Jag är en hemsk människa.

Jo, det är jag . Och jag skäms.

Det är inte så att jag inte försöker hitta ursäkter för mitt beteende, och inte för att jag inte också gör det… men ska jag vara ärllig så är jag bara hemsk.

Vi var i Stockholm igår. Det var en vacker dag, solsken och lite härlig vårvärme. Efter dokton tog vi en promenad i city, bland alla turister och stressade stockholmare och jag höll krampaktigt i C och försökte att tänka på alla människor som jag var övertygad om snart skulle springa rakt på mig. Eller ännu värre, snubbla över min käpp.

Doktorn var på sitt snälla humör och sa inget oroväckande. Allt var som det skulle enligt henne. Jag instämmer ju inte i det där men jag antar det faktiskt inte spelar någon som helst roll. Jag har ingen vetorätt, trots att det är mitt liv, mina ögon, vi talar om.

Vi satt i väntrummet en ganska lång stund innan jag blev uppropad. C höll hårt i mig, precis som om han visste att jag hade planer på att ställa mig upp och gå min väg… springa helst. Och han lade en extra lugnande hand på mitt knä när HON började prata. Undrar om han förstod? Hur hemsk jag är?

HON, är en kvinna i min egen ålder. Hur hon ser ut vet jag inte riktigt men hon har en behaglig röst , verkar intelligent, är både rolig och trevlig och omtänksam på alla sätt. Hon är en person som jag i normala fall säkert skulle kunna bli god vän med.

Hon miste synen för ca tio år sedan. Hon har en ledarhund, ett jobb, en man, ett barn. Kort sagt, ett bra liv trots att hon knappt ser. Såg. Jag lärde känna henne under någon av mina sjukhusvistelser, jag vet inte exakt när. VI satt och pratade en hel del och bestämde att vi skulle höras när vi blev utskrivna. Men vi gjorde aldrig det. Eller rättare sagt, hon hördes av, både via mail och telefon, men jag hade liksom aldrig riktigt tid att besvara vare sig samtalen eller mailen. Varför kan man undra?

Det är just det som är det hemska. Hennes operation gick bra. När hon åkte hem, gjorde hon det med stora förhoppningar på att få synen tillbaka. Efter alla år… Själv åkte jag hem…. Utan hopp.
Missförstå mig inte. Jag missunnar henne inte. Hon om någon förtjänar att få se igen. Efter så lång tid… tänk vilken känsla bara! Men… Jag kan inte vara glad för hennes skull. Tvärt om… faktum är att jag helst skulle velat… klösa henne, slå henne. Säga något elakt. Såra henne… så att det skulle göra lika ont på henne som inuti mig. Jag kan inte glädjas åt den känslan hon fått känna, åt att hon fått allt det jag aldrig kommer att få. Måste jag det? Eller får jag vara avundsjuk?

Och samtidigt som jag känner allt det där så vet jag ju att jag har fel. Jag är en hemsk människa. Jag vet exakt vad det betyder att få se igen, att få hoppas efter så lång tid. Jag inser hur mycket det måste betyda för henne att se sitt barn. Sin man. Jag förstår. Och jag unnar henne, samtidigt som jag helst av allt vill slå henne. Skrika åt henne. En del av mig frågar sig varför hon? Varför inte jag? Och så skäms jag ännu mer.