Strålande solsken

Idag har vi en helt underbar morgon här. Solen skiner från en klarblå himmel, fåglarna kvittrar och det är verkligen vår i luften. Lite orolig kan jag bli för egentligen skulle det vara mer normalt med en halv meter snö och sju minusgrader men vem vill inte ha vår?

Jag gick till jobbet. Ensam. Det är ofrånkomligt att tankarna flyger omkring medan jag går och under de ca 20 minuterna det tar att gå hinner jag tänka en hel del. Den sista tiden har det mest varit jobbtankar men inte idag.

Jag kan inte låta bli att förundras över känslan av att kunna gå. Själv. Ensam. Utan att vara beroende av någon annan. Jag vet att jag skrivit det redan ett antal gånger men den känslan är så stark, speciellt nu när jag har det fruktansvärda mörkret i färskt minne och den känsla av frustration, hjälplöshet och vanmakt den framkallade. Motsatsen är enorm. Obeskrivlig. Att ensam kunna gå till jobbet, utan att behöva vänta på någon, be om hjälp, vara tacksam över att någon är vänlig nog att hjälpa, ständigt vara utsatt och utan makt över sitt eget liv…

Självständigheten har varit en självklarhet för mig hela livet. Ända tills nu när den självständigheten blir mindre och mindre för varje dag nästan. Att vara självständig är något som de allra flesta tar för givet. Man funderar inte ens över att det skulle kunna vara på ett annat sätt. Inte förrän man en dag befinner sig i en situation där man behöver hjälp med det mest grundläggande. Är det då något tillfälligt så är det ganska lätt att acceptera och överleva men när det är något som man vet inte kommer att bli bättre… Det blir en helt annan sak.

Idag, när jag gick till jobbet, blev jag uppfylld av en sådan oerhörd tacksamhet över att kunna gå själv. Att kunna uppskatta ljuset, solen, den blåa himmelen för som sagt, jag vet ju hur det skulle kunna vara. Hur jag trodde att det skulle förbli. Jag är... eller försöker vara tacksam för varje dag, för längre än så vågar jag inte tänka...

Och ändå… samtidigt… trots denna tacksamhet finns ändå någonstans, en fruktansvärd bitterhet. Samtidigt som jag kände glädje över att se så pass som jag gör, över att jag kan vara självständig åtminstone när det gäller min morgonpromenad till jobbet, så kände jag ändå en sådan sorg och bitterhet. Jag kan inte förstå hur man kan känna så. Återigen. Två så starka känslor som är varandras motsats inför samma sak. Och lite skäms jag för någonstans borde jag ju BARA vara tacksam. Jag vet ju hur det skulle kunna vara... Men det är just det. Jag vet hur det SKULLE KUNNA vara. Hur det har varit. Både när jag såg allt och när jag inte såg alls. Och jag kan inte låta bli att bli ledsen över jämförelsen dagar som denna. För det är på något sätt lättare för hjärnan att jämföra med det som var bättre än att jämföra med det som var sämre.