söndag, oktober 26

Det blir...

...en resa till Stockholm igen...

torsdag, oktober 23

Samma gamla visa

Varje dag har jag plikttroget infunnit mig på vårdcentralen. Så tidigt det bara gått för att slippa ha det framför mig. Varje dag, precis lika plikttroget har sköterskan mätt trycket och konstaterat att det sjunkit lite. Men bara lite. Alldeles för lite.

Jag vet för jag har varit med alldeles för länge. Jag vet det av att jag den här gången faktiskt också känner det, jag har ont. Nästan hela tiden nu, lite lätt, lite dovt, utan att det egentligen stör men det finns där hela tiden. Och det har aldrig funnits tidigare.

Imorgon kommer doktorn ringa. Då har hon med största säkerhet sett mina värden och dragit slutsatser. Jag är på något märkligt sätt ganska säker på att jag inte är det minsta intresserad av att höra hennes slutsatser. Jag funderar allvarligt att lägga min telefon i C:s ficka. Så får han prata med henne. Eftersom han lyckats med konststycket att charma Apotekets griniga personal så kanske han lyckas med att charma henne. Så jag slipper träffa henne igen.

För övrigt har den här veckan varit märklig. Det har nästan varit som att leva två liv, i två värdar. Den ena är den värld där jag vill vara, på jobbet, tillsammans med C, stunder då alla mina tankar kan riktas åt och samma håll och den där oron och paniken inte är så påträngande. Då jag med någon slags stenhård koncentration lyckas med att inte tänka. Men de stunderna är korta för rätt vad det är så dyker tankarna upp och jag kastas tillbaka till den verklighet där jag faktiskt är. I något som nästan påminner om en skräckfilm. Man vet att något hemskt ska hända, men man vet inte exakt när. Det gör liksom konstant ont i magen och även när jag koncentrerar mig som bäst på att inte tänka så finns det någonting i bakhuvudet, som en mörk skugga över allt.

Men visst… livet går vidare och man får helt enkelt lära sig att leva med det. Det kan ju, som Christina skrev, faktiskt bli alldeles underbart… Hur ni ännu en operation eller att mista synen helt kan bli underbart i någon värld eller någon fantasi… Men ja, visst måste man bita ihop och gå vidare, även om det gör ont. För något annat alternativ finns inte.

Därmed inte sagt att jag inte då och då har ett alldeles oemotståndligt behov av att vältra mig i självmedlidande.

Fast igår… var faktiskt just en sådan där, alldeles underbar dag. En väldigt speciell dag…

fredag, oktober 17

Fredag

Vi sitter i bilen, det är tidig morgon. Jag är tyst, om jag inte säger något är det ingen risk för att orden flyger ut och avslöjar hur rädd jag är. Om jag är tyst kan jag lättare hålla skräcken under kontroll. Magen är upp- och ned och in och ut och jag funderar på att be honom stanna så att jag kan spy. Men jag inser att det bara är psykiskt. Det finns inget att spy upp på fastande mage.

”Det blir solsken idag” säger han och jag vet vad han menar. Vi tror på förtecken, vi vill att solen ska skina för om den gör det så kommer läkarbesöket att gå bra. Men jag anar ju redan att det kommer regn idag. Jag behöver inte åka dit och få det bekräftat, för någonstans finns det redan inom mig. Jag vet inte vad, jag bara vet att det är.

Vi fortsätter större delen av vägen under tystnad. Håller varandra i handen ibland. Lyssnar på musiken, radions trams och däckens sus mot asfalten. Ser solen gå upp och färga morgonen rosa. Jag ser inte detaljerna men det rosa skimret är vackert mot det skarpa orange. Trafiken tätnar.

Den väg som ibland känns så lång blir plötsligt alldeles för kort och vi är framme allt för snart. Trots storstadens rusningstrafik, trots fjärilarna i magen. Jag är inte redo, inte en. Förmodligen aldrig. Hur jag än försöker stoppa tiden, hur jag än hoppas på att något kommer i mellan så når vi oundvikligen målet. C parkerar. Stänger av motorn och jag vet att han tittar på mig nu, som om han ville få kontakt med de av mina tankar som jag så desperat försöker behålla inombords. Som om han anar att jag vet något mer. Jag vägrar möta hans ögon för om jag gör det kommer tårarna. Tårar av skräck.

”Är det lika illa som vanligt eller värre” frågar han med den där rösten som kan smälta bort all min självbehärskning. Som gör att jag inte kan hålla något hemligt. Men jag behöver inte svara för han vet.

Och jag börjar gråta.

Närjag väl får tårarna under kontroll går vi ur bilen. Jag sätter på mig mina svarta glasögon för att dölja spåren av tårarna, tar fram käppen men fäller inte ut den och med handen om hans arm går vi. Varje steg jag tar känns som en enda stor ansträngning, något jag gör ofrivilligt och hade det inte varit för honom hade jag vänt om och sprungit iväg. Min instinkt säger mig att jag inte vill gå längre. Den är så stark att den nästan är fysisk. Jag håller hans arm hårt, så hårt att mina fingrar säkert gör honom illa. För varje steg vi tar, går det lite långsammare. Slutligen drar han undan sin arm och lägger den om mig istället, drar mig alldeles när intill styr mig obönhörligt framåt. Som jag vore ett motvilligt barn. Fast och bestämt men milt ändå.

Vi går in, registrerar oss, sitter ner i ett väntrum jag inte längre kommer ihåg hur den ser ut. Efter alla gånger jag varit där är det just här mina minnesluckor börjar. Jag kommer ihåg, men vill inte minnas. Jag är där, men i tankarna är jag någon annanstans. Min kropp går igenom undersökningar, min kropp känner men jag själv försöker att inte vara närvarande. Och ändå är jag där. Jag registrerar vart enda ljud, varenda nyans i doktorns röst, jag drar slutsatser av frågorna hon ställer och av dem hon inte ställer, trots att hon är tyst en lång stund vet jag. Jag vet det långt innan hon börjar prata. Innan hon säger saker jag inte vill höra. Ger förklaringar jag inte ens orkar ta till mig. Min hjärna har redan lagt ihop och dragit ifrån. Det hade den egentligen gjort för länge länge sedan. Nästan utan min hjälp.

Kanske handlar det inte så mycket om instinkt eller ens om att tolka nyanser. Innerst inne vet jag varför jag visste och jag vet att jag borde reagerat. Jag borde inte avfärdat den där konstiga obehagliga känslan som någonstans sakta övergick i smärta, eller den där känslan av att allt är en liten aning svårare. Men jag gjorde just det, jag var upptagen av allt runt omkring, av det nya jobbet, av att bevisa att jag kan. Och någonstans var jag också upptagen med att envist intala mig att jag nu kunde börja anpassa mig till mitt handikapp, för nu skulle det inte bli värre än vad det var. Nu skulle det vara stabilt. Inga fler operationer. Inga fler läkarbesök. Jag levde i en drömvärld.

Jag trodde på det för jag ville så gärna tro på det. Jag behövde hålla fast vid att det inte kan bli sämre. Jag bedrog mig själv så duktigt att jag inte ens observerade tecknen.

Med doktorns ord ringande i öronen går vi ut från sjukhuset. Tysta. Den här gången är vår tystnad ännu tystare, var och en i sina egna tankar. Jag vill höra honom säga något, vad som helst, kanske mest av allt vill jag höra att allt är bra, att allt blir bra, att han fortfarande älskar mig trots att jag gjort honom besviken… ännu en gång, men samtidigt vet jag att om han gör det, säger vad som helst kommer jag att bryta ihop. Så vi förblir tysta, för han vet. Efter alla dessa läkarbesök känner han min reaktion bättre än vad jag känner mig själv. Vi sätter oss i bilen och åker hemåt. Jag lutar mig bakåt och blundar. Tankarna och frågorna flyger runt och framtiden känns plötsligt än mer skrämmande än den brukar. C tar min hand. Kramar den. Säger ord som ska trösta men resultatet blir bara att mina tårar börjar rinna. Vägen hem är så mycket längre än vägen dit. Ovissheten och oron är inga bra reskamrater. Jag vill bara hem, till min säng, till en plats där jag fortfarande känner mig trygg, till en plats där jag kan glömma allt. Gömma mig för verkligheten. Låtsas att allt är bra.

Hemma stannar vi utanför Apoteket och jag sitter kvar medan han går in. Nu mera behöver han inte ens visa sin egen legitimation för att hämta ut mina mediciner, de känner honom så väl. När han kommer tillbaka lägger han den lilla prassliga gröna påsen i mitt knä och plötsligt får jag nästan en oemotståndlig lust att bara slänga ut den ur bilen. Ut ur mitt liv för gott. Så hårt och så långt jag bra kan. I påsen finns hela mitt hopp, men det enda jag kan tänka på år att det är så onödigt att hoppas… Borkastade pengar, bortkastad energi…

Solen fortsätter att skina men jag vet att det kommer regn i natt.

torsdag, oktober 16

50-årsfest

Femtioårsfest var det I helgen. Alla var där, hela C:s släkt och en massa folk inte ens han kände. Barnen var med. Hans föräldrar, hans syster… kort sagt alla. De flesta hade jag aldrig träffat. Festen var som fester brukar vara, mörk, stimmig, överförfriskad i många fall. Själv var jag nykter, det är jobbigt nog att hitta damtoan utan att vara full.

Det finns alltid fördelar med att vara nykter, man slipper till exempel baksmälla dagen efter. Ens sinnen är betydligt skarpare i nyktert tillstånd, i alla fall de som fungerar. Jag vet inte men ibland undrar jag om jag inte hör mer saker nu än jag någonsin gjort förut. Ibland känns det som jag hör alldeles för mycket . Saker som inte är avsedda att höras av mina öron. Saker som gör ont att höra även om jag själv vet att de är sanna och riktiga. Saker som alldeles säkert inte ska föras vidare… och ändå gör jag det just nu för ibland när jag skriver här så känns det som en del av det som gör ont liksom landar i datorn och stannar där. Ett tag i alla fall.

Nej, den här femtioårsfesten vill jag bara glömma. Jag kommer betydligt hellre ihåg en annan femtioårsfest, den då allt började. Både det goda och det mindre goda. När min älskling först sa något kryptiskt och vagt som gjorde att allt förändrades. Tänk… om… tänk om han inte fanns i mitt liv. Då hade jag visserligen inte varit på helgens femtioårsfest och fått sanningar jag hellre blundar för kastade i ansiktet, men jag hade inte heller haft den största glädjen i mitt liv. Honom.

Och han hade inte haft mig. Vilket hade varit betydligt bättre för honom förmodligen. Han hade kanske haft en normal fru, en som han kunde vara stolt över. En som hans släktingar inte diskuterade bakom ryggen på honom… och henne. En som de slapp tycka synd om honom för…

Hoppsan… här blev det riktigt muntert visst. Eller hur? Och jag ska till doktorn imorgon. Inte gör det saken bättre. Tvärt om faktiskt. Jag vet att det är inbillning men den här gången känns det värre än vanligt, som något riktigt dåligt kommer att hända… Ibland har jag ett sjätte… nej femte, sinne för det där. När något dåligt ska hända. Jag vågar knappt tänka på det. Och så är det fradag. Fredagsläkarbesök bådar aldrig gott...

tisdag, oktober 7

Onödig oro

Det blev inget läkarbesök I förra veckan. Min snälla pappa erbjöd sig att följa med och vi hade kommit halvvägs när telefonen ringde. Doktorn var sjuk.

Jag förstår ju att det är ganska själviskt att klaga men efter att ha varit nervös i tre dagar, fått pappa att ta ledigt och bråkat med C om hur jag skulle ta mig dit (han ville inte låta mig åka själv) så kändes det ganska trist även för mig att hon var sjuk. Om man ska se det positiva så hade jag och pappa en trevlig stund i bilen och nu får jag chansen att börja om med att vara nervös helt från början igen.

Man skulle ju kunna tro att jag börjar tycka att det hör till vardagen att gå till doktorn men jag vet inte om jag någonsin kommer att tycka det. Efter så här lång tid, när jag vet i princip vad som kan hända borde jag ju inte ens vara lite orolig men det är jag varje gång. Lite oro är nog i det här fallet årets underdrift, speciellt nu… Men sedan, när väl läkarbesöket är över och jag vet att jag inte behöver tänka på det på ett tag till känns det som att jag kan börja andas igen. Ett tag.

Nå ja, det är bara att försöka låta bli att tänka på det tills det blir dags. Till dess har jag faktiskt fullt upp. Nu börjar allvaret för mig på jobbet och det är dags att bevisa att jag faktiskt klarar av det här jobbet. Jag har ungefär 28 möten inbokade och tusen saker att hinna göra klart innan. Bäst jag stressar lite.

Visst ja… till helgen ska vi på stor födelsedagsfest. Alla C:s släktingar kommer att vara där, en kusin till honom fyller 50. Gissa om jag ser fram emot det?