Stora saker

Det har hänt saker under sommaren och i veckan blev det också officiellt. C blev erbjuden och tackade ja till ett annat arbete i kommunen, ett tf, som jag iof tror kommer att blir fast för hans del. Jag är så glad för hans skull, även om jag kommer att sakna hans ledarskap. Han är den bästa chefen jag någonsin haft och jag är ganska säker på att de flesta på kontoret instämmer.

Det normala när chefer går till andra förordnanden i vår organisation är att den som är närmast går upp och vikarierar, viket i det här fallet hade inneburit lilla mig.

Så blev det naturligtvis inte. C bestämde sig för att inte ens fråga mig. Jag antar att jag faktiskt kände mig lite sårad över det, men samtidigt så inser jag att han hade rätt i sina argument. Han sa att om han bara hade varit min chef hade han inte tvekat en sekund på att fråga mig men eftersom han är min man vet han vad det skulle innebära och därför tänker han inte ens fråga. Och han har ju rätt… Jag jobbar nästan heltid nu, fast jag bara ska jobba 75% och det är knappt jag orkar det. Det skulle aldrig fungera om jag hade ett jobb som kräver mer än 100%. Det räcker kanske om en av oss sliter ut sig…

Lite bittert är det i alla fall. Eller mycket faktiskt.
I livet före hade detta varit den chans jag strävat efter så länge och nu när möjligheten kom så finns det inga möjligheter ändå för det som sätter stopp för allt, sätter stopp även för karriären. Det som grämer mig mest är att många, inklusive en del av mig själv, anser att jag bör vara nöjd med det jag har och glad över att jag ens klarar av det.

Det som gör mig ledsen är att jag på något märkligt sätt hamnat i ett annat lag… i det laget där det är en prestation att bara spela och vinst inte ens är tänkbart. Prestationen är att dyka upp. Det har blivit exakt som jag fasat för. Jag ville ha mer av livet, av karriären än att nätt och jämt klara av det jag gjort i så många år. Ingen vill väl utvecklas bakåt… eller vad nu motsatsen är till att utvecklas. Alla vill gå framåt men i mitt fall är gå framåt det samma som att hålla mig kvar där jag är.

Det skrämmer mig. Jag kan inte längre sträva framåt, för även om jag mentalt klarar det så fixar inte kroppen det. Dessutom ska jag förmodas vara glad och tacksam över att ens kunna säga att jag har ett jobb. För det är så det är. Hade jag inte det jobb jag har skulle ingen våga satsa på att erbjuda mig ett nytt. Jag har på något sätt blivit en… outsider. En som inte fyller måttet. Men jag har tur, för jag jobbar i en organisation som är tvungen att ta hand om sina anställda. Det är jag evigt tacksam för.

Sommarrapport

Det har gått ett tag sedan mitt senaste inlägg här och ändå var det så att jag bestämde mig för att skriva tätare sist jag skrev. Nu har en hel sommar och två årsdagar passerat utan ett enda inlägg och hösten är nästan här.

Sommaren var underbar, men kort. Var tog den vägen? Varför är underbart alltid så kort?

VI fick tag på en restresa och tog med barnen till värmen i två hela veckor. Hotellet var nog det sämsta vi någonsin bott på men det bekymrade inte de andra och jag valde att inte se. Vilket ju är ganska enkelt .

Jag kan fortfarande förundras över barnen, varje gång jag träffar dem. Deras sätt att umgås med mig är så annorlunda mot de flesta vuxnas att skillnader som jag numera inte fäster mig vid oftast blir uppenbara. Vuxna, de som jag inte träffar varje dag, som inte känner mig väl, har en tendens att behandla mig på ett av två sätt. Antingen genom att anstränga sig till det yttersta med att låtsas som inget och göra det så mycket att det blir pinsamt och jobbigt för oss båda, eller genom att göra så stor affär av mina begränsningar och behov att det blir jobbigt. Den gyllene medelvägen, den där mitt handikapp inte är tabu men inte heller det enda viktiga tycks vara svår för de flesta. Och jag kan inte klandra dem. Jag vet ju hur det är själv, saker jag inte är van vid är helt enkelt nya och behöver vänjas in.

Barnen däremot…
På ett sätt så kanske det är mer naturligt för dem att jag är som jag är. De har ju egentligen inte känt mig på riktigt innan jag började se dåligt. De har, liksom C, varit med hela tiden. Och de har inte vuxnas hämningar och inlärda… ”jag får inte…”. De ställer frågor, de är nyfikna och vill veta hur jag ser saker, upplever det vi gör. Därmed inte sagt att de inte då och då upplever mig som jobbig, men på något sätt är det precis som alla barn upplever vuxna fast av andra orsaker, om du förstår hur jag menar? Deras favorituttryck, eller snarare mitt favorituttryck från dem i sommar var ”men nu är hon blind igen”. Något de kunde kläcka ur sig i exakt rätt tidpunkt, inte när jag faktiskt behövde hjälp eller kände mig utanför utan när jag själv satte upp hinder som egentligen inte fanns där. Utan tvekan har de precis samma förmåga att tro på mig och tänja mina gränser som deras far har.

Uttrycket och sättet att säga det på var så underbart på något sätt, i det ligger ju också ett antagande att jag inte alltid är blind. Eller uppfattas som sådan. Många gånger tenderar människor att se mitt funktionshinder först, Begränsningarna och det jag inte längre kan är jag, inte jag själv som person och det är omöjligt att se bortanför det.

Efter resan hyrde jag och C en stuga vid en liten badsjö, vi hade en osannolik tur med vädret för det var precis samtidigt som värmen kom. Det var dagar som var helt fantastiska. Som det var precis i början av vårt förhållande när vi lånade hans vänners stuga. Inte jag kan klaga på vårt förhållande, han är fortfarande den man jag förälskade mig i, full av kärlek, omtanke och styrka, men ändå… Vardagen är vardag och det har varit ganska många vardagar på sista tiden.

Två årsdagar nämnde jag också inledningsvis. Som några av mina kära bloggvänner kom ihåg var den ena min födelsedag. Jag har blivit ännu ett år äldre.

Det andra var årsdagen av mitt första läkarbesök. Två hela år har passerat sedan dess. Jag kan inte direkt påstå att jag accepterat det som händer men jag gick tillbaka till mina gamla inlägg i början av bloggen och jag inser att jag kommit en del på väg. Alla dagar är inte fyllda av panik och de bra dagarna kommer faktiskt lite mer ofta nu även om det fortfarande är på de dåliga dagarna jag skriver. Jag försöker vänja mig vid att leva med det jag hatar. Jag kommer aldrig acceptera, sluta sörja, sluta hata eller ens sluta förbanna det som händer, men jag inser att livet går vidare. Så som det nu blivit. Med krossade drömmar. Och jag kan ibland faktiskt tro på framtiden. Så visst har jag kommit långt. Eller åtminstone en bit…

Drömmar...

"Alla våra drömmar, var blev de av?

Vi lär oss leva vidare med det vi har.

Alla våra drömmar, som ingen tycks förstå.

Vi låtsas att vi glömt dem, och sen fortsätter vi gå."

En bleknande värld

Idag är jag på ett konstigt humör. Det där humöret som jag oftast är på när jag skriver så… förmodligen blir det här inlägget bara ännu en repris.

Jag BORDE vara glad.

Läkarbesöket gick nämligen bra, eller ja, så bra man nu kan förvänta sig vilket innebär att jag inte blivit så mycket sämre än sist.

Min älskling var med, som alltid, och efteråt åt vi gott i en solig och varm huvudstad. Vi tog en promenad på Djurgården, höll varandra i handen, satt en stund på en parkbänk och pratade, tog en fika och åkte sedan hemåt.

En helt perfekt dag.

När vi kom hem hade det just kommit en liten regnskur och när vi steg ur bilen doftade det sådär underbart som det bara kan göra efter ett sommarregn. Fåglarna kvittrade och grannens nyponbuske står säkert i full blom för det doftade gudomligt av rosor från den. Vi tog en liten promenad bort till affären för att köpa en tidning och några andra småsaker. Det var fortfarande varmt i luften när vi gick. Sommarkvällar som denna… de är så vackra, stillsamma och… de doftar sommar.

På vägen till affären gick vi förbi ett antal hus med de mest fantastiska trädgårdar. Området där vi bor i är gammalt och alla trädgårdar har vuxit upp genom åren. I livet före åkte jag ofta inlines häråt på varma sommarkvällar, just för att jag aldrig riktigt kunde se mig mätt på alla vackra växter och färger. Jag kan riktigt komma ihåg känslan av att åka fram på den släta asfalten och njuta av solnedgången och hur färgerna förändrades i takt med att ljuset skiftade. Jag vet inte hur ofta jag hade med kameran och åkte ut på alla möjliga utflykter, i synnerhet under den där magiska timmen när solen just börjat gå ner. När allt får en sådan varm ton och ser nästan lite drömlikt ut.

Jag åkte givetvis inte bara hit till vårt område utan även till andra platser, ofta med bilen.

Kvällar… dagar… som denna… blir det så extra tydligt. Så smärtsamt. Jag vet att färgerna finns där. Jag kan känna doften av dem men när jag ser mig omkring så blir de allt svårare att urskilja. Nyanserna smälter ihop och suddas ut. Formerna blir otydliga och förvrängda. Allt som oftast undrar jag över vad det är för del av världen jag betraktar för det lilla hålet är så litet att jag går vilse med blicken. Min omgivning består mer och mer av dofter och ljud och inte av färger och former. En del av skönheten, den del jag alltid älskat och uppskattat mest, håller på att försvinna för gott.

Jag vet med säkerhet att jag kommer att kunna lära mig att leva så här. Att hantera vardagen och klara av det praktiska. Men… jag vet också med lika stor säkerhet att jag aldrig kommer att kunna lära mig att leva utan skönheten. Det finns inte en sekund på dagen då jag inte saknar och längtar efter allt det som är så vackert… som jag allt för länge tagit för givet.

Tanken på att det en dag… snart… kommer vara helt borta skrämmer mig. Jag vet inte vad jag är mest rädd för, för att det kommer att bli mörkt och tomt eller för att jag en dag glömmer… hur det såg ut. Hur vackert allt var. Att jag alltid kommer att komma ihåg hur fantastiskt mycket jag älskade det där solnedgångsljuset, men inte minnas hur det såg ut.

Redan nu bleknar detaljerna. Hur mycket jag än försöker hålla dem kvar. Sakta försvinner de. När jag inte längre ser något alls blir det än svårare att hålla kvar minnena. Skönheten… Den skönhet som alltid betytt mest för mig.

Semester!

Så är det då semester. Konstigt, fast jag knappt jobbat det här året så känns det som att jag behöver vara ledig. Jag tror aldrig jag varit fullt så trött som i fredags. Hur kommer det sig att man alltid ska göra precis allt sista dagen innan semestern? Precis som om världen skulle upphöra samma dag man börjar sin semester.

Midsommar ja, du kanske undrar hur den blev? Vi bestämde oss för att välja den av festerna vi trodde skulle vara lugnast så vi åkte till C:s syster. De hade bara bjudit de närmaste grannarna och familjen. Hm… vad vi inte visste är att de närmaste grannarna hade typ 48 barn sammanlagt, i alla förekommande åldrar, varav alla hade fått en överdos av socker och var fullständigt galna.

Jo, jag överdriver. Det var nog bara åtta barn men maken till spring, bus och stoj har jag då aldrig överlevt. Det var liksom bara att glömma att över huvudtaget ens försöka röra sig från soffan… såvida jag inte ville bli omkullsprungen av ett barn… eller själv meja ner ett.

Men förutom att jag hade världens huvudvärk efter bara ett par timmar och kände mig helt slut när det var dags att lägga sig så var det en riktigt trevlig kväll. Vi sov över hos C:s syster vilket var första gången det hände. Jag hade nog helst sluppit av diverse anledningar, förmodligen samma anledningar som C verkligen ville att vi skulle stanna för. Hm… knepig mening där men du fattar va?

Det här med att träffa nya människor är knepigt. Jag föreställer mig alltid att de ska ha en massa konstiga reaktioner och kommentarer, att de ska tycka saker och ting om mig och känna si eller så för mig… Jag föreställer mig alltid att nya bekantskaper… och gamla med för den delen, ska tycka att det är jobbigt att vara med mig och inte veta hur de ska behandla mig. Ibland har jag rätt. Ibland har jag fel. Det märkliga är att jag aldrig kan förutse hur det ska bli. Vissa av mina vänner som jag känt större delen av mitt liv har gjort en konstart av att undvika mig. Andra, som jag inte stod speciellt nära har blivit bättre vänner än någonsin.

Vissa nya bekantskaper har en förmåga att behandla mig precis som jag vore exakt som alla andra. Vilket jag ju faktiskt är inuti. Andra, några få som väl är, har en förmåga att liksom… låtsas som om de inte är där. Försvinna i sällskapet och aldrig prata direkt till mig. Jag vet ju att de är där men de tror att jag inte vet. Märkligt… Det är en konstig känsla. Är man tillräckligt många i sällskapet så spelar det ingen som helst roll men är man bara lagom många så märks det så väl och jag kan riktigt få ångest för jag inser ju någonstans att den här personen tycker att jag är ganska jobbig att hantera. Vad gör man då? Ber om ursäkt för att man finns? Låtsas som inget? Ingen annan än jag och den personen märker ju av att det är pinsamt…

Hur som… Nu stundar fem veckors semester för oss båda! Det ska bli härligt. Vi har fortfarande inga planer, mer än att ta dagen som den kommer och bara njuta av att få vara tillsammans, utan andra plikter. Det har varit ont om ”vi”-tid den senaste tiden. Vi behöver det nu tror jag.

Det enda smolket i bägaren är att jag har ett läkarbesök nu i veckan. Det ser jag inte precis fram emot men jag får bita ihop.

Sommar, sommar, sommar...

Det blir långt mellan gångerna nu. Kanske är det sommaren som gör sitt, kanske är det bara orken, jag vet inte. Fullt upp är det på jobbet nu och på kvällarna hamnar jag i soffan i en utmattad hög. Inte blir det bättre av att det verkar som om allt man skjutit upp under året ska göras under sommarens två till tre månader. Träffa vänner, umgås med familjen, fixa trädgården, åka på utflykter…

Man ska ju absolut inte klaga men ibland är det nästan så jag inte hinner dra efter andan ens.

En vecka kvar till semestern.

Eftersom vi inte hann få tummen ur har vi inte bokat något för den. Det lutar åt en bilsemester åt det håll som bilen just vill åka. Egentligen skulle jag föredra en annan typ av semester, för mitt bidrag till bilåkandet är som bekant just att åka med och när man åker långt känns det inte bra att C får köra hela vägen. Han säger förstås att det inte spelar någon roll. Men jag tycker det. Som alltid blir jag frustrerad över att inte kunna bidra med något. Undrar när jag vänjer mig vid det?

Nå ja, det kan ju hända att vi hittar en restresa för inte är väl hoppet ute för det än?

Barnen ska vara hos oss två veckor, de vill helst åka till Spanien som i fjol men huset vi hade då är förstås uthyrt. Jag kan inte förstå varför vi för andra året i rad blir överraskade av sommaren och semestern. Visst borde man ha bättre framförhållning än så här va?

Midsommarhelgen är här snart. Som alltid är vi bjudna på fest. Dels hos C:s syster och dels hos mina vänner. Jag känner inte speciellt mycket för någon av festerna vilket egentligen är märkligt. Jag älskade att festa förr. Undrar om det beror på att jag då jagade efter den rätte och inte längre har det behovet eller på att det faktiskt är ganska jobbigt med fester, folksamlingar, fulla människor och allt sådant som gör mig än mer begränsad än jag är i vanliga fall.

Hur det än är så tänkte jag passa på att önska alla kära bloggvänner en trevlig midsommar och en underbara sommar.

Helgen, Nisse och bilder

Den här helgen har varit helt underbar, perfekt… ja en sådan som jag kommer leva på länge. Eftersom det var så vackert väder så bestämde vi oss på fredagen att packa en resväska och lite badgrejer och bara sätta oss i bilen och se vart vi hamnar.

Vi åkte mot Västkusten på småvägar och stannade till när vi kände för det. Vi (eller snarare C) hittade en helt underbar badplats vid någon insjö där vi badade och vattnet var faktiskt varmt! Jag kan inte komma ihåg sist jag badade i början av juni här i Sverige. Det är ganska ovanligt för jag är en riktig badkruka om inte vattnet är ordentligt varmt. Dessutom har jag aldrig gillat att bada i främmande vatten där jag inte vet hur botten ser ut…

Vi bodde på hotell två nätter, två olika, solade, promenerade på stranden och bara njöt. Det var helt underbart. I söndags när jag vaknade hade jag lite samma pirr i magen som jag hade alldeles i början när C och jag hade blivit ihop. Det är ju egentligen märkligt hur just den där känslan liksom försvunnit, eller kanske inte är fullt så märkbar längre. Inte så att jag älskar honom mindre, tvärt om, men det går ju inte att komma ifrån att den där nya känslan som man har vid en nyförälskelse har gått över lite. Jag tror egentligen inte att det handlar om att jag är mindre förälskad, utan mer om att det känns… tryggt. När man är nykär är det ju alltid lite oroligt, man oroar sig för allt i princip. När man levt ihop ett tag så vet man vad man känner och förhoppningsvis även vad han känner… Även om jag fortfarande allt som oftast undrar varför han känner som han gör…

Hur som helst var helgen underbar. Det är nog så, att alldeles oavsett hur mycket man älskar varandra, så behöver man göra sådana här saker för att det inte ska bli alldeles för mycket slentrian och vardag. Jag höll nästan på att skriva ”så man inte tar varandra för given”, men det där gäller nog inte i det här fallet. Det går inte en dag då jag inte förundras över att jag har honom…

Jag är så kär…


Och så till lite mer världsliga saker.
Anna ställde några frågor till mitt förra inlägg och eftersom jag brukar få frågorna tänkte jag köra med återanvändning men nu hittar jag ju självklart inte de inläggen...

Första frågan var om Nisse, hur han fungerar.
"Han" heter egentligen Supernova faktiskt. Vackert va? Man kan ladda ner en testversion om man är nyfiken, men i korthet så kan han alltså läsa upp den text jag väljer eller förstora den eller båda delarna. Jag kör med båda delarna och växlar efter humör och ork. Man kan också välja färger så att skärmen alltid visar tex vit text på svart botten. Sedan kan jag ju berätta att Nisse numera har bytt kön och egentligen heter Alva. I början var det en ganska trist mansröst men Alva är riktigt trevlig. Fast hon får fortsätta att heta Nisse här hos mig.

Andra frågan var om man kan göra något med sina blogg- och webbilder för att även de som inte ser bilderna ska kunna få behållning av bilden. Ett tips, om man har en blogg och vill ha minsta möjliga besvär, är att man helt enkelt under bilden skriver en text i stil med "bilden ovan föreställer...".

Alternativet är en "alt-text". De flesta webbprogram (typ Dreamweaver) har en alt. funktion. När man lägger in en bild får man upp en ruta där man kan skriva en beskrivande text och den texten syns sedan när man för musen över bilden eller som i mitt fall, läses upp av Nisse. Den här funktionen använder många siter, men inte alla tyvärr.

Har man en blogg så får man manuellt lägga till den texten i html-koden vid bilden (om inte blogger har ändrat på det nu) och just nu vet jag inte exakt hur den ser ut men någon av mina läsare kanske kan hjälpa till?

Var detta svaret på frågorna Anna?

Dagens svammel

Tiden går så fort och livet är så fullt just nu att jag inte hunnit skriva, trots att jag tänkt och velat.

Sommaren är här.

Visst är det fantastiskt?

Nyss var det vår och nu är det sommar.

Jag upphör aldrig att förvånas över hur annorlunda dofterna är, hur de förändras med årstiden. Man känner det bäst tidiga morgnar när naturen fortfarande är stilla och folk inte hunnit röra upp stillheten än. I början av våren är det som en doft av förväntan inför sommaren och nu är det som en förväntan av vad dagen ska ha med sig. Det är nästan så att man kan höra barnens skratt och vågornas skvalpande bara genom att dra in doften, känna värmen och se ljuset.

Visst är jag svamlig? Jag kan nog inte riktigt förklara vad jag menar… mer än att… jag älskar doften av våren som sakta håller på att övergå i sommar. Jag älskar ljuset och den skira grönskan, fågelsången och syrendoften.

Tänk om man ändå kunde fånga nuet, med alla dofter, ljuset och färgerna och stoppa det i en gammal skokartong, ställa in det överst i garderoben så att man när som helst kan ta fram det senare i livet och återuppleva allt. Inte bara syn-, hörsel- och doftintryck utan även känslorna. Den där märkliga känslan som kan fylla mig varje morgon på min morgonpromenad, en blandning av tacksamhet, förväntan, glädje… som vissa morgnar nästan helt kan tysta känslan av besvikelse, bitterhet och rädsla…

Vissa dagar… när solen strålar, dofterna omger mig och färgerna är så där härligt skarpa och glittrande…när det är varmt ute som nu och jag vet att snart är det sommar… ja då är livet nästan som förr.

Det är märkligt… i livet före hade jag tagit min kamera och knäppt tusen bilder, redigerat dem och fått dem printade så att jag för alltid skulle kunna spara minnet av försommarens skönhet. Jag skulle ha tänkt att det blir perfekt att ta fram fotoalbumet till vintern och återuppleva naturens skönhet.

Så självklart det hade varit…

I livet före var det bilderna som bar minnena. Så självklart och aldrig ifrågasatt... Nu är det dofterna. Så underligt egentligen. Och så fullständigt naturligt.

Svammel

Det blev en ganska deppig avslutning på förra veckan och jag kände mig långt ifrån som en solros. Alla dagar ska ju inte vara en dans på rosor men av någon anledning tycker att det kan räcka med trista dagar för ett tag.

Orsaken till detta jämmer och elände är så klart vår lilla utflykt till den kungliga huvudstaden. Jag undrar om jag sagt det förr men jag verkligen hatar Stockholm. Om jag aldrig behövde åka dit så vore det för snart. Doktorn hade inget glatt och upplyftande att säga, i vanlig ordning. Sämre, dåligt, illa… Japp. Precis som jag trodde.

Jag var förberedd på vad hon skulle säga, jag hade till och med gått igenom det ett antal gånger i huvudet och försökt liksom stålsätta mig mot besvikelsen, inte känna fullt så starkt. Men när man väl sitter där och får fakta upprabblade så hjälper det inte. Det finns ingen förberedelse som kan hindra mig från att få panik. Likadant varje gång. Samma känsla av hopplöshet och ”jag vill inte vara med längre, ta bort mig härifrån”.

Precis innan jag får träffa doktorn så är jag så nervös att det känns som en öken i munnen och skulle inte C vara med så skulle jag aldrig ens gå dit… för vem vill få bekräftat sina värsta farhågor och det värsta man kan tänka sig när man ändå vet innerst inne?

Det är ungefär som när man var barn och visste att man gjort dåligt ifrån sig på provet, man ville ju inte höra läraren tala om det också.

Ibland… eller ganska ofta känns det som om… det här är mitt fel. Jag har misslyckats. Jag har varit stygg och inte gjort mina läxor.

Gud vilket svammel…

Solros

I am a Sunflower What Flower Are You?

Jag är en solros...

Hm... tillåt mig tvivla.

"When your friends think smile, they think of you. There is not a day that goes by that you can't find something good about the world and your fellow human."

Ah... de måste mena raka motsatsen?

Dagens petitess

Jag älskar skor.
Har jag möjligtvis nämnt det?
Jag har en speciell förkärlek till högklackade sommarskor. Sandaler. Du vet, den där sorten med remmar och ett spänne som man måste pilla remmen igenom och sedan sticka in en liten vass grej i ett hål. Det heter säkert något som inte ingår i min vokabulär.

Det där lilla hålet… och den där vassa saken som ska igenom hålet… Det är inte helt lätt att få ihop dem båda kan jag meddela. Faktiskt fullständigt omöjligt och fruktansvärt irriterande. På gamla och väl använda skor, där det hål jag använder för jämnan blivit lite större går det riktigt bra. Men nya skor, eller mindre välanvända skor kan ge mig utbrott av den stora sorten och de ord jag använder är inte speciellt vackra.

Jag försöker verkligen leva efter mottot att allt går, bara jag anstränger mig lite extra eller har lite mer tålamod än vad andra behöver ha. Frågan är bara var jag kan köpa tålamod för den håller på att tryta emellanåt. Vissa problem verkar så väldigt världsliga och ändå är det just dem jag blir mest irriterad på. Undrar varför det är så?

Det kanske just är tanken på att erkänna att jag inte alltid längre klarar något så grundläggande som att sätta på mig ett par skor som gör mig deppig, eller möjligen den där gnagande misstanken att min mamma kanske har rätt och att jag borde använda mer förnuftiga skor…

Petitesser…

Jag måste bara säga...

En av anledningarna till att jag tog en bloggpaus var att jag kände att jag bara skrev om ledsamheter och deppigheter. Det blev en ”tyck synd om stackars mig blogg”.

Jag ville inte ha en sådan blogg. Från början ville jag ju bara skriva av mig det värsta för att fungera någotsånär i verkligheten. Men tyvärr sammanföll ju avskrivandet med tyck-synd-om-mig-nu. Jag har alltid haft dåligt samvete för alla tråkigheter jag ständigt och jämt ältade på bloggen, och jag har alltid försökt att balansera upp det med något litet roligt även om det inte fungerade särskilt bra, eller kändes särskillt upplivande. Men hur det än var så blev det till slut lite för mycket tankar runt vad mina bloggvänner vill läsa och vad jag själv har ett behov av att skriva. Därför fortsatte jag att skriva men jag slutade att publicera i bloggen.

Tiden gick och även om jag fortsatte att skriva så blev det aldrig samma sak som att blogga. Att skriva av sig i datorn är just att skriva av sig men att blogga är mer som att prata, för det finns alltid någon som svarar. Något jag är oerhört tacksam för.

Nu undrar du förstås vart jag vill komma med detta…

Jag skrev i mitt förra inlägg att det finns bra dagar och dåliga dagar. Jag har upptäckt att det är på de dåliga dagarna jag har störst behov av att skriva och just därför så är det nog dessvärre så att den här bloggen även i framtiden kommer att handla om de dåliga dagarna.

Jag har kommit fram till att om jag ska fortsätta att blogga så måste jag göra det för min skull, för att det får MIG att må bättre. Om det innebär att jag ältar och är negativ så får det göra det för när allt kommer omkring så är det ju faktiskt inte så att jag tvingar någon att läsa och kommentera. Även om jag just nu är barnsligt lycklig över alla kommentarer jag läst ikapp. Vad jag menar är… visst hoppas jag att någon vill läsa och visst är jag glad om statistiken visar höga siffror men… nu är jag tillbaka där jag började när jag började blogga, nämligen för att skriva för mig själv i första hand och för mina läsare i andra hand.

Jag hoppas att någon står ut med det?

En "liten" rapport

Det blev en lång paus och mycket har hänt. Samtidigt, när jag ser tillbaka och försöker komma på vad som hänt så har livet på något sätt ändå gått sin gilla gång utan några större förändringar. På gott och ont.

Sist jag skrev hade vi just börjat hämta oss efter en ordentlig flunsa. I alla fall jag. Som det visade sig senare var det sämre med C än med mig. Han gick länge utan att bli frisk och blev slutligen riktigt dålig med jättehög feber och svårt att andas. Jag fick känna på att vara på andra sidan och oroa mig istället för att vara den som alltid står för orosorsaken. Det var inte kul kan jag meddela. Jag kunde återigen konstatera att det är lättare att vara den som är sjuk än att vara den som står bredvid. Som väl var blev han till slut helt bra igen, med hjälp av en hästkur penicillin. Det kanske inte låter så illa med lugninflammation och feber men jag lovar att jag fick mig en ordentlig tankeställare och har betydligt större förståelse för honom nu. I alla fall ett tag framöver.

Sist jag skrev var det struligt på jobbet också. Min nya tillfälliga chef hade fått för sig att jag skulle vara bäst lämpad att sköta arbetsuppgifter som vilken nyexad gymnasieelev som helst kunde sköta. Det blev en soppa utan dess like. Min chef är ju tillika C:s chef och jag kan ju berätta att C är ganska tydlig när han är förbannad… till och med när den ilskan riktar sig mot hans chef. Vilket var tur i det här fallet för mitt självförtroende var, och är, fortfarande inte så stort att jag hade kunnat säga emot i längden. Faktum är att jag nästan började tvivla på min egen kompetens ett tag. Hade jag inte haft kolleger och en man som trott på mig så vet jag inte hur det hela hade slutat. Nu slutade det hela med att jag gjorde vad jag har rätt till och som kommunen inte gärna kan gå emot utan stort bråk, jag gick tillbaka till mitt gamla jobb, fick tillbaka min gamla chef, C, och började jobba med det jag alltid gjort.

Skillnaden är bara att jag inte jobbar heltid. Jag fick inse att jag helt enkelt inte kan det just nu. Kanske aldrig, jag vet inte. Så ska jag vara helt ärlig så är det bara delar av mitt gamla jobb jag har fått tillbaka, fast det är de roligaste delarna i det.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte tyckte att det var kul att genomföra projektet som jag jobbat med, det är framförallt kul att se att det faktiskt kommer att leda till något. Men jag skulle också ljuga om jag sa att jag tyckte att det var så smart att ta på sig ansvaret i det här läget, inte så här i efterhand, med facit på hand så att säga. Resultatet blev inte så bra som jag är van vid att prestera och jag förstår på sätt och vis att det finns de som tvivlar på min kompetens.
Under min bloggpaus hann vi också fira ettårig bröllopsdag. Jag kan inte fatta att jag levt med min älskling så länge. Att han stått ut med mig så länge! Det här med tid är märkligt. På ett sätt känns det som det var igår vi blev ett par, när vi fortfarande smög omkring och låtsades inte ha något att göra med varandra, och på ett sätt så känns det som om vi levt en hel livstid tillsammans. På sätt och vis har vi nog det, med tanke på allt vi varit med om och hur livet har förändrats sedan den första kyssen. Livet har förändrats på grund av min syn mest. Jag brukar förbanna allt och alla för att mina ögon alltid sätter upp ramarna för vårt liv, men samtidigt inser jag lite ibland att det är just det som fört oss tillsammans och gjort vår relation så stark så snabbt. För har han orkat med allt som hänt mig, både fysiskt och psykiskt det senaste året, ja… då måste jag ju lita på att det ÄR kärlek det handlar om…

Nej…
Jag tänker inte fortsätta den tanken nu för då blir det så svamligt att jag inte ens förstår själv. Bäst att inte ens gå dit.

Hm… min syn ja…
Jag ska på ett återbesök i nästa vecka. Det är ett tag sedan sist nu. Jag hoppas att den inte blivit sämre, men något säger mig att jag kommer att bli besviken. När blir jag inte det?

Mitt humör… det är som alltid. Det finns bra dagar och det finns sämre dagar. Vissa dagar skulle jag helst vilja hoppa över. Men, som en kär bloggvän skrev till mig, människan har en helt otrolig förmåga att överleva och gå vidare. Även om smärtan finns där för alltid så lär man sig att leva med den, och det kanske är det jag håller på att göra. I alla fall vissa dagar.

Ett litet steg i taget.

Tillbaka...

Min paus blev längre än jag trodde. Ska jag vara helt ärlig har jag inte ens tittat in på bloggen och det var inte förrän nu jag läste alla kommentarer. Som alltid så har jag lite svårt att hålla mig från tårar när jag läser om all omtanke som ni delar med er av till mig. Ett tack känns nästan fjuttigt.

Just nu känns det lite ovant att skriva här, men jag lovar, jag återkommer snart med ett mer informativt inlägg och berättar om livet. Till dess skulle jag så gärna krama er alla, i alla fall i tanken.