50-årsfest

Femtioårsfest var det I helgen. Alla var där, hela C:s släkt och en massa folk inte ens han kände. Barnen var med. Hans föräldrar, hans syster… kort sagt alla. De flesta hade jag aldrig träffat. Festen var som fester brukar vara, mörk, stimmig, överförfriskad i många fall. Själv var jag nykter, det är jobbigt nog att hitta damtoan utan att vara full.

Det finns alltid fördelar med att vara nykter, man slipper till exempel baksmälla dagen efter. Ens sinnen är betydligt skarpare i nyktert tillstånd, i alla fall de som fungerar. Jag vet inte men ibland undrar jag om jag inte hör mer saker nu än jag någonsin gjort förut. Ibland känns det som jag hör alldeles för mycket . Saker som inte är avsedda att höras av mina öron. Saker som gör ont att höra även om jag själv vet att de är sanna och riktiga. Saker som alldeles säkert inte ska föras vidare… och ändå gör jag det just nu för ibland när jag skriver här så känns det som en del av det som gör ont liksom landar i datorn och stannar där. Ett tag i alla fall.

Nej, den här femtioårsfesten vill jag bara glömma. Jag kommer betydligt hellre ihåg en annan femtioårsfest, den då allt började. Både det goda och det mindre goda. När min älskling först sa något kryptiskt och vagt som gjorde att allt förändrades. Tänk… om… tänk om han inte fanns i mitt liv. Då hade jag visserligen inte varit på helgens femtioårsfest och fått sanningar jag hellre blundar för kastade i ansiktet, men jag hade inte heller haft den största glädjen i mitt liv. Honom.

Och han hade inte haft mig. Vilket hade varit betydligt bättre för honom förmodligen. Han hade kanske haft en normal fru, en som han kunde vara stolt över. En som hans släktingar inte diskuterade bakom ryggen på honom… och henne. En som de slapp tycka synd om honom för…

Hoppsan… här blev det riktigt muntert visst. Eller hur? Och jag ska till doktorn imorgon. Inte gör det saken bättre. Tvärt om faktiskt. Jag vet att det är inbillning men den här gången känns det värre än vanligt, som något riktigt dåligt kommer att hända… Ibland har jag ett sjätte… nej femte, sinne för det där. När något dåligt ska hända. Jag vågar knappt tänka på det. Och så är det fradag. Fredagsläkarbesök bådar aldrig gott...

Onödig oro

Det blev inget läkarbesök I förra veckan. Min snälla pappa erbjöd sig att följa med och vi hade kommit halvvägs när telefonen ringde. Doktorn var sjuk.

Jag förstår ju att det är ganska själviskt att klaga men efter att ha varit nervös i tre dagar, fått pappa att ta ledigt och bråkat med C om hur jag skulle ta mig dit (han ville inte låta mig åka själv) så kändes det ganska trist även för mig att hon var sjuk. Om man ska se det positiva så hade jag och pappa en trevlig stund i bilen och nu får jag chansen att börja om med att vara nervös helt från början igen.

Man skulle ju kunna tro att jag börjar tycka att det hör till vardagen att gå till doktorn men jag vet inte om jag någonsin kommer att tycka det. Efter så här lång tid, när jag vet i princip vad som kan hända borde jag ju inte ens vara lite orolig men det är jag varje gång. Lite oro är nog i det här fallet årets underdrift, speciellt nu… Men sedan, när väl läkarbesöket är över och jag vet att jag inte behöver tänka på det på ett tag till känns det som att jag kan börja andas igen. Ett tag.

Nå ja, det är bara att försöka låta bli att tänka på det tills det blir dags. Till dess har jag faktiskt fullt upp. Nu börjar allvaret för mig på jobbet och det är dags att bevisa att jag faktiskt klarar av det här jobbet. Jag har ungefär 28 möten inbokade och tusen saker att hinna göra klart innan. Bäst jag stressar lite.

Visst ja… till helgen ska vi på stor födelsedagsfest. Alla C:s släktingar kommer att vara där, en kusin till honom fyller 50. Gissa om jag ser fram emot det?

Plättlätt

Det blev en helt vanlig helg. En bra helg. Barnen var trötta och småförkylda, det var kallt ute och ingen av oss hade någon ork att egentligen göra något. Vi satt inne och spelade spel, tittade på TV och tände ljus och bara hade mysig. På lördag kväll kom grannarna över och vi såg på film alla. En helt vanlig, ordinär helg, men sådär mysig att känslan finns kvar långt in på måndag. Ända fram tills att vardagsstressen hinner i fatt och allt annat strul som man ständigt måste brottas med.

Den här veckan ”slutar” C och jag är ganska säker på att han kommer bli saknad av fler än mig, även om han finns kvar i samma byggnad. Men vi vet ju alla att det inte är samma sak.

En annan ”rolig” sak som händer den här veckan är en resa till Stockholm. Jag kan ju berätta att jag inte alls ser fram emot den eller tycker att den är så speciellt rolig. Jag är ganska trött på alla dessa resor till huvudstaden. Den här gången är det dessutom tveksamt om C kan följa med mig. Han har en konferens som han måste delta på och även om han gärna smiter från den för min skull så är det inte riktigt rätt. Det är massor med viktiga personer där som förväntar sig att han ska vara på plats, faktiskt så borde jag också vara där och förvänta mig att han är där.

Dessutom så borde jag ju vara en stor flicka vid det här laget och klara en rutinundersökning själv. Det är ju inte så att det är första gången. Och det är inte så att jag inte vet vad som kommer att hända. Så jag får helt enkelt växa upp och bli stor. Lätt som en plätt. De har taxi Stockholm med… Och människor som kanske kan hjälpa till om jag går vilse? Och doktorn känner jag ju… Eller hur?

Easy peasy… Lätt som en plättlätt!

Typ.

Meningslöst prat

Det finns förstås bra dagar också. Och de dåliga dagarna har också oftast något gott i sig. Som till exempel min älskling som aldrig tycks tröttna på mitt ständiga gnäll och alla humörsvängningar. Jag vet inte om jag någonsin kommer att sluta fråga mig hur jag kunde ha sådan tur att få dela mitt liv med en man som han.

Idag skiner solen hos oss och himmelen är blå. Jag undrar just om den där Brittsommaren är här? Så sval och trist som denna sommar varit så skulle det inte förvåna mig om 15 grader i solen ska räknas som just sommar. Och den kommer just när jag köpt nya stövlar… och börjat använda dem också.

Det där med att klä sig rätt är tydligen inte helt lätt för någon dessa tider. En del går i vinterkappa och stövlar medan andra går barbenta. Knepigt att det ska vara så svårt att hitta något mitt emellan. Fast stövlar kan man väl ha mitt i sommaren nuförtiden?

Egentligen borde jag inte ens tänka på detta med kläder för det är ett evigt gissel numera. Jag älskar kläder. Och skor. Och att shoppa. Men det är liksom inte lika roligt längre. Själva poängen med att köpa kläder är att se hur jag ser ut i dem men när jag bara ser delar åt gången så kan det faktiskt se precis hur som helst ut, det färdiga resultatet alltså. Hur många gånger har jag inte köpt en kjol här, en överdel där, bara för att komma hem och inse att de nog passar färgmässigt ihop men inte modellmässigt, inte på mig. När man inte längre kan avgöra just det där sista så tappar det liksom sin tjusning. Fast jag vet att de flesta kanske anser att det är ett av mina minsta problem. Dessutom har jag ju C.

Problemet med hans känsla för mode är bara att han tycks tro att det är hans uppgift att ständigt tala om att det är snyggt på mig. Om jag så klär mig i säck och aska… Jag har varit med tillräckligt länge för att veta att inte ens modeller klär i just det…

Annars har veckan varit ganska hyfsad. Fruktansvärt massa jobb, en hel del tekniskt strul, och en och annan oförstående människa har det varit men, veckan har gått. Snart är det helg och barnen kommer. Det blir garanterat inte alls så som jag tror att det ska blir, det lir det aldrig när de är här. Men det är en av de goda sakerna i livet.

Utflykt

Vissa dagar är bättre än andra. Som de här varma höstdagarna när solen skiner lite lagom mycket och luften är hög och klar och den blåa himlen är så blå mot de disiga jordfärgerna som ibland skiftar i klarrött eller skarpt gult av trädens löv.

Jag älskar höstens färger.

Och ändå finns det få saker jag är så rädd för som hösten. När allt tar slut. När mörkret är på väg. När jag inte vet om ljuset någonsin kommer tillbaka. När jag vet att vintern snart är här med mörka mognar och kvällar och dimmiga dagar då jag ibland knappt kan vara säker på att jag fortfarande ser.

De dagarna har förstås redan kommit.

Men igår sken solen. Och på sitt sätt var den dagen bättre än anda, på sitt sätt - en enda hemsk resa i minnen av vad som skulle kunna vara.

Jag vaknade och behövde inte ens öppna ögonen för att veta att solen sken. Morgnar som den ligger jag kvar och blundar en stund och låtsas. Låtsas att allt är som det borde vara. Om jag inte öppnar ögonen kan jag förtränga sanningen en lång stund och vara kvar i en verklighet som inte längre finns. Jag kryper närmare min älskling, och jag fortsätter att blunda. Långsamt rör jag vid hans kropp, låter mina händer vandra över hans kropp, väntar på att han också sakta ska vakna. Tillsammans ligger vi länge och njuter av lugnet och stillheten, pratar, håller om varandra… och jag behöver inte ens anstränga mig för att faktiskt tro på att allt är som det var en gång. Det enda jag behöver komma ihåg är att fortsätta och blunda.

Så jag gör just det. Fortsätter att blunda och låtsas. Slutligen tror jag nästan på att världen runt mig är lika klar och tydlig som den borde vara. Allt jag behöver göra är att slå upp ögonen, för att få det bekräftat, se allt tydligt och klart, och det behöver jag inte göra just nu. Jag håller kvar känslan av att allt är normalt. Som det ska vara. Som jag vill att det ska vara.

Men ju längre jag låtsas desto jobbigare är det att slutligen lämna fantasivärlden som jag så gärna vill tro på. När jag väl måste göra det, för varje morgon har ju ett slut, då drabbar insikten om verkligheten mig så mycket hårdare. Som ett knytnävsslag i magen. För en sekund grips jag av panik och kan inte andas. Magen blir som en hård liten klump som en osynlig hand pressat ihop med övermänsklig kraft. Det var ju inte så här det skulle vara.

Under en tusendels sekund är det som om de senaste två åren aldrig existerat och jag vill bara skrika av skräck, för nyss var min verklighet klar och tydlig. Vad hände? Vart tog detaljerna vägen? Ljuset? De klara färgerna och linjernas renhet? En tusendels sekund tar det att komma ihåg. Att detta ÄR min verkighet. Inte den jag så innerligt vill ska vara det.

Den jag nyss befann mig i.

För en lång stund är smärtan så mycket skarpare, begränsningarna så mycket klarare. Aldrig igen är så mycket längre.

Det är bra att låtsas. Att förtränga verkligheten och återvända i tiden. Att fly. Alla förtjänar det då och då. Men ju bättre jag blir på att låtsas desto bättre blir verkligheten att ge igen. Nästan som vore den svartsjuk på min tillfälliga utflykt.

Dagar som börjar sådär blir aldrig riktigt i balans. Det förflutna finns där så mycket mer närvarande, som om det vill säga till mig att jag när som helst har möjlighet att återvända men inte vill visa mig hur. Som en hägring som retas och skrattar åt mina fåfänga försök att gå tillbaka och börja om på nytt. Glömma nuet. Som om det bara handlar om att göra ett val.

Samtidigt vet jag att jag aldrig haft det valet. Nuet smög sig sakta på mig och överrumplade mig utan att ge mig en chans att väja mig eller fly. Jag fick inget val. Precis så som de flesta människor är tvingade att leva i nuet är jag det också. Och jag är medveten om att mitt nu, min verklighet, inte alls är så hemsk som så många andras. Det enda man kan välja är hur man ska hantera det. Om man ska lägga sig ned och dö eller kämpa emot, bråka och svära.

Jag vet inte vilket som är lättast. Att tyst acceptera eller att kämpa emot. Varför kämpa alls? Slåss mot väderkvarnar? Inte gör man det för att man har chans att vinna, på sin höjd känns det bättre en stund.

Svammel igen

Jag har inte tillträtt mitt nya jobb än. Fast det verkar det stora flertalet inte förstått. Just nu känns det mest som att jag sköter mitt eget jobb och mer och mer av det nya jobbet. Vilket är ganska bra. När man flänger fram och tillbaka mellan möten, i den mån jag nu lyckas flänga, försöker lära upp min efterträdare, försöker hinna beta av mail och telefonsamtal och dessutom vara social med kolleger så blir det mycket lite tid kvar till att fundera över andra saker. Det är inte bara all min energi som går åt till att jobba utan dessutom hela min koncentrationsförmåga. Att pussla ihop omvärlden är svårare när pusslet är nytt. Och när bitarna tycks bli mindre och mindre dag för dag. Mycket svårare. Jag tänkte nog inte så mycket på just den biten när jag som mest retade mig över C:s sätt att gå förbi mig och utgå ifrån att jag inte ska ha jobbet.

Ju längre tiden går desto mer inser jag att han kan ha haft mer rätt än jag ens vill erkänna för mig själv. Vilket ioch för sig är ganska löjligt att skriva här eftersom han läser här.

Å andra sidan… är det som sagt ganska skönt vissa dagar att ha fullt upp med att koncentrera sig på världsliga saker. Då hinner jag inte tänka på petitesser som hösten, vintern, mörkret, läkarbesöken och allt annat trevligt jag kan ägna mig åt i timtal.

Efter dagar som denna så går all energi och kraft åt att ta mig hem, stupa på soffan och glömma allt. Fast ändå på ett relativt skönt sätt. För trots att inget fungerar så bra som jag vill så känns det ändå som att jag faktiskt gjort en hyfsad arbetsinsats och klarat av en del av det som förväntas av mig. Vissa stunder kan jag faktiskt känna så. För att sedan snabbt som bara den drabbas av tvivel igen. Det är som om min hjärna har någon slags förkärlek till att spela upp de delar av dagen då jag gjorde bort mig, eller inte klarade ut saker och ting så som jag borde. Bara för att se till att jag inte får för bra självförtroende.

Jag har nog aldrig varit fullt så osäker på min mentala kompetens som jag är just nu. Jag vet å ena sidan att jag kan klara jobbet. Rent mentalt alltså. Å andra sidan så ser jag hindren. De praktiska, de som inte kommer att försvinna utan bli värre. Å ena sidan vet jag att jag kan få hjälp, jag kan delegera och se till att ha de rätta hjälpmedlen och att jag kommer långt med det. Å andra sidan tänker jag på vad folk anser om det.

Sanningen är ju ändå den att jag behöver hjälp med så mycket i alla möjliga situationer och av alla möjliga människor. Vissa saker kommer jag förmodligen inte ens att fixa. Är det då rimligt att förvänta sig att omvärlden ska visa hänsyn till det? Hela tiden? Jag menar… om man har ett jobb ska man ju klara av det. Klarar man inte det så bör man byta. Solklart. Det gäller alla i arbetslivet. Varför ska det inte gälla mig? Det är ju trots allt ingen sandlåda jag befinner mig i utan i en organisation med krav på sig både från invånare, anställda och övriga myndigheter. Vi har inte möjlighet att ha anställda bara för deras privata välbefinnande och höga nöje.

Det är en sak att vricka foten och behöva hjälp tillfälligt. Det är en helt annan sak att alltid behöva hjälp med samma saker. Missförstå mig inte. Jag vet visst att människor är hjälpsamma och omtänksamma men jag vet också att det finns en gräns för allt. Alla har egna jobb att sköta, alla är i grund och botten bekväma och sig själva närmast. Och även om jag har fel så sitter det ett hinder i mig. Jag vill inte vara till last för någon. Speciellt inte kolleger och andra jag träffar på jobbet. Jag vill inte behöva ta emot hjälp. Hur gärna det än ges. Speciellt inte i ett jobb där man förväntas ha läget under kontroll och behärska det mesta. Vara den som leder och inte den som blir ledd…

Hm…

Tvivel finns även på andra plan. Så stora att jag inte ens vågar vädra dem här. Kanske bäst jag fortsätter att göra det jag planerat. Ligga död i soffan..

Återfall

Du har kanske märkt att jag börjat blogga igen… ja alltså, mer regelbundet än det varit ett tag. Det finns en orsak till att jag slutade skriva. Orsaken är exakt den typen av inlägg som jag förmodligen kommer att skriva nu. Jag har verkligen försökt att undvika dem men det är svårt för… det är just dagar som denna som behovet är som störst.

Dagar när inget fungerar.

När allt känns deppigt.

När självklara saker i livet före blir till oöverstigliga hinder i livet efter.

När… jag har lust att förbanna och slå sönder och när jag hatar hela livet nästan lika mycket som jag hatar mig själv.

När tvivel är det enda som finns förutom panik och skräck.

När ”varför jag” och ”varför nu” tycks vara ett mantra som aldrig slutar mala i huvudet.

När jag inser att aldrig är en lång tid. Lika lång som ”för alltid”.

När det slår mig att det inte är en tillfällig svacka utan en väg utan återvändo.

När jag försöker komma ihåg detaljerna men inser att de för alltid är borta.

När det gör så ont att jag bara vill skrika. Eller ge upp.


Men livet går vidare.
Jag måste svälja, rycka på axlarna och låtsas att det inte gör något. Att det inte gör ont längre. Det är det som förväntas av mig och det är det spel som måste spelas. The show must go on.

Så jag gör just det. Fortsätter att låtsas. Om jag låtsas tillräckligt länge så kanske jag en dag till och med kan känna det, helt och fullt. Känna att det inte gör något. Att det inte saknas något. Att jag inte ständigt gör jämförelser. Att jag inte ständigt kämpar för att inte skrika. Att jag inte ständigt är rädd, arg, skräckslagen och förkrossad.

För det gör så ont.

OS och Paralympics

Jag och min älskling är i det närmaste totalt ointresserade av sport. Kanhända borde man efter ett sådant uttalande också helt avhålla sig från att skriva om sport för risken finns ju att det jag skriver och tänker är helt fel. I så fall får ni gärna rätta mig.

För någon vecka sedan pågick ett större sportevenemang som alla tv-kanaler med självrespekt följde, medias löpsedlar var till bredden fyllda med bilder och man kunde knappast gå in i ett fikarum utan att höra pratas om detta evenemang. Hos oss på jobbet stod till och med TV:n på vid vissa tidpunkter för ”Det är ju så spännande” och ”Nu ska det väl ändå bli en medalj”. Men de svenska medaljerna uteblev och det ena misslyckandet efter det andra väntade på bortförklaring.

OS kallades evenemanget visst för.

Idag pågår ett annat stort sportevenemang. Detta evenemang får inte alls lika mycket tv-bevakning, löpsedlarna har fullt upp med att bevaka andra evenemang och i fikarummen diskuteras helt andra saker. Ingen TV är på och ingen kommer med kommentarer om hur spännande detta är. Men… de svenska medaljerna duggar förhållandevis tätt vad jag förstår.

Paralympics heter det visst…

Jag funderar lite på orsaken. Och tydligen är det ett känsligt ämne. Eller i alla fall ett svårt ämne.

Är atleternas bedrifter mindre värda?

Har de inte kämpat lika hårt för att nå sina framgångar som den andra os-gruppen gjort?

Är deras lyckanden och misslyckanden mindre intressanta?

Varför finns inte medias och vårt intresse på plats nu? Är det kanske så att vi är rädda för att se hur livet skulle kunna vara för oss eller någon annan vi känner och håller kär? Fast det är förstås inte rimligt för de här idrottsmännen har bevisligen övervunnit sina handikapp och lever ett fullt, lyckat och framgångsrikt liv. Mer framgångsrikt än många av oss andra kan drömma om.

Eller handlar det kanske om att vi helt enkelt inte har tillräckligt med empati för att kunna relatera till en person med ett funktionshinder och inte känner att han eller hon, eller laget är ”vårt lag”, ”våra idrottsmän” på samma vis som vi känner för Tre Kronor.

Kanske handlar det helt enkelt om att de här atleterna inte är lika fotgenique, inte lika vackra och perfekta och därmed inte värda att uppskattas i lika hög grad som de som är perfekta? Vi är ju trots allt ganska ytliga när det gäller förströelse, män och kvinnor ska vara vackra, inte bara när de är fotomodeller och filmstjärnor utan även när de gör karriär inom musiken och idrotten. Det såg vi ju inte minst vid os-invigningen när den lilla söta flickan fick mima till den lilla fula flickans sång.

Förr i världen fanns en helt annan attityd mot människor med funktionshinder. I alla fall vill vi som lever på 2000-talet och är civiliserade gärna tro det. Människor som var halta och lytta, eller sjuka och deformerade hade ingen plats i samhället utan gömdes undan för att de friska och normala skulle slippa se dem. Kanske berodde det på rädsla för att handikappet skulle smitta eller på att de som var annorlunda faktiskt behövde skyddas från en okunnig folkmassa och ha ett något sånär humant liv. En del människor som såg annorlunda ut eller hade ett funktionshinder visades faktiskt upp som djur på cirkus, till de normalas förströelse. När vi ser tillbaka, läser eller ser filmer där sådant förekommer så förfasas de flesta av oss över viket liv sjuka och handikappade hade för några hundra år sedan…

…men… Om du är en idrottsman som vinner guld i Paralympics så har du än idag inte samma plats i samhället som du skulle ha om du vann guld i OS.

Apan har kommit till Byhålan

Hur går det… var det någon som undrade. Någon som till och med drömde om mig. Det känns ganska smickrande att bli drömd om.

Jo då… förra veckan var aningens tumultartad. Det var lite som om jag plötsligt var väldens centrum… i alla fall Byhålans. Nästan som om vi fått en egen djurpark och alla ville titta på apan. Jag frågade C om det verkligen var så stort intresse för hans person och jag bara missat det hela men han bara flinade åt mig och kallade mig apan.

Den här veckan verkar nyhetens behag klingat av lite. Folk har väl insett att jag fortfarande är samma gamla trista Ella och att jag faktiskt inte tillrätt det nya jobbet än. Ordningen är nästan återställd… förutom att jag har en hel massa nya möten att gå på och presentera mig på. Det där med att gå på och presentera sig på… känns lite av en utmaning även om de flesta redan känner mig fast i ett annat sammanhang.. Jag tycker fortfarande sådant är jobbigt. Att bli betraktad och ifrågasatt…. Det är så det känns och det kommer jag kanske aldrig ifrån utan måste vänja mig vid helt enkelt.

Det känns som de flesta undrar om jag verkligen klarar av detta. Om jag är rätt person. Det hade de förstås undrat även i livet före, men nu när jag kommer komplett med vit käpp och allt så är givetvis den frågan än större. Hur ska hon fixa detta, är nog frågan på allas läppar just nu. Nästa fråga är… ”Har hon fått jobbet för att hon är gift med chefen tro eller för att det är politiskt korrekt?”

Att jag sedan har en kompetens, en massa års erfarenhet… det är få som kommer ihåg i detta läge.

Min kära bloggvän… hon som inte har bättre saker att drömma om än mig, skrev om att delegera. Hm… du har så rätt. Jag har faktiskt börjat lära mig, redan innan. Jag börjar få god erfarenhet trots att det bär mig emot. Nu funderar jag rent av att organisera om. Inte så att den gamla organisationen inte passar utan så att den nya passar mig mer… mina … förutsättningar. Låter inte det klokt? Jag som har ett tf på tre månader… Undrar vad mina chefer och kolleger ska säga om det.

Beslut har fattats

Ganska ofta förundras jag över hur kloka bloggvänner jag har. Människor jag inte träffat, inte känner, som ändå delar med sig av sin vishet och klokskap. Jag upphör aldrig att förvånas, förundras och känna mig tacksam. För hur det än är så känns det ganska fantastiskt att få mina egna tankar bekräftade av andra.

I helgen ägnade vi en hel del tid åt mina tankar (som om det vore något nytt). På något underligt sätt återvände alla diskussioner till det jag kände för jobbet och förmodligen varje aspekt av varje eventualitet. Vi brukar inte prata jobb men på söndag kväll satt vi i soffan och gick igenom varenda arbetsuppgift C har. Vid det laget hade alla våra ändlösa diskussioner någonstans, nästan utan att vi egentligen själva var medvetna om det, mynnat ut i ett beslut. Ett beslut som idag antogs av arbetsutskottet, som visserligen inte är beslutsfattande men i det här fallet är det så gott som.

Visserligen kände jag mig bitter över att inte ens bli tillfrågad. Visserligen ville jag det så gärna men nu när jag fått det jag vill så kan jag inte låta bli att vara lite rädd. Plötsligt är jag inte säker på om jag verkligen ville det för min egen skull eller för att, som Dubbelörnen skriver, jag själv bedömer mig utifrån vad jag presterar och inte vem jag är. Eller snarare… för att jag har ett behov av att bevisa för alla andra att jag klarar det.

Jag vet inte hur jag ska förklara. Det är som om min glädje över att nått mitt mål inte längre är att jag nått målet utan att jag kan tänka ”Där ser ni, jag kan, trots allt. Det trodde ni inte!”.

Fast innerst inne gnager ju förstås oron. För tänk om jag inte kan? Tänk om jag inte fick jobbet för att jag kan utan istället fick det för att man inte med gott samvete kan gå förbi en person som har ett funktionshinder. Som utan funktionshindret vore den självklara kandidaten, men med det inte egentligen passar men måste tillfrågas för att det inte ska se illa ut.

Alla dessa tvivel jag har… Och ändå är det egentligen precis som du Anna skrev, att det faktiskt går att delegera arbetsuppgifter. Jag har också möjlighet att få viss hjälp. Och ja, jag blir bättre och bättre på att klara mig utan min syn. Det sista har jag faktiskt inte tänkt på men om jag tänker efter så är det självklart så. Så egentligen borde jag inte vara så orolig för jag känner mig själv, jag SKA klara detta, och har jag väl givit mig den på det så gör jag också det. Och precis som du så väl formulerade det hela så är orsaken till min vilja att göra detta och klara det precis denna:

”Kanske är det särskilt viktigt för dig just nu att du kan få utveckla din talang på jobbet, eftersom du tycker att du har förlorat möjligheten att utveckla en del av dina talanger på fritiden (fast du genom bloggen verkligen utvecklar en av dem!). Kanske kan det vara värt det fastän det betyder att du får lite mindre energi över för fritiden. Men det måste du förstås själv känna efter.”

Jag kunde inte formulera det bättre själv.

En ocean

Jag hade en så märklig dag igår och idag har det märkliga bara fortsatt.

I tisdags blev det offentligt att C skulle byta jobb tillfälligt. Alla har frågat mig om det är jag som går upp på hans tjänst nu, eller snarare konstaterat att det blir så, varpå jag fått säga att det inte är tanken. Givetvis har det genererat en massa frågor av typen varför? Men kanske mest ”Inte? Men vem blir det då?”
En fråga jag inte kunde besvara. Inte för att jag inte vet utan för att jag inte får säga det innan allt är klart. Lite insyn har jag ju…

Idag ringde flera av våra enhetschefer och undrade. En del visste redan att det inte blir jag och en av dem ringde två gånger till och med. Andra gången sa han:
”Du, jag fattar inte varför inte du går upp, du är ju bäst lämpad. Är detta någon slags omvänd nepotism som gör att man inte vågar tillsätta chefens fru?”
Jag blev så förvånad att jag inte riktigt visste vad jag skulle svara. Han hade ju rätt på sätt och vis, hade jag inte varit C:s fru hade jag åtminstone blivit tillfrågad. Mitt svar måste låtit svävande för han sa att om det är på det viset så tänkte han genast kontakta nämnden och be dem ompröva sitt beslut. Jag talade om att han inte behövde göra det men nu kommer det märkliga. Idag när jag kom till jobbet låg det ett mail från ordföranden i min brevlåda och hon ville äta lunch med mig.

Det försatte mig i en knepig situation. Eftersom C är min chef så bör han ju veta varför ordföranden vill äta lunch med mig. Jag bör åtminstone tala om det för honom (inte minst för att vi hade planerat att åka hem och äta tillsammans), vilket jag också gjorde men han visste inget om lunchinbjudan.

Alltså gick jag på lunchen. Vår ordförande är en riktigt trevlig prick och vi pratade länge om dittan och datten medan vi åt. Gissa om jag höll på att dö av nyfikenhet? Till slut fick hon i alla fall fram sitt ärende. Hon undrade vad det kom sig att jag inte fanns med bland namnen på lämpliga kandidater för C:s vik. Jag borde ju naturligtvis misstänkt att frågan skulle komma men när jag väl fick den så visste jag inte var jag skulle börja eller hur jag skulle svara så svaret blev förmodligen helt fel. Jag sa att det antagligen berodde på att jag inte är lämplig som tf kontorschef eller något liknande. Hur jag formulerade mig har jag ingen som helst aning om så här efteråt men givetvis ville hon veta varför och där blev det riktigt pinsamt.


Det är fortfarande ganska så jobbigt att prata om mina begränsningar. Att sitta och erkänna att jag inte klarar jobbet för att jag inte ser tillräckligt bra och vad konsekvenserna blir om jag tar ut mig helt är inte vad jag helst gör en lunchtimme, speciellt inte för ordföranden, hur trevlig hon än är. Att säga att C inte vill att jag ens försöker för han vet hur jag skulle må kommer inte på fråga även om en del av mig faktiskt är lite besviken på honom. Inte för att jag inte vet att han vill mitt bästa och att han har rätt utan för att han tog beslutet ifrån mig.

Så vad svarade jag då?
Jag sa som det var. Eller försökte och det kändes ungefär lika jobbigt som det gjorde i början när jag skulle berätta för folk att jag har en sjukdom. Jag sa helt enkelt att det beror på min synskada. Och det blev förstås knasigt det med, för när man inte använder tillräckligt många ord i en mening så är det svårare för mottagaren att förstå vad man menar. Hon trodde att jag menade att jag inte var lämplig för jobbet på grund av min synskada och inte på grund av att min syn gör det jobbigt för mig att jobba… om nu den skillnaden går att förstå?

Det resulterade i att hon blev upprörd! Och någonstans där måste hon helt enkelt bestämt sig för att jag bara absolut skulle gå upp på C:s tjänst. Jag försökte förklara för henne men det var svårt för en del av mig… en ganska så stor del av mig, vill ju så gärna åtminstone försöka. Hur ologiskt det än är. Till slut tror jag ändå att hon förstod och jag återvände till jobbet.

C var givetvis nyfiken och när jag började berätta så kunde jag inte låta bli att nämna att jag faktiskt kände mig lite sårad av hans sätt att avfärda min kompetens och ta beslut åt mig.

Jag kan ju meddela att hur jag nu än uttryckte mig så var det inte det rätta att säga… Just nu är det ungefär en ocean emellan oss. Så knasigt… så dumt att en sådan här sak ska göra oss ovänner när vi gått igenom så mycket utan att bli osams på riktigt.

Ett lyckligt slut

Allt har ett lyckligt slut, och är det inte lyckligt så är det inte slut.

Jag hörde det på radion häromdagen. Visst borde det vara så? Vem vill inte ha ett lyckligt slut? Å andra sidan är ju frågan vad man menar med slut...

Stora saker

Det har hänt saker under sommaren och i veckan blev det också officiellt. C blev erbjuden och tackade ja till ett annat arbete i kommunen, ett tf, som jag iof tror kommer att blir fast för hans del. Jag är så glad för hans skull, även om jag kommer att sakna hans ledarskap. Han är den bästa chefen jag någonsin haft och jag är ganska säker på att de flesta på kontoret instämmer.

Det normala när chefer går till andra förordnanden i vår organisation är att den som är närmast går upp och vikarierar, viket i det här fallet hade inneburit lilla mig.

Så blev det naturligtvis inte. C bestämde sig för att inte ens fråga mig. Jag antar att jag faktiskt kände mig lite sårad över det, men samtidigt så inser jag att han hade rätt i sina argument. Han sa att om han bara hade varit min chef hade han inte tvekat en sekund på att fråga mig men eftersom han är min man vet han vad det skulle innebära och därför tänker han inte ens fråga. Och han har ju rätt… Jag jobbar nästan heltid nu, fast jag bara ska jobba 75% och det är knappt jag orkar det. Det skulle aldrig fungera om jag hade ett jobb som kräver mer än 100%. Det räcker kanske om en av oss sliter ut sig…

Lite bittert är det i alla fall. Eller mycket faktiskt.
I livet före hade detta varit den chans jag strävat efter så länge och nu när möjligheten kom så finns det inga möjligheter ändå för det som sätter stopp för allt, sätter stopp även för karriären. Det som grämer mig mest är att många, inklusive en del av mig själv, anser att jag bör vara nöjd med det jag har och glad över att jag ens klarar av det.

Det som gör mig ledsen är att jag på något märkligt sätt hamnat i ett annat lag… i det laget där det är en prestation att bara spela och vinst inte ens är tänkbart. Prestationen är att dyka upp. Det har blivit exakt som jag fasat för. Jag ville ha mer av livet, av karriären än att nätt och jämt klara av det jag gjort i så många år. Ingen vill väl utvecklas bakåt… eller vad nu motsatsen är till att utvecklas. Alla vill gå framåt men i mitt fall är gå framåt det samma som att hålla mig kvar där jag är.

Det skrämmer mig. Jag kan inte längre sträva framåt, för även om jag mentalt klarar det så fixar inte kroppen det. Dessutom ska jag förmodas vara glad och tacksam över att ens kunna säga att jag har ett jobb. För det är så det är. Hade jag inte det jobb jag har skulle ingen våga satsa på att erbjuda mig ett nytt. Jag har på något sätt blivit en… outsider. En som inte fyller måttet. Men jag har tur, för jag jobbar i en organisation som är tvungen att ta hand om sina anställda. Det är jag evigt tacksam för.

Sommarrapport

Det har gått ett tag sedan mitt senaste inlägg här och ändå var det så att jag bestämde mig för att skriva tätare sist jag skrev. Nu har en hel sommar och två årsdagar passerat utan ett enda inlägg och hösten är nästan här.

Sommaren var underbar, men kort. Var tog den vägen? Varför är underbart alltid så kort?

VI fick tag på en restresa och tog med barnen till värmen i två hela veckor. Hotellet var nog det sämsta vi någonsin bott på men det bekymrade inte de andra och jag valde att inte se. Vilket ju är ganska enkelt .

Jag kan fortfarande förundras över barnen, varje gång jag träffar dem. Deras sätt att umgås med mig är så annorlunda mot de flesta vuxnas att skillnader som jag numera inte fäster mig vid oftast blir uppenbara. Vuxna, de som jag inte träffar varje dag, som inte känner mig väl, har en tendens att behandla mig på ett av två sätt. Antingen genom att anstränga sig till det yttersta med att låtsas som inget och göra det så mycket att det blir pinsamt och jobbigt för oss båda, eller genom att göra så stor affär av mina begränsningar och behov att det blir jobbigt. Den gyllene medelvägen, den där mitt handikapp inte är tabu men inte heller det enda viktiga tycks vara svår för de flesta. Och jag kan inte klandra dem. Jag vet ju hur det är själv, saker jag inte är van vid är helt enkelt nya och behöver vänjas in.

Barnen däremot…
På ett sätt så kanske det är mer naturligt för dem att jag är som jag är. De har ju egentligen inte känt mig på riktigt innan jag började se dåligt. De har, liksom C, varit med hela tiden. Och de har inte vuxnas hämningar och inlärda… ”jag får inte…”. De ställer frågor, de är nyfikna och vill veta hur jag ser saker, upplever det vi gör. Därmed inte sagt att de inte då och då upplever mig som jobbig, men på något sätt är det precis som alla barn upplever vuxna fast av andra orsaker, om du förstår hur jag menar? Deras favorituttryck, eller snarare mitt favorituttryck från dem i sommar var ”men nu är hon blind igen”. Något de kunde kläcka ur sig i exakt rätt tidpunkt, inte när jag faktiskt behövde hjälp eller kände mig utanför utan när jag själv satte upp hinder som egentligen inte fanns där. Utan tvekan har de precis samma förmåga att tro på mig och tänja mina gränser som deras far har.

Uttrycket och sättet att säga det på var så underbart på något sätt, i det ligger ju också ett antagande att jag inte alltid är blind. Eller uppfattas som sådan. Många gånger tenderar människor att se mitt funktionshinder först, Begränsningarna och det jag inte längre kan är jag, inte jag själv som person och det är omöjligt att se bortanför det.

Efter resan hyrde jag och C en stuga vid en liten badsjö, vi hade en osannolik tur med vädret för det var precis samtidigt som värmen kom. Det var dagar som var helt fantastiska. Som det var precis i början av vårt förhållande när vi lånade hans vänners stuga. Inte jag kan klaga på vårt förhållande, han är fortfarande den man jag förälskade mig i, full av kärlek, omtanke och styrka, men ändå… Vardagen är vardag och det har varit ganska många vardagar på sista tiden.

Två årsdagar nämnde jag också inledningsvis. Som några av mina kära bloggvänner kom ihåg var den ena min födelsedag. Jag har blivit ännu ett år äldre.

Det andra var årsdagen av mitt första läkarbesök. Två hela år har passerat sedan dess. Jag kan inte direkt påstå att jag accepterat det som händer men jag gick tillbaka till mina gamla inlägg i början av bloggen och jag inser att jag kommit en del på väg. Alla dagar är inte fyllda av panik och de bra dagarna kommer faktiskt lite mer ofta nu även om det fortfarande är på de dåliga dagarna jag skriver. Jag försöker vänja mig vid att leva med det jag hatar. Jag kommer aldrig acceptera, sluta sörja, sluta hata eller ens sluta förbanna det som händer, men jag inser att livet går vidare. Så som det nu blivit. Med krossade drömmar. Och jag kan ibland faktiskt tro på framtiden. Så visst har jag kommit långt. Eller åtminstone en bit…