Svammel

Det blev en ganska deppig avslutning på förra veckan och jag kände mig långt ifrån som en solros. Alla dagar ska ju inte vara en dans på rosor men av någon anledning tycker att det kan räcka med trista dagar för ett tag.

Orsaken till detta jämmer och elände är så klart vår lilla utflykt till den kungliga huvudstaden. Jag undrar om jag sagt det förr men jag verkligen hatar Stockholm. Om jag aldrig behövde åka dit så vore det för snart. Doktorn hade inget glatt och upplyftande att säga, i vanlig ordning. Sämre, dåligt, illa… Japp. Precis som jag trodde.

Jag var förberedd på vad hon skulle säga, jag hade till och med gått igenom det ett antal gånger i huvudet och försökt liksom stålsätta mig mot besvikelsen, inte känna fullt så starkt. Men när man väl sitter där och får fakta upprabblade så hjälper det inte. Det finns ingen förberedelse som kan hindra mig från att få panik. Likadant varje gång. Samma känsla av hopplöshet och ”jag vill inte vara med längre, ta bort mig härifrån”.

Precis innan jag får träffa doktorn så är jag så nervös att det känns som en öken i munnen och skulle inte C vara med så skulle jag aldrig ens gå dit… för vem vill få bekräftat sina värsta farhågor och det värsta man kan tänka sig när man ändå vet innerst inne?

Det är ungefär som när man var barn och visste att man gjort dåligt ifrån sig på provet, man ville ju inte höra läraren tala om det också.

Ibland… eller ganska ofta känns det som om… det här är mitt fel. Jag har misslyckats. Jag har varit stygg och inte gjort mina läxor.

Gud vilket svammel…