Mörker

En av personalen var här nyss och sa godmorgon. Själv har jag knappt någon aning om det är natt eller dag. Tiden har stannat i limbo. Slutat att räknas. Timmarna har flutit ihop och ibland blir efter före och före efter. Jag hänger upp den sköra verkligheten på händelser. Först var det antal ögondroppar, sedan operation, därefter smärtan och smärtstillande och antal dropp, antal sprutor. Personalen som kommer och går. C som är här och så när han inte är här. Inget känns riktigt verkligt. Mina tankar är inte verkliga men drömmarna känns som allt annat än dröm.

Mörkret som omger mig är lika svart, dag som natt. Rädslan släpper aldrig taget om mig.

Oron och ovissheten gör mina tankar osammanhängande. De förirrar sig bort ibland. Långt bort. Till ett helt annat liv. Där det inte gör ont.

Och sedan kommer verkligheten, överfaller mig när jag är som minst förberedd. Slår mig hårt till marken.

Jag befinner mig ständigt mellan slummer och vakenhet. Jag drömmer verkliga drömmar och verkligheten är en mardröm. I drömmarna ser jag ljuset, färgerna och de utsuddade detaljerna som jag slutade se för länge sedan. Jag vaknar, fortfarande i drömmens värld och försöker.
Än en gång.
Att SE.
Men jag kan inte ens öppna ögonen.
Mörkret ligger lika tätt som förut.

Min klaraste, logiska tanke är att jag måste stålsätta mig. Jag måste förbereda mig på besvikelse. Om jag gör det nu så kanske det inte kommer att göra så förlamande ont som det gjorde sist. För det är exakt där jag befinner mig nu, där jag befann mig i vintras, för snart ett år sedan.

Samma ovisshet.
Samma skräck.

Skillnaden är att den här gången…

Finns det inte lika mycket hopp. Inte hos mig, inte hos doktorn. Inte ens hos C.

Att skilja dag från natt kommer att vara en gåva. Något mer är ett mirakel.

Chris skriver

Ella har inte bett mig att skriva den här gången men jag tar mig friheten att göra det ändå, helt kort. Vi åkte in akut till sjukhuset i söndags. Igår eftermiddag beslutade hennes läkare att det var nödvändigt med en ny operation som också genomfördes. Nu väntar vi återigen på resultatet.

Tjejsnack

Veckans tjejsnack handlar om jämlikhet. Jag är normalt inte speciellt intresserad av jämlikhet men på sista tiden har jag av någon anledning haft lite funderingar.

Vad är jämlikhet för dig?
För mig är jämlikhet i grund och botten att alla människor, oavsett kön, ålder, hudfärg och handikapp, har lika stort värde. Om man har den inställningen i samhället så innebär det också att alla får samma lön för lika arbete, alla har samma möjligheter att få ett arbete, en utbildning, en bostad och så vidare.

Kallar du dig för feminist? Motivera gärna!
Jämlikhet handlar inte om feminism. Jag är inte feminist men jag är för jämlikhet.

Är det viktigt att det är 50/50 manliga och kvinnliga chefer?
Nej, det viktiga är att rätt person är på rätt plats. Däremot är det viktigt att kvinnor har lika goda möjligheter att skaffa sig arbetslivserfarenhet och utbildning som män. Så är inte fallet idag då kvinnor fortfarande i högre utsträckning än män stannar hemma när barnen är sjuka, när barnen är nyfödda mm. Detta bottnar naturligtvis i många fall i den lönemässiga ojämlikhet som existerar och som gör det omöjligt för många att dela lika på barnens uppfostran. Med andra ord har vårt samhälle försatt människor i ett slags moment 22 där man är ganska maktlös som individ.

Har du någon gång blivit diskriminerad på grund av att du är tjej?
Kvinnor diskrimineras rutinmässigt av försäkringsbolag. Kvinnor får lägre pension då de har lägre inkomster och kortare yrkesverksam tid till exempel så ja, alla kvinnor har nog blivit diskriminerade.


Är det viktigt att föräldrarna delar 50/50 på föräldraledigheten?
Jag vet inte…
I ett optimalt samhälle skulle det inte spela någon roll och man skulle kunna välja själv utifrån familjens önskningar och behov. Som det är nu styrs valet, vad jag förstår, många gånger av ekonomiska förutsättningar och det anser jag är fel. Skulle föräldraledighet värderas på samma vis som förvärvsarbete, både när det gäller lön och merit, så skulle man effektivt komma ifrån ojämnlikheten och det skulle också bli ett viktigt steg för att skapa jämlikhet även på andra punkter i samhället.
Jag tror samtidigt att det finns tillfällen då det faktiskt är bättre att mamman är hemma med barnet än pappan. Men vad vet jag?


Tillägg:
Jag måste bara återigen säga att ägarna av Bloggagratis.se, Blogg.se samt Aftonbladets bloggverktyg inte har den blekaste aning om vad jämnlikhet är. De diskriminerar systematiskt alla synskadade och andra funktionshindrade som inte kan läsa på vanligt sätt! Vi i Sverige som påstår oss vara ett föregångsland när det gäller både handikappanpassning och jämnlikhet är sämre än de flesta andra länder!

Längtar

Jag längtar ihjäl mig efter min man. Jag saknar honom. Har det undgått någon?
Men nu känns det bra.
Han är på väg hem.
Till mig...

Kan du fatta? Till mig... av alla.

Galen

När man är sådär halvt galen, eller… om sanningen ska fram nästan så galen att det är läge för en tröja med mycket långa ärmar så… har man en tendens att låta fantasierna flöda fritt och jag lovar. Fantasierna är inte alls trevliga.

Svartsjuka kallas det visst…

Fast ingen normal sund svartsjuka utan den där typen där alla känslor liksom riktas mot mig själv och min egen… otillräcklighet. Mina brister. Allt jag inte längre är. Allt som alla andra är… så mycket bättre än jag själv. Så mycket mer värda. Alla andra som… har rätt till saker jag själv inte borde ha, inte förtjänar och som jag bara har för att det är så synd om mig.

Ganska patetiskt. Jag vet.

Men känslan finns där. Betydligt starkare och tydligare än någonsin.

För vad spelar det för roll vad jag känner, hur mycket jag älskar när… när det finns andra som… som är så mycket bättre än jag. Jag menar… det är en sak att inte ha alternativ men… när man ser alternativen så inser man också vad man har… och jämför… och vid en jämförelse…


Men just när jag ska göra jämförelsen igen, för hundratrettonde gången och alla spöken och demoner hotar med att slita mig i tu helt så ringer det på dörren. Utanför i mörkret står blomsterbudet. Med de längsta och rödaste rosor jag någonsin sett. Och jag står och rodnar. Och känner mig ganska fånig, precis så fånig som man bör känna sig när man tvivlar på det bästa jag har i livet.


” Det finns ingen som lockat
mitt hjärta så underbart
Med all din ömhet får du sorg och smärta
att sakta försvinna
Alla skuggor,
allt mörker som förr var så uppenbart
Det skingras, och tillsammans ser vi ljuset,
som stiger med solens fart

Tänk alla famnar jag lämnat av längtan till dig
För jag trodde att du fanns och väntade mig
Och alla dagar jag vandrat så sorgsen och trött
För att möta den vackraste människa jag någonsin mött”

Mörker

Överallt.
Inne, ute...
Vart jag än ser är det svart.
Tunga mörka moln har skymt solen hela dagen.
Skuggorna är svarta och ogenomträngliga.
Humöret åkte ner i skosulan... eller än längre ner.

Jag ska köpa lycka

Nu har ännu en studie bekräftat vad jag redan visste. Choklad är bra för hälsan. Ingen större nyhet. Eller snarare ingen nyhet vi inte redan läst. Ett antal gånger. Men så är det Aftonbladet som skriver.

Bäst jag tar vägen om affären och köper ett par kilo så kanske jag blir lycklig…

Ugah… vilken natt!

Undrar om jag sovit alls? Eller om jag bara snurrat runt som en takfläkt i mörkret? Du anar inte hur många konstiga och skrämmande ljud det bor i ett ensamt hus.

Till slut tände jag överallt och satte mig för att skriva. Jag skrev och skrev… och raderade. För ingen av oss är betjänt av att jag återigen beskriver spöken som bor i garderoben och vars existens vi båda är allt för medvetna om. Det kändes bra att skriva. Orden bara ramlade ur mig och efteråt somnade jag med ljusen tända.

Häromdagen hamnade jag i en nystartad ”hemlig dagbok”-blogg. Författaren skrev fritt ur hjärtat fast anonymt. Ungefär som jag gjorde innan C hittade hit. Ibland undrar jag om det inte är en sådan blogg jag borde ha igen. För även om det tjänar ett syfte att skriva och radera så… inbillar jag mig att det är tusen gånger bättre att spara det jag skrivit och låta andra läsa. Jag inbillar mig att vissa av mina tokiga tankar ändå delas av andra och ibland är det skönt med igenkännande… att bli igenkänd…

Nu menar jag inte att inte C ska få läsa, för det tjänar ju också ett syfte och det har ju funnits tillfällen då… bloggen varit till hjälp. Men samtidigt så finns det ju vissa saker som han inte behöver läsa om och om igen.

Annars kan jag ju återigen konstatera att det är ganska så praktiskt att ha C att ropa på när saker och ting försvinner. Som i morse när hårspännet ramlade ner på mattan som har nästan samma färg. Hårspännen som ramlar på mattor låter inte men de rullar ganska långt kan jag meddela. Efter tio minuters letande tappade jag tålamodet (som jag alltid gör). Nu är det bara en tidsfråga innan jag hittar det med en helt annan del av min kropp… och då kommer det att göra ont, för att inte tala om att hårspännet inte kommer att överleva.

Ibland… nej, ganska ofta… undrar jag hur andra gör? Jag menar, det finns ju många som ser än mindre än jag och jag misstänker att inte alla har en C att ropa på.
”Älskling, ser du mitt hårspänne?” eller ”Kan du vara snäll och tala om vad det står i det j*la spamfiltret?”

Jag antar att de kanske har större tålamod än jag? För uppriktigt sagt så kan jag bli riktigt riktigt ologiskt förbannad när sådant här händer…

Ibland… nej, varje dag, undrar jag också vad jag skulle ta mig till om jag inte hade C… eller snarare… den dagen när han inser att han kan få ett bättre liv med någon annan… Fast det är klart. I det läget skiter jag nog i hårspännet och allt annat praktiskt för det är ju ändå inte anledningen till att jag är så rädd för att förlora honom.

Ikväll är jag ensam

Ikväll är jag ensam. C har åkt på konferens och han kommer inte hem förrän på onsdag kväll.

Tre dagar utan honom, för även om han var på jobbet och sedan en sväng här hemma innan han åkte så känns det som tre dagar. Jag kan inte komma ihåg att vi någonsin varit borta från varandra så länge, såvida jag inte legat på sjukhus förstås. Men kanske inte ens då.

Det känns konstigt. Ensamt. Mörkt. Tyst.

Jag känner mig deppig och nere. Som om jag blivit övergiven på riktigt. För gott. Tusen tankar snurrar i huvudet och ingen är direkt trevlig. Alla mina normala tvivel som ständigt finns där och som jag alltid måste anstränga mig för att tränga bort och inte ge utlopp för känns liksom… större… verkligare. Mer realistiska.

Snart kommer en av mina väninnor, vi ska prata en massa strunt och äta gott, vi har beställt mat från Stadshotellet. Det är tur att hon kommer, annars skulle nog den här kvällen kännas allt annat än uppmuntrande.

En vanlig dag

Det blev en ganska lugn dag igår. Vi lagade inte ens mat utan beställde hem pizza. Jag som inte ens gillar pizza… men på något sätt smakar det alltid bättre dagen efter.

Idag vaknade jag med en molande huvudvärk som sitter i än. Jag känner mig liksom dimmig i huvudet och lite okoncentrerad. En ursäkt som dög så gott som någon för att åka med C till jobbet istället för att ta morgonpromenaden. Jag jobbar inte min vanliga deltid nu, det orkar jag inte men jag går dit varje dag och går hem (utom när jag är lat). Jag försöker vara där vid fikat så att jag får höra vad som är på g, sedan har jag oftast en träff med min assistent och därefter går jag hem… om jag inte är lat som idag och tar taxi.

På eftermiddagarna jobbar jag hemma och får faktiskt förvånansvärt mycket gjort, nästan lika mycket som jag fick på jobbet den sista tiden. Den största skillnaden är väl kanske att jag försöker att undvika alla möten i möjligaste mån. Jag har konstaterat att det är dem jag har störst problem med så istället för att vara tillgänglig och finnas med överallt så sker mycket av kommunikationen via telefon och mail.

Ibland känner jag mig nästan som en eremit och jag är lite rädd för att folk ska tro att jag har någon slags social fobi. Eller att jag ska utveckla en sådan. Men, än så länge är jag helt normal, jag VILL gå på mina möten och träffa människor. Jag mår bara inte bra av det efteråt och… jag har kanske kommit till en punkt då jag inte längre anser att det är värt priset.

Jag hoppas att det snart ska bli bättre, att jag inte ska behöva känna mig som ett tomt badkar så snart jag gör något vettigt, jag vill återgå till mitt normala liv för det här… det är inte så kul direkt. Men jag antar att jag kanske ska ta det lite lugnt…. ett tag i alla fall.

Party

Igår kväll var vi bjudna på Halloweenfest. Jag är ofta fortfarande bjuden på fester men det är en evighet sedan jag faktiskt var på en. Sist tror jag var på min möhippa.

Jag vet inte om jag någonsin kommer att vänja mig vid detta mörker som på något sätt alltid känns så mycket mer begränsande på fester när många är samlade, alla är glada och de flesta lite överförfriskade. Då blir det liksom så mycket svårare att hänga med i samtalen för det verkar som så mycket mer av kommunikationen bygger på miner och gester... eller så är det bara helt enkelt stimmet som gör att det blir svårare.

Igår hade jag förberett mig, vilat och tagit det lugnt hela dagen för att jag skulle orka…. Fast jag vet att vila i förväg aldrig egentligen hjälper av någon märklig anledning.

Vi kom i alla fall iväg, jag var utklädd till djävulen själv i sexig röd blåsa, cape, horn och treudd. C var min stiliga lieman. Mycket snygg. Hur de andra såg ut vet jag inte men vi vann förstapriset för bästa kostym så de kan ju inte gjort sig så stort besvär. Det var ju inget stort pris men det var ganska kul ändå.

Det är märkligt… eller så är det egentligen inte men… igår insåg jag igen att det som inte syns inte finns. Jag hade ingen käpp med (tanken på en blind djävul kändes ganska… patetisk). På något sätt verkade det som en del av mina vänner med ens glömde bort att jag inte ser så bra och ständigt fick påminna sig själva... om de ens kom på det.

På sätt och vis var det en ganska skön känsla att få vara som alla andra. Smälta in liksom. Nu menar jag inte att jag känner mig utanför eller inte som alla andra men det finns ju ändå alltid där, något som gör att jag inte helt är som andra och som på något märkligt sätt smittar av sig på samtalet… förmodligen ligger allt i min inbillning men ändå… På något sätt var det annorlunda igår. Och det kändes både bra och ledsamt.

Jag menar nu naturligtvis inte att folk ständigt behandlar mig annorlunda eller något men däremot så är det ändå min synskada de märker först och alla har någon typ av reaktion även om de gör sitt bästa för att låtsas som om det inte är något som påverkar dem. När de inte påminns om min syn så… försvinner de där… hm… hämningarna? Hänsynen? Jag vet inte exakt vad det är , men igår försvann mycket av det.

Hur som helst så kvittar det egentligen för 99% av det hela finns bara i mitt huvud tror jag. Fast där är det å andra sidan väldigt verkligt.

Vi hade i alla fall en trevlig men ganska kort kväll. Vi hann dansa några danser innan jag kände att nu går det inte mer, men fram till dess var det trevligt. Jag hade inga förväntningar alls innan, tvärt om så var det som alltid, jag kände inte alls för att åka men väl där så var det kul. Även om det var kul på ett lite avslaget sätt… som om jag inte riktigt hörde hemma där, bland alla glada och skrattande vänner som fortfarande föredrar en förfest och dans på diskot före en fest som är helt privat som gårdagens, för på diskot eller pubben har de chans att flirta och ragga på andra än dem de redan ratat.

Helt ärligt var jag lite orolig för att C skulle tycka att det var fruktansvärt tråkigt och kanske känna sig utanför men han hade nog roligare än jag till och med. Han var uppe och dansade utan mig!!! Är inte det lite otrevligt? Bara lämna sin fru helt ensam och roa sig själv? Med andra kvinnor? Hrm…

Fast jag ska inte klaga, jag var inte själv, och jag kan förstå att han tröttnade på allt tjejsnack varvat med nostalgi.

En sak som däremot är ganska bra med att behöva sina sinnen klara och opåverkade är att man inte är bakfull dagen efter… som vissa andra i den här familjen är.

Rösta på mig

Betraktelser från en lövhög

Varm och soligt är det hos oss idag. Nästan lite vår över det hela. Jag njöt riktigt länge av min promenad till jobbet idag.

Ända tills det var något som började störa tystnaden, ett ilsket ljud som jag först inte kunde placera och som liksom tycktes komma från flera ställen. Väldigt irriterande. Och distraherande. Så distraherande att jag lyckades göra en bilist fly förbannad och själv hamna i en lövhög eller något annat slemmigt och fuktigt.... vilket förmodligen ändå var att föredra framför alternativet...

Det var ungefär där jag insåg var ljudet kom ifrån och det var då jag lyckades reta upp mig riktigt ordentligt! Förr i världen var lövkrattande en tyst och fridfull sysselsättning men nu när vi är så väldigt moderna så ska man inte kratta eller sopa löv utan BLÅSA bort dem! Blåsa med en maskin som för lika mycket väsen som ett mindre jetplan och som säkerligen dessutom förorenar vår luft ungefär lika mycket!

Snacka om att göra ett helt fridfullt naturarbete till jordens miljöbov!

Dessutom måste jag vara särdeles enfaldig men jag kan inte riktigt förstå vitsen med att BLÅSA bort löven när de ändå själva blåser vart de vill.

Rösta på mig

Jag står här med ett tomt badkar

Idag har solen skinit men det har varit kallt! Jättekallt. Jag vet för jag tog en promenad till jobbet och tillbaka. Jag fikade med arbetskamraterna, pratade en del med min nya assistent och tog med mig lite jobb hem. När jag kom innanför dörren hemma så hände det där som tycks hända så ofta… nej, nästan alltid numera. Plötsligt så är det som om… som när man drar ur proppen ur ett fullt badkar. Vattnet bara forsar ut, fast i det här fallet var det mest min energi som försvann spårlöst.

Jag börjar förstå mer och mer nu. Jag blir inte förvånad längre. Det enda som gör mig förvånad är tiden det tar för mig att känna mig normal… are… igen. Jag börjar liksom acceptera att jag inte mår bra… psykiskt .

Även om det bär mig emot.

Någonstans vet jag också logiskt varför.

Jag tror att det har att göra med mig själv som person. Jag har alltid, så länge jag kan minnas, velat bli bättre, vara bäst, göra mer, göra bättre än andra. Vid varje problem jag ställts inför har jag hittat en väg runt, eller över, eller under. Jag har aldrig erkänt nederlag och aldrig heller behövt göra det… Inte förrän nu. Nu plötsligt har jag hittat ett problem som inte går att gå runt, jag måste helt enkelt lära mig att leva med det. Anpassa mig till det för det går inte att lösa, det går bara att lära sig att leva med… Och det går inte så fort som jag trodde, som jag hoppats på. Kanske inte för att jag inte vill utan för att min kropp helt enkelt inte hänger med. Varken mentalt eller rent fysiskt.

Det är bara det att jag vägrat att ta hänsyn till ”problemet” och istället för att fokusera på att lära mig att leva med det har jag ägnat all min energi åt att låtsas som det inte existerar och förväntat mig att jag kan fortsätta i exakt samma takt och med exakt samma resultat som förut. Innan ”problemet” fanns.

Visst låter jag klok och insiktsfull???

Det är jag. I ungefär så lång tid som det tar att skriva detta och sedan försvinner logiken och jag är tillbaka i samma spår…

Men jag försöker… för varje gång jag kommer innanför dörren och vattnet försvinner ner i avloppet så inser jag att alla andra kanske ändå har rätt. Sedan är det en helt annan sak att jag dagen därpå tänker att ”NU! – nu har jag väl ändå blivit lite bättre, vant mig lite till, lärt mig och kommit en bit på vägen. Vilat ut.” Så jag försöker igen att gå till jobbet eller vad det är, och… sedan är jag tillbaka där jag startade. Med ett tomt badkar.

Jag ser inga framsteg än… Eller så är framsteget just att inse att det finns ett problem som inte går att strunta i…

Bloggregistret

När man går in på bloggregistret så kan man idag hitta min blogg på sjunde plats. Jag hade en dröm om att den skulle hamna på första plats där en vacker dag men så blir det nog aldrig. Istället innehas första plats av en annan blogg som verkligen SKA ligga på första plats. Grattis Mona!

Fast om man klickar på statistiken för min blogg hamnar man på en sida där mina läsare kan gå in och recensera min blogg och när jag läser recensionerna så känner jag mig absolut som en vinnare!