Jag måste bara säga...
En av anledningarna till att jag tog en bloggpaus var att jag kände att jag bara skrev om ledsamheter och deppigheter. Det blev en ”tyck synd om stackars mig blogg”.
Jag ville inte ha en sådan blogg. Från början ville jag ju bara skriva av mig det värsta för att fungera någotsånär i verkligheten. Men tyvärr sammanföll ju avskrivandet med tyck-synd-om-mig-nu. Jag har alltid haft dåligt samvete för alla tråkigheter jag ständigt och jämt ältade på bloggen, och jag har alltid försökt att balansera upp det med något litet roligt även om det inte fungerade särskilt bra, eller kändes särskillt upplivande. Men hur det än var så blev det till slut lite för mycket tankar runt vad mina bloggvänner vill läsa och vad jag själv har ett behov av att skriva. Därför fortsatte jag att skriva men jag slutade att publicera i bloggen.
Tiden gick och även om jag fortsatte att skriva så blev det aldrig samma sak som att blogga. Att skriva av sig i datorn är just att skriva av sig men att blogga är mer som att prata, för det finns alltid någon som svarar. Något jag är oerhört tacksam för.
Nu undrar du förstås vart jag vill komma med detta…
Jag skrev i mitt förra inlägg att det finns bra dagar och dåliga dagar. Jag har upptäckt att det är på de dåliga dagarna jag har störst behov av att skriva och just därför så är det nog dessvärre så att den här bloggen även i framtiden kommer att handla om de dåliga dagarna.
Jag har kommit fram till att om jag ska fortsätta att blogga så måste jag göra det för min skull, för att det får MIG att må bättre. Om det innebär att jag ältar och är negativ så får det göra det för när allt kommer omkring så är det ju faktiskt inte så att jag tvingar någon att läsa och kommentera. Även om jag just nu är barnsligt lycklig över alla kommentarer jag läst ikapp. Vad jag menar är… visst hoppas jag att någon vill läsa och visst är jag glad om statistiken visar höga siffror men… nu är jag tillbaka där jag började när jag började blogga, nämligen för att skriva för mig själv i första hand och för mina läsare i andra hand.
Jag hoppas att någon står ut med det?
