tisdag, april 21

En av de andra dagarna

Det finns bra dagar också. Dagar då livet lever och jag lever med det. Dagar då det är nästan okej. Då jag faktiskt inte mår illa av tanken på att det är detta som är livet. Dagar som jag inte ens tycker synd om mig själv och då jag till och med kan ta utmaningarna och irritationsmomenten med en klackspark och inte bara låtsas skratta åt mig själv när något inte fungerar eller blir knepigare än tänkt. Dagar då jag inte tänker på hur mycket som gått förlorat.
Då det inte gör fullt så ont längre.

Men det är inte de dagarna jag har ett behov av att krypa ihop i ett hörn och begrava mig i tankar om hur det skulle kunna vara och hur det borde vara. Det är inte de dagarna jag har ett behov av att skriva för att skrivandet tycks vara den enda ventil som åtminstone för tillfället lättar på det där trycket som ibland nästan får mig att explodera.

På de sistnämnda dagarna skulle jag kunna publicera ett inlägg som skulle kunna lyda såhär ungefär; "I´m faling in love with your favourite song, I´m gonna sing it al night long. I´m gonna dance with somebody." För det är låten som tycks etsat sig fast i mitt huvud för närvarande och vägrar flytta sig. En löjligt glad melodi när jag mest av allt har lust att gråta.

Resten av de tankar jag har skulle jag kunna skriva ner och radera. Eller spara på ett säkert ställe. Kanske rent av skriva ut på papper… Till viken nytta vet jag inte. Men på något sätt fungerar inte ventilen lika bra då.

Jag vet… men jag har aldrig påstått att jag är helt normal i skallen. Förmodligen har jag aldrig varit det, inte ens i livet före.

Mando Diao fortsätter att sjunga i skallen på mig medan jag långsamt går hemåt. Att gå ensam är något jag sällan vågar mig på numera. Det jag förut tog för givet och njöt av är en lyx som kostar allt för mycket i form av osäkerhet och spänning. Lustigt hur en så vardaglig och självklar sak så snabbt blivit en utmaning större än vilket Robbinsonäventyr som helst. Tillsammans med dussintals andra saker.

Naturligtvis vänjer man sig. Människan är så anpassningsbar, mer än vi ens kan ana. Vi vänjer oss vid nästan allt. Vi hittar andra saker att njuta av och glädjas åt. Vi hittar vägar runt problemen och hanterar dem på andra sätt än förut när de sätten vi vant oss vid inte längre fungerar. Livet fortsätter att fungera. På något sätt. Men inte på det sätt vi hade hoppats på. Och ibland blir sorgen överväldigande. Som en tyngd som bokstavligen pressar axlarna ner mot marken.

När jag kommer hem är jag ändå lite stolt över mig själv. Men bara lite för samtidigt så gör det oerhört ont att jag ska behöva vara stolt över en så enkel sak som att hitta hem. Ensam. Att klara en promenad på cirka en kvart. Både fysiskt och psykist. En promenad jag gjort så många gånger att jag med lätthet borde klara till och med med ögonen slutna. För det är ju så vi brukar säga… men är det någon som provat på riktigt?

Och det är då som dagen inte längre är bra, Det är då det blir en av de andra dagarna. En av dem som jag bara har lust att gråta och tycka synd om mig själv.

5 kommentarer:

Dubbelörn sa...

Skit-dagar o depp-dagar har vi alla, men av olika anledningar.

Jag ber heller inte om ursäkt för mina dagar, lika lite behöver du be om ursäkt för dina ;).

Dessa dagar behöver vi alla känna, men somliga kanske har dem mer än andra.

Skriv av dig o ös ur dig gallan om det ger lite lättnad. Censurera behöver du inte göra här!

Stor varm kram

Dubbelörn sa...

Din lilla hälsning värmde allra mest av dem alla... :)

Tack vännen

annannan sa...

Du sa det själv "har någon egentligen prövat?". Ingen av oss här, ingen i din närmaste krets skulle fixa det du gör när du tar en promenad på egen hand. Det är klart att du har rätt att vara ledsen över att behöva vara stolt för att kunna hitta hem, men du har också rätt att vara rejält stolt över att faktiskt kunna hitta hem utan att lita till synen!

Att våga misslyckas OCH att våga vara stolt över att man lyckas, ett steg i taget är viktiga saker!

Anonym sa...

Det är ju vansinnigt fel och orättvist att inte se. Klart det smärtar... :(
Men du om någon ska odla vidare det stolta. De här nya förutsättningarna facar du ju med den äran.
Mata din styrka, stolthet, säkerhet och ge dig massor med god feedback för allt du tagit dig igenom och fått till de senaste åren. För exakt - vem har varit i din sits...!
Det är din (*) skyldighet att ge dig själv en massa kredit för allting.
jag tror det är bästa skyddet mot att dimpa för djupt.
kramar Nina

Anonym sa...

Hej. Har läst din blogg i typ en vecka nu och har en fråga. Förlåt om det här låter fel eller något men hur skriver du om du inte kan se? Som sagt förlåt för frågan är bara väldigt nyfiken, kan väääldigt lite om sånt här..