Det går upp och det går ned

Mitt liv är som en jojjo… eller snarare som en slänggunga. Ena sekunden är jag nästan riktigt glad, i nästa är jag längst ned i botten. Glädje, sorg, hopp, förtvivlan, panik, tillförsikt… allt på en och samma dag, utan minsta förvarning. Min blogg är en enda klagovisa känns det som ibland…

Fast det är ju å andra sidan därför jag skriver, för att få ur mig allt. Det fungerar faktiskt betydligt bättre än vad jag förväntat mig. Det är faktiskt inte första gången jag skriver dagbok eller ens blogg. Jag har alltid gjort det. Av och till. Detta är dock första gången jag låter främlingar ta del av mitt innersta medan mina närmaste inte får läsa. Det känns fortfarande lite exhibitionistiskt och knasigt, liksom bakvänt men som sagt, det känns rätt skönt att få skriva… Och att få underbara kommentarer av människor som inte känner mig men ändå har förmågan att känna med mig. Människor som Anki till exempel.

När jag skrev sist var jag så uppfylld av glädje och förälskelse och trots att jag fortfarande är det så är jag tillbaka på botten igen. Hur är det möjligt att vara lycklig och olycklig på samma gång?

Jag har ägnat de senaste månaderna åt att sticka ned huvudet i sanden och låtsas som att vissa saker inte existerar bara jag kan låta bli att tänka på dem. När jag var hos doktorn sist till exempel. Då lyssnade jag bara på hälften, när han började prata om operation så försvann jag bort någonstans där jag slapp tänka och höra fast förvissad om att det där vet jag, jag behöver inte lyssna igen. Resultatet blev att jag igår vaknade upp, mitt under chefsmötet, och insåg att det är ganska ologiskt att göra om en operation som inte funkade första gången. Naturligtvis hade jag rätt. Utan att gå in på närmare detaljer så kommer inte den här operationen att likna den första ett dugg. Naiv som jag var trodde jag att jag skulle behöva vara hemma några dagar när det snarare rör sig om några veckor, gånger två. När jag insåg det efter att ha pratat med doktorn som passade på att ringa upp mitt under eftermiddagens APT så kändes det som om jag bara inte skulle orka mer. Jag satte mig på mitt kontor och bara stirrade rakt fram en lång stund. Tillräckligt länge för att mina kollegor skulle undra vart jag tagit vägen. De skickade chefen för att leta efter mig. Inte så konstigt eftersom vi brukar turas om att vara ordförande för de här mötena så han var väl den som skulle bli minst saknad.

Jag måste sett ganska uppriven ut när han kom in på mitt kontor för när jag tittade jag upp såg jag en sådan oro i hans ansikte att jag blev riktigt förvånad. Det är länge sedan jag sett någon annan än mina föräldrar oroa sig för mig. Länge sedan jag känt någon över huvudtaget bry sig om mig på det viset, någon annan än mina föräldrar. Jag kan inte riktigt förklara, men insikten att någon annan brydde sig tillräckligt för att se oroad ut kändes ganska fantastisk. Det börjar lite sakta gå upp för mig att jag kanske inte är helt ensam om detta längre. Att min oro och rädsla är någon annans angelägenhet också.

Han ville givetvis veta vad som hänt och jag förklarade. Jag förklarade också att jag nu var tvungen att omgående åka till mina föräldrar och berätta eftersom jag knappast skulle kunna dölja två veckors sjukskrivning för dem ens med bästa vilja. Han var uppriktigt förvånad över att jag inte berättat för mina föräldrar. Hm… Jag börjar så smått förstå att folk tycker det är märkligt men jag kan inte riktigt förklara på ett vettigt sätt, kanske inte ens för mig själv, varför jag inte berättat än. Det är nog en blandning av flera känslor som jag skrev tidigare.

I alla fall så var han sådär underbar som jag inte hade räknat med att han skulle vara. Han beordrade mig att gå hem genast och lovade att förklara för mina kollegor utan att berätta något specifikt. Jag gick hem och bytte om och satte mig en stund för att fundera. Det fanns ingen mening med att åka genast eftersom mina föräldrar inte skulle vara hemma förrän en stund efter fem. Strax innan jag skulle gå till bussen ringde telefonen. Det var naturligtvis han. Han undrade vart jag var och när han hörde att jag fortfarande inte åkt kom han och hämtade mig och körde mig till mina föräldrar. Där lämnade han mig och sa åt mig att ringa när jag var klar.

Samtalet med mina föräldrar gjorde mig precis så ledsen och upprörd som jag hade förväntat mig. Mina föräldrar tog det hårt. De försökte att inte visa det men jag såg det på dem. Det kändes inte alls bra att lämna dem på kvällen. Inget med det samtalet kändes bra faktiskt. I viss mån, hur knasigt det än låter, så är det nästan som att de är mer upprivna än jag och att för deras skull är det jag som måste vara stark. Jag vet att det förmodligen bara är något som ligger hos mig men jag kan inte låta bli att känna det så. Även om jag samtidigt vet att det är det sista de vill att jag ska känna. Men hur som helst. Nu är det gjort. Jag behöver åtminstone inte fasa för att göra det.

Det blev sent innan jag kunde åka hem och jag hade riktigt dåligt samvete när jag ringde Chris (Christian är faktiskt hans riktiga namn men på kontoret går han under den förkortningen). Det visade sig dock att han satt och drack kaffe på ett fik och läste DI. Han hade absolut inget emot att jag tagit så lång tid på mig. Sa han i alla fall, fast när kvällen kom och vi kröp till sängs hemma hos mig så muttrade han något om att han fått alldeles för lite tid tillsammans med mig idag.

Just nu känner jag mig sådär… lite halvdeppig. Det kan bero på att min chef (jag vågar inte riktigt skriva "min älskling" än och "min älskare" känns fel) är på konferens hela dagen och jag inte ens får se honom stressa förbi i korridoren. Det kan bero på mina ledsna föräldrar. Det kan bero på att den förbannade operationen närmar sig. Eller så är det bara hösten kanske?