Vårstädning

Igår gjorde jag faktiskt lite mer än läste mail och lipade. Jag jobbade också! Svårt att föreställa sig va? Hittills i veckan har jag ungefär orkat två timmar på jobbet och sedan varit ganska slut. Igår gick jag hem efter förmiddagens timmar, vilade en stund och på eftermiddagen följde jag med till ett möte ute på en av våra enheter. Bara för att testa om jag skulle orka. Det skulle vara ett kort möte, max två timmar, det skulle bara bli jag och tre andra och jag skulle bli hämtad och lämnad vid dörren. Allt stämde utom det där med tiden. Mötet drog naturligtvis ut på tiden och jag var inte hemma förrän en bra stund efter fem, efter det att C redan kommit hem. Jag var dödstrött. Två timmar hade jag säkert klarat men tre och en halv blev lite för tröttsamt.

Sprängande huvudvärk givetvis och en skitsur C, för han visste inte ens vart jag var, kom som ett brev på posten. Liksom ett storgräl. Han var så förbannad och vädrade en massa känslor som kanske inte egentligen har något med den här dagen att göra. Sa en massa saker som jag förstår att han burit på länge. Det är märkligt att han bär på en massa känslor och låtsas som de inte existerar förrän när det liksom rinner över. Det är som om han tror att han inte får visa negativa känslor för att han måste vara stark… för min skull. För att jag är så svag. Men så är det inte, eller jo, visst är jag svag, men kanske inte så ömtålig som han tror att jag är. Ja, jag behöver hans styrka, hans förmåga att se allt från den ljusa sidan, hans sätt att lugna mig, hans logik, hans framtidstro, men det gör inget om han någon gång visar sina egna känslor, de där andra som han inte tror att jag orkar ta.

Storgrälet var alltså givande. Det var lite som att vädra ut allt som hänt de senaste veckorna och börja om på nytt. Som en vårstädning.

Jag lärde mig flera saker igår, en hel del om min älskling som bara gör att jag älskar honom ännu mer och förundras ännu mer över vilken tur jag hade som fann honom, och så lärde jag mig att jag visst orkar jobba mer, bara jag får vila lite i mellan.

Nu ska jag gå till jobbet. I dag ska jag äta lunch med C på Stadshotellet precis som alla fredagar och sedan ska vi hämta barnen.

Jag önskar er alla en underbar vårdag!

Sura tanten del tre

Himmel vilken dag! Undrar om det är någon känsla jag missat att känna…

Ska jag börja med det som ni är mest nyfikna på kanske? Mailen?

Undrar om det är riktigt rätt att lägga ut andras mail här. Även om det är anonymt så kanske det är fel? Hm… samvetsbetänkligheter.

Hur som helst. Jag fick två mail idag i ärendet varav det ena var ganska otippat. Dessutom var det från den mest otippade avsändaren, nämligen allas vår älskade KD (kommundirektören). Inte nog med att han skrev, han svarade dessutom supersnabbt, förmodligen så snart mitt mail ramlade ned i hans inlåda. Det ska jag säga är så totalt otypiskt honom att jag nästan undrar lite om det verkligen är han som är avsändaren.

Hans svar gick till alla utom Sura tanten. Han skrev att han håller med om mina synpunkter och föreslår att chefen för växeln omgående gör en översyn av verksamheten för att växeln bättre ska uppfylla de krav som kommunens anställda har på den. Till saken hör att kommunens växel länge varit ett stort irritationsmoment, inte bara Sura tanten utan även själva tekniken som med stor sannolikhet är äldre än någon nu levande kommuninvånare. Eftersom vi inte är någon rik kommun så har det inte gjorts några investeringar, men hör och häpna, nu har vi en budget i balans och KD:n ger i samma mail växelchefen i uppdrag att göra en inventering av de system på marknaden som skulle kunna ”tillfredsställa våra behov”.

Wow, mitt lilla mail kanske leder till att vi får en ny växel! Inte så illa pinkat för en halvblind höna va? Men det är inte nog med det!

Så här avslutar KD:n sitt mail:

”Vad gäller Ellas arbetssituation förutsätter jag att den redan är åtgärdad och att hon i likhet med alla anställda i fortsättningen får ett trevligt och serviceinriktat bemötande av växelpersonalen. Dessutom utgår jag ifrån att du Bengt redan är i full färd med att ta fram en sökbar webbaserad digital katalog som alla våra anställda och kommuninvånarna är i behov av.”

Hm… Jag vet inte hur många gånger jag läste det mailet. Ett antal. Jag kände mig ganska glad faktiskt. Ända tills telefonen ringde och Bengt var i andra ändan (växelchefen alltså). Jag önskar att han hade hållit sig till mailen han med som alla andra, jag har så jäkla svårt att hålla mig från tårar när folk tycker synd om mig, och det var det allra sista jag ville uppnå med mitt mail. Hur som helst så förklarade han att han inte hade givit tillstånd till massutskicket, att han absolut inte höll med om det som skrevs i det och att han var så ledsen för det som inträffat. Jag försökte förklara för honom att det inte var hans fel men han höll inte med. Gud vad jag hatar sådana samtal.

Men jag fick ju ett mail till. Inte helt otippat var det från C.

”Fan Ella, du får till fler förbättringar på tre dagar än de flesta får på flera år. Bra jobbat!”

Det var ett mail som fick mig att känna mig lite nöjd… men ändå inte för det vore bättre om det fanns en annan orsak till förbättringarna så där klarade jag av ytterligare en känsla - besvikelse - på mindre än tio minuter.

Sura tanten då? Tja, hon hördes inte av alls. Varken mailledes eller via telefon. Jag tyckte det kändes jätteolustigt att ringa via växeln för hur det än är, vad de andra än säger så inser jag ju själv att hon måste vara skitsur på mig. Så jag fegade och undvek att ringa. Jag bad en kollega maila mig numren jag behövde... Det var iof lika illa för stoltheten men det var vad jag orkade idag. Jag ska ta tag i det imorgon.

Nattfundering

Jag börjar undra lite smått om inte den här karlen borde få komma in här och skriva några inlägg. Så mycket som han börjar lägga sig i... Gästblogga liksom...

Äh... knasig tanke.

Sura tanten del två

Min älskling kom hem i eftermiddag och sa;
”Du har fått svar på ditt mail”.
Han var med på mitt grupputskick så han får automatiskt svaren också.
”Vem har svarat?”
”Vem tror du?”
”Du, säkert. Växelchefen kanske, KD:n absolut inte, Sura tanten (som vi numera kallar henne här hemma också) – definitivt inte.”
”då har du en överraskning imorgon då”

Men sådär kan man inte säga till mig, jag är ju supernyfiken, jag är inte bra på att vara nyfiken. Det är orättvist att utsätta mig för denna nyfikenhet. Jag förklarade detta för honom men han bara log. Tror jag.

Vill du veta C:s kommentar till mitt mail förresten?

”Jag visste väl att det fanns en anledning till att du är anställd hos mig. Jag var annars precis på väg att göra något som du förmodligen inte hade gillat.”

Han berättade inte vad det var men jag har mina misstankar.

Svar på tal

Jaha. Det blev inte något av alternativen. Inte ens D. Det blev E.

Imorses när jag kom till jobbet och öppnade e-posten hade jag som vanligt ett antal mail men ett av dem var lite mer intressant, ett massutskick. Vi får inte skicka massutskick, bara om närmaste chef har beviljat det, en regel som tillkom när folk i början (för evigheter sedan) skickade runt allt till alla helt urskiljningslöst, men hur det än är så lever regeln kvar. All massutskick är alltså godkänt av respektive chef och därför så är det bara att rätta sig efter informationen annars får man garanterat sin egen chef på sig, eller KD:n.
Så här stod det i det lilla ”trevliga” massutskicket;

”På förekommen anledning vill vi på växeln påminna om att alla internsamtal skall gå direkt via kortnumren för att minska belastningen på vår växel. Kommunens växel är i första hand till för att koppla externa samtal från kommuninvånarna och inte till för att nyttjas internt. Önskar ni en uppdaterad internkatalog går det att beställa från oss på växeln.

Vänligen
Växeltelefonisterna”

På förekommen anledning… Jo jo, det skulle vara jag som var den förekomna anledningen. Jag blev lite förvånad faktiskt. Jag hade nämligen varit inne och träffat den chef som har ansvaret för växeln så sent som i måndags när damen från SC var här. På något sätt hade jag förväntat mig lite mer förståelse från honom.

Det här med att gå till jobbet med vit käpp, att inte bemästra situationen helt, att veta att jag rätt vad det är kan vara beroende av andras hjälp… det är inte helt enkelt, det känns ganska jobbigt och kräver en hel del… mod… av mig fortfarande. Jag gör det inte lätt som en plätt, det är inte helt naturligt. Bara att gå till jobbet, dvs ta promenaden dit som är på tio minuter, är något som ger mig hjärtklappning. Hur mycket jag än vill göra det och hur mycket jag än vill jobba så är det fortfarande så många saker som är som ett hinder som ska övervinnas och när jag väl kommer in och sätter mig på min kontorsstol som just nu är den tryggaste platsen på jobbet så tar det ett tag innan jag blir helt lugn. Och det kvittar nästan vad jag än har gjort. Till och att gå ut till fikat känns som ett litet berg, i det fallet är det inte på grund av att ser dåligt utan för att jag måste spänna mig för eventuella frågor, eller kommentarer, till och med från människor som är vänliga och omtänksamma. Det känns pissigt att erkänna det men så är det.

I det läget får ett sådant här mail mig helt ur balans. Jag hade bara lust att gå hem och inte komma tillbaka igen. Eller sätta mig och gråta. Eller springa in till C och be honom att hålla om mig tills jag känner mig normal igen. Jag gjorde inget av det. Jag satt kvar och försökte fortsätta att läsa resten av mailen men det gick trögt. Jag försökte jobba lite, det gick också trögt för naturligtvis så behövde jag ringa folk vilken arbetsuppgift jag än tänkte ta itu med. Till slut kom jag att tänka på vad Anne-Maj hade skrivit och några andra. Att jag skulle bli en bitch. Och jag ilsknade till och skrev ett mail som jag skickade till avsändaren med kopia till chefen, till Chris och till KD:n.

”Då jag känner mig träffad av bifogade mail vill jag påpeka några saker.

1.
Jag kan inte hålla med om att växelns uppgift är att endast koppla fram externa samtal. Även vi som arbetar inom organisationen har ibland behov av att snabbt komma fram till rätt person utan att behöva leta i en invecklad och föråldrad katalog som för länge sedan borde digitaliserats. En effektiv och modern organisation förutsätter lämpliga och väl fungerande stödsystem varav växeln bör vara ett.

2.
Om växeln anser att framkoppling av tre interna samtal under en tidsperiod av två timmar är en belastning bör en översyn av dess organisation, arbetsuppgifter och framför allt de anställdas lämplighet för arbetet göras. Det är inte rimligt att arbeta med så snäva marginaler att tre extra samtal blir ett problem.

För övrigt vill jag rent privat och för personlig del upplysa ansvariga om att en digital katalog, eller växelns hjälp är en förutsättning för att jag över huvudtaget ska kunna utföra mitt jobb som adm chef då min syn inte är tillräckligt bra för att kunna läsa den interna katalogen.

Mvh
Ella”

Efter det mailet gick jag hem.
Vi får se imorgon vad jag får för svar.

Dagens surtant

Idag hann jag faktiskt med att ha en dust till med växeltanten. Du vet den där trevliga, hjälpsamma varelsen som så gärna kopplade fram mina samtal när jag inte såg så mycket. Idag fick hon rycka in igen. Den här kommunen skulle kunna vara från stenåldern när det gäller vissa saker. Den har till exempel ingen digital internkatalog, vill man ringa någon måste man slå upp numret i en mapp som är allt annat än logiskt utformad och som dessutom, för att ha minsta möjliga format är förminskad till A5 vilket ger en punktstorlek på... kanske tio?

Lata lilla jag hade ingen som helst avsikt att börja slå i katalogen, möjligen för att det ändå inte skulle ge någon resultat (jag har inte fått någon förstoringsmanick än som funkar) så jag beslöt mig för att gå genom växeln alla tre gångerna som jag skulle ringa idag.

Samtal 1.
”Hej, kan du vara snäll och koppla mig till AA på NN?”
”Varsågod”


Samtal 2
”Hej igen, kan du vara snäll och koppla mig till AA på NN?”
”Du igen.” (Sk*tsurt)
”Japp, och jag kommer ringa igen”
”Du kan ta interkatalogen” (Sk*tsurare)
”Det lovar jag att göra, så snart den finns i digital version.”
”Vart skulle du?” (Sk*tsurast)
”Till AA på NN”
En smäll i luren.
Lång tystnad.
Slutligen ringsignal som går fram.

Samtal 3
”Hej, hej, nu är det jag igen. Tredje gången. Nu vill jag till CC på NN”
”Växeln är inte till för att koppla fram internsamtal, du kan ta internkatalogen.” (surare än en citron nu)
”Ja men…”
”Jag skickar en om du inte har någon, låna en kollegas så länge”.
”Ja gör gärna det, jag vill ha en med teckenstorlek extra large.”
”Du får en likadan som alla andra.”
En smäll i luren.
Linjen bröts.

Hm… där satt jag och stirrade på luren rätt länge kan jag tala om. Nog för att den här kvinnan har ett problem, det vet alla, eller snarare så är hon ett problem, och nog för att de inte sitter i våra byggnader utan långtbortibyn men ändå. Lite vanligt folkhyfs?

Jag behöver tyvärr hennes tjänster så det gäller att lösa problemet.

Tillvägagångssätt A: att ringa igen och förklara situationen – inte ett dugg lockande vid den tidpunkten på dagen (strax innan jag skulle gå hem).

Tillvägagångssätt B: ringa hennes chef, som jag känner mycket väl, och förklara för honom att det är dags att göra något åt damen i växeln – inte ett dugg lockande det heller.

Tillvägagångssätt C: fråga min chef vad han har för lösning – ett av de sämsta och fegaste alternativen…

Så vad gjorde jag? Jag använde alternativ D och gjorde inget. Imorgon ska jag fundera på vad jag ska göra.


Jag vet att detta är en petitess men det blev lite… smolk i bägaren eller vad jag ska kalla det. Det är inte kul att behöva en tjänst av någon som inte vill.
Det är absolut inte kul att förklara varför jag inte kan slå i telefonkatalogen för någon som är så sur och vresig jämnt.
Det är inte kul att be om hjälp när jag dessutom har känslan av att jag bara är lat som inte slår upp själv samtidigt som jag vet att jag inte kan.

Förresten

Det stod en jättebukett med tulipaner på mitt bord i morses och ett gulligt kort med "Välkommen tillbaka", undertecknat av alla utom C. Hm... blev han inte tillfrågad tro?

Tillbaka på jobbet

Sådär, då var den stora dagen avklarad. I alla fall den del som var stort. Nästan tre timmar orkade jag med, sedan gick jag hem. Självmant. Inte egentligen för att jag var så trött utan kanske mest för husfridens skull. Jag är inte riktigt i form för att klara av klagomål från C. Det börjar bli tröttsamt att han alltid ska tjata och klaga så jag tänkte att för omväxlings skull så gör jag som han tycker. Vi kom överens om två timmar och det blev nästan två timmar. Nu borde han väl vara nöjd? Han var faktiskt inte där när jag gick men tro för den delen inte att han inte kontrollerade vad jag hade för mig. Han hade utsett alla på kontoret till små spioner och beordrat dem att se till att jag gick hem. I alla fall lät det så när precis varenda kotte var inne hos mig vid elvasnåret –

”Har du inte gått än?”
”Skulle inte du jobba två timmar per dag den här veckan?”
”Men är du kvar än?”

Ett otroligt tjat. Så jag gick.

Att vara tillbaka på jobbet kändes… både ock. Fantastiskt kul på alla sätt men också… fantastiskt hemskt på många sätt. När saker och ting liksom långsamt förändras så märker man inte förändringen, försämringen, så väl som när man plötsligt kan jämföra med förr och nu. I mitt fall före operationen och nu. Ingenting av det jag normalt gör på jobbet kan jag göra så som jag normalt gjorde förr. Allt tar längre tid, vilket jag naturligtvis räknat med, allt är besvärligare och helt klart är det en massa saker jag behöver skaffa nya rutiner för. Inte för att jag precis hann jobba särskilt mycket. Ryktet om att jag började jobba idag verkade sprida sig genom huset som en löpeld. Alla jag brukar ha minsta kontakt med var inne och hälsade på, till slut var jag tvungen att stänga dörren och tända röda lampan för att få lite lugn (ja vi har en sådan på varje kontor som också används flitigt, en kvarleva från medeltiden).

Det positiva är att jag verkar ha varit saknad, att mina arbetsuppgifter finns kvar och att mina närmaste arbetskamrater är helt fantastiskt inställda på att hjälpa mig på alla möjliga sätt. Det negativa är så klart… att jag behöver hjälp över huvudtaget. Att allt tar så mycket längre tid. Jag fattar inte hur jag ska hinna med allt.

Hur som helst. Det är skönt att vara tillbaka och vara en del av något vettigt.

Arbetsplatsanpassning

Så var den Stora dagen avklarad. Dagen då SC gjorde besök på jobbet.

Märkligt vad jag fasat och sett fram emot något som egentligen inte blev en så värst stor affär. Samma kvinna som jag tyckte så bra om kom från SC och hade till och med med sig en del saker som hon visste att jag skulle behöva, som tex mitt lilla program som jag börjar tycka mer och mer om. Hon blev nog däremot ganska konfunderad när hon såg C komma insläntrande i mötesrummet där vi skulle sitta och prata. Hon har ju träffat C någon gång när han följt med eller följt mig till SC. Det var faktiskt lite lustigt om man nu ska vara elak och skratta åt andras förvirring.

Vi började med att prata regler, pengar, papper och dylikt. ”men allt det där lär väl inte bli något problem i det här fallet” sa hon när det gick upp för henne att C inte bara är min chef. Sedan tittade hon på mitt kontorsrum och på hela kontoret, faktiskt så envisades hon med att gå runt i hela huset med mig och C i släptåg, eller i alla fall till de kontoren som jag ofta besöker. Slutligen så kom hon med en kravlista som hette duga. Jag hade nog varit beredd på att få hjälpmedel till mitt kontor som datorprogrammet och den där förstoringsmanicken men mer än så hade jag inte räknat med att hon skulle ens titta på. Vilket hon som sagt gjorde.

På kravlistan bland annat:
Bättre belysning i mitt rum, i konferensrummet, i fikarummet, i korridoren, vid kopiatorn mm, mm. Trappor och andra platser som hon anser vara lämpligt ska markeras med kontrastmarkeringar, du vet sådana gula linjer som markerar slutet och början på en trappa. Glasdörrar ska också markeras med kontrastmarkeringar.

Ja himmel. Och det sistnämnda är ju inte ens inne på vårat område utan i huset. Vi bor i ett gammalt hus där kommunen haft sina kontor i urminnes tider, på sin höjd har det målats om i lokalerna men inget annat har blivit gjort och därför har väl ”tillgängligheten” fallit i glömska. Men som hon sa, detta är inte bara för mig utan för alla andra besökare, offentliga lokaler ska inte se ut som de gör i vårt kommunalhus. Jag gissar att somliga kommer att bli lite sura… eller kanske får det upp ögonen på någon så att det görs något även för människor som har andra behov än jag. Och i de övriga kommunala byggnaderna…

Det var som sagt en bra förmiddag. Jag är nöjd. Jag ska börja jobba imorgon!

Det var också en jobbig förmiddag. Det var fruktansvärt jobbigt och pinsamt att gå runt i huset med henne och förklara för alla som undrade. Jag höll på att dö. Skämmas ihjäl… Å andra sidan kanske det är bra, så folk vet att jag inte skojar när jag säger att jag ser lite dåligt. Detta blir ju liksom lite mer handgripligt än vad det varit förut.

Phuuu

Jag är utmattad, uttröttad, dödstrött… helt slut för att vara precis. Jag ska lägga mig och sova till nyår. Eller längre om det möjligtvis går. Sedan ska prinsen komma och kyssa mig vaken till en perfekt syn.

Tjoff...

...sa det bara när helgen försvann. Märkligt att helger kan gå så fort trots att man tillbringat hela veckan hemma. Fast det är klart, den här helgen har definitivt inte givit utrymme för att ha tråkigt. Inte en sekund, trots påtvingad vila.

Igår packade vi på två ställen och flyttade bort några av mina kartonger också. Det kändes lite märkligt att se dem i hans hall. Ännu märkligare var det att packa upp sakerna och ställa in dem precis där jag ville. Konstigt hur svårt det är att få den där ”det här är mitt med nu”-känslan när man flyttar in till ett färdigt hem. Men efter en hel dags packande och körande fram och tillbaka kvittade det faktiskt vilken soffa jag lade mig i för att småslumra till tonerna av melodifestivalen och C:s bildtolkningar.

Idag har vi målat lite och så åkte vi till Coop för att storhandla. Man skulle ju kunna tro att det är relativt lugnt på byns stormarknad en solig söndag men icke. Vad är det för solskygga människor som bor i den här byhålan egentligen? Jag tyckte inte det var ett dugg trevligt att storhandla trots att C var med och det enda jag gjorde var att tala om vad vi ska ha och hålla i kundvagnen medan han sprang fram och tillbaka och hämtade sakerna. Jag tror att jag håller på att utveckla någon slags fobi mot kundvagnar och matvaruaffärer. C tyckte jag hade mig själv att skylla när jag nära på blivit omkullsprungen för andra gången och dessutom fått en ilsken kommentar om att jag skulle se mig för och inte stå mitt i vägen. Han tyckte jag skulle ta fram min käpp men… jag tycker att hans arm borde vara alldeles tillräcklig när vi går någonstans tillsammans… Märkligt nog tycker inte människor runt omkring detsamma och har ingen förståelse alls för att jag inte ser dem lika klart som de ser mig.

Hur som helst så skulle jag nog behöva ett par dagar på mig att vila upp mig efter den här helgen känns det som idag. Dessbättre så går inte det. Imorgon kommer nämligen någon från SC till jobbet och ska ha en diskussion med arbetsgivaren (C)och mig om min arbetsplats. Jag ser verkligen fram emot detta, och framför allt mot att få de hjälpmedel jag behöver så att jag verkligen kan börja jobba igen… även om det inte blir heltid med det samma. Lite nervös är jag så klart. Inte så mycket för att de kommer utan för allt runt omkring, med arbetskamrater och sådant. Ja, de verkar ju ha stor förståelse men ändå… Jag har nog inte kommit helt över att jag tycker det är pinsamt att behöva hjälp över huvudtaget. Okej… jag ska vara ärlig, den aspekten är inte liten, den är jättestor faktiskt.

Rätt låt vann

Melodifestivalen har nog gått oss totalt spårlöst förbi i år. Inte för att jag är den mest intresserade i vanliga fall heller men nog brukar jag åtminstone veta vilka låtar som varit med och gått till final. Så icke i år. Igår satt vi dock, eller jag låg i soffan och C satt, och lyssnade plikttroget på alla låtar. Varenda en var lite av en aha-upplevelse för visst hade vi hört dem på radio, vi har bara inte förstått att de var med i melodifestivalen. Jag börjar nog bli gammal för jag måste erkänna att jag tyckte en hel del av låtarna var riktigt bra, även om det finns ett antal jag inte ens kommer ihåg hur de lät.

C börjar lära sig hur suddigt jag ser så han var vänlig nog att fylla i med elaka kommentarer om precis varenda deltagare så att jag verkligen fick en klar bild av allas utseende. Hans enda nöje med att se på melodifestivalen var helt klart att såga alla deltagare, äta chips och dricka öl (vi äter sällan chips). Mitt största nöje var att ligga och halvsova med huvudet i hans knän (bara för att ge en bild av hur intresserade vi är).

Så här trevlig var han när Anna Book klev upp på scenen.
”Du, kan vi byta?”
”Vill du ligga?”
”Nä, byta ögon.”
”Gärna för mig, har du kommit på hur man gör?”
”Inte för gott, bara medan hon sjunger så jag slipper spy”
”Du kan ju blunda…”

För övrigt så måste jag faktiskt undra lite, och jag må vara elak men… Varför är Anna Book med överallt nuförtiden? Hon ser anskrämlig ut (tydligen), hon kan inte dansa (tydligen) och vad var det hon gjorde på Melodifestivalen med den där låten? Låten var ju inget fel på men när jag hörde den på radion och missade vem som sjöng så tänkte jag ”vad synd på en bra låt att det är någon amatör som sjunger” Hon har faktiskt ingen röst heller. Vem som helst hade kunnat få den låten att både se och låta bättre…

Allt nog. Nu ska jag sluta vara elak och säga. Rätt låt vann. Även om han enligt C såg ut som ”en utsvulten räv i hönshuset”.

Och där med kan melodifestivalen läggas till handlingarna.

Rättelse.
C säger att "han, eller något, såg ut som en utsvulten räv som just fått stryk av hönsen i hönshuset".

Fredag kväll

Kvällen ja… Den vill jag skriva lite om.

Vi var bjudna till C:s grannar, ett par som är lite äldre än C och som enligt honom är supertrevliga. Enligt mig med nu, men tyvärr trodde jag inte på det igår när jag stressade upp mig inför kvällen och kände mig nervös som en tonåring.

Men faktiskt… jag har alltid varit lite smånervös så fort jag skulle träffa någon av mina pojkvänners vänner eller familjer. Alltid känt att jag behöver visa mig från den bästa sidan så att killen skulle kunna känna sig stolt och vänner eller familj skulle bli imponerade eller åtminstone tycka att killen ifråga gjort ett bra val. Igår hade jag samma känsla fast tusen gånger värre för ärligt talat… det kvittar hur jag klär mig eller fixar till mig, vad har C att vara stolt över? Nada… Utöver det så hann jag oroa mig för precis allt… speciellt ljuset som fortfarande är en grundläggande faktor. Folk älskar att ha mysbelysning såhär års.

Jag har börjat märka att när jag är som mest orolig visar det sig att jag har som minst anledning till oro. De var hur snälla som helst, trevliga, roliga och precis på samma våglängd som vi. Dessutom var hela huset upplyst från golv till tak så jag hade inte ens behövt oroa mig över det.

Jag kan inte låta bli att fortfarande reflektera över hur folk tar mitt handikapp (titta bara vad duktig jag är, jag skrev ordet jag hatar!). När man träffar nya människor som uppenbarligen vet om hur jag ser, eller inte ser, så känns det liksom lite obekvämt. Hur mycket vet de, vem har sagt vad osv. Uppenbarligen visste de men… ska man säga något? Eller ska jag bara låtsas som inget? Som om detta är normaltillstånd (vilket de ju är men jag har inte kommit så längt att jag kan känna det). Hur gör man det? Hm… alltså detta blir lite knepigt att beskriva men på något sätt känns det ungefär som om… när man har en stor fläck i pannan, alla ser och noterar men ingen säger något. Eller så blir det stor affär av det hela och alla känner sig lite generade. Jag menar, visst, det är, eller borde vara, helt ok att ha ett handikapp men om jag träffar någon som sitter i rullstol eller har svårt att gå för första gången så visst undrar jag varför. Gör inte du? Och vågar du då fråga? Eller om du går på fest i en skrynklig skjorta för att strykjärnet gått sönder, visst vill du då förklara varför du ser ut som du gör? Den där känslan har jag ofta… kanske är det ett behov av att förklara något, jag vet inte vad, som ingen vågar fråga. Förmodligen ligger det mer hos mig än någon annan.

Hur som helst… igår var bara så perfekt för när vi satte oss till bords så frågade frun, ungefär i samma stil som man frågar någon om hon är allergisk mot någon mat, om ljuset var lagom och sa att jag skulle säga till om inte. Det kändes perfekt. Som ett kvitto på att de visste, vågade prata om det och ändå inget som gjorde slut på all konversation en kvart framåt. Precis så naturligt som det ska vara utan att det… förtigs.

Nu är det möjligt att detta är något jag bara inbillar mig. Förmodligen överreagerar jag ocksaå och kanske är jag bara knäpp… men känslor styr man ju inte över.

Tusen tankar

Det blev inte så mycket skrivet här igår. Jag tror inte jag någonsin skrivit så lite på en dag trots att jag haft möjligheten. Och tankarna. Tusen tankar virvlade runt och väntade på att fångas och kläs i ord, skrivas ned och flyga ut i cyberrymden. Men de lät sig inte fångas. De sprang undan och gömde sig. Ville inte bli utsatta för allmän beskådan, inte ens halvallmän. Förmodligen första gången det hände sedan den här bloggen kom till... Eftersom syftet med den är just att fånga de mörkaste och mest undflyende tankar.

Jag gjorde annat istället.
Jag tränade (på att använda mitt nya program) och sjutton vet om inte det börjar ge resultat. Det kanske är inbillning men det känns liiiiite lättare, och aningen mindre långsamt. Men som sagt, jag har inte tagit tid på mig själv än.

Jag packade lite också. Det tar tid att packa och där hjälper det inte med träning, för hur beslutar man egentligen vad man ska ta med till sitt nya hem som ska delas med saker som redan finns på plats, och vad man lämnar kvar, eller snarare slänger bort? Jag menar, bara en sådan enkel sak som min vardagsservis som är väldigt fin och inte speciellt vardaglig. Jag fick den i födelsedagspresent för många år sedan av mina föräldrar. Jag tycker om den. Men jag gillar C:s servis också, som inte alls är så romantisk som min men mycket snygg. Vilken ska vi ha kvar? Vilken ska sparas i en låda? Eller ska någon slängas bort? Jo… vi skulle kunna ha båda, men varför? Jag har två andra utöver denna och C har en till… Hur mycket porslin behöver ett hem? Så här är det med varenda sak. Vi har dubbelt upp av allt, jag gillar hans smak för det mesta och jag gillar min smak alltid… Hans saker finns redan där. Jag skulle kunna slänga allt jag har utom mina kläder och flytta in.

Om jag är på det humöret så talar jag om för mig själv att det är just det jag borde göra. Det lär ju ändå bara bli en begränsad tid som jag kommer njuta av sakernas utseende medan han kommer att få gräma sig över min smak så länge vi bor ihop

Jag vilade också en hel del igår. Jag kände mig lite.. off. Lite som om jag håller på att få flunsan. Eller så var det bara humöret som gjorde en dipp. Eller så var det för att jag var nervös inför kvällen.