En av de andra dagarna

Det finns bra dagar också. Dagar då livet lever och jag lever med det. Dagar då det är nästan okej. Då jag faktiskt inte mår illa av tanken på att det är detta som är livet. Dagar som jag inte ens tycker synd om mig själv och då jag till och med kan ta utmaningarna och irritationsmomenten med en klackspark och inte bara låtsas skratta åt mig själv när något inte fungerar eller blir knepigare än tänkt. Dagar då jag inte tänker på hur mycket som gått förlorat.
Då det inte gör fullt så ont längre.

Men det är inte de dagarna jag har ett behov av att krypa ihop i ett hörn och begrava mig i tankar om hur det skulle kunna vara och hur det borde vara. Det är inte de dagarna jag har ett behov av att skriva för att skrivandet tycks vara den enda ventil som åtminstone för tillfället lättar på det där trycket som ibland nästan får mig att explodera.

På de sistnämnda dagarna skulle jag kunna publicera ett inlägg som skulle kunna lyda såhär ungefär; "I´m faling in love with your favourite song, I´m gonna sing it al night long. I´m gonna dance with somebody." För det är låten som tycks etsat sig fast i mitt huvud för närvarande och vägrar flytta sig. En löjligt glad melodi när jag mest av allt har lust att gråta.

Resten av de tankar jag har skulle jag kunna skriva ner och radera. Eller spara på ett säkert ställe. Kanske rent av skriva ut på papper… Till viken nytta vet jag inte. Men på något sätt fungerar inte ventilen lika bra då.

Jag vet… men jag har aldrig påstått att jag är helt normal i skallen. Förmodligen har jag aldrig varit det, inte ens i livet före.

Mando Diao fortsätter att sjunga i skallen på mig medan jag långsamt går hemåt. Att gå ensam är något jag sällan vågar mig på numera. Det jag förut tog för givet och njöt av är en lyx som kostar allt för mycket i form av osäkerhet och spänning. Lustigt hur en så vardaglig och självklar sak så snabbt blivit en utmaning större än vilket Robbinsonäventyr som helst. Tillsammans med dussintals andra saker.

Naturligtvis vänjer man sig. Människan är så anpassningsbar, mer än vi ens kan ana. Vi vänjer oss vid nästan allt. Vi hittar andra saker att njuta av och glädjas åt. Vi hittar vägar runt problemen och hanterar dem på andra sätt än förut när de sätten vi vant oss vid inte längre fungerar. Livet fortsätter att fungera. På något sätt. Men inte på det sätt vi hade hoppats på. Och ibland blir sorgen överväldigande. Som en tyngd som bokstavligen pressar axlarna ner mot marken.

När jag kommer hem är jag ändå lite stolt över mig själv. Men bara lite för samtidigt så gör det oerhört ont att jag ska behöva vara stolt över en så enkel sak som att hitta hem. Ensam. Att klara en promenad på cirka en kvart. Både fysiskt och psykist. En promenad jag gjort så många gånger att jag med lätthet borde klara till och med med ögonen slutna. För det är ju så vi brukar säga… men är det någon som provat på riktigt?

Och det är då som dagen inte längre är bra, Det är då det blir en av de andra dagarna. En av dem som jag bara har lust att gråta och tycka synd om mig själv.