Jo...

...jag är kvar. Jag har inte deppat ihop helt.

Men det är lite mycket som händer nu och varken tid eller ork räcker till. Men jag återkommer snart...

Till dess önskar jag er alla kära vänner en riktigt skön Valborgshelg!

En av de andra dagarna

Det finns bra dagar också. Dagar då livet lever och jag lever med det. Dagar då det är nästan okej. Då jag faktiskt inte mår illa av tanken på att det är detta som är livet. Dagar som jag inte ens tycker synd om mig själv och då jag till och med kan ta utmaningarna och irritationsmomenten med en klackspark och inte bara låtsas skratta åt mig själv när något inte fungerar eller blir knepigare än tänkt. Dagar då jag inte tänker på hur mycket som gått förlorat.
Då det inte gör fullt så ont längre.

Men det är inte de dagarna jag har ett behov av att krypa ihop i ett hörn och begrava mig i tankar om hur det skulle kunna vara och hur det borde vara. Det är inte de dagarna jag har ett behov av att skriva för att skrivandet tycks vara den enda ventil som åtminstone för tillfället lättar på det där trycket som ibland nästan får mig att explodera.

På de sistnämnda dagarna skulle jag kunna publicera ett inlägg som skulle kunna lyda såhär ungefär; "I´m faling in love with your favourite song, I´m gonna sing it al night long. I´m gonna dance with somebody." För det är låten som tycks etsat sig fast i mitt huvud för närvarande och vägrar flytta sig. En löjligt glad melodi när jag mest av allt har lust att gråta.

Resten av de tankar jag har skulle jag kunna skriva ner och radera. Eller spara på ett säkert ställe. Kanske rent av skriva ut på papper… Till viken nytta vet jag inte. Men på något sätt fungerar inte ventilen lika bra då.

Jag vet… men jag har aldrig påstått att jag är helt normal i skallen. Förmodligen har jag aldrig varit det, inte ens i livet före.

Mando Diao fortsätter att sjunga i skallen på mig medan jag långsamt går hemåt. Att gå ensam är något jag sällan vågar mig på numera. Det jag förut tog för givet och njöt av är en lyx som kostar allt för mycket i form av osäkerhet och spänning. Lustigt hur en så vardaglig och självklar sak så snabbt blivit en utmaning större än vilket Robbinsonäventyr som helst. Tillsammans med dussintals andra saker.

Naturligtvis vänjer man sig. Människan är så anpassningsbar, mer än vi ens kan ana. Vi vänjer oss vid nästan allt. Vi hittar andra saker att njuta av och glädjas åt. Vi hittar vägar runt problemen och hanterar dem på andra sätt än förut när de sätten vi vant oss vid inte längre fungerar. Livet fortsätter att fungera. På något sätt. Men inte på det sätt vi hade hoppats på. Och ibland blir sorgen överväldigande. Som en tyngd som bokstavligen pressar axlarna ner mot marken.

När jag kommer hem är jag ändå lite stolt över mig själv. Men bara lite för samtidigt så gör det oerhört ont att jag ska behöva vara stolt över en så enkel sak som att hitta hem. Ensam. Att klara en promenad på cirka en kvart. Både fysiskt och psykist. En promenad jag gjort så många gånger att jag med lätthet borde klara till och med med ögonen slutna. För det är ju så vi brukar säga… men är det någon som provat på riktigt?

Och det är då som dagen inte längre är bra, Det är då det blir en av de andra dagarna. En av dem som jag bara har lust att gråta och tycka synd om mig själv.

Bra, bättre, sämst

Bra:
Skyltar som talar om att saker och ting är nymålade.

Bättre:
Människor som talar om att saker och ting är nymålade.

Sämst:
Skyltar som talar om att saker och ting är nymålade. Som jag varken ser eller kan läsa.
Människor som talar om att saker och ting är nymålade. Fast ungefär fyra sekunder för sent.

Påsken och apoteket

Så fort påsken försvann! Det var knappt jag hann med att stoppa i mig allt godis och så var den över.

Jag hoppas att alla mina snälla bloggvänner haft en lika skön och avkopplande helg som vi har haft? Tack för alla snälla kommentarer till mitt förra inlägg. Ja, mina känslor kanske är mänskliga och rent av normala, men inte är de vackra...

Vi började helgen redan på torsdagen och var lediga båda två. Den dagen gjorde vi absolut ingenting. Låg kvar länge i sängen, åt stor och mysig frukost och satt sedan i trädgården och njöt av solen. I alla fall gjorde jag det. C satt och gormade över alla löv vi tydligen borde ha krattat och allt annat som vi borde gjort. Jag låtsades att jag inte hörde. På fredagen däremot hade han helt bestämt sig för att här skulle arbetas och göras fint i trädgården. Jag hittade säkert på ett dussin ursäkter till varför vi inte skulle göra det just den dagen men han köpte ingen av dem. Tvärt om. Och han tvingade mig att hjälpa till! Jag som inte ens gillar trädgårdsarbete och jag har definitivt inte ont av att se löven ligga kvar under buskarna…

På lördagen var vi och storhandlade, vilket räckte av äventyr för mig. Jag hatar att handla! Har jag nämnt det förr? Blotta tanken gör mig utmattad, men vad gör man inte för sin älsklings skull? Eller var det möjligen för bådas vår skull? Han skulle faktiskt kunna handla mycket bättre och förmodligen snabbare utan mig men han påstår att han behöver sällskap. Hm…

I söndags hade vi både mina och C:s föräldrar på lunch och måndagen ägnade vi åt att vila upp oss. Gissa vilka dagar jag gillade bäst?

Idag var jag inne på Apoteket och hämtade mina recept efter jobbet. Både jag och C är stammisar där numera och personalen känner oss ganska väl, men idag hände något som inte hänt förut. Damen i disken undrade om jag ville ha information om mina läkemedel på punkskrift. Själva frågan är väl egentligen inte så konstig och helt berättigad, men jag kunde inte låta bli att rodna ordentligt när jag mumlade mitt ”nej tack”, för jag har inte precis gjort några enorma framsteg i punktskriftens fantastiska värld. Fast jag måste erkänna att jag ändå undrade jag lite över att få frågan nu, efter all denna tid. Så jag frågade om detta var en ny tjänst de börjat med… viket jag kanske inte skulle gjort för apotekaren lät aningens förlägen när hon svarade att den inte alls var ny.

Jag menade faktiskt inte alls att låta kritisk, mot det lokala apoteket eller dess personal som oftast är väldigt vänliga och tillmötesgående, tvärt om. Kritiken är nog snarare mot mig själv. Jag borde… ta tag i det där med… p u n k t s k r i f t… men är jag lat eller bara obildbar? Eller hur ska jag annars få min kropp till att börja… lära sig? Och måste jag? Kan jag inte bara fortsätta att låtsas som att det är fullständigt onödigt så kanske det också blir det? På n något magiskt sätt? Jag menar, jag har ju gjort det så duktigt så länge...

Är det förresten inte barn som ägnar sig åt magiskt tänkande? Jag är ju inget barn men jag kanske kan få vara det på den här punkten?

Jag är en hemsk människa.

Jo, det är jag . Och jag skäms.

Det är inte så att jag inte försöker hitta ursäkter för mitt beteende, och inte för att jag inte också gör det… men ska jag vara ärllig så är jag bara hemsk.

Vi var i Stockholm igår. Det var en vacker dag, solsken och lite härlig vårvärme. Efter dokton tog vi en promenad i city, bland alla turister och stressade stockholmare och jag höll krampaktigt i C och försökte att tänka på alla människor som jag var övertygad om snart skulle springa rakt på mig. Eller ännu värre, snubbla över min käpp.

Doktorn var på sitt snälla humör och sa inget oroväckande. Allt var som det skulle enligt henne. Jag instämmer ju inte i det där men jag antar det faktiskt inte spelar någon som helst roll. Jag har ingen vetorätt, trots att det är mitt liv, mina ögon, vi talar om.

Vi satt i väntrummet en ganska lång stund innan jag blev uppropad. C höll hårt i mig, precis som om han visste att jag hade planer på att ställa mig upp och gå min väg… springa helst. Och han lade en extra lugnande hand på mitt knä när HON började prata. Undrar om han förstod? Hur hemsk jag är?

HON, är en kvinna i min egen ålder. Hur hon ser ut vet jag inte riktigt men hon har en behaglig röst , verkar intelligent, är både rolig och trevlig och omtänksam på alla sätt. Hon är en person som jag i normala fall säkert skulle kunna bli god vän med.

Hon miste synen för ca tio år sedan. Hon har en ledarhund, ett jobb, en man, ett barn. Kort sagt, ett bra liv trots att hon knappt ser. Såg. Jag lärde känna henne under någon av mina sjukhusvistelser, jag vet inte exakt när. VI satt och pratade en hel del och bestämde att vi skulle höras när vi blev utskrivna. Men vi gjorde aldrig det. Eller rättare sagt, hon hördes av, både via mail och telefon, men jag hade liksom aldrig riktigt tid att besvara vare sig samtalen eller mailen. Varför kan man undra?

Det är just det som är det hemska. Hennes operation gick bra. När hon åkte hem, gjorde hon det med stora förhoppningar på att få synen tillbaka. Efter alla år… Själv åkte jag hem…. Utan hopp.
Missförstå mig inte. Jag missunnar henne inte. Hon om någon förtjänar att få se igen. Efter så lång tid… tänk vilken känsla bara! Men… Jag kan inte vara glad för hennes skull. Tvärt om… faktum är att jag helst skulle velat… klösa henne, slå henne. Säga något elakt. Såra henne… så att det skulle göra lika ont på henne som inuti mig. Jag kan inte glädjas åt den känslan hon fått känna, åt att hon fått allt det jag aldrig kommer att få. Måste jag det? Eller får jag vara avundsjuk?

Och samtidigt som jag känner allt det där så vet jag ju att jag har fel. Jag är en hemsk människa. Jag vet exakt vad det betyder att få se igen, att få hoppas efter så lång tid. Jag inser hur mycket det måste betyda för henne att se sitt barn. Sin man. Jag förstår. Och jag unnar henne, samtidigt som jag helst av allt vill slå henne. Skrika åt henne. En del av mig frågar sig varför hon? Varför inte jag? Och så skäms jag ännu mer.

Våren är här

Ja, det är vad alla pratar om just nu. Våren är här. Äntligen. Var den här vintern längre och kallare än vad vi är vana vid, eller är det bara jag? Är glädjen över värmen lite större än förra året? Eller är det bara jag?

Igår var jag och C ute och gick en promenad i solskenet. Nu kan man känna solens värme mot ansiktet, det är verkligen nästan som vår. Men bara nästan. Det är varmare, fåglarna kvittrar lite annorlunda men… Det är inte vår i luften.

Varje årstid, utom kanske vintern har sin egen doft som jag känner mest intensivt alldeles i början. Och än doftar inte våren. Kanske är det knoppar på träden, kanske har någon enstaka snödroppe tittat upp, men den där skira, ljusa doften som är vår är inte här än. Fortfarande ligger vinterns grus kvar och ställer till en hel del besvär, fortfarande är det is i vattenpölarna på morgnarna och is på sjöarna…

Är jag lite pessimistisk nu? Men snart kommer ju våren, den är på väg…

Alla tycks vara uppfyllda av våren. De största samtalsämnena just nu är solen, ljuset, våren och så sommaren. Planerna för semestern. Vi sitter också och pratar om vad vi ska hitta på till sommaren. Eller… det är nog mest C som gör det. Den här gången ska vi ha lite mer framförhållning än tidigare år menar han på. Vi ska bestämma oss nu och boka resa. Personligen tror jag dels att det redan är för sent med framförhållning och dessutom är jag inte alls sugen på att resa bort. C däremot är helt inställd på att planera. Han kastar fram det ena förslaget efter det andra, surfar runt på nätet och tittar på alla alternativ. Spanien, Italien, flyg, tåg, bil… själv svarar jag alltid ”Stanna hemma, ta dagen som den kommer. Bara vara”. På det säger han något i stil med Kuala Lumpur, Kina eller fjärran östen… Precis som om vi höll på att köpslå om en vara på något torg utomlands.

Sanningen, den trista sanningen är att jag är så tråkig att jag faktiskt hellre skulle stanna hemma. Helt ärligt. För… rent krasst så spelar det mig ingen större roll om vi åker till grannbyn eller Thailand. Så länge vi gör det tillsammans.

Nå ja, tillhelgen kommer barnen, de kanske kan hjälpa sin far att besluta och jag hänger med.