver. Det är därför du med lätthet kan täcka för halva ordet nedtill och ändå läsa det. Det är också därför man gör knepiga felläsningar.
3. När man läser på skärmen är teckensnitt utan fötter lättast att läsa och med fötter lättast på papper. Utan fötter är Arial, Verdana, det är också de som oftast används på webben. Med fötter är Times och Courier tex. All dekorativ text, kursivering och annat är svårare att läsa.
4. Bilder:
   Alla ser inte bilder. Själv ser jag vissa, andra kan jag ana och åter andra är en enda gröt. Då är det jättebra att det finns en text som förklarar vad bilden föreställer. Den texten kan man lägga direkt under bilden, efter texten eller till och med som en ”alt-text” som kommer upp när man för muspekaren över bilden. Denna text kan talsyntesen läsa upp. Gör man en bild till länk så är det speciellt viktigt att använda denna funktion. I Blogger finns ingen genväg för detta vad jag vet, så man måste alltså lägga till det i html-koden.
   När man gör det så ser koden för bilden ut så här:
   
5. Länkar:
   Det är jättebra att vara tydlig när man skapar länkar i en text. Skriv gärna tex: ”Här kan du läsa mer om rosor” och gör hela meningen som länk, inte bara ordet. Det finns nämligen en möjlighet att få upp alla länkar på en sida utan att läsa texten. En länk med ordet ”här” säger ju inte så mycket då.

Och till sist ett litet tips angående bilder. Något som jag alltid gjorde när jag lade ut bilder på nätet. Lägg ett vattenmärke med ditt namn, din signatur eller vad som helst, mitt i bilden. Inte längst ned i ett hörn för det kan beskäras bort.

Nu tycker många att bilderna man lägger ut är så lågupplösta att de ändå inte kan användas eller att de inte är av värde men faktum är att många ”lånar” bilder till sina bloggar och hemsidor och det är långt ifrån alla som tänker på att ange vart de lånat bilden eller ens lägga länk tillbaka till upphovsmannen. Detta beror säkert inte på illvilja utan på okunskap, men sanningen är den att upphovsrättslagarna gäller även bilder och texter som publiceras på Internet, oavsett innehåll och ska man länka in en bild till sin blogg så måste man ha ägarens tillstånd.

Tja… detta var några små tankar från mig. Nu är ju inte jag som sagt proffs på något av detta utan har bara skrivit utifrån mina egna erfarenheter. Rätta mig gärna om jag har fel eller lägg till om jag glömt något.

Tillägg
Jag glömde visst en viktig sak. Ni kan egentligen strunta i alla mina råd om läsbarhet (utom det där med versaler) för om man ser dåligt så kan man faktiskt välja bort allt som stör och ställa in webläsaren så att den visar allt i svart-vitt och med det teckensnitt man valt själv. Gaska fiffigt faktiskt och betydligt enklare än att be alla om speciellt hänsyn ,)

Ensam hemma

Idag har jag blivit vederbörligen uppvaktad. Om man får känna sig så här bortskämd och speciell efter en 33-årsdag så undrar jag vad som händer när man fyller jämnt. Vi hade med andra ord en rätt så trevlig dag. Det bästa är att ingen pratade om operation och dylikt, kanske mest för att jag hade bett C redan innan att inte berätta något för sin familj. Inte än.

Jag vet att jag lovade mig själv att inte tänka på det än utan invänta svar från doktorn också men det är betydligt svårare att göra än att lova. Hade någon nämnt något om det idag så hade jag förmodligen upplösts i tårar… tänk vad jag önskar att det uttrycket kunde vara bokstavligt…

Nu har dock gästerna åkt, C for iväg med barnen och är på väg hem och jag har hunnit tänka en hel del sedan han åkte. Han ville att jag skulle följa med men jag behövde lite ensamtid. Jag behöver det ibland. Inte för att jag inte älskar att vara tillsammans med honom, inte för att jag inte kan tänka när han sitter bredvid… det är nog mest för att jag levt ensam så länge att jag behöver få vara själv ibland…

Fast idag är det inte speciellt skönt att vara ensam. Jag gjorde ett dåligt val. Jag borde följt med. Jag tänkte på så mycket saker som jag inte borde tänka på… som till exempel hur ensamt det känns när man är omgiven av ett mörker som ingen annan än jag själv ser... Som finns där oavsett vad som än händer.

Å… nej…

Jag ska inte fortsätta. Jag ska bespara dig resten. Ingen orkar läsa och det är knappt så att jag orkar skriva…

Jag ska istället skriva om något helt annat. Fast jag tror jag gör det i ett helt eget inlägg.

Jag har bestämt mig

Jag ska vänta tills jag pratat med doktorn. Då ska jag berätta för henne precis vad jag tycker och känner. SEDAN ska jag gripas av panik... men inte innan.

Nu ska vi fira födelsedag igen...

Jag gav upp...

...smög upp när de andra somnat och grät en skvätt. Självmedlidande är mitt sällskap i natt och nu kan jag inte somna.

Ledsen idag

Jag känner mig lite… off efter gårdagens besked. Ju mer jag tänker på det och vad det innebär, eller kan innebära, desto mer off blir jag. Jag vet att jag sagt att det gärna kan vänta med op och jag verkligen inte vill opereras men från det till att stå inför faktum är en helt annan sak.

Tankarna mal på utan ro. Jag förlorar mer och mer av min syn för varje dag som ett resultat av min vanliga sjukdom och allt annat som är fel i mitt öga. Det jag förlorar på grund av det går aldrig att återställa. Samtidigt har jag en ny sjukdom som just nu gör att jag ser mindre och mindre av det lilla som min ”vanliga” sjukdom tillåter mig att se. I väntan på en operation som kan bota mig från det blir jag blind och när jag väl får operationen kan min andra sjukdom ha avancerat hur mycket som helst… Den här kön till operationen kan mycket väl ta ifrån mig den sista dyrbara tid jag har. Det känns så väldigt onödigt. Det känns som om inte ens vården har förståelse för vad det betyder mentalt och hur ska jag då begära att någon annan har förståelse? Det känns som om de stjäl min sista tid av ljus.

Samtidigt försöker en liten del av mig tänka att det måste finnas ett sätt runt detta. En kö som inte är så lång, en läkare som förstår och kan prioritera… fast det finns väl andra som behöver prioriteras mer så klart… Jag menar inte att smita förbi någon annan som har det svårt men… I en idealisk värld skulle det finnas tillräckliga resurser…Nu finns det inte det och för var dag som går… I oktober kan det vara för sent.

Jag vet att det kan låta obegripligt att skillnaden mellan att var helt blind och se det allra minsta är så stort men tänk dig själv… Att se en tusendel av världen eller att inte se alls. Att se en del av ansiktet på dina barn, den du älskar, kanske se deras ögon kunna flytta blicken och se deras mun, att se färger, kunna avgöra om något är blått eller orange, att genast på morgonen kunna veta om solen skiner… eller att inte se något alls av det där…

Skillnaden är nästan lika stor som mellan att se perfekt och se som jag gör.

Man kan också tycka att det är så lite tid vi pratar om. Snart är det oktober, eller några veckor mer eller mindre som ”seende” kan väl inte spela någon roll men jag tror att de flesta väljer att bli blinda imorgon istället för idag även om det bara rör sig om några få timmar extra. De timmarna är inte en spott i havet…

Inte för mig.