Nyfiken?

Annanan skrev:
"Åh vad glad jag blir att höra från dig!

Men hur vågar du påstå att det finns så mycket som en möjlighet att INTE låta oss få veta mera om det roliga projektet?!

Som jag önskar er lycka till med!!"

Hm… Annanan. Jag tror man lugnt kan utgå ifrån att det inte har något att göra med vare sig scrapbooking, fotografering eller målning. Du har säkert gissat att vi skriver. Vad vi sedan ska göra med det skrivna är ännu höljt i dunkel. Kanske ska vi erkänna att vi skriver hellre än bra, kanske ska vi starta en ny blogg eller i våra vildaste drömmar – ge ut en bok. Efter ca 70 sidor har vi fortfarande kul med vår alldeles egen hjltinna och hjälte... Så vi får väl se...

I´ll keep you posted…

Tyst här

Jag lever och faktiskt mår jag ganska bra. Ganska ofta.

Det kommer inte bli så mycket mer skrivet här på ett tag till. Jag håller nämligen på med ett roligt projekt tillsammans med den här bloggens ägare. Kanske, kanske inte, man vet aldrig, så kommer ni få veta mer om det projektet när det blir klart.

Kram alla goa, kära bloggvänner!

My mama sais…

Kommer ni ihåg den? ”My mama sais life is like a box of chocholate, you never know what you get…”

MIN mamma säger att det betyder tur att trampa I hundbajs. Jag antar att hon på sätt och vis har rätt för hundägare nuförtiden brukar ta upp sina älsklingars avföring rätt duktigt. Så nog måste det väl vara någon form av extrem… tur… att ha oturen att trampa i något dylikt. Fast jag kan inte låta bli att tycka att det mest lukar illa…

Men jag lydde min mammas råd och köpte mig en trisslott. Nu gäller det bara att ta reda på om jag kanske är miljonär nu… eller… ännu värre, tänk om ni får se mig på TV? Hm… Kanske ska slänga lotten.

Annars… måste jag fråga. Hur kommer det sig att det luktar mat i hela byhålan när jag är som hungrigast?

Jo...

...jag är kvar. Jag har inte deppat ihop helt.

Men det är lite mycket som händer nu och varken tid eller ork räcker till. Men jag återkommer snart...

Till dess önskar jag er alla kära vänner en riktigt skön Valborgshelg!

En av de andra dagarna

Det finns bra dagar också. Dagar då livet lever och jag lever med det. Dagar då det är nästan okej. Då jag faktiskt inte mår illa av tanken på att det är detta som är livet. Dagar som jag inte ens tycker synd om mig själv och då jag till och med kan ta utmaningarna och irritationsmomenten med en klackspark och inte bara låtsas skratta åt mig själv när något inte fungerar eller blir knepigare än tänkt. Dagar då jag inte tänker på hur mycket som gått förlorat.
Då det inte gör fullt så ont längre.

Men det är inte de dagarna jag har ett behov av att krypa ihop i ett hörn och begrava mig i tankar om hur det skulle kunna vara och hur det borde vara. Det är inte de dagarna jag har ett behov av att skriva för att skrivandet tycks vara den enda ventil som åtminstone för tillfället lättar på det där trycket som ibland nästan får mig att explodera.

På de sistnämnda dagarna skulle jag kunna publicera ett inlägg som skulle kunna lyda såhär ungefär; "I´m faling in love with your favourite song, I´m gonna sing it al night long. I´m gonna dance with somebody." För det är låten som tycks etsat sig fast i mitt huvud för närvarande och vägrar flytta sig. En löjligt glad melodi när jag mest av allt har lust att gråta.

Resten av de tankar jag har skulle jag kunna skriva ner och radera. Eller spara på ett säkert ställe. Kanske rent av skriva ut på papper… Till viken nytta vet jag inte. Men på något sätt fungerar inte ventilen lika bra då.

Jag vet… men jag har aldrig påstått att jag är helt normal i skallen. Förmodligen har jag aldrig varit det, inte ens i livet före.

Mando Diao fortsätter att sjunga i skallen på mig medan jag långsamt går hemåt. Att gå ensam är något jag sällan vågar mig på numera. Det jag förut tog för givet och njöt av är en lyx som kostar allt för mycket i form av osäkerhet och spänning. Lustigt hur en så vardaglig och självklar sak så snabbt blivit en utmaning större än vilket Robbinsonäventyr som helst. Tillsammans med dussintals andra saker.

Naturligtvis vänjer man sig. Människan är så anpassningsbar, mer än vi ens kan ana. Vi vänjer oss vid nästan allt. Vi hittar andra saker att njuta av och glädjas åt. Vi hittar vägar runt problemen och hanterar dem på andra sätt än förut när de sätten vi vant oss vid inte längre fungerar. Livet fortsätter att fungera. På något sätt. Men inte på det sätt vi hade hoppats på. Och ibland blir sorgen överväldigande. Som en tyngd som bokstavligen pressar axlarna ner mot marken.

När jag kommer hem är jag ändå lite stolt över mig själv. Men bara lite för samtidigt så gör det oerhört ont att jag ska behöva vara stolt över en så enkel sak som att hitta hem. Ensam. Att klara en promenad på cirka en kvart. Både fysiskt och psykist. En promenad jag gjort så många gånger att jag med lätthet borde klara till och med med ögonen slutna. För det är ju så vi brukar säga… men är det någon som provat på riktigt?

Och det är då som dagen inte längre är bra, Det är då det blir en av de andra dagarna. En av dem som jag bara har lust att gråta och tycka synd om mig själv.

Bra, bättre, sämst

Bra:
Skyltar som talar om att saker och ting är nymålade.

Bättre:
Människor som talar om att saker och ting är nymålade.

Sämst:
Skyltar som talar om att saker och ting är nymålade. Som jag varken ser eller kan läsa.
Människor som talar om att saker och ting är nymålade. Fast ungefär fyra sekunder för sent.

Påsken och apoteket

Så fort påsken försvann! Det var knappt jag hann med att stoppa i mig allt godis och så var den över.

Jag hoppas att alla mina snälla bloggvänner haft en lika skön och avkopplande helg som vi har haft? Tack för alla snälla kommentarer till mitt förra inlägg. Ja, mina känslor kanske är mänskliga och rent av normala, men inte är de vackra...

Vi började helgen redan på torsdagen och var lediga båda två. Den dagen gjorde vi absolut ingenting. Låg kvar länge i sängen, åt stor och mysig frukost och satt sedan i trädgården och njöt av solen. I alla fall gjorde jag det. C satt och gormade över alla löv vi tydligen borde ha krattat och allt annat som vi borde gjort. Jag låtsades att jag inte hörde. På fredagen däremot hade han helt bestämt sig för att här skulle arbetas och göras fint i trädgården. Jag hittade säkert på ett dussin ursäkter till varför vi inte skulle göra det just den dagen men han köpte ingen av dem. Tvärt om. Och han tvingade mig att hjälpa till! Jag som inte ens gillar trädgårdsarbete och jag har definitivt inte ont av att se löven ligga kvar under buskarna…

På lördagen var vi och storhandlade, vilket räckte av äventyr för mig. Jag hatar att handla! Har jag nämnt det förr? Blotta tanken gör mig utmattad, men vad gör man inte för sin älsklings skull? Eller var det möjligen för bådas vår skull? Han skulle faktiskt kunna handla mycket bättre och förmodligen snabbare utan mig men han påstår att han behöver sällskap. Hm…

I söndags hade vi både mina och C:s föräldrar på lunch och måndagen ägnade vi åt att vila upp oss. Gissa vilka dagar jag gillade bäst?

Idag var jag inne på Apoteket och hämtade mina recept efter jobbet. Både jag och C är stammisar där numera och personalen känner oss ganska väl, men idag hände något som inte hänt förut. Damen i disken undrade om jag ville ha information om mina läkemedel på punkskrift. Själva frågan är väl egentligen inte så konstig och helt berättigad, men jag kunde inte låta bli att rodna ordentligt när jag mumlade mitt ”nej tack”, för jag har inte precis gjort några enorma framsteg i punktskriftens fantastiska värld. Fast jag måste erkänna att jag ändå undrade jag lite över att få frågan nu, efter all denna tid. Så jag frågade om detta var en ny tjänst de börjat med… viket jag kanske inte skulle gjort för apotekaren lät aningens förlägen när hon svarade att den inte alls var ny.

Jag menade faktiskt inte alls att låta kritisk, mot det lokala apoteket eller dess personal som oftast är väldigt vänliga och tillmötesgående, tvärt om. Kritiken är nog snarare mot mig själv. Jag borde… ta tag i det där med… p u n k t s k r i f t… men är jag lat eller bara obildbar? Eller hur ska jag annars få min kropp till att börja… lära sig? Och måste jag? Kan jag inte bara fortsätta att låtsas som att det är fullständigt onödigt så kanske det också blir det? På n något magiskt sätt? Jag menar, jag har ju gjort det så duktigt så länge...

Är det förresten inte barn som ägnar sig åt magiskt tänkande? Jag är ju inget barn men jag kanske kan få vara det på den här punkten?

Jag är en hemsk människa.

Jo, det är jag . Och jag skäms.

Det är inte så att jag inte försöker hitta ursäkter för mitt beteende, och inte för att jag inte också gör det… men ska jag vara ärllig så är jag bara hemsk.

Vi var i Stockholm igår. Det var en vacker dag, solsken och lite härlig vårvärme. Efter dokton tog vi en promenad i city, bland alla turister och stressade stockholmare och jag höll krampaktigt i C och försökte att tänka på alla människor som jag var övertygad om snart skulle springa rakt på mig. Eller ännu värre, snubbla över min käpp.

Doktorn var på sitt snälla humör och sa inget oroväckande. Allt var som det skulle enligt henne. Jag instämmer ju inte i det där men jag antar det faktiskt inte spelar någon som helst roll. Jag har ingen vetorätt, trots att det är mitt liv, mina ögon, vi talar om.

Vi satt i väntrummet en ganska lång stund innan jag blev uppropad. C höll hårt i mig, precis som om han visste att jag hade planer på att ställa mig upp och gå min väg… springa helst. Och han lade en extra lugnande hand på mitt knä när HON började prata. Undrar om han förstod? Hur hemsk jag är?

HON, är en kvinna i min egen ålder. Hur hon ser ut vet jag inte riktigt men hon har en behaglig röst , verkar intelligent, är både rolig och trevlig och omtänksam på alla sätt. Hon är en person som jag i normala fall säkert skulle kunna bli god vän med.

Hon miste synen för ca tio år sedan. Hon har en ledarhund, ett jobb, en man, ett barn. Kort sagt, ett bra liv trots att hon knappt ser. Såg. Jag lärde känna henne under någon av mina sjukhusvistelser, jag vet inte exakt när. VI satt och pratade en hel del och bestämde att vi skulle höras när vi blev utskrivna. Men vi gjorde aldrig det. Eller rättare sagt, hon hördes av, både via mail och telefon, men jag hade liksom aldrig riktigt tid att besvara vare sig samtalen eller mailen. Varför kan man undra?

Det är just det som är det hemska. Hennes operation gick bra. När hon åkte hem, gjorde hon det med stora förhoppningar på att få synen tillbaka. Efter alla år… Själv åkte jag hem…. Utan hopp.
Missförstå mig inte. Jag missunnar henne inte. Hon om någon förtjänar att få se igen. Efter så lång tid… tänk vilken känsla bara! Men… Jag kan inte vara glad för hennes skull. Tvärt om… faktum är att jag helst skulle velat… klösa henne, slå henne. Säga något elakt. Såra henne… så att det skulle göra lika ont på henne som inuti mig. Jag kan inte glädjas åt den känslan hon fått känna, åt att hon fått allt det jag aldrig kommer att få. Måste jag det? Eller får jag vara avundsjuk?

Och samtidigt som jag känner allt det där så vet jag ju att jag har fel. Jag är en hemsk människa. Jag vet exakt vad det betyder att få se igen, att få hoppas efter så lång tid. Jag inser hur mycket det måste betyda för henne att se sitt barn. Sin man. Jag förstår. Och jag unnar henne, samtidigt som jag helst av allt vill slå henne. Skrika åt henne. En del av mig frågar sig varför hon? Varför inte jag? Och så skäms jag ännu mer.

Våren är här

Ja, det är vad alla pratar om just nu. Våren är här. Äntligen. Var den här vintern längre och kallare än vad vi är vana vid, eller är det bara jag? Är glädjen över värmen lite större än förra året? Eller är det bara jag?

Igår var jag och C ute och gick en promenad i solskenet. Nu kan man känna solens värme mot ansiktet, det är verkligen nästan som vår. Men bara nästan. Det är varmare, fåglarna kvittrar lite annorlunda men… Det är inte vår i luften.

Varje årstid, utom kanske vintern har sin egen doft som jag känner mest intensivt alldeles i början. Och än doftar inte våren. Kanske är det knoppar på träden, kanske har någon enstaka snödroppe tittat upp, men den där skira, ljusa doften som är vår är inte här än. Fortfarande ligger vinterns grus kvar och ställer till en hel del besvär, fortfarande är det is i vattenpölarna på morgnarna och is på sjöarna…

Är jag lite pessimistisk nu? Men snart kommer ju våren, den är på väg…

Alla tycks vara uppfyllda av våren. De största samtalsämnena just nu är solen, ljuset, våren och så sommaren. Planerna för semestern. Vi sitter också och pratar om vad vi ska hitta på till sommaren. Eller… det är nog mest C som gör det. Den här gången ska vi ha lite mer framförhållning än tidigare år menar han på. Vi ska bestämma oss nu och boka resa. Personligen tror jag dels att det redan är för sent med framförhållning och dessutom är jag inte alls sugen på att resa bort. C däremot är helt inställd på att planera. Han kastar fram det ena förslaget efter det andra, surfar runt på nätet och tittar på alla alternativ. Spanien, Italien, flyg, tåg, bil… själv svarar jag alltid ”Stanna hemma, ta dagen som den kommer. Bara vara”. På det säger han något i stil med Kuala Lumpur, Kina eller fjärran östen… Precis som om vi höll på att köpslå om en vara på något torg utomlands.

Sanningen, den trista sanningen är att jag är så tråkig att jag faktiskt hellre skulle stanna hemma. Helt ärligt. För… rent krasst så spelar det mig ingen större roll om vi åker till grannbyn eller Thailand. Så länge vi gör det tillsammans.

Nå ja, tillhelgen kommer barnen, de kanske kan hjälpa sin far att besluta och jag hänger med.

Earth Hour

Helger blir sällan som vi planerat dem, inte ens när vi inte har några planer. Det enda man kan vara säker på att är att de alltid är för korta. Och det spelar absolut ingen roll hur lite eller mycket vi arbetat under veckan som gått.

Någon tjejfest blev det inte. Däremot gjorde vi ett tappert försök med Earth Hour. Vi bestämde oss för att tända en brasa, tända en massa ljus, äta lite onyttigt och bara mysa i mörkret. Det är märkligt. Jag har inget emot nattens mörker när jag vaknar mitt i natten… eller, jo, jag gillar den inte för den är en påminnelse på det jag fruktar mest, men jag står ut utan att gripas av panik. Jag grips inte heller av panik på kvällarna när vi ser på tv eller gör annat, men det hade knappt gått tio minuter i lördags innan jag började må illa…. Jag försökte verkligen att tänka på annat, på C, på dofterna, ljuden från brasan, värmen… på allt det där som är mysigt… men det gick inte. Så, förlåt jord. Vi tände ljusen efter en kvart och fortsatte att mysa med dem på. Fast vi tände bara i vardagsrummet.

I går var vi på bio! Jag kan inte komma ihåg hur länge sedan det var sist, fråga mig inte varför, för det är ju inte så att vi aldrig ser på film hemma men bio har liksom inte blivit av. Kanske är vi helt enkelt för bekväma/lata? Igår såg vi Pettson och Findus…

Nej, det var inte mitt och C:s förstahands val, men vi var faktiskt barnvakt till grannarnas barn. Hör och häpna! VI har väldigt trevliga grannar här, och just det här paret har varit helt fantastiska den sista tiden och ställt upp på ett sätt som jag inte trodde var möjligt. Jag har haft ångest för hur vi någonsin skulle kunna återgälda och erbjudit oss massor med gånger att vi kan ta hand om barnen om de vill vara lediga. De har inga släktingar i närheten så det är sällan de far egen tid utan barnen. Hittills har de inte nappat på erbjudandet men igår fick vi äran. Det var lite läskigt i början, eller åtminstone för mig, två små barn, 4 och 6… Helt annat än våra barn. Men vi bestämde oss för bio och det var verkligen uppskattat. Av alla faktiskt. Pettson och Findus var riktigt bra och vi skrattade en hel del. Kan varmt rekommenderas till alla vuxna med barnasinnet kvar.

Lördag morgon

Det bästa jag vet är att vakna upp en lördag morgon och veta att hela helgen ligger framför oss, helt oplanerad. Utan ett enda måste, inte ens städning, och dessutom vara hemma i mitt eget hem. På det viset kan vi göra precis det som faller oss in... Nästan.

Den här helgen ska vi inte göra ett endaste dugg. Det har jag bestämt. Inte åka till mina föräldrar, inte hälsa på någon annan heller, inte åka och handla, bara vara hemma. Vi har haft allt för få sådana helger på sista tiden och jag är så innerligt trött...

C tror förstås att jag ska på tjejfest ikväll. Det har han tackat ja till, åt mig. Jag vet inte riktigt varför han vill bli av med mig, eller varför han tror att han kan lova saker jag ska göra, men han lär bli besviken. Vill han så gärna ha tjejfest får han väl gå själv… Eller det kanske förresten är en dålig idé, jag känner en del av mina väninnor allt för väl för det. Av någon anledning tycks han fått för sig att jag behöver komma ut och ha lite roligt... Jag vet inte, men roligt är inte längre en tjejfest eller utekväll. Det var länge sedan det var det. Roligt är helt andra saker numera och det har absolut inget att göra med min syn. Jag misstänker, eller jag hoppas det åtminstone, att det är en naturlig förändring i livet. För de flesta… utom för somliga av mina vänner förstås, som tydligen aldrig verkar vilja sluta festa. Men det kanske är jag som är ovanligt tråkig, jag vet inte. Fast jag vet ju att C känner exakt likadant själv så jag förstår inte varför han tror att jag har andra preferenser helt plötsligt.

Och nu… ska jag gå upp om en stund, innan C vaknar och jag har gott om tid... vilket jag lär behöva för jag ska baka scones, koka kaffe och ägg, pressa apelsiner… Mums... Men tidsödande. Jag fixar frukosten och han får städa upp röran efter mig. Praktiskt...

Jag älskar lördagsmorgnar. I alla fall de som är som denna.

Trevlig helg önskar jag er alla.

Dina andetag

Jag vaknar fortfarande tidigt, ibland är det inte ens tidigt utan snarare natt. Som nu. Det är fortfarande mörkt och mörkret är inte min vän, det har den aldrig varit, och de senaste månaderna har inte gjort den saken lättare.

Jag ligger kvar i sängen och väntar på att solens första strålar, eller det gråa gryningsljuset, ska leta sig in genom fönstret och sakta jag bort nattens skrämmande mörker. Jag lyssnar på det behagliga ljudet av dina lugna avslappnade andetag, och jag känner mig så oändligt tacksam och obeskrivligt lycklig över att få ligga där och lyssna på just det ljudet. Från dig. Det var så nära att jag.... förlorade den lyckan.

Livet har inga försäkringar. Inga löften. Hur säkra vi än känner oss, hur mycket vi än tror att saker och ting ska bli, eller förbli, på ett visst sätt så blir de aldrig det. Livet förändras just då vi är minst förberedda. På just de sätt vi aldrig kunde ana ens i vildaste fantasin. Ljus byts till mörker, glädje till sorg. Ibland, allt för sällan, händer det motsatta. Det finns inga garantier, och att drabbas av en hemsk sak innebär inget löfte, eller immunitet mot andra hemskheter. Tvärt om, snarare. Ont dras till ont tycks det mig ibland. Vissa tidigar morgnar, eller nätter, strax innan jag börjar ana ljuset, förefaller det mig som om det kanske är jag som drar olyckor till mig och utgör på så vis en fara för dem jag älskar, för dig. Mina tankar så här i gränslandet mellan natt och morgon är långt ifrån logiska.

Det märkliga med livet är kanske ändå att det går vidare. Även när man vill sluta andas för det gör för ont. Även när man tror att det inte går att gå vidare, för det som händer är för tungt att bära och framtiden kanske för smärtsam för att orka med... Även när tillvaron är så ovis att man inte vågar somna på kvällen av rädsla för vad den nya dagen ska bära med sig och fruktan för hur natten ska förändra tillvaron... Livet går obönhörligen vidare. Ingen annan än jag själv stannar, det är bara mitt eget liv som tycks göra ett uppehåll, falla fritt i tomma intet. Allt annat och alla andra fortsätter som om inget har hänt, helt omedvetna om att min tillvaro håller på att slås i spillror, eller kanske just slagits i spillror...

Livet är märkligt ändå. Så fantastiskt vacker, så skört och så oerhört oförutsägbart, så skoningslöst grymt. Just när man tror att inget kan bli värre så bir det just det. Värre… Och ibland när man tror att allt hopp är ute, att mörkret är det enda som finns, så lättar molnen plötsligt och en strimma av ljus tänds. Ibland både bildlikt och bokstavligt.

Du vänder dig i sängen bredvid mig, av dina rörelser kan jag avgöra hur snart du kommer vakna. Jag ligger kvar och väntar. Lyssnar. Väntar på att dagen ska gry och att du ska vakna, hålla om mig, försäkra mig om att vi ska leva ännu en dag tillsammans. Jag vet att det dröjer länge än. Fortfarande är det rädslan som dominerar, men för varje sekund som går kommer morgonen närmare med sitt ljus och rädslan ersätts sakta av förväntan. Samma rädsla varje natt, samma förväntan varje morgon. Samma glädje över dessa rörelser. Samma outsägliga tacksamhet över att du finns här bredvid mig. Det är din kärlek som håller mig uppe, som bär mig. Det är ditt liv som gör mitt liv uthärdligt och värt att leva.

Igår när jag skrev, hade jag inte skrivit på flera månader. Jag var säker på att jag inte hade några bloggvänner kvar. Nyss läste jag kommentarerna och jag vet att det kanske är löjligt men jag blev så rörd att jag började lipa. Jag satt i vardagsrummet, med datorn i knäet i mörkret och lipade en lång stund. Inte bara över kommentarerna och själva orden utan kanske mest över den där känslan av att få något jag inte känner jag förtjänar.

När C vaknade och såg mig undrade han förskräckt vad som hade hänt. Jag sa till honom som det är… Att jag inte förstår…

Jag förstår inte hur jag gång efter gång kan mötas av så mycket omtanke och värme, både av människor som står mig närmast och av människor jag aldrig mött. Jag förstår inte att folk orkar med mig i längden… Fast det där sista sa jag inte, för den diskussionen ville jag inte hamna i igen.
Men jag är så oerhört tacksam.

Hej
Det är jag… Ella. Det var jag som brukade skriva i den här bloggen förut. Jag nästan bodde här ett tag... Kommer du ihåg mig?
Eller… jag kanske skriver för mig själv? För ingen tittar väl in här efter all denna tid, konstigt vore det ju annars.

Det känns inte som så länge sedan, dagarna har avlöst varandra utan att jag riktigt förstått hur många de varit. Jag läste alla kommentarer till det förra inlägget och skämdes.

Det var länge sedan jag skrev sist. Väldigt länge sedan. Du kanske undrar varför. Vad har hänt.

Egentligen har inget hänt och ändå allt. Strax efter jul gled marken undan och en avgrund öppnade sig. Jag föll. Längre och djupare än jag någonsin gjort. Alla de gånger jag trott att botten varit nådd, att det inte kan göra mer ont… har bara varit en föraning. En föraning som inte på långt när visade hur det kan vara. Jag hade inte ens varit i närheten av botten. Nu var jag det.

Jag vågade inte skriva för… risken fanns att jag skulle skriva om det som gjorde ont och det var svårt nog att klara av smärtan ändå. Jag vågade inte läsa kommentarerna för jag var rädd för vad jag skulle känna. All min kraft behövdes för att överleva dagen. Att gå vidare. För livet går vidare. Även om det gör ont.

Jag vet att detta egentligen inte säger något, jag lovar att berätta mer… kanske. Snart… kanske.

Tack för alla ord och tankar.